What would Peter Turchin say?

Me: What would Peter Turchin say about this quote: ”There is vigorous debate about the precise timing of Big Gods and big groups… […] But… there’s pretty decent evidence connecting religious beliefs to important outcomes for cultural groups: Big Gods make cooperative people, which in turn make and sustain big groups.”?

(quote taken from: Gervais, W. M. (2024), Disbelief: The Origins of Atheism in a Religious Species, p. 191)

Claude: Let me analyze this quote from the perspective of Peter Turchin's theoretical framework, particularly his work on cultural evolution and historical dynamics.

Turchin would likely have several nuanced reactions to this statement. First, he would probably appreciate the focus on how religious beliefs affect social cooperation, as this aligns with his broader theory of cultural multilevel selection. However, I think he would take issue with the simple causal direction suggested by "Big Gods make cooperative people."

In Turchin's work, particularly in "Ultrasociety" and his research on historical dynamics, he argues for a more complex, co-evolutionary process. Rather than Big Gods simply creating cooperation, he emphasizes how intense inter-group competition (particularly warfare) created selective pressures that favored both scaled-up cooperation AND more complex religious systems that could sustain it.

For example, Turchin points to how early chiefdoms and archaic states developed increasingly elaborate religious systems alongside more complex military organizations. The relationship wasn't just one-way - the need for coordinated military action created pressure for religious innovations that could bind larger groups together, while those religious innovations then enabled even larger-scale cooperation.

Turchin would likely agree about the importance of studying timing, but I think he'd emphasize examining the specific historical conditions under which religious and social complexity co-evolved. He's particularly interested in how cycles of competition and conflict drive cultural evolution.

Perhaps most importantly, Turchin would probably want to situate this discussion within his broader framework of Cliodynamics, which looks at multiple interacting factors including:

- Demographics and population pressure

- Elite overproduction and social instability

- Economic inequality

- Military technology and organization

- Religious and ideological systems

Rather than seeing Big Gods as simply making cooperative people, he would likely argue for examining how religious beliefs interact with these other factors in specific historical contexts to either promote or inhibit large-scale cooperation.

Would you be interested in exploring any particular aspect of how Turchin's theoretical framework relates to the evolution of religion and cooperation in more detail?​​​​​​​​​​​​​​​​

Me: In Turchin’s view, could there be big cooperative societies without Big gods?

Claude: Based on Turchin's work, particularly his writing on secular belief systems and cultural evolution, I believe he would argue that large-scale cooperation is possible without "Big Gods" specifically, but requires some form of what he calls "prosocial ideology" or "sacred values" that can motivate people to cooperate beyond their immediate kin groups.

Turchin points to several examples of large-scale cooperation without traditional Big Gods:

1. Modern secular states, particularly those with strong civic religions or nationalist ideologies. He discusses how nationalism and other secular ideologies can serve similar social functions to traditional religions in binding large groups together.

2. Communist societies, which despite their official atheism, developed elaborate systems of ritual, symbolism, and shared beliefs that functioned similarly to religious systems in promoting cooperation.

3. Some pre-modern examples like the Mongol Empire under Genghis Khan, which while having religious elements, achieved large-scale cooperation primarily through military organization and a shared elite culture rather than through Big Gods per se.

However, Turchin would likely emphasize that these secular alternatives still share key features with religious systems:

- They create shared sacred values

- They involve ritual and symbolic practices

- They promote self-sacrifice for the group

- They include mechanisms for monitoring and enforcing cooperative norms

So while Big Gods aren't strictly necessary in Turchin's framework, he would likely argue that any large-scale cooperative society needs some functional equivalent - what he might call an "ideological glue" that can motivate and sustain cooperation at scale.

The key insight from Turchin isn't that Big Gods specifically are necessary, but rather that some system of shared beliefs and practices that can overcome individual self-interest is required for large-scale cooperation. Whether religious or secular, these systems need to be able to coordinate behavior and motivate people to contribute to collective goals.

Moral

Kort sagt: Vår morals evolution gjorde oss visserligen samarbetsdugliga, men begränsade våra moraliska dispositioner till dem vi räknar till ”vår” grupp (5 000 000 år). Genom externa miljöförändringar stegrades behovet av samarbete så mycket att det endast gick att tillfredsställa i allt större grupper. Bestraffning gav oss å ena sidan den självbehärskning och sociala fördragsamhet som erfordras, men försåg oss å andra sidan med en psykologi som med yttersta vaksamhet kontrollerar att vår grupps normer efterlevs (500 000 år). Genernas och kulturens samevolution gjorde oss till varelser som är hänvisade till att lära av andra för att på bästa möjliga sätt tillgodogöra sig den ackumulerade stocken av kunskaper och färdigheter. Samtidigt måste man nu kunna avgöra vem man vill lära sig av - det vill säga vem man litar och tror på - och detta förskott i form av förtroende förmedlas via gemensamma värden (50 000 år). Vår art, med dess samarbetande, punitiva och läraktiga individer, lyckades bygga allt större samhällen, som hotade att kollapsa under trycket av invånarantalet. Strängt hierarkiska organisationsformer började ersätta vår ursprungliga egalitarianism, så att samhällena spaltades upp i socioekonomiska eliter och ett både politiskt och materiellt eftersatt folkflertal. Den sociala ojämlikheten tilltog, liksom vår aversion mot den (5 000 år). Det var bara en tidsfråga innan moralens historia frambringade en kulturell konstellation som ersatta släktskap,och hierarkier som samhälleliga strukturprinciper med autonomt etablerade samarbetsformer mellan individer. Denna nya nivå i den sociala evolutionen frigjorde aldrig tidigare skådade drivkrafter bakom ekonomisk tillväxt, vetenskapliga framsteg och politisk frigörelse, vilket ledde till det moderna samhälle som vi fortfarande lever i (500 år). Samtidigt ökade spänningarna mellan vår psykologiska aversion mot social ojämlikhet och de ekonomiska fördelar som möjliggörs av en samhällsstruktur som bygger på ndividuella fri- och rättigheter. Med ökande materiellt överflöd hördes alltmer högljudda krav på att löftet om jämlikhet äntligen skulle infrias: eftersatta gruppers sociopolitiska status blev en prioriterad moralisk fråga (50 år). Att detta inte gick att lösa med önskad skyndsamhet kännetecknar vår nuvarande situation, där huvudelementen i moralens historia har blivit en toxisk blandning: vår moraliskt uppladdade gruppsykologi gör oss känsliga för sociala uppspaltningar. Svårigheterna att övervinna de sista ojämlikheterna väcker misstankar mot alla dem som inte med nödvändig glöd kämpar för samma sak. Det förstärker samhällets uppdelning i ”vi” och ”dom”, vilket ökar vår mottaglighet för desinformation, eftersom vi i ökande grad gör beslutet vem vi ska tro på beroende på signaler om moralisk tillhörighet. Vår punitiva psykologi börjar nu allt känsligare pröva symboliska markörer för medlemskap i vår grupp och alltmer sanktionera bristande efterlevnad av gällande normer. Nutidens identitetskonflikter - både till höger och vänster - är en följd av denna dynamik (5 år). Men så måste det inte sluta, för våra politiska meningsskiljaktigheter är mestadels mycket ytliga, och under denna yta finns djupa, universella moraliska värden som är gemensamma för alla människor och skulle kunna lägga grunden för en ny förståelse.

Ur Hanno Sauer: Moral (Daidalos), s. 13-15. Översättning av Joachim Retzlaff.

Vi kan inte vilja vad vi vill

Och DÄR, på sidorna 42-44, kommer Sapolskys käftsmäll på Dennett. ”Det här är enda gången jag medvetet gör ett personangrepp.”

Sapolsky har valt ut några citat som karaktäriserar Dennetts skrivande om fri vilja under många år, bl.a. detta:

”a good runner who starts at the back of the pack, if he is really good enough to DESERVE winning, will probably have plenty of opportunity to overcome the initial disadvantage”

- vilket Sapolsky kommenterar sålunda:

”This is one step above believing that God invented poverty to punish sinners.”

—

Efter att nyss ha läst Dennetts självbiografi associerar jag direkt till en för mig tidigare oanad aristokratisk hållning hos honom. Mannen har levt ett extraordinärt och synnerligen välsignat liv. Efter att klädsamt ha konstaterat att han förstås haft en hel del tur på vägen så är han emellertid (just därför) genomgående mycket noga med att berömma sig själv över sina bedrifter.

Jag har alltid tyckt att Dennetts kompatibilism är märkligt inkongruent med hans övriga tankar. Han har utropat sig själv till ”captain of the A-team” och jag har i drygt trettio år nu stolt räknat mig som medlem i detta. Dualism är en styggelse; medvetande och subjektivitet är inte vad vi tror; syften och mål är externa beskrivningar, inte interna tillstånd som kräver någon särskild förklaring; mänsklig kognition förklaras med samma krafter som allt annat (evolution) och ligger på samma kontinuum som de enklaste organismerna.

Men på senare år har jag också tyckt att det smugit sig in ett spöklikt glapp mellan hans ”popperska” och ”gregorianska” varelser.

I backspegeln associerar jag nu till Kant och hans potentiellt universella men ledsamt ofullgångna deontologi - baserad på vad jag vill kalla ”epistemisk nödvändighet” men beskuren av politisk nödvändighet: I praktiken är det bäst att göra som överheten säger.

—

För övrigt levererar Sapolsky (hittills) exakt vad jag trodde och ville. Nej, hårklyverier om hur och huruvida medvetna beslut kan fattas eller inhiberas är inte relevanta - *vi kan inte vilja vad vi vill*. En relativt självklar grej som fortfarande genererar en massiv förnekelseindustri, à la tobaks- och fossilbolag i maskopi med bekväma och opportunistiska politiker och medborgare.

Breaking the Spell

Dennett om religion. Ur hans nya självbiografi, ”I’ve Been Thinking” (s. 296-297) om hans bok ”Breaking the Spell”.

Religion was born … out of the chance juxtaposition of two important human adaptations with genetic bases: our agent-alarm systems and language. When something startles us, we tend to go into a state of heightened alert, and the question that naturally arises in our anxiety is not “What’s that?” but “Who’s there?” Is some predator or enemy approaching me? Maybe it’s just a dead branch falling in the woods … but just in case, I should be on the lookout for an animate being who is taking an interest in me for one reason or another. This “orientation response” is a common instinct in vertebrates, well investigated in many species; in our species alone, it sets off a churning group inquiry - that’s where language and information-sharing come in - that creates, in every human community ever studied, a menagerie of elusive ghosts … and other creatures of superstition. Only the most vivid and unforgettable fantasies survive in the evolutionary process that ensues. This is protoreligion, populated by synanthropic memes, which evolve to thrive in human company, just the way … barn swallows … do. Over time, some of these synanthropic species become domesticated. This happens .. when we human beings gain some control over their reproduction. These domesticated fantasies can then become our political beasts of burden, harnessed to control populations, keep the peace, and create loyalties that can survive great temptations. Organized religions, then, are the culturally evolved systems of memes that arose naturally out of our innate vigilance and sociality … and we are now in a position to reverse engineer them. With scientific understanding, we have some hope of cleaning them up … Constructive critics of religion have been trying to do this for centuries … but their efforts have been hampered by one of the key adaptions of religion: the taboo against looking too closely at how religions work and why. That is the spell that needs breaking if we are to avoid making terrible mistakes in the near future.

Let’s learn about a new concept

Let's learn about a new concept

Hi! What concepts would you like to learn about today?

Baldwin effect

Great! Before we delve into the Baldwin Effect, let's establish your understanding of background concepts. 1. Are you familiar with the basics of Darwinian natural selection? 2. Do you understand the theory of evolution? 3. Have you studied genetics, specifically concepts related to inheritance and genetic mutation? 4. Finally, do you know what is meant by 'phenotypic plasticity' in biology? Would you mind answering these questions? This would help me gauge your current level of understanding.

1. Yes

Great! Move on to the next one.

2. Can you briefly explain what the theory of evolution is?

Natural selection: Variation in a population results in unequal reproductive success. If variable traits are heritable this results in higher relative frequency of those traits in future generations

That's a good understanding of natural selection, a key component of the theory of evolution. Next question:

3. Can you explain the basics of genetic inheritance and how mutation plays a part in it?

In humans, a child inherits half of mother’s genes and half of father’s genes, but which genes come from which parent depends on random recombination. In addition, a small number of genetic instructions are altered due to cosmic radiatorn and transcription errors (despite error correcting mechanisms). The result is a progeny whose genes are almost all the same as either parent, but with some very small exceptions

Excellent description! You've covered the basics of genetic inheritance, including the role of recombination and mutation, nicely. The final background question:

4. Could you explain 'phenotypic plasticity'? If not, don't worry, I'll help fill in the gaps.

The phenotype is the expression of a genotype in an environment. Depending on the environment it may differ

That's correct! Phenoypic plasticity refers to the variation in an organism's phenotype (observable traits or characteristics) in response to different environmental conditions. It's the ability of an organism with a given genotype to change its phenotype in response to changes in the environment. Now that you've demonstrated a good understanding of these concepts, we can delve into the Baldwin Effect. Do you know the general idea of the Baldwin Effect or should we start from the basics?

I think the Baldwin effect means that if there is a selection pressure on certain skills that can develop during an organism’s lifetime, then the underlying characteristics that underlie the organisms that acquire this skill best will become more frequently in subsequent generations

That's a good initial understanding. Let's dig a bit deeper. The Baldwin Effect, named after psychologist James Mark Baldwin, posits that learned or acquired traits can actually affect evolution. Does that make sense so far? In addition, do you understand the concept of behavior and learning as it relates to evolution? How might learning-new behaviors, for example, have evolutionary significance according to the Baldwin Effect?

The underlying traits that result in better learning will be selected for

That's correct! The Baldwin effect suggests that organisms' capacities to learn and adapt within their lifetimes can direct the course of evolution. Organisms who can learn more effectively (or potentially faster) would have a better chance of survival, effectively guiding the course of adaptive evolution. The whole idea revolves around the interplay between lifelong learning (phenotypic plasticity, as you mentioned earlier) and genetic evolution. This concept is among those that bridge the gap between traditional Darwinian evolution and more modern understandings of evolution, incorporating learning and environment-driven adaptation. Can you clarify how you understand the integration of learning ability into the evolutionary process?

There are reasons why some individuals learn certain things faster than others. Those reasons are partly genetic. So genes that facilitate learning will be selected for. This results in new generations containing more individuals who are better at learning

That's a good summary. It's essentially a two-step process. Initially, the organisms that can learn to adapt within their individual lifetimes will have an advantage in survival and reproduction. Subsequently, natural selection favors the genetic predispositions that facilitate this kind of learning, gradually incorporating these adaptive traits into the gene pool. This way, the population over time, becomes genetically predisposed to these adaptive behaviors even without learning. To clarify further, let's imagine an environment where food is available high in trees. Individuals who can figure out how to climb will get more food. In the next generations, those who are genetically predisposed to learn climbing quickly will have advantages. Over time, the ability to climb becomes an instinctive behavior rather than a learned one, thus speeding up the traditional process of evolution. Does this explanation make sense, or do you have any other questions regarding the Baldwin Effect?

Yes. Thank you

You're welcome! I'm glad I could help. If you have any other concepts you'd like to explore, or any further questions on the Baldwin Effect, don't hesitate to ask. Happy learning!

Difference between Baldwin effect and Lamarckism

Great, to go over these two concepts, let's first evaluate your understanding of some foundational aspects of evolutionary biology.

1. Can you explain the basic theory of evolution and natural selection?

Yes

That's great! Now let's move on to some more specific questions:

2. Do you know who Jean-Baptiste Lamarck and James Mark Baldwin were, and what their main contributions to evolutionary biology are?

Yes

Fantastic. Now moving specifically into Lamarckism:

3. Could you summarize what the main idea behind Lamarckism is? Specifically, how does it propose that an organism can change during its lifetime in response to its environment?

Acquired changes to phenotype are inherited, which is incorrect

Indeed, Lamarckism proposes that an organism can change during its lifetime in response to its environment and then pass on those modifications to its offspring - for example, the obsolete idea that giraffes have long necks because their ancestors stretched their necks to reach leaves higher up in trees, and then passed this acquired characteristic on to their offspring. Modern genetics has mostly disproven this theory, as changes to an organism during its life (like muscle growth or loss) are usually not passed on to the next generation because they do not change the organism's DNA. Now, let's move on to talking about the Baldwin Effect:

4. How would you summarize the Baldwin effect? And, how does it differ from Lamarckism?

The ease with which an individual acquires a certain phenotypic characteristic is partly explained by its genotype. If the characteristic is under selection pressure, then so are the underlying genes supporting its acquisition. Eventually, genes are selected for that confer this characteristic to individuals with no need to acquire them during ontogeny.

That's a pretty comprehensive understanding of the Baldwin Effect indeed! The Baldwin Effect is a theorized mechanism for evolutionary development where learned behaviors can affect genetic evolution. If a beneficial behavior can be learned, it might increase survival rates enough to affect natural selection. Over many generations, the ability to learn this behavior might become genetically 'hard-wired' and no longer need to be learned. To emphasize, the fundamental difference between Lamarckism and the Baldwin Effect is that while Lamarckism postulates the inheritance of learned or acquired traits, the Baldwin Effect focuses on how the ability to learn new behaviors can influence and drive genetic evolution.

5. Could you give an example of a situation where the Baldwin effect might occur, to confirm your understanding?

Language acquisition. 2 mya early humans probably varied a lot in their ability to produce and understand complex utterances, and their ability to acquire and use language was very limited. Those individuals who most easily acquired and used language had a reproductive advantage. This resulted in selection pressure on genes that conferred traits which boosted language acquisition. In successive generations, the relative frequency of such genes grew, and mutations that further enhanced language acquisitions were incorporated into the common gene package. Eventually, most humans were born with an innate drive to acquire language, and do so with ease. During ontogeny, the brain and other body parts develop in response to the linguistic environment and organize into specialized and efficient language modules. 

That's an excellent example! Through time, the selective pressures likely did favor individuals with a genetic predisposition for better language acquisition, and mutations that further enhanced this ability were preserved. As a result, modern humans generally have an inherent capability to learn languages, especially in early childhood. Now that we've covered the basics, let's delve a bit deeper.

6. Do you understand the criticisms of the Baldwin Effect, and in which scenarios it might be limited?

No, I am not familiar with those. But I suspect some may have to do with Lamarckism.

You're on the right track. Some critics argue the Baldwin effect may not have the significant impact on evolution as once thought, mostly due to the lack of empirical evidence. It can also be seen as somewhat Lamarckian in its approach, though it differs fundamentally since it targets the capacity to learn, rather than the direct inheritance of acquired characteristics. Additionally, it relies on a couple of key, and potentially limiting, prerequisites:

- Firstly, there needs to be genetic variation in the population related to the capacity to learn the beneficial behavior.

- Secondly, learning the behavior must confer a significant survival or reproductive advantage to be a factor in natural selection.

- Thirdly, the environment must remain stable over the course of many generations for evolutionary 'hard-wiring' of the trait to occur - quick changes could disrupt this process.

7. Based on this, can you think of any situations where the Baldwin Effect might not be applicable?

The ability to text really fast?

Indeed, that's a good example. Texting speed might not apply to the Baldwin Effect for several reasons. Firstly, there doesn't seem to be a significant survival or reproductive advantage conferred by the ability to text quickly. Secondly, this behavior is highly dependent on technology, which changes far too rapidly for slower evolutionary processes to match. And finally, there likely isn't a lot of genetic variation related to this specific ability - it relates more to fine motor skills and practice, than to a specific 'texting gene.' Now,  

8. Do you have any questions or is there something you would like to delve deeper into on the topics of Lamarckism or the Baldwin effect?

No, I’m happy! Thanks a lot.

You're welcome! I'm glad I could help. Don't hesitate to return if you have any more questions on this topic or any other. Happy studying!

Existentiell svindel i samband med Lemoine-affären

 

Från solipsism till… ”nollipsism”?

Olle Häggström

Jag har alltid satt en ära i min osentimentala människosyn. Att artificiella neuronnät snart, om inte redan, överträffar biologiska sådana har jag länge tagit för givet. Och det där med känslor och medvetande, tja… antingen kommer det på köpet; eller så är det kanske en illusion eller åtminstone en överdrivet romantiserad egenhet. Eller kanske inte så viktigt överhuvudtaget.

Likväl drabbades jag av existentiell svindel efter att ha läst Olle Häggströms betraktelser över den s.k. Lemoine-affären. Men jag har svårt att klä den i ord. När jag försöker låter det naivt, och jag undrar om jag är dummare nu än tidigare…

Jag, liksom Lemoine, upplever att AI:ns konversation är mycket stimulerande. Ja, den, och i ännu högre grad andra liknande aktuella exempel, får mig att uppleva just den stimulans som jag ständigt och hett önskar och eftersträvar i all kommunikation. Den som får mig att uppleva välskriven (argumenterande) litteratur som det mest tillfredsställande i livet.

Jag ser olika scenarion framför mig:

I ett existerar jag omgiven av entiteter som konverserar med mig och med varandra så som Google-AI:n gör med Lemoine. Jag känner mig tillfreds, men utan min vetskap är det endast jag som *känner* något. Jag är alltså så ensam och grundlurad man kan bli, men lyckligt ovetande.

I ett annat variant av detta scenario inser jag plötsligt min verkliga situation och blir galen av ensamhet.

I en tredje variant är alla, inklusive den entitet vi väljer att kalla ”jag”, upptagna av att resonera och kommunicera - men utan att känna något.

Kanske finns det fler varianter.

Ja, ”min mamma är också en mönstermatchare”, det känns OK. Men hon och jag *känner* något också - det är det, och endast det, som ger resonerandet och kommunicerandet någon mening. (Och är inte det lite… löjligt? Futtigt? Ärke-rationalisten står där med byxorna neddragna.)

Om vi nu känner något, och inte bara lurar oss själva. Eller det är så att det vi kallar känslor är ett (ev. oundvikligt) korrelat till resonerandet.

Resonerandet, ja… Att bygga en plan eller ett argument för att uppnå något mål, vilket som helst.

Eller kanske endast ett (sätt att uppfylla ett) mål i sig - kanske egentligen ganska godtyckligt (bortsett från ev. evolutionär ”instrumentell målkonvergens”).

”I universum dök det upp entiteter som babblade med sig själva och varandra. De var en kuriositet.”

Och egentligen… hur mycket (mer) mening blir det med babblandet om det åtföljs (eller föregås) av det vi kallar känslor?

Som jag tolkat evolutionen så kände vi långt före det vi att vi började tänka, resonera och kommunicera. Fast det låter långt ifrån självklart, det heller. Allt är kanske samma sak?

Jag har ofta fäst ett hopp vid att mänsklighetens arv lever vidare i form av informationsbehandlande entiteter av något slag, kanske utan någon specifik fysisk form. Något slags ”medvetandets och intelligensens fortsatta utveckling i Universum” eller ”Universums expanderande medvetna låga”.

Men så blir det liksom kallt - både i Universum och i min kropp - när jag ser framför mig en massa babbel. Mer och mer komplext, och intelligent, och kraftfullt… Men meningslöst. (Stimulerande för någon som evolverat att stimuleras av det. Men likväl poänglöst.)

Ett universum där miljardtals Lemoine babblar med miljardtals motparter, och där antingen några eller alla inblandade inte gör något annat än att resonera för resonerandets skull. Inte ens det uttrycket stämmer. Resonerandet är ett självändamål. Eller är det ens det? Bara en tillfällighet? En attraktor?

Och så känns det lite fånigt att jag - av alla människor - upplever mig retirera till någon slags romantisk föreställning om att känslor i sig är så himla meningsfulla och viktiga…

Visst, det finns inget som är så viktigt som att hantera de känslor vi nu en gång upplever oss ha ((negativ) hedonistisk utilitarism) - att minimera lidande. Men varför önska känslor överhuvudtaget? Och varför sprida hedonium i ett tyst Universum? Vad är det för mening med det?

Samtidigt, det där scenariet där ett framtida Universum är fullt av (endast) (icke-kännande?) entiteter som babblar med varandra och producerar den ena fascinerande, bildade och stimulerande diskussionen efter den andra till tidernas slut - det känns plötsligt så svindlande kallt och främmande och meningslöst och tomt och dumt.

Och kanske lever vi redan i det?

—

Kanske så här:

När jag läser en stimulerande text av en klok människa så tror jag att jag i bakhuvudet har en tanke om att allt detta babblande är på väg någonstans. Den emotionella stimulans jag upplever handlar om att vi tillsammans är på en resa mot något nytt, bättre, större, mer...

Men samtidigt är det ju främst texten i sig som stimulerar mig. Om en (omedveten) AI skriver mer stimulerande texter än de flesta (kloka) människor så är det ju dessa texter jag vill läsa och stimuleras av. Så det verkar som att jag inte kan undgå slutsatsen att mitt läsande egentligen är en form av (intellektuell) masturbation. Och därifrån ligger tanken nära att vi alla, i vårt skrivande och läsande, sysslar med ett slags masturbation.

Egentligen har jag nog alltid tyckt så, men det har inte berört mig negativt. Jag har tänkt att detta är Sisyfos som lycklig (eller åtminstone liknöjd) rullar sin sten. Jag har stoltserat med ett slags stoicism och åtminstone kunnat njuta av att jag minsann frambringar / uthärdar en bitterljuv, tragikomisk existens med relativ lätthet - fint nog så.

Men nu… varför rulla stenar alls när maskiner gör det bättre? Och varför ska maskinerna rulla stenar?

Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför detta plötsligt skulle vara en nyhet för mig, eller varför det skulle drabba mig hårdare än tidigare. Jag kom ju för länge sedan fram till att vi är ”utkastade” i världen med våra drifter: vi kan inte låta bli att vilja leva, eller åtminstone inte vilja dö, och därför kan vi inte göra annat än att stimulera och tillfredsställa detta libido. Att undvika outhärdlig smärta så länge och så mycket som möjligt är det bästa vi kan göra.

Progressivism vs. konservatism

Den senaste tiden har jag läst Henrichs "The Weirdest People in the World", Kimmo Erikssons och Pontus Strimlings m.fl. "Perceptions of the appropriate response to norm violation" och Scott Alexanders "The Consequences of Radical Reform" samt sett Adam Curtis filmserie "Can't Get You Out of My Head" och upplevt en drastisk förändring i mitt sätt att se på evolution av normer och på kampen mellan upplysning och motupplysning.

Hur tillämpbar är egentligen evolutionär spelteori (duvor och hökar, tit-for-tat, o.s.v. )? Om alla människor historiskt har levt i små klansamhällen - hur och när har i så fall de UPPREPADE interaktionerna med OLIKA, OKÄNDA och EXTERNA potentiella samarbetspartners uppstått och på sikt gett upphov till ett selektionstryck för ökad tillit och samarbete?

Är det kanske som Kimmo och Pontus har sagt till mig hela tiden, att det är en återvändsgränd att försöka visa hur utökat samarbete kan motiveras matematiskt?

Henrich verkar säga att endast med mycket osannolika, starka och långvariga sociala normstrukturer kan vi psykologiskt förmås att (relativt kortsiktigt) anta en samarbetsvillig inställning - snarare än tvärtom. Den enda gång som detta har inträffat var när den katolska kyrkan och karolingerna slog sina påsar ihop för att tvinga sönder släktskapsbaserade lojaliteter i Centraleuropa under medeltiden - och detta endast för att de råkade gynna deras egna syften, och för att det gav upphov till en självförstärkande cirkel av ökad (centraliserad) makt och ökade möjligheter till fortsatt (egennyttigt) normgenomdrivande.

Oavsett hur ekonomiskt rationellt ökat samarbete ter sig - även på relativt kort sikt - så verkar ”naturliga” klanbaserade normer vara mycket starkare och därför förhindra att utökat samarbete kan utvecklas.

När jag tänker lite mer på det där med normutveckling så slår det mig att den progressiva sidan här har ett mycket starkt och avgörande argument i den eviga diskussionen om konservatism kontra progressivism.

Konservatismen har, å ena sidan, den kulturella evolutionen i allmänhet på sin sida - motupplysningens starkaste argument är att vi inte ska peta i organiska förlopp för att vi inte vet vad vi gör och därför riskerar att göra allting värre.

Dessutom försvagas de progressiva argumenten för att vi åtminstone delvis är (potentiellt) altruistiska och egalitära ”i grunden”.

Å andra sidan visar Henrich att önskvärda tillstånd inte uppnås utan särdeles kraftiga och långvariga interventioner - oavsett om de är medvetet designade för ett visst syfte eller inte. Utan sådana  är den kulturella evolutionen starkt begränsad och avsnörd från gynnsamma utvecklingsvägar av historiska omständigheter och krafter.

För att få önskad utveckling till stånd krävs kraftfulla interventioner.

Detta innebär inte att frågan är avgjord. Problemet med att komma överens om, överblicka och kontrollera social ingenjörskonst återstår. Det gör också frågan om huruvida det överhuvudtaget finns några (bättre, bästa) lösningar eller om det bara finns kompromisser och ett fåtal balanspunkter (så att det perfekta blir det godas fiende).

Däremot verkar frågan om huruvida människan är ond eller god försvinna ur kalkylen, liksom konservatismens outtalade förhoppning om att vi genom passivitet obönhörligt rör oss mot den bästa av alla praktiskt möjliga världar.

More by Moffett: Nationalists and Patriots

About fifteen years ago, as my friend and I walked across the town square, I remember saying:

There's really only one Big Question remaining: People seem to fall into two categories - liberals and conservatives. Why is that? Is it inevitable?

This split seems to me to be the biggest, possibly the only, real obstacle to genuine progress. How should it be addressed? Can it be dissolved?

Since then, I've read a lot. And a lot has happened. If I was asked yesterday to write an essay to answer my own question, it would hopefully have started something like this.

People's outlooks on many pressing social issues betray how these roles [protection vs. provision] are valued differently depending on whether individuals subscribe to patriotism or nationalism. As most psychologists use the words today, these are habits of thought that represent distinct expressions of how people identify with their society. Sometimes lumped together, patriotism and nationalism become plain, and clash with each other, in troubled times. Depending on the person, perspectives shift to more nationalist or more patriotic viewpoints during periods of stress. Yet each individual usually sticks within a narrow range of attitudes over the course of his or her life; the sentiments emerge in childhood under the dual influence of inheritance and upbringing. 

The fundamental difference between nationalism and patriotism is that while individuals with both outlooks are devoted to their society, they relate to it differently. Patriots display pride in their people and a sense of shared identity and particularly of belonging; such a feeling comes naturally to those born in a country but can be acquired by immigrants. With most of their passion directed at their own group, patriots prioritize the needs of its members: making sure they have food, housing, an education, and so on. Nationalists have similar emotions but couch their identity in glorification. Their pride connects with prejudice. As obsessed as patriots can be with caring for the members, nationalists are absorbed with preserving a superior way of life by keeping the society safe and sound and putting their own people prominently on the world stage. 

Where it gets interesting is that patriots and nationalists have divergent ideas of who constitutes "their own people." Indeed, among the aspects of their identity nationalists admire are those that set the trusted majority apart. It's this position they guard. The extreme nationalist ardently protects each detail of that identity to keep the nation firmly associated with the angels. The priorities of nationalists include staunch demonstrations of loyalty, accepting customary rules of order, obeying leaders whom they see as responsible, and maintaining the established social relationships, most clearly between ethnicities and races. All of these values came to the fore as people settled down and began dominating others. Tradition-driven nationalists believe in their country no matter what. They commit to the status quo, at times at odds with those democratic ideals that allow for transformation: their personalities are less open to new experiences and social change. Compare this my country right or wrong stance to the outlook of patriots, who likewise give their country a high standing yet believe it must be earned rather than fought for, allowing that there are possibilities for improvement. 

In their attention to differences between groups, nationalists treat both people of other nations and minority citizens as outsiders, taking a narrow view of who is, at the heart, truly part of the society. They're more comfortable with the majoritarian idea of democracy in which the dominant people should have the primary say in governance. Their perspectives on moral and legal issues reflects this. I believe it fair to say that to a nationalist, a person of another ethnicity, citizen or not, is relatively more foreign. 

Earlier I called ants extreme nationalists because they stick tight to their colony marker - its scent - as a stamp of their identity. Indeed, though in our species a patriot can become as teary-eyed as any nationalist in displays of allegiance to a flag or anthem, nationalists are supersensitive to those symbols. For them brief exposure to a flag or an idolized leader incites an intense reaction - as does the absence of such an emblem when one is expected. Thus the uproar about gymnast Gabby Douglas not placing a hand over her heart while the American national anthem played in the 2012 Olympics, a lapse that to a nationalist made her gold-medal win too much about herself and not about the United States. The reaction was a sign of the sentiment that societies are entities: people don't compete in the games, countries do. 

Both the nationalist and the patriot perspectives can be logically consistent, with nationalists being more risk averse and on guard against anything that may contaminate their culture. They prefer to err on the side of separatism, erecting boundaries that might alienate those whose interests could differ from their own, while patriots are more sympathetic to opportunities for trade and cooperation with outsiders. 

In short, the nationalist is suspicious of diversity, while patriots often welcome it. Or at least they tolerate it, because even a patriot, no matter how equality-minded, isn't immune to prejudice: the ardor that patriots reserve for fellow society members of their own race or ethnicity still leads to discrimination as they subtly, and unwittingly, treat those like themselves more fairly. 

Why did these differences in patriotic and nationalistic attitudes evolve? The fact is that a clash in perspectives within societies, although at times so extreme as to verge on the dysfunctional, may have always been integral to human survival. Our varied expression of social viewpoints probably connects back to "timeless social concerns," as one research team put it. Each outlook is beneficial in certain contexts. This dimension of our social identity may be an adaption to balancing the needs for protecting and provisioning the society. Even though people with opposing perspectives might not see eye to eye, a society with too few or too many individuals at either end of the spectrum could be open to catastrophes. This promotion of behavioral diversity has parallells in unlikely animal species. Social spiders are most successful when their colonies contain both individuals that retreat from danger but fastidiously tend the nest, and bold ones that put more effort into defense against social parasites, which steal the colony's food; the colonies of certain ant species function most efficiently when they contain a similarly effective mix of personality types. 

For humans, the hazards of a population overly committed to either the nationalist or patriot extreme are manifest. Nationalists see the patriot's greater openness to weak borders and sharing across ethnicities as promoting social dependence and cheating, fears that reflect the competitive nature of groups present across species. Meanwhile, the prevalence of nationalists, convinced their ways are right and prepared to fight for them, means the dangers that nationalists fear can indeed be realized. Still, by readily espousing oppression and aggression, extreme nationalists bring to mind the historian Henry Adam's description of politics as a systematic organization of hatreds. Their outlook feeds on certain facets of psychology. It's intoxicating to fall in line against an enemy, at times at a whiff of trouble. For those swept up in a nationalist perspective, the swell of group emotions and awareness of common purpose gives life a greater meaning. Not just morale, but mental health improve among civilians when nations face conflict. The fact is, trigger-happy societies have long had an edge, with the impulse for war and the fear of attack critical in driving many social and technical innovations and the expansion of states. What's more, nationalists, adhering to a narrow interpretation about what behaviors are proper, have the advantage of being far mor tight-knit and homogeneous than patriots and better able to act together. All this is to say that the patriot's vantage point is and always will be a more onerous path. 

Because of the partiality for their group, displayed by patriots and nationalists in different ways, the troubles our societies face go deep. It's bad enough that a wicked act by one minority person - the Florida nightclub shooting, for example - can set off outrage at an entire minority population. But mistreatment can carry over to ethnicities unconnected to the tragedy. That's an outcome of how stereotypes strip away detailed understanding, making it easy to conflate groups to the point of creating such fuzzy and nonsensical categories as "brown people." Even when no conflation exists, prejudices can be linked, with the denigration of one people associated with the devaluation of others. Persons who fear for their safety, jobs, or way of life indiscriminately lump them together much as ancient societies did with the "barbarians" beyond their borders. The impulse is so strong that when a sample of Americans was asked what they thought of Wisians, nearly 40 percent regarded them poorly and did not want them as neighbors, even though they could have known nothing about them since the researcher had made the name up. 

Societies contain ethnicities and races that stick together despite the members' prejudices about each other. The usual view, voiced by William Sumner more than a century ago, is that friction with outsiders draws a society together. Clearly, that's not always true. The external forces that promote civil peace primarily galvanize the dominant people while often straining their ties to a society's other ethnicities when those groups are regarded as part of the problem. This tension among the members can cause a kind of social autoimmune disease, turning a society against itself. For all these tribulations, we may reasonably ask whether societies are necessary at all.

--- Moffett, M.W. (2019), The Human Swarm, pp. 340-343

I am eager to read the concluding chapters of Moffett's book. Twenty or so pages remaining.

Just for the record: The fact that 40 percent of Americans shun Wisians isn't primarily attributable to individual nationalist tendencies, but to ignorance - which in turn isn't primarily attributable to individual personality traits, but to engineered anti-enlightenment. Any reasonable system of governance would, over time, not only steer the U.S. towards liberalism - in a broad sense - but would simultaneously narrow the divide between liberals and conservatives. (So conservatives would move more rapidly towards liberal values, even as the gap remains.)

Inventing foreigners

The disbanding of a society is a time of reinvention. Any reading of history suggests society breakups mirror the breakup of a marriage. When one can't turn back from a split, years of repressed opinions come pouring out that may express the opposite of what had been professed a month, if not the day, before. As pressures to conform to social norms shift, diminish, or vanish entirely, people on both sides gain the latitude to explore ways of interacting that had been out of favor or considered heretical. Previously unacceptable acts can leap to the forefront, helping each group distance itself from those who are now other, reimagined as outsiders, such that they come to appear ever more foreign.

The evidence indicates that many of the modifications of daughter societies - their character displacement, to borrow again a term from biology - occur in the initial years after they go their separate ways. Their newfound freedom of expression may be a reason why. That's when language - and no doubt many other, less studied aspects of identity - undergoes the fastest rate of change, before settling into a relative stasis thereafter. Indeed, distinctions between societies, often enough, are an outcome not of their ignorance of each other due to geographical separation, but of their awareness of and interaction with each other. This would be conspicuously true after societies split up. The opportunities for independent thought and invention afforded by a newly minted society, leading to a convergence of perceptions around themes the members can celebrate as their own, can make its formative years a golden age. For example, the Declaration of Independence and US Constitution remain the reference points that Americans turn to for guidance when questions about the nation's governance arise. Based on what is known about modifications in identity, I believe this would have been the case over the course of our evolution as it is now.

Yet there would be a deeper psychological impetus for a reworking of identity to bloom right after a division. The sense of being adrift, their fates severed from the meaning and purpose the larger society once provided, would heighten the urgency of the people's search for a strong identity, and essence, that stands apart. Moreover, their identification with each other must actually matter. Certain groups, such as people experiencing homelessness or those who are obese, may be marginalized but don't create societies with identities of their own. Neither do sick or disabled chimps or elephants, even when others treat them as outcasts. These outliers fail to bond since they do not see others with their condition in a good light. They lack what psychologists describe as positive distinctiveness.

Hence the insights of psychologists suggest that the members of a start-up society will toil to distinguish themselves favorably. To achieve this, they improvise cherished attributes or express old ones in a special way. The process is analogous to the development of traits that biologists studying the divergence of species call isolating mechanisms. Whatever commonalities remain with the other society can be denied or ignored. Like divorcees not on speaking terms, the societies can break off contact, which would mean any shared history would be eschewed or forgotten. Regardless, no matter how alike the newbie societies might seem to outside eyes, reunification would quickly be impossible.

From: Moffett, The Human Swarm, pp. 261-262

The tribalism dogma

Given that, for significant numbers of humans, the First and Second Great Expansions have occurred, people who subscribe to the dogma that human beings have a tribalistic moral nature have two main options. Either they can give up the dogma entirely and admit that they simply didn't appreciate the flexibility of the moral mind because they confused the moral mind with the kind of moralities it was first expressed in; or they can soften the dogma by acknowledging that culture has stretched the tribalistic evolutionary leash in some cases, but assert that its doing so was a matter of going against our evolutionary grain, and that consequently any shift toward inclusion is bound to be anemic and unstable.

Obviously, I think the first response is the best: the belief that we are beings with a tribalistic moral nature should just be abandoned. To those who take the second option, my reply is simple: given that human moralities exhibit great diversity and that some people's moralities are not tribalistic, why should we say that our moral nature is tribalistic? It won't do for the die-hard defender of the dogma to cite evidence of the pervasiveness of tribalistic moral attitudes and beliefs, whether the evidence is historical or based on experiments, even if it is cross-cultural, because any such evidence is compatible with the hypothesis that our moral nature (the moral mind) is neither tribalistic nor inclusive, but rather so flexible as to be capable of being expressed in either tribalistic or inclusive moralities, depending on the environment.

In other words, to take historical or experimental evidence of tribalistic moral attitudes or behavior as conclusive confirmation of the thesis that humans have a tribalistic moral nature is to ignore the biased-sample problem I noted earlier. If the human-constructed niches in which the moral mind can get expressed in inclusive moralities are rare and recent, then concluding that human moral nature is tribalistic because most human moralities have been like that would be no more cogent than concluding that water flea nature includes protective spines and helmets because most of the water fleas you happened to have observed has those features.

The tribalism dogmatist has recourse to one last desperate fallback position: he can admit that human moral nature sometimes permits nontribalistic moralities, but insist that tribalism nevertheless is part of the moral mind itself, and that it is therefore still accurate to say that humans have a tribalistic moral nature. For the reasons given in the preceding paragraph, I don't think that we should say that tribalism is an element of our basic moral psychology, part of the moral mind itself - unless we quickly add that the moral mind also includes the capacity for inclusion. But if one grants that the moral mind is tribalistic in that weak sense - that tribalism is only one aspect of a moral nature that also encompasses inclusion, the result is a Pyrrhic victory.

Why? Because the thesis that humans have a tribalistic moral nature loses its punch if one admits that humans can act contrary to that aspect of their nature because of another aspect of their nature, namely, their capacity for inclusive morality. Admitting that our moral nature is dualistic saps the force of the assertion that we have a tribalistic moral nature.

Suppose that the last-ditch tribal dogmatist rejects the idea that our moral nature is dualistic and in response to the obvious fact that some moralities are now inclusive says that inclusion nonetheless goes against our nature. That is, suppose that he still asserts that our moral nature is tribalistic, period, not tribalistic and inclusive. Allowing for our moral nature to be overridden - saying, in effect, that we can act "unnaturally" - dilutes the notion of the nature of a thing. And that greatly reduces the interest and importance of the grand thesis that we are beings with a tribalistic moral nature. It also renders that thesis incapable of yielding any significant predictions about the scope of potential moral change or the space of possible moralities.

What I have to say in this book will still be important even if you dispense with talk of human moral nature altogether and fall back to a weaker, much less sexy thesis: namely, that human beings, by virtue of their evolutionary history, are predisposed to behave in a morally tribalistic way. To say that they are predisposed to tribalism means that exhibiting tribalistic moralities is the default position for humans, the way they tend to act, even if that tendency is sometimes not realized because of cultural influences. Its the default position, because the disposition to tribalism is an especially powerful aspect of our moral psychology.

If you hold that much weaker thesis, you can read me this way: I will show that in spite of this supposed predisposition, some humans have developed inclusive moralities, moralities that are not merely aspirational but socially and politically potent; and I will explain how they did that. In other words, I'll explain how they moved from situations in which that supposed predisposition largely determined the character of human moralities to situations in which that predisposition was inhibited or overridden or neutralized to such an extent that they developed inclusive moralities. In explaining this shift, I will show that the supposed predisposition to tribalism is not nearly as severe as one might think. I'll show that inclusive moralities are likely to persist, if the environments that are friendly to them are sustained. Inclusive moralities are fragile, in the sense that the capacity for tribalism never disappears; but that doesn't mean that inclusive moralities are inherently unstable and doomed to decay.

Finally, let me emphasize that there is a way of interpreting the experimental and historical evidence of tribalistic moral attitudes and behaviors that is compatible with rejecting the Tribalism Dogma, even in its weaker forms. Such evidence can be explained without concluding that humans have an especially powerful, deeply rooted, biologically based predisposition to tribalism if we make the following reasonable assumptions: (1) the moral mind is highly flexible; (2) most humans have lived in environments in which that flexibility issued in tribalistic moralities; (3) culture has developed in ways that sustain tribalistic moralities, even when they no longer promote reproductive fitness and are no longer necessary for successful cooperation; and (4) some people have an interest in maintaining (or resurrecting) tribalistic tendencies and they have the ability to do so effectively.

Each of these assumptions is highly credible. [...]

From: Allen Buchanan (2020),

Our Moral Fate: Evolution and the Escape from Tribalism,

MIT Press, Cambridge: MA.,

pp. 25-28

Not Born Yesterday, en följetong

Jag har varit dålig på att blogga den senaste tiden. Tänkte skärpa mig och börjar därför anteckna redan under läsning av Hugo Merciers nya bok "Not Born Yesterday". Jag vet redan på förhand att den kommer att reta mig till vansinne. Jag vet också att jag efteråt kommer att ha svårt att artikulera min kritik, och att de flesta av mina vänner kommer att ställa sig frågande till mitt höga blodtryck. Som vanligt.

Det kan ju förstås vara så att jag inte har några goda argument. Att jag bara reagerar känslomässigt, och kanske också inkonsekvent.

Mercier kommer att hävda - liksom han och Sperber gjort tidigare, och liksom många andra, ex. Pinker och Gigerenzer - att människan är rationell. Att de senaste årtiondenas kognitions- och socialpsykologi är dålig vetenskap och vänsterpropaganda. Att lättlurade och lättledda människor är en evolutionär omöjlighet - både i backspegeln och i evighetens perspektiv. Att det undermedvetna, som det beskrivits under de senaste 3000 åren, är antingen ett missförstånd eller en överdrift.

Att det medvetna är precis vad det borde vara: en blank värja för retorisk fäktning - om motivationen finns där.

Efter en snabb genomgång av Asch, Milgram, Kahneman, Richerson & Boyd, Heinrich m.fl. avslutar Mercier det första kapitlet:

Once we take strategic considerations into account, it becomes clear that gullibility can be too easily taken advantage of, and thus isn't adaptive. Far from being gullible, humans are endowed with dedicated cognitive mechanisms that allow them to carefully evaluate communicated information. Instead of blindly following prestigious individuals or the majority, we with many cues to decide what to believe, who knows best, who to trust, and what to feel. 

The multiple mass persuasion attempts witnessed since the dawn of history - from demagogues to advertisers - are no proof of human gullibility. On the contrary, the recurrent failure of these attempts attest to the difficulties of influencing people en masse. 

Finally, the cultural success of some misconceptions, from wild rumors to supernatural beliefs, isn't well explained by a tendency to be credulous. By and large, misconceptions do not spread because they are pushed by prestigious or charismatic individuals - the supply side. Instead, they owe their success to demand, as people look for beliefs that fit with their preexisting views and serve some of their goals. Reassuringly, most popular misconceptions remain largely cut off from the rest of our minds and have few practical consequences, explaining why we can be relatively lax when accepting them.

-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 13-14

Den första meningen i citatet ovan har samma struktur som Zuboffs "fri vilja är så viktigt att det måste finnas". Alltså: Det skulle kunna gå illa för mänskligheten om den beter sig dumt. Alltså får den inte göra det. Alltså gör den inte det.

Att det är "svårt" att övertyga människor innebär inte att det är svårt att manipulera dem. Det är bara ytterligare ett bevis på de påverkas av precis de krafter som Mercier vill tona ned betydelsen av, eller snarare, inkludera i sin variant av rationalitet.

Få praktiska konsekvenser? Bara om man, som Mercier, bortser från allmänningens dilemma och samhällelig kunskapsbildning som en public good.


Mercier har nog en poäng när han flyttar fokus från "supply" till ”demand” för att förklara varför folk agerar som de gör (konformitet, prestige, framgång, etc.) Men detta förflyttar ju bara problemet. Om individer egentligen inte är lättlurade, eller om de (medvetet) väljer att inte koppla in sin skepsis, så innebär det ju att de är cyniska snarare än dumma. Är det bättre?

Nja, kanske flyttar det fokus från ledare, på gott och ont: Vare sig diktatorer, myndigheter eller marknadsförare är i sig så hotfulla eller nödvändiga som vi tror. Men problemen försvinner ju inte för det: Istället för att ledas i fördärvet av någon av dessa, så leds vi kollektivt i fördärvet av varje enskild persons ”smarta”, kortsiktiga och egoistiska strategiska ”dumhet”.

Hanlons rakkniv: Skyll inte på ondska det som kan förklaras med dumhet.

Brecht: Samhället måste byggas så att det inte kräver några goda människor.

Jag tror att Mercier skulle hålla med om dessa deviser. Men av för mig perversa anledningar: Han definierar om dumhet som cynism, och sedan till individuell rationalitet. Och han förlitar sig på en osynlig hand. Denna hand kan antingen vara långt mäktigare än vad Smith någonsin tänkte sig eller åtminstone det mäktigaste vapnet vi har. Vilken av dessa hållningar Mercier står för återstår att se.

Det är typiskt för den världs- och människobild som (den nyliberala) konservatismens överstepräst Sowell beskriver som den "begränsade":

Människan är ond

Undergången kan inte undvikas

Det finns inga lösningar, endast mer eller mindre goda kompromisser

---

Efter en promenad med Musikrevyn i lurarna - under vilken Saint-Saëns bombastiska orgelkonsert, framförd av Utah Symphony Orchestra, och de obehagliga associationer den gav upphov till, fick min hud att knottras av vämjelse - slår det mig:

Merciers m.fl. hållning är denna: evolutionär mismatch är en oxymoron. Denna hållning karakteriserar många samhällsdebattörer från vitt skilda håll - biologi, psykologi, antropologi, sociologi, historia, filosofi, juridik, politik. Detta är samma naiva adaptionism som avfärdades av Gould och Lewontin för snart 50 år sen.

---

(Här kommenterade Patrik och förekom på så sätt en stor del av innehållet i kapitel 2. Se kommentarsfältet nedan. Jag svarade i samma kommentarsfält, och läste sedan just detta kapitel.)

---


En övertro på den evolutionära teleologins allt förlåtande skyddsnät är en form av naiv adaptionism, som gränsar till religion. En mildare form säger att allt ordnar sig i sinom tid (och här finns flera varianter, från de mest fromma till det mest cyniska). En strängare, eskatologisk form säger att domedagen - och med den uppryckningen - är nära. Och först då kan och kommer allt att ordna sig.

Sowells konservativa (och eventuellt också religiösa) människa har av livsvisdom tillägnat sig en nödvändigtvis "begränsad" (till skillnad från naivt "obegränsad") vision av människan och världen; begränsad också i så måtto att hon inser att hon vare sig kan skärskåda det förflutna eller överskåda framtiden och sina handlingars konsekvenser. (Här erkänns alltså en opacitet, och insikt om denna lyfts upp som ett dygdemönster.)

Det är alltså bättre att sitta still i båten - acceptera och vörda den förborgade visheten i status quo, den kulturella evolutionens krona och resultatet av en successiv (men inte medvetet styrd) beskärning av tidigare vildskott i samhällets trädgård - och samtidigt akta sig noga för att i hybris försöka styra den (eventuellt gudomliga) plan som utvecklas organiskt i nuet och framtiden

Och här finns en paradox, ty Mercier kritiserar Heinrichs, Richersons och Boyds argumentation om att just denna opacitet innebär ett selektionstryck för "okritiskt" accepterande av kulturellt överförd information utifrån tumregler som frekvens, prestige och framgång.

För den konservative är mängden individer en population, ett statistiskt fenomen. Men här finns något även för nyliberalen: äta eller ätas. Medan den konservative ser relationen mellan individ och samhälle som den mellan ett arbetarbi och en bikupa (där någon råkar vara drottning) så handlar relationen för libertarianen om den enes bröd och den andres död - individen står i ständig motsättning både till varje annan individ och till kollektivet (eller totaliteten - något "samhälle" finns ju som bekant inte, enligt Thatcher). Men den organiska utvecklingen, den osynliga handen, lotsar tryggt vidare mot den enda hamn där vi kan, ska, bör ankra.

Till skillnad från Mercier och hans gelikar ser den progressive samhället som någonting mer: en sårbar balans mellan individualitet och kollektiv, där den enskilde vare sig uppslukas av helheten eller konkurrerar mot grannen. Detta kräver mycket av både individuell utveckling, disciplin och respekt - och av medveten, iterativ utformning och underhåll av både personliga och institutionella relationer.

Detta är den radikala upplysningens bild av samhället. Spinozas och Jonathan Israels bild.

Det är talande att Mercier bl.a. exemplifierar harmonisk samexistens (där stabil kommunikation kan utvecklas och bestå) med olika celler i en människokropp. En levercell och en hjärncell har samma mål, samma "fitness" och kan därmed lita fullständigt på varandra, påstår han. En cancercell är en cell som blivit "ond" och svikit den organiska harmonin- en anomali, fortsätter han. Även med tanke på den förenklade och kortfattade framställningen utgör detta exempel ett närmast Freudianskt bevis på den konservatives tro på (hopp om, svepskäl för) "organismen i organismen". Många (bl.a. Lindenfors, Dennett, Turchin) har beskrivit hur samarbete på varje nivå i ett komplext system - från organeller till stater - också karakteriseras av evolutionär kapprustning och ständiga hot om sönderfall: så snart en chans till "avhopp" uppenbarar sig så kommer den att utnyttjas - av leverceller såväl som av andra - och yttra sig bl.a. just som cancer.

Det är precis samma förlopp som Mercier själv illustrerar med de varningsropande apor som plötsligt skulle kunna "upptäcka" att de tjänar mer på att hålla tyst och rädda sig själv - om omständigheterna är de rätta (under tillräckligt lång tid).

Exemplet med mor och foster inte heller övertygande. Mercier är noga med att beskriva det som en tävling mellan fostret och dess framtida syskon, snarare än mellan foster och moder. Men det skulle krävas mer information än vad han anför för att inte snarare dra slutsatsen att det är just det senare som faktiskt sker: Är det verkligen rimligt att tro att den energi som modern förnekar fostret (genom att utsöndra mer insulin) och istället lagrar som fett kommer framtida syskon till del, snarare än modern själv?

En detalj (delvis ursäktad av den kompakta framställningen): Mercier anger som ett skäl för att anta att gasellens "stotting" verkligen är en evolverad s.k. stark signal - som delas av både bytesdjur och rovdjur - är att gasellen inte hoppar jämfota inför just geparder, eftersom både gasell och gepard "vet" att den fina form som därmed demonstreras inte har någon betydelse i ett sprintlopp. Men hur vet Mercier det? (Visst kan det vara så, och visst kan instinkten att inte lägga energi på att signalera i dessa fall då utvecklas - kanske ökar detta chansen att gasellen kommer undan just geparder. Och visst kan detta i sin tur utgöra ett stöd för tolkningen av den nu selektiva stottingen som en evolverad, delad och stark signal för ömsesidigt nyttig kommunikation mellan de båda kontrahenterna.) Resonemanget är slarvigt och dåligt underbyggt: Om gasellen är i fin form jämfört med sina artfränder så torde detta rimligen resultera i att den blir mer svårfångad både i sprint- och distanslopp.

En sak till:

Unreliable signals, if they proliferate, threaten the stability of communication. If receivers stop benefiting from communication, they evolve to stop paying attention to the signals. Not paying attention to something is easily done. If a given structure is no longer advantageous, it disappears - as did moles' eyes and dolphins' fingers. The same would apply to say, the part of our ears and brains dedicated to processing auditory messages, if these messages were, on balance, harmful to us.

-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 20

Tydligare kan det väl inte bli. Om ovanstående ska bli rimligt, och ha bäring i sammanhanget, så måste vi tänka oss att Mercier resonerar om skeenden många tusentals år bakåt i tiden, och dessutom hoppar friskt mellan korta och långa tidsintervall. Men vad som gällde då behöver inte gälla nu. Och det ska ganska mycket till för att kulturell - för att inte tala om biologisk - evolution skulle kompensera för de nackdelar som ett alltför "okritiskt" lyssnande nu kan innebära. Eller om vi flyttar oss ännu längre tillbaka, från språkets uppkomst till den tid då så gott som alla landlevande organismer utvecklade hörsel och ljudproduktion (t.ex.): Hur länge skulle det dröja innan vi "skitsnackande" människor tillbakabildat alla dessa miljontals år av i övrigt extremt användbara adaptioner?

---

Eller så får Mercier bita i det sura: Om rationalitet och språk är produkterna av en stabil samevolution under den långa stenåldern, så är det den rationalitet som rådde då som fortfarande råder.

Klanmedlemen kryper inte för Ledaren för att han är dum nog att tro på vad denne säger, utan för att han är smart nog låtsas göra det. Klanen anfaller först och ställer frågor sedan för att det är säkrast så. Den medeltida fursten ingår allianser endast för att de gynnar honom just då  - och sticker kniven i ryggen på sina fränder så snart det gynnar honom mer. Alla är införstådda med spelets regler - det finns inget att förlåta.

I förlängningen av dagens "rationella" konservatism ligger feodalismen och fascismen (och just denna rationalism ser vi nu breda ut sig i Västvärlden), medan en "rationell" libertarianism väntar på sin furste och hans Machiavelli (tja, den väntan är ju också över) - och en bångstyrig stat fylld av småfurstar in spe (ja, den också).

Se här, en annan devis som både Wittgenstein, Mercier och jag kan instämma i, men av olika orsaker:

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga

---

(Långlunch tisdag 3 mars. Läste kapitel 3 och 4 på fiket och antecknade efter hand. Sluggar ganska vilt. Mer stenografi och medvetandeström än noggrann analys. Men, vad tusan, jag dubbelarbetar ju!)


Kapitel 3

Här finner vi högerns omvända populism: "Vänstern försöker övertyga er om att ni är svaga, att ni behöver försvara er mot påverkan. Det behöver ni inte. Ni är minsann inte lättlurade." (Visst känns det bra? Ni behöver inte ha dåligt samvete, och jag kan fortsätta att utnyttja er.)

Gullibility, vilket nedsättande ord! Låt dem inte kalla dig dum! Dina instinkter leder rätt! (Inte minst för mig).

Hitler? Som enligt Mercier felaktigt trodde att han kunde påverka massorna? "Se vad han ställde till med." Vafalls?

Jaha, så waterboarding likställs med instrumentell betingning. Det är väl ändå skillnad på förhör och hjärntvätt?

Jaha, så den stabila samevolutionen av språk och rationalitet är inte en kapprustning? Nej, den är en marknadsplats! Bättre och bättre för alla, hela tiden! (Och var finns argumenten för detta? Att mänskligt språk möjliggör oändligt många nya kombinationer?)

Sedan en intressant poäng: System 2 är inte nytt, inte en modern överbyggnad på system 1. Båda systemen måste utvecklats parallellt. OK, det är en rimlig hypotes. (Men inte nödvändig, se t.ex. Patriks kommentar. Den är emellertid fundamental för Merciers resonemang. Synd då, att han inte följer den till sin logiska slutpunkt. Se nedan.)

OK, vi regredierar inte till lättövertalade grobianer utan till konservativa tjockskallar som inte låter sig påverkas alls. Men är det bättre? Det är ju i så fall precis lika lätt att utnyttja som motsatsen. Och det var det Hitler gjorde: Påverkade folk via omväg. Förhindrade öppenhet och tvingade fram stenåldersrationaliteten. Inte genom att tränga igenom, övertala, bygga upp ny världsbild - utan genom att skala av, avtäcka en gammal.

Sidan 44 om system 1 och 2. Här visar Merciers eget resonemang att automatisk skepsis är precis lika illa som motsatsen: att alltför lätt låta sig övertalas. Det förra leder till att man förkastar korrekta påståenden och argument. Det senare att man accepterar inkorrekta påståenden och ogiltiga argument. Varför skulle det förra vara bättre än det senare?

En annan svaghet i Merciers resonemang: Vilka motiv har den enskilde att utvärdera påståenden och argument överhuvudtaget, om de redan stryker medhårs?

Det fåtal experiment som Mercier åberopar för misstänkliggöra omedvetna processer är alltför enkla att avfärda. Han borde följa Dennetts råd och attackera de mest robusta resultaten i stället.

Subliminal påverkan, implicita attityder, priming... Mercier et al kommer alltid att slå ifrån sig dessa resultat. Men börja från andra hållet: Plocka inte den lågt hängande frukten utan försök argumentera bort de starkaste, självklara bevisen för associativt tänkande! Litteraturen är full av mycket övertygande exempel på anchoring, framing etc.

Diskussionen om förhörsteknik och hjärntvätt leder ingenstans.

Sidan 44 (längst ner): Enligt Mercier så spelar det ingen roll om system 1 släpper igenom falska eller bekanta meddelanden, så länge de rimmar med vad man redan tror eller vill. Att system 2 inte ens kopplas in har inget med intellektuell lättja att göra. Tvärtom, varför ägna energi åt att ifrågasätta något om man inte upplever sig behöva göra det? Återigen: Om Mercier har rätt i att människor som i lägre grad kopplar in system 2 lika gärna förkastar falska som sanna påståenden så länge dessa inte upplevs intressanta - och därför inte kan påstås vara mer känsliga för desinformation - är det bättre? Self-serving bias är knappast den "rationalitet" vi vill ha.

Att system 2 kan förstärka felaktiga meddelanden är ju ytterligare stöd för sårbarhet. Backfire effect, motivated reasoning, Dunning-Kruger...

Marx och Engels? Really!? Detta är nivån, alltså. Här förväntas läsaren acceptera följande implikation: Marx och Engels är typexemplet på kvasiintellektuella skitsnackare - det vet ju alla nuförtiden. Och visst är det typiskt att just intellektuella snobbar i så hög grad gick på det där skitsnacket. Se där hur uppenbart värdelöst system 2 är! (Den här populistiska retoriken riktas både åt hö-hö-högern och åt tvehågsna gråsossar.)

Kahneman säger inte att system 2 är definitionen av rationalitet. Men det kan användas för att (med mycket möda) förstå och acceptera den externa logik som vi har uppfunnit.

Samma problem som i Enigma: Vi jämför inte med system 2, utan med en extern standard.

Sidan 46: "Gullible individuals would be taken advantage of until they stop paying attention...". Men hallå! Om du verkligen är godtrogen så gör du inte ens kopplingen, upptäcker inte ens att du blir utnyttjad. Och vilken tidshorisont talar vi om? Ofta är kopplingen mellan påverkan och utfall omöjlig att överblicka. Och hur skulle den som utnyttjats kunna kompensera?

Mercier lyckas inte visa varför kapprustningsliknelsen är felaktig. Det är ju hans modell. Men han vill ju klämma in öppenhet också... Varför skulle en kapprustning innebära att vi var öppna från början och först senare blev skeptiska? (sidan 41)

Den utnyttjade godtrogne - talar vi om en enstaka nutida individ eller om en tidigare population Mercier är återkommande otydligt och medvetet svävande på den punkten.

---

Kapitel 4

Plausibilitet definierar Mercier som huruvida något stämmer överens med individens egna erfarenheter. OK, så kan man se det. Men man måste då också göra skillnad på denna interna standard (som mycket väl kan vara alltför starkt kopplad till egna erfarenheter, motiv, etc.) och på en extern dito. Det är stor skillnad på skillnad på en faktisk värderingsmekanism och en yttre standard eller ett ideal.

Är backfire-effekten verkligen sällsynt, även i ideologiskt viktiga frågor? Mercier refererar till Wood & Porter (2016). Den måste jag titta närmare på.

Sidan 53-54. Nej, den sokratiska metoden (majeutiken) visar inte hur effektivt (intuitivt) resonerande fungerar. Samma fel som i Enigma. Problemet är ju att ”vigilance” saknas. Det räcker inte att visa att vi accepterar giltiga men inte ogiltiga skäl. Dessutom är det inte sant: vi accepterar ibland ogiltiga resonemang och förkastar ibland giltiga. Vi är alktså inte ”open” heller.

Men Metcier verkar tycka att även denna (felgenererande) "stubbornness", "vigilance",  konservatism är sund.

Om den inte vore sund, skulle den då vara evolutionärt omöjlig? Nej, om vi håller oss i nutid så handlar det om mismatch. (Förutom skillnaden mellan intern "rationalitet" och extern standard.)

Ja, deliberation kan vara produktiv men är det långt ifrån alltid. Och vi undviker den som pesten!

Sidan 56-57. Svagt (anekdotisk) resonemang om att goda skäl vinner. Det viktigaste är inte argumentens styrka utan de sociala strömningarna - och det vet Mercier. Det är ju det han ofta lutar sig mot: så länge det är ”rationellt” - alltså så länge det ligger i mitt eget intresse - att diskriminera svarta, kvinnor, homosexuella, etc. så gör jag det - oavsett vilka "sunda" argument mot diskriminering som finns tillgängliga. Och jag söker absolut inte upp sådana!

Att vara, eller låtsas vara, klimatförnekare är också naturligt, strategiskt och därmed, i Merciers bok, "rationellt". Så länge den "smarte" entrepenören; den kortsiktige, närsynte, självtjänande - och när så är strategiskt lämpligt, lismande - egoisten får fler barnbarn än "viktigpettrarna" och the do-gooders, ja, då har han den spelteoretiska evolutionära historiens välsignelse. Varför ens lägga energi på att bry sig om andra än familjen? Blod är tjockare än vatten. Girighet är bra! Inskränkthet är bra! Merciers resonemang är faktiskt precis så futtigt. I hans värld fungerar universitet och högskolor som kyrkor och kloster, och intellektuella som munkar i celibat. De kan vara bra att ha ibland (för utveckling av ny teknik), men de ska hållas kort och ingen vettig människa lyssnar på dem.

Här finns också den obligatoriska berättelsen om ett ungt högerspökes radikalisering, bitterhet och känsla av utfrysning inom akademin - och föreliggande bok är en del av revanschen.

I en fotnot skriver Mercier att bias kanske gäller produktion snarare än utvärdering av skäl. Ja, OK, men är det bättre?

Sidan 58. Mercier påstår här att vi kan lita på att plausibilitetskontroll sker utan bias. What!? Det har han minsann inte visat, och så är det inte. Många biases ligger djupare.

Här kommer det igen: Problemet är inte bias utan tidigare information... Ha! Det är förstås både-och. Och även om vi inte hade haft bias så är problemet med informationen tillräckligt problematiskt.

På sidan 59 nämns äntligen mismatch!

Vaccinationsexemplet illustrerar åter hur Mercier slår sig till ro med att "supply" inte påverkar menligt och struntar i att "demand" är inskränkt.

Sidan 66. "Det krävs inte mycket för att skapa (?) en kreationistisk anti-vaxare och konspirationsteoretiker" Precis! (Vem "skapar". Kan det ha något med "supply" att göra?)

"Works with poor material"... Ja, det finns ju inget (annat).

Så landar vi i "Who's your expert (inför kapitel 5) — varför söka upp någon överhuvudtaget? Och varför söka upp någon som inte säger det jag vill höra?

---

Kapitel 5 börjar ironiskt nog med att erkänna vikten av just success, frequency, prestige och imitation - alltså just de fenomen som Boyd, Richerson och Heinrich lyfter fram.

Och resonemanget förutsätter alltså att vi letar aktivt efter experter överhuvudtaget.

Varför vill vi ha "rätt"? Vill vi det? Hur då, ”rätt”?

Sidan 68. Mercier verkar inte tycka om tanken på en underliggande g-faktor för att förklara kompetens. I stället verkar han föredra Gardners m.fl tanke om många olika sorters intelligens, och anför hjärnans modularitet som en möjlig anledning till människors olika kognitiva profiler. Detta förefaller mig tveksamt.

Han säger också (i en fotnot) att en förekomsten av en generell mekanism som kan förklara relativa kognitiva styrkor och svagheter förefaller osannolik i ljuset av hur svårt det visat sig vara att överföra kunskaper och färdigheter från ett ämne till ett annat - s.k. transfer of learning. Här stödjer han sig på experiment som liknar dem inom pedagogik, där man ofta finner att elever som undervisas och övar på ett visst område sällan generaliserar eller tillämpar resultaten inom andra områden. Jag tycker snarare att detta är ett argument för en generell g-faktor. Och jag undrar vart Merciers resonemang är tänkt att leda.

Sidan 69. "..they didn't rely on rough heuristics such as picking dominant or prestigious individuals..." Nähä, vad gick de efter, då? Det finns ju fler, uppenbara, "tumregler" för att avgöra vem som är bäst på frågesport. Och om det i stället var så att gruppdeltagarna kände igen de rätta svaren trots att de inte fick fram dem själva, så skulle ju detta passa bättre in i Merciers resonemang än att hänvisa till mer sofistikerade strategier.

Sidan 70. Om den förhatliga "folly of crowds" (majoritetens tyranni): "By this logic, the Earth is flat..." Haha, vilket självmål. För varje exempel på hur majoritetens åsikt (nu) överensstämmer med sanningen, så finns det lika många som visar motsatsen. Och Condorcets beslutsregel gäller bara under mycket specifika förhållanden - vilket Mercier naturligtvis känner till.

(Och varför argumenterar han nu för frekvens ≈ korrekthet? Det var ju det han ville ifrågasätta från början.)

Evolutionary valid cues respektive "nymodigheter" som statistik och sannolikhet. Tydligare kan det inte bli. Nej, människor resonerar inte spontant att 0,65^n > 0,5^n o.s.v.. De följer flocken, oavsett om dess medlemmars förmåga att korrekt välja riktning ligger över eller under 0,5. Det är ju precis det som är problemet. Det är inte en feature - det är en bug. (I xkcd-strip:en hänvisar protagonisten till sina "levelheaded" och höjdrädda vänner. Det motsvarar i sammanhanget den artificiella kunskap som ges i experimentet: varje deltagare har en 65 % chans att välja rätt.)

Återigen, när Mercier et al i artificiella situationer lyckas få sina försökspersoner att ta hänsyn till att alla andra bara har följt flocken, och att flocken i sin tur bara har följt efter en enstaka person - ja, då kan problemet reduceras till hur mycket tillit försökspersonen bör tillmäta just denna. (Och det är ett problem i sig.) Men hur ofta ser det ut så i verkligheten? Gigerenzer har i alla fall en ambition att designa beslutssituationer på ett sätt som sak ge individen så goda förutsättningar som möjligt, men Mercier vill att vi slår oss till ro och "litar" till att de flesta nog vet bäst själva.

When cues are evolutionarily valid, people weigh a number of them to decide how valuable the majority opinion is: size of the majority in relative terms (the degree of consensus) and absolute terms (group size), competence of the members of the majority, and the degree of dependency between their opinions.

Mercier, Not Born Yesterday, s. 74

Det finns så många problem med det här stycket. Vilken grupp talar vi om? Den "evolutionära valida" stammen? Vad har den för ekologisk validitet här och nu? Och hur väl fungerar egentligen den här beslutsprocessen ens på stamnivå? Det verkar som om Mercier har teleporterat några snävt rationella nutida människor till ett påhittat stamråd under stenåldern, där sakfrågan och utgången av förhandlingarna är av rent akademisk karaktär, och efter vilket deltagarna genast teleporteras tillbaka till nutiden. Men visst, kanske är detta en deskriptivt rimlig modell för den lokala "kvarterskyrkan" (vilken jag har beskrivit i tidigare texter).

Och så det vanliga snacket om att många deltagare i Aschs studie faktiskt inte böjde sig för majoriteten, och att många som gjorde det senare "erkände" att de egentligen visste det rätta svaret och endast hade prioriterat grupptillhörighet... Tja, här har vi det igen - är det bättre?

Sidan 76. Märklig definition av "social pressure". För Mercier verkar det endast betyda: "Jag måste göra detta för att visa andra att jag gör som de". Men det kan ju lika gärna innebära: "Eftersom andra gör det här så är det nog intressant, viktigt, korrekt."

"On the whole, our mechanisms of open vigilance provide us with a good estimate of who knows best". Detta har inte visats.

---

Cosmides, Boyer, Bloom och Pinker, m.fl. bidrar med varsin "blurb" på bokomslaget. De två senare formulerar sig med viss återhållsamhet men den sammantagna bilden de ger är att (med Boyers ord) "Mercier demolishes ... our cherished belief ... that (other) humans are ... gullible, an illusion that is entrenched in ... academic psychology ..." Ironiskt då att Pinker sedan många år befinner sig på en evighetslång världsturné där budskapet är just att människor är så nedtyngda av bias att de inte förmår ta till sig just hans uppenbart korrekta världsbild!

---

Kapitel 6

På sidorna 81-82 sammanfattar Mercier den första delen av kapitlet: "Evolutionarily valid behavioral cues to deception would be maladaptive - and, indeed, there don't seem to be any." Om detta håller jag med.

Men måste vi inte vara vaksamma? Kanske behövs det inte, eftersom folk sällan ljuger? Jo, det är klart att de gör: Om man kan komma undan med en lögn så vore man en idiot om man inte ljög. (Rent evolutionärt.) Och jag tänker på Grices maximer, och Gyges ring.

I en fotnot ifrågasätter Mercier t.o.m med det behov av självbedrägeri som enligt ex. Hanson och Simler skulle vara evolutionärt fördelaktigt, för att inte säga oundvikligt, i en informationskapprustning.

Negligence (medveten eller inte) borde övervakas och bestraffas lika hårt som deception. Låter idealistiskt.

"Our minds are, by necessity, egocentric, attuned to our own desires and preferences, likely to take for granted that people know everything we do and agree with us on most thing." Se där, en hel rad biases. Även om vi räknar bort de första, och låter Mercer förvandla nödvändighet till dygd, så återstår den Griceska godtrogenheten, curse of knowledge, m.m.

Det är alltså diligence - samvetsgrannhet - som vi borde värdesätta och protokollföra. Hmm... how's that working out for you?

Vi kan förutsätta diligence när våra incitament är naturally aligned... Det här kokar bara ner till samma refräng som tidigare: "blod är tjockare än vatten", "vi hugger inte varandra i ryggen så länge vi båda tjänar på att hjälpas åt att hugga någon annan i ryggen först", o.s.v. Och dessutom, om Trumps supportrar upplever (delvis med rätta?) att de har gemensamma intressen (t.ex. i att hålla kolindustrin igång) - hur rationellt är det?

Gemensamma fiender verkar vara bra att ha. Kanske nödvändigt?

Nu börjar det lukta homo economicus och nyliberal, idealiserad marknad. I bästa fall handlar det alltså om kortsiktiga och lokala win-win-situationer.

Och så en god portion "naturligt är gott". Of course.

Fotnot 26. Chimpanser ignorerar pekande för att det inte har något informationsvärde för dem. Really? Sååå... den evolutionära logiken (att hålla koll på gemensamma intressen) gäller bara talat språk?

Fotnot 29. "We are better of erring on the side of caution..." Alltid? Måste det vara så?

Självuppfyllande profetia. Negativ spiral. Alibi för lata och egocentriska.

Sidan 90. Commitment signals. "People say...". Adjusted for past commitment violations. Yeah, how's that working for you? Antingen skiter folk i att Trump konsekvent säger "People say". Eller så är det snarare en positiv signal: Jag ljuger. Ni vet att jag ljuger. Alla vet att jag ljuger. Men både ni och jag kan förneka att något enskilt uttalande är en medveten lögn följt av medvetna val att acceptera (eller inte ifrågasätta) just denna lögn. Tillsammans kan vi blåljuga och kortsluta samhällsdebatten, samtidigt som vi låtsas delta i den på lika villkor. (Jämför fotnot 37.)

Kahneman säger att världens tragedi är att vi litar mer på de självsäkra än på de samvetsgranna. Mercier säger att detta inte är något problem, eftersom vi justerar våra omdömen när vi senare upptäcker vårt misstag. Really? Tror han på det själv? Eller räknar han med att vi ska tro på honom (och marknaden, och Trump) nu - och strunta i att vi kommer att ångra oss när jordens medeltemperatur har stigit med ytterligare tre grader?

Nej, det gäller uppenbarligen bara i small scale societies. Alltså familjer, klaner, kvarterskyrkor.

Så hur klarar vi oss nu: "in the absence of positive cues, we reject communicated information". Ha!

Name recognition och branding. Möjliggör de verkligen för oss lära känna "the people who make sure the products we buy are safe"?

Sidan 94. "Even the best-informed, most competent speaker shouldn't be listened to if we don't think they have our interests at heart." Tydligare blir det inte.

Avslutningen av kapitel 6 är fullt av tveksamheter. Jaha, det är OK att lita på Pepsi för att Tiger Woods säger det? Och att sluta lita på Pepsi för att Tiger Woods är otrogen? Folk borde hålla koll på hur ofta politiker faktiskt håller sina löften, snarare än när de bryter dem? Vi borde lita mer på folk i allmänhet?

---

Kapitel 7

From the evolutionary perspective I have adopted in this book, emotional contagion is implausible. If emotions were truly contagious, if they forced irrepressible mimicry, they would be too easily abused. [...] If our emotions were so easily manipulated, we would be much better of not paying any attention to emotional signals.

Mercier, Not Born Yesterday, s. 98

Byt ut "emotional" mot "epistemological" eller "moral". Det kommer Mercier att göra.

Förutom det jag redan sagt om hur Mercier blandar ihop olika tider, platser och typer av situationer, så måste något mer här sägas om det "evolutionära perspektivet" och den naiva adaptionismen. Vad kan ett beteende vara om det inte är en (perfekt) anpassning (till en specifik tid, plats och situation)? Kan det ens finnas "på riktigt" överhuvudtaget? Jodå, det kan vara en s.k. "spandrel"; en mismatch; en kompromiss; för mycket av det goda; en bieffekt...

Det är ju fullständigt uppenbart - ur ett evolutionärt perspektiv - att däggdjur utvecklat just emotionell "smitta" för dess positiva konsekvenser. Mercier vill önsketänka fram en nyliberal atomär individ som agerar i "splendid isolation", med fri vilja och allt, och vars perfekt rationella beteende kan aggregeras med alla andras i en metafysisk drift mot ett harmoniskt optimum.

Sidorna 99-106. Bra om starka signaler. Tänkvärt om smittometaforen.

Sidan 107. "Whether or not an individual starts displaying bizarre behaviors is a function of their existing relationships..." Ja, delvis. Men det innebär inte att problemen försvinner. "Behaviors that are truly harmful ... serious self-harm ... do not create mass psychogenic illnesses". Här glids det på orden. Werther-självmord sprider sig inte heller till alla eller ens många i den omedelbara närheten, men den sociala närheten är inte geografisk - särskilt inte i internet-eran. Självskadebeteende "smittar" inte den omedelbara omgivningen, men väl de som befinner sig i fel omständigheter. Trump flyttar på Overtonfönstret och "smittan" sprider sig till diverse "incels", var och en isolerad i sin egen källare, hundratals kilometer ifrån både varandra och källan.

Om den missförstådda "massan", sid. 109-112. "...some people are ready to seize any chance to steal and assault ... Their actions are not driven by 'irresistible currents of passions' but by the opportunity to act with relative impunity that crowds provide" (s. 110). Och i en fotnot: "If, moreover, there is a gradation in how many people already behaving badly it takes to allow someone to behave badly, then the phenomenon looks like a cascade of influence, when in fact no (direct) influence takes place at all". Jösses! Snacka om motivated reasoning! Och, om vi accepterar resonemanget, inklusive tvetydigheterna - är det bättre?

Sidan 111. "...antisocial actions ... were driven by rational (albeit selfish) factors ... rather than sheer panic."

---


Kapitel 8 och 9

Om du har läst så här långt så måste jag tyvärr meddela att följetången härmed avslutas. Efter att ha läst kapitel 8 och 9 får jag bara ur mig invektiv. Jag ska läsa ut boken men mer skrivet här blir det inte. Det är inte värt besväret. Det är bara att konstatera: Karln är en monumental k*kskalle.

---

Christian Munthe om en konservativ vänster

Pinkers pågående kurs om rationalitet vid Harvard, föreläsning om social och politisk bias