Kön

Det förefaller som om små barn blir medvetna om könsroller innan – eller samtidigt som – de själva skapar sig en könsidentitet. I takt med att könsidentiteten formas blir det därför naturligt att ansluta sig till motsvarande könsrollsmönster.

Människor är starkt benägna att finna mönster i omvärlden och att hitta en plats för sig själv i dessa. I den mån världen kan uppfattas som en komplementär helhet bestående av manliga och kvinnliga element blir det för barnet naturligt att söka belägg för detta, och att förstärka mönstret som ett led i sökandet efter en egen identitet. De ”ledtrådar” som ges i dagens samhälle är nästan uteslutande mediekonstruktioner eller institutionella konventioner ägnade att befästa status quo – och därför i princip godtyckliga i förhållande till historiens fysiologiskt grundade könsroller.

Inlärningsteorier beskriver tillägnandet av könsroller som en imitation, eller en modellinlärning förstärkt av belöning och bestraffning. Här blir det ovanligt lätt att (reservationslöst) hålla med behavioristerna, som ju annars gjort icke-förklarandet till sitt manifest.

När Wang och Nilsson återger den kognitiva utvecklingspsykologins syn på könsroller säger de bl.a. att barnet aktivt bygger upp en kunskap om världen; att förstärkningar inte är så viktiga; att barnens egna uppfattningar om kön och de attityder de kopplar ihop med detta är drivkraften för att utveckla ett könsspecifikt beteende; och att barnets egna önskningar om att vara en pojke eller flicka är viktiga. Denna beskrivning är luddig, då den lyckas tangera både det behavioristiska och det psykodynamiska paradigmet, och dessutom inte klargör varifrån alla dessa ”egna” önskningar och uppfattningar kommer ifrån.

Om jag själv skulle anlägga ett kognitivt perspektiv på hur individer infogar sig i könsroller skulle jag 1) lyfta fram barnets eget kunskapande, men 2) notera att den information som ligger till grund för kunskapandet kommer utifrån, d.v.s. från observerbara mönster i miljön. Ovanstående resonemang implicerar att behaviorister och kognitivister inom detta område ligger ovanligt nära varandra när det gäller att svara på frågan varför könsroller fortlever, även om piskor och morötter är mer underförstådda hos de senare. Jag tror dock att de kognitivistiska förklaringsmodellerna, har mer att säga om hur rollerna (åter-)skapas. (Men, det ska medges, även kognitiv psykologi har lite svårt att hantera känslor. En gissning är att termen ’kognitiv dissonans’ är vanligt förekommande…)

Freuds egensinniga analys är sympatisk på det sättet att den inte tar sin utgångspunkt i vare sig evolutionära, fysiologiska eller sociala förhållanden (utan i ett grekiskt drama). Om man tror på Freud måste man dock acceptera att drastiskt olika könsroller är ofrånkomliga. Chodorows nyfreudianska idéer är intressanta då de utgår från den traditionella västerländska samhällsstrukturen och familjebildningen, och ger en plausibel motivering till stereotyperna ”spännande, aktiva män” och ”självklara, vårdande kvinnor”. Jag tycker dock att Chodorow går bort sig när hon driver objektrelationsteorin för långt. Dessutom verkar det, trots den sociokulturella ansatsen, paradoxalt nog finnas en inbyggd determinism i hennes teorier – något som bara kan hända i ett ärkekonservativt USA.

Stereotypa förväntningar i skolan kan vara att flickor lär sig bäst genom att samtala medan pojkar lär sig bäst genom att experimentera; att flickor kan, vill och behöver hantera känslor medan pojkar kan, vill och behöver hantera logiska resonemang; och att flickor är estetiskt-humanistiskt lagda medan pojkar är praktiskt-naturvetenskapligt lagda.