Okunskapens fem nivåer

I en annan tid, på en annan plats, skrev jag nedanstående rader, baserade på artikeln "The five orders of ignorance" i Communications of the ACM. Ett av de resonemang som författaren för fram går i grova drag ut på följande – och avser naturligtvis genomgående sådan kunskap som är relevant för den aktuella uppgiften.

Den femte nivån

Om man befinner sig i ett tillstånd där man:

• inte vet något;


• inte vet vad det är man borde veta; och


• inte vet om detta

– ja, då är det inte lätt att åstadkomma något konstruktivt, eller något som kan sägas hålla hög kvalitet. Detta tillstånd kallar författaren den femte nivån av okunskap.

Den fjärde nivån

På vissa håll kan man uppfatta fragment av vad jag skulle vilja karaktärisera som läpparnas bekännelse till den fjärde (och alltså något mildare) graden av okunskap. Det handlar då om en viss insikt i behovet av förändringar. Dessvärre handlar det dock sällan om viktiga eller relevanta förändringar, och än mer sällan om att faktiskt få dessa till stånd.

Att sila mygg och svälja kameler

Att omdömesgillt identifiera behovet av förändring och kunskaper, och att arbeta målmedvetet för att kompensera bristen på kunskap, är att befinna sig på den tredje nivån av okunskap. Man är alltså medveten om sin egen kompetensbrist, och beredd att ta till sig konstruktiv kritik. Detta innebär alltså inte att man nödvändigtvis vet exakt vad det är man behöver veta.

Att avancera från den lägsta formen av okunskap är alltså i mångt och mycket en fråga om självkritik, och om en ödmjuk och konstruktiv hållning gentemot de källor till kunskap som representerar högre nivåer. Att befinna sig på tredje nivån är att bedöma, så gott man förmår, vilka sådana källor man bör förlita sig på men också att vid osäkerhet förlita sig på att dessa källor vet bäst (detta kan man ju, per definition, inte avgöra själv).

Skillnaden mellan den fjärde och den tredje nivån manifesterar sig följaktligen ofta i ett angreppssätt där man på den fjärde (och femte) – men inte på den tredje – nivån, just det, silar mygg och sväljer kameler.

Ett trivialt exempel kan vara att man koncentrerar sig mer på formalia än innehåll vid utformning av kriterier och vid bedömning av uppsatser. Ett irriterande exempel kan vara att man i timtal diskuterar namnet på en planerad kurs trots att de flesta (och mest högljudda) deltagare vare sig känner till området, vet vad kursen bör innehålla eller är medvetna om de verdertagna begrepp som lämpligen används för att rubricera den.

Ett allvarligt exempel kan vara att man (för en betydande andel av i övrigt begränsade medel) initierar – och djärvt marknadsför – ett helt utbildningsprogram, baserat på några ”käcka” slogans; att man fastställer kursplaner som är så löst hållna att deras inbördes inkoherens och inkonsistens, irrelevans och brist på stringens – relativt rubricerat program – temporärt överskuggas; att man till detta program ”rekryterar” lärare med tillgänglighet som enda kriterium; att man ställer upp antagningskrav som undergräver möjligheterna till teoretiskt och praktiskt avancemang (och som av en händelse även bidrar till att kejsarens nakenhet undgår upptäckt i det längsta); att man oförväget antar och uppehåller ett betydande antal studenter i tre års tid, under förespeglingen att dessa spenderar sin tid och sina studielån på ett effektivt sätt och ges en högkvalitativ utbildning, i förhållande till andra tillgängliga alternativ; att man förnekar eller t.o.m. bestrider både förekomsten av och innehållet i den kritik som riktas mot utbildingen från både studenter och personal; och att man döljer detta ”luftslott” genom att införa koncept som ”knowledge by user demand” samt genom obefintliga, få eller mycket flexibla kriterier respektive examinationskrav – och till yttermera visso har fräckheten att yvas över dessa två pedagogiska krumsprång.

Om ”knowledge by user demand” har jag för övrigt mer att förtälja på annan plats. Här nöjer jag mig med att konstatera att tanken är god… använd med omdöme på högre nivåer, och då endast när en gedigen kunskapsbas – av nödvändig, relevant, sammanhängande samt för studenten delvis svårtillgänglig kunskap – är lagd av lärare som behärskar ämnet på bredden såväl som på djupet, och som förmår framställa och presentera en syntes av denna kunskap. Grovt uttryckt, ur studentens perspektiv: ”vet man redan vad det är man behöver veta – och kan lära sig detta minst lika bra på egen hand – behöver man inte studera [på ett lärosäte]”.

Man kan i och för sig tänka sig knowledge by user demand som en modell – kanske redan på lägre nivåer – som, givet att ovan nämnda kunskapsbas är väl sörjd för, uppmuntrar och avkräver i första hand lärare förmågan att på relativt kort varsel komplettera core curriculum med av studenterna efterfrågad kunskap om aktuella och relevanta fenomen. Sådana krav uppfylls då sannolikt (selektivt) av berörda lärare utifrån en kombination av gedigna kunskaper och (därmed) förmågan att effektivt sätta sig in i och syntetisera dessa extra-curriculära utsvävningar. Vid ett aktat lärosäte, på en kvalitativt ”mättad” akademisk marknad, skulle en sådan modell vara ett (nödvändigt) slagkraftigt, om än svåruppnåeligt konkurrensmedel (och just därför en inom evolutionsbiologin s.k. ”stark”, d.v.s. ärlig och entydig indikator på en mycket kvalificerad lärarkår). I den aktuella kontexten framstår dock en dylik ambitionsnivå som smått löjeväckande…

Men det är klart, anser man sig – inom en utbildning vars syfte är att dana systemutvecklare av mjukvara för lärande system, system för lärande och kunskapshantering, nota bene! – redogöra för kunskapsrepresentationstekniker genom att visa en OH-bild på några satser predikatlogik och säga: ”Så här kan det se ut – men det här är ingenting ni behöver kunna.”, ja, då är det kanske inte så svårt att hävda att knowledge by user demand är en framgångsrik modell. Särskilt inte som de utsatta studenterna vant sig vid att allt som är ”svårt” är perifert.

En troligare tolkning av knowledge by user demand är i detta sammanhang ”knowledge by teacher supply”, exemplifierat av det smått otroliga faktum att AI, kunskapsbaserade system (KBS) och kognitionsvetenskap explicit exkluderas i nämnda utbildnings kursbeskrivningar i allmänhet och i kursen ”Kunskaps- och kompetenssystem” i synnerhet! (Huvudsakligen informellt motiverat med att lärarresurser saknas.) Men vad är eljest att förvänta på en mjukvaruutvecklingsutbildning där studenterna efter tre års fullgjorda studier inte bibringats eller förväntas besitta ens de mest elemäntära kunskaper om datastrukturer, algoritmer eller programmeringsmetodik?

För att bara att nämna ett fåtal exempel.

En konstruktiv arbetsmiljö

För fullständighetens skull definierar jag den andra nivån av okunskap som ett tillstånd där man är väl medveten om vad man ännu inte vet – och följaktligen har en klar och i någon mån korrekt och fullständig bild av vad man behöver veta; samt där man arbetar framgångsrikt för att minska diskrepansen mellan vad man vet och vad man behöver veta. Om detta arbete någonsin kan anses avslutat, har man (tillfälligt) nått den första nivån.

Vi befinner oss alla på olika nivåer inom olika områden. Ett fruktbart förhållningssätt är att ständigt göra och ifrågasätta sina egna bedömningar av hur denna, ens individuella ”kunskaps-topografi” ser ut. För egen del försöker jag dessutom tillämpa en försiktig strategi för att hantera den ofrånkomliga kognitiva dissonans som uppstår då man blir medveten om att ens egna bedömningar inte överensstämmer med andras. Denna strategi kan närmast liknas vid ”hellre fria än fälla”, d.v.s. hellre utgå ifrån att man själv har fel än att någon annan har fel.

Om vi alla gör detta, vilket också innebär att vi då kan utgå ifrån att våra kollegor gör detsamma, bör åtminstone idealen, målbilderna för vår verksamhet, kunna utvecklas framgångsrikt. Implementationen av dessa ideal är en annan sak. Den är avhängig förhållandevis lättillgängliga resurser och nåbara förutsättningar. Dessa står inte i fokus för denna text, enär många av dessa förutsättningar förefaller ligga utanför både min och mina läsares kontroll.