Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

6 mars 2009

Fysik och poesi

Vetenskapen vill exakthet. Den vill säga klotets bana, skivans rotation, planetens rörelse. Den vill ha precision i läge, hastighet och massa. Den vill tala utan tvekan: den vill säga kraft, moment och energi och veta vad den menar. Vad vill poesin? Den vill det som finns kvar när språket vänt sin bokstavlighet ryggen. Den vill trängas under orden; omfamna deras mellanrum, rida på deras axlar.

Så inleder Helena Granström, fysiker och författare till boken Alltings mått, sin betraktelse över (vad jag skulle vilja beskriva som) metafysikens psykologiska gränser.

En variant (eller ett specialfall) av denna diskussion om filosofins "glastak" är frågan om huruvida matematiken är upptäckt eller uppfunnen. En kollega uttryckte nyligen ståndpunkten att matematikens begrepp (t.ex. sinuskurvan) förvisso är uppfunna, men att de - i sin tur - möjliggör upptäckter (t.ex. cosinuskurvan som derivatan av sinuskurvan). Jag antar att han med "upptäckter" menade upptäckter inom den "möjliga värld" som definieras av de uppfunna begreppen. Men även om mängden av möjliga (tänkbara) världar är oändlig, följer inte att den skulle innehålla alla världar (eller "hela" världen). Med andra ord: vi kan inte avkräva vare sig filosofin, matematiken eller naturvetenskapen (eller, för den delen, religionen) någon slutgilitig beskrivning eller förklaring av "verkligheten. Det var väl också detta Kant menade när han talade om noumenon.

Granström anför ett liknande resonemang då hon med Bohrs ord konstaterar att "en fysikvetenskap som upphört att förhålla sig till det naturliga språkets naiva begrepp är inte längre någon vetenskap".

Lekmän må förledas att tro att matematiken på något övermänskligt sätt förmår fånga universum sanningar, även om dessa sanningar inte kan översättas till vardagsspråk. Men, fortsätter Granström:

...förmodligen löper den verksamme forskaren mindre risk [...] att förledas av metaforiken; sin abstraktion till trots är det matematiska teckent mer gripbart än den flyktiga elektronens kanske-existens [...] och en kroppsligt baserad
intuition för fysikaliska fenomen ersätts hos teoretikern med en upparbetad känsla för det matematiska ramverket.
Om vi i språket alltså också inkluderar matematiken, kan jag instämma i Granströms slutsats:
...det som framträder genom språklig gestaltning är intimt sammanbundet med och omöjligt att separera från språket självt. Mer än ett sätt att förmedla verkligheten blir språket någonting att samtidigt uppleva och konstruera den genom.

4 kommentarer:

  1. Människan upptäckte lagbundenheten i naturen
    Lärde sej räkna-göra märken'kumelurer!

    Rymdens hemligheter kan man aldrig forcera
    Räkna ut, hur och varför-det ser ut!

    Språket behövs förvisso-berättelsen om den!

    MVH Gladiatan

    SvaraRadera
  2. "Heltalen kommer från Gud, resten är människans verk" /Leopold Kronecker

    Läs en diskussion om citatet i original här: http://sunsite.utk.edu/math_archives/.http/hypermail/historia/may99/0210.html

    SvaraRadera
  3. Jag kan tänka mig att Kronecker med pejorativet "Liebe Gott" gav uttryck för följande hållning:

    Även heltalen är "uppfunna", om inte annat så som en konsekvens av vår kognitiva (perceptuella) apparatur. Eftersom vi svårligen kan gå "bakom" vår egen fattningsförmåga, får vi helt enkelt acceptera bruket av dem som de mest grundläggande axiomen i våra matematiska (logiska) system.

    Samtidigt, kan jag tänka mig, finns här också en (frustrerad) uppmaning att inte hemfalla till utomvärdsliga förklaringar.

    SvaraRadera