Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

31 dec. 2015

You're totally overromanticizing dirt



He had come home with the idea in his head that he needed to get a little bit of native soil on himself before getting shot up to a place where he would be every bit as lost and alienated as Dorji and Jigme had been on aboard USS George H. W. Bush. Which seemed uncontroversial to him. But when he presented the plan to Tav over a cup of naval coffee in one of the aircraft carrier's eateries, Tav demurred. "You are totally overromanticizing dirt." 
Tav liked to play the devil's advocate. He and Doob had had many such conversations. Doob shrugged and said, "Let's say you're right. What's the worst that could happen if I get some dirt on me while I have access to dirt?" 
"Tetanus?" 
"Before they started sending me to places like this, they made sure I was up to date on my shots." 
"No, seriously, I just don't buy it, Doob." 
"Buy what? What is it you think I'm trying to sell you?" 
"You're trying to sell me the idea that there is such a thing as a state of nature that humans were designed to live in. It is the 'dirt is good' hypothesis." 
"But obviously we evolved in rustic outdoor settings. Those places are, in some sense, natural to us." 
"But we did evolve, Doob. We're not animals. We evolved into organisms that could make things like this." Tav waved his free hand around at the painted-steel environs of the aircraft carrier. "And this." He raised his cup of coffee and clinked it against Doob's. 
"Which is a good thing, you're saying." 
"Compared to being torn apart by hyenas? Yeah, obviously it's a good thing." 
"Well, I'm not going to get torn apart by hyenas. I'm just going to go camping." 
Tav smiled in a way that seemed a little forced. You don't get what I'm saying, do you? He said, "Look, you know my views on the Singularity. On uploading." 
"I did blurb your book on the topic." 
"Yes, thank you for that." Tav was referring to the idea that the human brain could, in principle, be digitized and uploaded into a computer. That this would one day happen on a large scale. That it might actually have happened already - that we might all, in fact, be living in some giant digital simulation. 
Something occurred to Doob. "Is that why you were grilling the king about his views on reincarnation?" 
"That's part of it," Tav admitted. "Look, all I'm saying is that if you've gone where I've already gone, in terms of thinking about that -" 
"If you've drunk the Singularity Kool-Aid, in other words?" Doob said. 
"Yeah, Doob, as you know I've already done, then you've already made a fundamental break with trying to be Nature Boy. I believe that the human mind is almost infinitely malleable and that people are going to adjust, within days or weeks, to life on the Cloud Ark. We will simply turn into a different civilization altogether from the one we grew up in. Our whole idea of nature will be forgotten. And a thousand years from now, people will go on 'camping trips' that will consist of sleeping in arklets, drinking Tang, and peeing into tubes just like their ancestors did." 
"To them," Doob said, "that will be a back-to-nature experience." 
"I think that is how we will see it, yes," Tav said. 
Doob considered uttering the punch line to the famous joke: Who's "we," white man? But he thought better of it.


Neal Stephenson (2015), Seveneves, p. 210-212


---

Update Jan 6, 2016

Space colonization is not a realistic alternative to taking care of the Earth.

29 dec. 2015

T-types and Q-types


Radnitzky made a distinction between two types of philosophers, which he called T-types (technical and tool-making) and Q-types (question-raising), respectively. They constitute opposite ideals to which actual philosophers or schools may be compared. The T-type philosopher is a neutral (objective) observer who sharpens his tools and strives to be scientific, while the Q-type philosopher is deeply involved in current issues and strives to shape opinions. "T problematizes that which appears unclear, particularly within science and philosophy. Q wishes to problematize and criticize that which others take for granted, see as natural, obvious in social life, in science etc." Schools within the analytical tradition tend towards the T-type. Radnitzky suggested that "if all philosophical styles dominating a certain environment fall close to type T, then the humanities will be unavoidably paralyzed and incapable of critically examining their own ideological strains". As a consequence, "moral philosophers will be transformed into deontic logicians".

From: C-G Heidegren, De två filosofierna [The two philosophies], Filosofisk tidskrift vol. 36 (4), p. 13. My translation.

27 dec. 2015

Drakar och reflektioner

Jullov. Olle Häggströms nya bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity har just lämnat tryckeriet. Jag ser verkligen fram emot att läsa den - igen. Ja, just det. För ungefär ett år sedan förhandsgranskade jag nämligen texten. Kanske för att Olle var nyfiken på hur en helt vanlig människa, utan specialkunskaper, skulle reagera på den. Och jag tyckte och tänkte en hel del om det jag fick läsa. Somligt hade jag svårt att förstå, och kanske har mina många frågor resulterat i att Olle i den färdiga versionen har tänkt lite extra på oss vanliga dödliga läsare. Som part i målet kan jag i alla fall inte låta bli att imponeras av Olles ambition att ta sig an den tredje uppgiften, och den (uppfordrande) självklarhet med vilken han vill inkludera allmänheten i även de mest avancerade diskussionerna om vår gemensamma framtid, oavsett om de handlar om matematik eller etik - eller båda.

Jag vet alltså inte hur mycket texten har förändrats sedan jag läste den; inte heller om några av mina kommentarer har lämnat några avtryck. Som en uppladdning inför läsningen - din första och min andra - återger jag här några av dessa kommentarer (lätt redigerade). Det är min förhoppning att de ska väcka din nyfikenhet. (Observera alltså att nedanstående är mina tankar och inte utdrag ur boken!)


~


Kortsiktiga vinster från långsiktigt katastrofal teknikanvändning är, och har alltid varit, ”what makes the world go ’round”… Och de flesta teknikoptimister (även de mest seriösa och minst cyniska) hävdar ofta att den enda vägen framåt är att uppfinna ständigt nya sätt att sopa igen spåren efter tidigare stadiers negativa effekter. Det går alltså inte att backa, eller idka försiktighet - utan man måste snarare accelerera sig ur faror…

(Vi är väl överens om att fossilförbränning är långsiktigt katastrofal, att de allra flesta för länge sedan har insett detta, men att det är och har varit ekonomiskt och moraliskt tabu att inskränka användningen, bl.a. med hänvisning till diskontering, och till argumentet att endast med hjälp av fossila bränslen har vi kunnat, och kan vi, skapa framtida miljövänligare alternativ?)


~


Jämlikhet eller rättvisa baserad på just likhet (närhet) är en vanlig - ofta oreflekterad - men farlig och egentligen ganska märklig reflex. (I kursen N+ provocerar vi våra elever att fundera över vad som skulle hända om det visar sig finnas stora genetiska skillnader mellan olika grupper. Hur bör man hantera detta?) För mig är det självklart att - som en försiktighetsåtgärd - proaktivt inskärpa och tydliggöra att just skillnader är helt irrelevanta för de rättigheter som man i olika sammanhang vill enas om och kodifiera. Varför skulle annars någon kodifiering behöva göras alls, om inte för att utjämna eller bortse från skillnader?

Detta är alltså något delvis annat än den expanderande cirkeln. För mig framstår denna ibland - inte minst i Pinkers version - som alltför beroende av eget välstånd, och verka tilltala ett slags självrättfärdig, borgerlig högfärdighet eller villkorad ”välgörenhetsmentalitet” (tänk TV4): ”Om och när vi kan kosta på oss att bry oss om även kvinnor, barn, homosexuella, fattiga, djur….” etc.


~


Haidt talar om moraliska reflexer och den "vishet" som de innefattar. Han och andra verkar bl.a. mena att äckel är en känsla som är vanligare bland konservativa. Men denna vishet kan mycket väl vara bedräglig: Ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv är äckel i många fall inte (längre) funktionellt.


~


Leibniz begår ju faktiskt inte misstaget att tillskriva någon enskild komponent medvetande. Han ger ju också (nästan) system-svaret - vilken hjälte! Men han litar inte på det och postulerar därför en särskild substans.


~


Kan vi verkligen konstatera att ordbehandlaren inte har orsakat en intelligensexplosion (om än inte en singularitet)? Tänk på utvecklingen av antalet publicerade forskningsartiklar!

Är den viktiga skillnaden koncentrationen av förmåga, snarare än den samlade förmågan, utspridd över världen? I den mån ordbehandlaren (m.m.) har revolutionerat världen så har den ju gjort det till stor del just via sin spridning. Vilket samtidigt är det som gör att den inte framstår som revolutionerande, eftersom effekten sprids jämnt.


~


Om man tolkar uttrycket ”objektivt moraliskt riktigt” som ”det som faktiskt optimerar en viss etik”, snarare än vad som metafysiskt motiverar densamma, så ställs saker i ett annat ljus. Vi får då en diskussion om hur en superintelligens mer konsekvent genomförda plan för att uppnå mål som vi förvisso håller med om ”på pappret” visar sig vara mer drastisk än vad vi hade räknat med.

Detta gäller även om vi på förhand ställer upp vad som är moraliskt riktigt (superintelligensen behöver alltså inte upptäcka hedonistiskt utilitarism; den ingår i ”kontraktet”.)


~


Apropos Kurzweil, kommer jag att tänka på grekernas akrasia… I ena stunden vill jag också vara med på tåget mot odödlighet, men sen återfaller jag till ett mer bekvämt, kortsiktigt leverne… Jag orkar inte göra allt det där som transhumanismen pekar ut - och dessutom mår jag ju hyfsat bra just nu (och det är nästan det enda som räknas). Jag tror att de flesta känner så - mer eller mindre.

Det är alltså inte så mycket fråga om huruvida folk är - eller skulle kunna räknas som - posthumanister, utan snarare hur många som orkar. Eller?


~


"We who live today in the rich part of the world have [...] maintained an innovation rate that has allowed the economy (including food production) to grow much faster than the population”

Exploatering och förtryck av en stor del av världen utanför, icke att förglömma!


~


Att uppnå en perfekt moral, och efterlevnad av densamma, verkar inte vara det viktigaste. Snarare: ”låt oss se till att få fortsätta att vara människor”. Det påminner om det jag skrev tidigare om posthumanism och livslängd: Är det verkligen vad vi vill ha? Vilka ”vi”? (Våra känslor eller våra intellekt, vid olika tillfällen i livet - på dagen...)

Hela idén om ett på förhand upprättat regelverk är en av de saker som ställer till problem här. Är det verkligen nödvändigt? (Kanske, och kanske har jag inte insett vidden av Omohundros resonemang.)


~


På tal om posthumanism: Det kan bli ett högt selektionstryck på strebrar, goal-getters, entreprenörer och liknande om och när biotekniken kommit lite längre... Den typ av personligheter som, likt Kurzweil (och vissa personer jag känner) uppvisar en närmast robotartad målmedvetenhet och plikttrogenhet…


~


Jag tycker inte att det är självklart att plötsligt diskutera AGW som (endast) ett moraliskt problem. Och det är inte heller självklart att det är särskilt svårt. Det finns många praktiska problem, det är sant, men det är en annan sak. En ”moralisk storm” verkar innebära svårigheter att agera moralisk riktigt, men jag ser inga större svårigheter att enas om vad som borde göras eller åsyftas, i ett personligt perspektiv. Allmänningens dilemma är, som jag ser det, inte ett etiskt problem, utan ett praktiskt. OK, diskontering, framtida generationer, osäkerheter m.m. kan kanske betraktas som etiska problem i den bemärkelsen att det inte är självklart hur man som samhälle ska kalkylera och vikta olika intressen och risker. Men ”moralisk kompetens” verkar snaras syfta på förmågan eller viljan att faktiskt agera på ett sätt som inte skulle strida mot någon rimlig kalkyl. Jag tror att det är mycket kontraproduktivt att inte göra tydlig åtskillnad på detta - det blir en ”moral hazard” som ger folk alibi att inte agera konstruktivt - och enligt det de egentligen vet är moraliskt riktigt.


~


Searles argument kan redan från början bemötas med att "goals, intentions, motivations, desires" o.s.v. inte behöver ha något med medvetande att göra, vilket ex. gem-monstret visar. Om inte annat så borde Omohundros lista övertyga de flesta om att ”medvetenhet”, ”ondska” eller för den delen programmerarens avsikter eller underlåtanden inte spelar någon roll.


~


Är självreplikerande nanobotar alltid också ”glupska”? Jag antar att målet är att skapa dem och begränsa deras tillväxt. Men hur? Genom att begränsa deras ”aptit” eller genom att begränsa deras tillgång till föda? Eller kanske genom att helt enkelt kunna stänga av dem, eller få dem att lyda?

När Sandberg säger att det är så svårt (så att det inte utgör någon större risk) att skapa dessa, menar han då självreplikerande bot:ar - punkt slut - eller menar han specifikt  ”glupska” självreplikerande bot:ar?

Om han menar det förra, skulle det innebära att det inte verkar finnas någon större framtid för nanobot:ar överhuvudtaget, i alla fall inte för uppgifter som kräver många. Eller?

Om självreplikerande bot:ar per definition också är (måste vara) ”glupska” (i någon mening) är problemet exakt detsamma som med en superintelligens: för att skörda fördelarna måste man också ta risker och utsätta sig för hotet att tekniken löper amok.


~


Ingen livsform på jorden verkar hittills ha löpt amok... Men stämmer det verkligen? Tänk på alla virus och bakterier och epidemier och massdödar (av människor). Är det inte en ganska klassisk ekologisk nisch, den att explodera exponentiellt och dominera på mikronivå?

Anledningen till att det fortfarande finns mer än en (mikroskopisk) livsform kvar på planeten är väl att även den elakaste parasiter ”inser” att de inte kan föröda sitt levebröd helt, utan måste utveckla en ”boskapsekonomi”?

Fast, det verkar ju ändå ganska troligt att det åtminstone någon gång under jordens historia skulle hunnit gå överstyr innan en sådan ”insikt” infann sig. Så då är vi tillbaka till argumentet att livet (som vi känner det) - av någon anledning - inte verkar utvecklas till ”superutrotare” särskilt ofta…

Det känns intuitivt konstigt, egentligen.

I vilket fall som helst, så skulle ett ”utbrott” av nano-parasiter troligen döda om inte alla så väldigt många innan de eventuellt ”besinnade” sig…


~


Som sagt, det finns ingen ”ren” observation, även om vi (teoretiskt) skulle kunna göra oss kvitt alla former av teorier, förförståelse etc…. Vi är ju fortfarande utlämnade åt vår perceptions- och kognitionsapparat och det finns ju ingen anledning att kalla den för ”neutral” (hårdkokad förförståelse; lite Kant, va?)


Det var länge sen jag pysslade med AI, men nog låter det som samma misstag som gjordes på 50-talet: Tron att man i förväg kan modellera ”allt”. Programmeraren som ett slags ”curling-förälder” med hybris


~


Jag funderar ibland på problemet med ”nyfödd AI”… Hur ska programmeraren - eller AI:n själv - veta att den faktiskt fungerar (är medveten), innan den har fått tillräckligt med tid att ”växa upp” och samla erfarenheter?


~


Perfekt (bayesiansk) rationalitet låter också otäckt likt en ”second coming” för den ”homo economicus” som vi ju nu äntligen nästan har blivit av med…


~


Det där med ”totalitarism”… Mänsklig kultur, moral, uppfattning är faktiskt väldigt formbar - mer så än vad vi oftast tänker oss: Relativt små ”hjälper” (som det heter inom hästdressyr) kan få stora konsekvenser på lite sikt - om de tillämpas med konsekvens. (Nudge, nudge...)

Jag har personligen svårt att acceptera att (upplevt eller ”objektivt”) förtryck är logiskt nödvändigt för att ”hantera” den mänskliga naturen.

Dessutom: Lite begränsningar får man banne med leva med! Och det gör folk överallt och hela tiden, utan problem! Det handlar bara om vad man är van vid.

Jämför barnuppfostran: Upplevda orättvisor uppstår alltid relativt det barnet uppfattar som ”normalt” genom att observera sin omedelbara omgivning. Som förälder måste man därför arrangera denna omgivning noggrant.

I bygemenskapen växer man upp med en självklar respekt gentemot byrådet. Det finns heller inget alternativ - utanför ligger skogen där man inte klarar sig själv.

Vårt problem är att folk inte har någon känsla för (den globala) byns gränser och sin plats i den.

Lägg härtill de vetenskapliga och teknologiska utvecklingar som skulle kunna användas i samhällets tjänst - inte minst olika sätt att direkt eller indirekt påverka människors moral.


~


Utgående från följande: ”q is the conditional probability that the civilisation, having come that far, goes on to develop into an intergalactic civilization”,  varför måste det vara så katastrofalt att q visar sig vara litet?

Det bygger dels på evolutionära argument som säger att givet p* så är q* näst intill oundvikligt. Det bygger också på att rymdkolonisering är möjlig och trolig.

Så om vi hittar bevis för liv på andra planeter så är det enda vi kan hoppas på att vi fortfarande har ett tag kvar innan de nödvändiga och oundvikliga teknologiska framstegen har gjorts. För när de väl har gjorts så kommer vi att börja kolonisera, och då - först då - kommer det att gå åt helvete på riktigt. För ingen civilisation har ju lyckats tidigare - då hade vi sett dem.

Hmm… Om jag hade gjort en seriestrip (á la xkcd) om det här, så skulle den ha visat två nattfjärilar som bakom ett myggnät på någon meters avstånd åser horder av andra nattfjärilar flyga rakt mot och in i ett stearinljus för att genast brinna upp och dö. Den ene till den andre, med förväntan i rösten: ”Vänta bara tills vi har fått bort nätet!”

Alltså, vad hela den här diskussionen egentligen mynnar ut i är: Alla civilisationer är livsfarliga för sig själva. Så fort de kan, begår de självmord.


~


Det faktum att Dyson-sfärer nämns endast i samband med rymdkolonisering är provocerande, med tanke på det skriande behov vi har av i praktiken obegränsad energi för att över huvud taget klara och förbättra vår nuvarande situation här på jorden, med någon slags värdighet.


~


Jag funderar på skiljelinjen mellan p och q… Är tidpunkten för när frågan om p resp q ställs viktig?

Något får mig att undra om inte de senaste 100 (1000?, 10000? 100000?) åren har spelat en avgörande roll för vår önskan och vårt behov att ge oss ut i rymden.

Ett exempel: Låt oss säga att vi nu har kommit till en punkt där det är betydligt rimligare att satsa på rymdkolonisering än på långsiktigt hållbar fortsatt existens (endast) på Jorden; detta som ett resultat av överbefolkning, miljöförstöring, resursbrist. Från vår nuvarande situation är q viktigare än p. Men gå tillbaka X år i tiden: Då förändras inte bara värdena på sannolikheterna för p* och q* - utan också deras innebörd… Kanske har detta också med definitionen av ”liv” och ”intelligens”, eller ”civilisation”, att göra…

Jag är kluven mellan att acceptera någon form av kosmisk socialdarwinism med ett oundvikligt expansions-primat; och att tänka att om intelligens och civilisation ska betyda något vettigt alls, så borde det vara just förmågan att kontrollera sådana drifter.


~


Det börjar alltså med att en (1) sond skickas till Merkurius. Jag utgår från att planeten grävs ut helt och förintas. Fler sonder skickas vidare ut i rymden. Till vilka och till hur många planeter? En per stjärna? Alla runt en stjärna? Runt varje stjärna?

Vilka planeter ska vi bo på, om det inte finns några kvar? (Eller om deras stjärnor täcks av Dyson-sfärer.) Ska vi bo (som immateriella medvetanden) på kringdrivande skepp i rymden?

Är vi då inte universella kackerlackor som föröder allt i vår väg, tills inget finns kvar? Är detta vår - varje - civilisations enda möjliga öde?

(Det var faktisk min son, Hannes, då 11 år, som ställde denna fråga efter att jag hade läst för honom om Sandbergs vision.)


~


Angående objektiv moral kontra utilitarism kontra evolutionspsykologi…

Jag vet inte vilka argument Nagel och Partit anför för en objektiv moral, men när jag läser om ”symmetriska” utilitarister så tänker jag att ett sätt att komma längre än ett ”Moron!” är att sakta bränna meningsmotståndaren på bål (råbarkat var det, ja) tillse denne erkänner (inser) att ett maximerande av lidande inte är någon bra idé…

Jag vacklar själv i denna fråga och tänker ibland: Vad skulle kunna utgöra ”objektiva” skäl för (en viss) moral - om inte psykologiska och fysiologiska sådana? (Och nu låter jag väl som Sam Harris, va?)

”Tis not contrary to reason to prefer the scratching of my finger to the destruction of the world”, sa han också, Hume. Som ”vän av ordning” kan jag hålla med. Men om moral och etik ska betyda något i verkligheten så måste (borde…) vi väl utgå från mänskligt välmående?

Kanske är det termerna i sig, och deras tillämpningsområden, som behöver ses över? På samma sätt som ett ”är” inte medför ett ”bör” så är det kanske också så att en ”möjlig” moral inte medför en ”rimlig” moral?


~


När det gäller fri vilja kan jag rekommendera boken Frihet, skuld och ansvar av Pauen & Roth (Daidalos, 2010). ’Nuf said!

Också jag tycker att Dennett börjar bli lite väl apologetisk på gamla dar. ”Fri vilja” är ett juridiskt begrepp. Punkt.


~


”But what if I can get the exact same experience from some advanced virtual reality simulation?”

Exakt samma? Inkluderar detta de ”lögner” (stimulantia) som krävs för att inducera de känslor och tankar som har specifikt att göra med upplevelsen (vetskapen) av att vara ett fysiskt ting som interagerar med ett annat fysiskt (”storslaget”) ting; två ”skepp” som s.a.s. råkar mötas i den kosmiska natten, som två fria, stolta entiteter - och inte som marionetter?

Ofta är det jag som brukar reducera upplevelser till hedonistiska integraler. (Minns Nozicks upplevelsemaskin.) Kanske just därför ringer min varningsklocka här...

När saker kan simuleras (lätt) tenderar de att tappa värde…


~


”Comparing a future where humans prosper to one in which we are replaced by robots that prosper similarly...”

Här verkar det inte orimligt att idka lite ”rasism” till fördel för oss nutida människor. I ett större perspektiv: Även om ”rena”, teoretiska resonemang kan leda åt vissa håll, så är det själva tillämpningen av dessa resonemang som måste diskuteras. Även om det i någon mening är (minst) lika bra att världen går under efter att Hume har fått klia sig, så verkar det lite väl storsint att ens överväga dylika alternativ?


~


Hannes, 11 år, hängde med bra vid (simultanöversatt) högläsning. Vi pratade bl.a. om en kille i framtiden, på en annan planet eller en rymdstation, som läser i sin historiebok om den gamla planeten Jorden som nu är förstörd men vars förödelse gjorde det möjligt att skicka iväg de kolonisatörer vars ättelägg han nu tillhör: Kommer han att känna någon nostalgi?


~


”Weitzman’s = 2% amounts to a half-life of 35 years, and the unreasonableness of valuing the lifetime amount of well-being of someone born in 1970 twice as high as that of someone born in 2005.”

Den här meningen krånglar också till det för mig. Skulle den gå att uttrycka så här i stället: "2% innebär att man värderar en persons (mänsklighetens) välmående i dag dubbelt så högt som välmåendet hos en person (de människor) som föds om 35 år” (Jag börjar tänka i termer av ackumulerat välmående…)

Den här invändningen kan väl användas om många val av delta (eller r; det verkar ganska godtyckligt vilken term eller faktor som bidrar mest, eller hur de väljs; sannolikt räknar ekonomer baklänges, från vad de uppfattar eller önskar vara ett ”lagom” värde på r…)

Med r = 1,4% får man en ”halveringstid” på 50 år. Även om detta inte uttryckligen kommunicerar en nedvärdering av liv två generationer bort (i form av delta), så blir ju konsekvensen densamma. (Om man inte kalkylerar med en naturlagsmässig ökning av GDP, vilket många ekonomer iofs gör… Den här ekvationen verkar mest vara ett sätt att försöka dölja eller frisera en desperat förhoppning, alternativt en dystopisk framtidsvision.)


~


”Bostrom argues that the prevention of an existential catastrophe is even more important than we typically spontaneously think, and deserves to be elevated to the top of the international agendas of scientific efforts and public discourse”

Det slår mig att detta kunde vara en god idé även om det inte är (eller går att visa att det är) så att (vissa) existentiella risker bör prioriteras mycket högt, utifrån en traditionell riskanalys. Tänk t.ex. på kampanjen ”Håll Sverige rent!” som en gång i tiden samlade människor, skapade och befäste gemensamma ideal som gick långt utanför sitt huvudsakliga fokus; och som hade gynnsamma effekter som gick långt utanför den faktiska mängd skräp som samlades ihop.


~


Två ytterligare argument i linje med Tomasiks (och som jag tycker verkar rimligare) är 1) att ett ökning av mänskligt liv också troligen medför en ökning av mänskligt lidande; och 2) att vi vid vidare expansion ut i rymden kommer att utsätta det redan existerande vilda livet (landskapet) där ute för samma lidande och utsugning som vi idag (endast) utsätter Jordens biosfär för.

(I förlängningen skulle man kunna argumentera för att även om universum är tomt på liv förutom oss så skulle en mänsklig expansion på sikt kunna leda till att vi föröder kosmos på samma sätt som planeten Jorden, och att värdet av detta kosmos, när vi så småningom är borta, minskats på ett ”astronomiskt” sätt som får summan av mänskligt lidande - enligt någon kalkyl - att framstå som obetydlig i jämförelse. Men då har vi helt lämnat ett - kanske rimligt - antropocentriskt perspektiv.)


~


”Treating all “(mere) possibilities” as equally unlikely is a coarse-grained way of thinking that will lead to nothing but confusion”

Men detta är väl inte riktigt huvudargumentet - snarare, bl.a. (1) att man alltid har ett i princip oändligt antal risker att hantera, och (2) att man måste balansera resurser som spenderas på att förhindra risker mot resurser som spenderas på ”ordinarie” verksamhet, inklusive sådan som förändrar risklandskapet. Detta leder till det (rent teoretiska men korrekta) argumentet att en pliktskyldig riskanalys av oändligt många potentiella risker leder till handlingsförlamning eller otillräckliga insatser mot alla risker.


~


”...a potential future technology involving no obvious great downside dilemma is space colonization.”

Det ligger, som jag uppfattar det, ett stort risktagande åtminstone i inledningsfasen av ett sådant projekt. Det innebär ju att satsa en extremt stor andel av våra tillgängliga resurser för att på sikt - och om allt lyckas - förhoppningsvis kunna skörda mångfaldiga vinster. Men vad händer om vi förbrukar våra resurser utan att nå hela vägen fram? Och även om vi lyckas till slut så innebär ju omfördelningen av resurser till ett sådant projekt mindre resurser till många av dem om lever på jorden i dag. Detta är väl ett ”downside dilemma” så gott som något?



24 dec. 2015

Nyliberalism: Så blev krisen ditt ansvar

Nedanstående text av frilansjournalisten Jonas Elvander är saxad rakt av ur tidskriften Arena #6/2015, s. 30. Den 15 januari publicerades artikeln digitalt.


NÄR MARGRETH THATCHER skulle beskriva målet med sitt politiska projekt sade hon att det inte i första hand var att förändra ekonomin utan att förändra "the heart and soul of the nation". De orden har kommit att besannas i en utsträckning hon förmodligen inte kunde föreställa sig. Ordet nyliberalism betyder för många avreglerade marknader, privatiseringar och inkomstklyftor. Det är inte fel. Men det synsättet missar begreppets omfång och djupet i de förändringar i samhällsstrukturen som det innebär.

I sin nya bok Undoing the Demos: Neoliberalism's Stealth Revolution kartlägger den amerikanska statsvetarprofessorn Wendy Brown dessa processer. Hennes tes är att nyliberalismen inte utgör en naturlig fortsättning på den ekonomiska liberalismen som föregick den, utan att den är en radikalt annorlunda styrelseform som omformar både samhället och människan i grunden. Liberalismen såg ekonomin som en farlig sfär som måste balanseras och begränsas av politiken. I dag genomsyrar ekonomin i stället alla skikt av det mänskliga livet.

Argumentationen bygger till stor del på Michel Foucaults föreläsningar i ämnet som han höll vid Collège de France 1978-79. Utgångspunkten är Foucaults distinktion mellan subjektet i den klassiska ekonomiska liberalismen och det som produceras av nyliberalismen. I den ekonomiska liberalismen definierades människan som en handelspartner som kom till marknaden för att byta varor för att fylla behov. Den nyliberala människan är sin egen vara, sitt eget kapital. Byteshandel har ersatts av konkurrens och handelspartnern av en varelse helt och hållet bestående av "humankapital" (bekant för  alla av oss som någon gång skrivit ett cv). Den här ekonomiseringen av det mänskliga livet spårar Brown genom flera olika samhällsdomäner.

Nyliberalismens hemliga revolution består i att den etablerar ett nytt språk och indirekt får människor att bete sig på ett visst sätt (governance). När staten tar över den moderna företagsvokabulären med ord som benchmarking, best practice, consensus building och policymaking, när ord som stakeholders, guidelines, facilitation och codes of conduct ersätter intressegrupper, lagar, reglering och övervakning, då avpolitiseras inte bara statsapparaten utan också vår förståelse av den politiska världen. Den mjuka och konsensusdrivna diskursen slätar över intresseklyftor och framställer politiska konflikter som tekniska problem. Frågor om rättigheter och rättvisa formuleras som frågor om effektivitet. Nyliberalismen är därför "antipolitik".

Men det är inte bara marknadens språk som utsträcks till politiken och juridiken. En motsatt process äger också rum. När USA:s högsta domstol 2010 gjorde obegränsade politiska kampanjbidrag, så kallade "Super PACs", lagliga skedde det genom en förbluffande diskursiv manöver. Domstolen valde att tolka ordet "speech" (yttrande som i yttrandefrihet) som ett slags kapital. Yttranden cirkulerar på den "politiska marknaden" likt pengar och staten bör lägga sig i så litet som möjligt i hur detta sker. Vidare resonerade man att om människor är kapital kan företag också ses som människor. Enligt detta synsätt har företag i USA historiskt varit diskriminerade från den politiska sfären. Med ett språk lånat från medborgarrättsrörelsen presenterade man det som ett emancipatoriskt drag att ge företag obegränsat inflytande över den politiska processen.

Ansvarsgörandet av individen är centralt för nyliberalismens senaste uttryck. I tider av åtstramning är det viktigt att det finns ett språk genom vilket det framstår som logiskt att enskilda individer avskedas, får sina pensioner nedskurna, får begränsad tillgång till sjukvård eller blir vräkta för statens eller bankens skull, med ökat självmordsantal och spädbarnsdödlighet som följd, trots att det är de senare som är ansvariga för krisen. Brown avslutar sin bok med en betraktelse över vad hon kallar åtstramningspolitikens idé om delade bördor. Till skillnad från tidigare versioner av nyliberalismen som utlovade att med ekonomins hjälp skydda befolkningen från livsfara och genom "nedsippringseffekter" få den att frodas, så ger politiker och vd:ar i dag inga löften. Tvärtom förväntas individen inse sitt eget ansvar i varje kris och vara beredd att offra sig. Brown hävdar att det nyliberala offret kan förstås som både sekulärt och religiöst. Vi offrar oss för en balanserad budget men vi offrar också till marknaden och kreditvärderingsinstitut i hopp om återhämtning. I åtstramningsvärlden är befolkningen inte längre en konstant utan en variabel som går att laborera med som vilken som helst. Drar man ner lite på den här går budgeten plus här.

Browns slutsats är att risken med att bara förstå nyliberalismen som inkomstklyftor enligt mallen De 99 procenten, är att man missar hur den omformar tillvaron i grunden och inverkar på vår föreställningsförmåga. När högskolan görs om till en anställningsbarhetsfabrik innebär det att samhället slutar utbilda medborgare som är kapabla att ansvarsfullt delta i den demokratiska processen. När det offentliga omstöps i "public-private partnerships" enligt new public management-princip och staten talar om kunder och intressenter blir det allt svårare att ens tänka i termer av gemensamhet och offentlighet. Och när människor alltmer tänker om sig själva i termer av investeringar och outcomes, när homo oeconomicus helt har ersatt homo politicus, är risken att det inte längre går att föreställa sig ett samhälle där demokratin inte är underordnad ekonomin.



---

"Sääälj" Sälj dig sjääälv!" sjunger arbetsförmedlaren i föreställningen "Svårigheten att förhandla med en blåval" av teatergruppen Sweet Dreams, som just nu turnerar i landet i samarbete med Naturskyddsföreningen.

Som om den klassiska liberalismens idé om Homo Economicus inte vore illa nog... (Och det är sannerligen inte dess enda dåliga idé.)

"Newspeak", indeed.

21 dec. 2015

Grundkurs i social epistemologi

Citat ur:

Freedom of Expression, Diversity, and Truth

Klemens Kappel, Bjørn Hallsson and Emil F L Møller, Section of Philosophy, University of Copenhagen, August 2015.

Forthcoming in Blackwell Companion to Applied Philosophy, Eds. Kasper Lippert-Rasmussen, David Coady and Kimberley Brownlee




Generally, a legal system permitting a wide array of speech behavior does not by itself have determinate socio-epistemic effects, as these are determined by the details of how agents interact under that system, and the legal setting does not determine these. Obviously, speech behavior is subject to non-legal incentives. Views may be threathened into silence, or there may be insufficient incentive to voice them. Agents may have incentive to assert what they know to be false or unjustified. As concerns the socio-epistemic outcome of speech behaviour, the nature and distribution of non-legal incentives are at least as important as the legal limits of free speech. (s. 2-3)




Epistemic diversity may also improve the outcome of critical debate. Critical debate may take various forms, but for present purposes we will assume a modified version of Alvin Goldman's account of defeater argumentation: 
A proponent Pro asserts a particular view C, on the basis of evidential premises R1-Rn.
A challenger Con then introduces a defeater D, where a defeater is a proposition that removes Pro's reasons to hold that C is true. A defeater may, for example, be direct evidence that C is false, an indication that one or more of R1-Rn is false or evidence that R1-Rn do not support C after all. 
In response to this, Pro might then point to defeaters to the defeater adduced by Con, or may reassert C on the basis of new reasons, or Pro might concede that the case for her view C has weakened or been eliminated. 
If Pro and Con are sufficiently competent in adducing true propositions in defense of their views, and in detecting and evaluating proposed defeaters and changing their views accordingly, defeater argumentation will often have a valuable epistemic outcome. Through a process of critical debate Pro and Con will come to base their views on true premises (or will a least get rid of some false premises), and they will eventually know how to respond to all proposed defeaters. As a result, Pro and Con will often know the truth of the propositions they endorse, and they will possess extensive discursive justification for these propositions. (s. 5)




Psychological research shows that we are not very apt at finding defeaters against our own arguments, or arguments whose conclusions we already take to be true (Kunda, 1990; Mercier & Sperber, 2011; Nickerson, 1998; Taber & Lodge, 2006). We tend to look selectively for confirmation of our views, and to ignore reasoning-errors behind conclusions that we concur with. By contrast, we are more inclined to search for and detect errors in a pattern of reasoning when we disagree with the conclusion to begin with. For these reasons, critical debate is often held to be improved by diversity of opinion. (s. 6)




Critical debate may even be harmful in the absence of diversity. Homogenous groups may fail to search for defeaters against their shared beliefs, and members instead provide each other with additional evidence supporting those beliefs. This is an important mechanism underlying the phenomenon of group polarization: that members of homogeneous deliberating groups end up with more extreme beliefs than they had prior to deliberation. (s. 6)




The outcome of critical debate is conditioned on a willingness to conform to what we might call the norms of deliberation. [...] In their exchange of arguments, Pro and Con should assert only premises and defeaters that they sincerely believe to be true, or likely true, and they should limit themselves to what they consider evidentially relevant for the topic under discussion. Pro and Con should be willing to revise their views in response to arguments and defeaters brought forward. (s. 7)




Mill held the epistemic benefits of diversity to be crucial for the justification of freedom of expression. We have suggested that freedom of expression basically is a legal environment in which very different forms of discursive interactions may thrive, including those that swamp or undermine division of cognitive labour and critical debate. So, we should be skeptical about there being any simple connection between legal frameworks of freedom of expression and any particular epistemic ends. (s. 15)




The pool of public knowledge is a public good in the economic sense: no one can be excluded from utilizing the pool of knowledge, whether they contribute or not. As is true with other public goods, public knowledge is in danger of being insufficiently produced. In this special case the pool is also in danger of being contaminated by ideas that haven't been sufficiently critically discussed. Assume that the public pool of knowledge is generated in large part by deliberation. So, public knowedge is created when enough individuals share knowledge and cognitive efforts and engage in critical debate. Participating in this endeavour, however, might be costly for the individual. So, while we each benefit from the existence of the pool of knowledge, we might individually be better off by not contributing to its production. (s. 17)




For similar reasons, the existence of a sound deliberative environment is a public good. By a sound deliberative environment we mean one in which a wide variety of sincerely held views are asserted and defended without fear of retribution, in which most agents consider the views proposed with an open mind, and in which no one succeeds in distorting the deliberation, say by pushing misleading information into the process or by pressing irrelevant agendas. We all benefit from the existence of a sound deliberative environment because it enhances the quality and relevance of the views that become dispersed. But we benefit whether we contribute to its existence or not, and may individually benefit from deceiving, or from silencing views that run counter to our interests. So, the existence of a sound deliberative environment is also at risk of being insuffiently sustained. (s. 17)




In an essay on free speech the social control of speech behaviour might sound oxymoronic. However, it might relieve some concern once we compare the idea with the norms governing science and academia. Science is regulated by an elaborate system of norms that govern how assertions should be based on evidence, how evidence should be collected and assessed, and how one should be willing to respond to criticism or revise one's views. These norms become second nature for many scientists and academics when they become internalised as result of their training and socialization. In addition, the scientific community generates strong social incentives to comply with norms. Anyone who is perceived to not play by the rules is at risk of damaging his or her reputation. The harm this can do to non-compliers is quite significant; what is at stake is one's membership of the scientific community. The scientific community imposes considerable costs on certain forms of speech behaviour, and rewards others. (s. 18-19)




Note, however, that science generally regulates the epistemic processes behind what is asserted, not the content. There is no view that cannot be asserted, rejected, or criticised, provided that what one says meets standards of evidence, relevance, critical discussion with peers, etc. The norms governing speech behaviour in science operate on the epistemic processes behind what is said, not on content. The norms are quite restrictive as regards the former, but place no restrictions on the latter. 
Compare this to well-known sinister forms of censorship. Traditional censoring institutions enforced by states and churches have targeted certain types of content, no matter how well justified the content expressed was. Something similiar is true of intellectual environments dominated by political correctness that work by imposing social costs on those who express certain views. Again, this form of political correctness is a system of social control that operates on content, not on the cognitive process that preceedes the assertion of content. (s. 19)




Freedom of speech is a legal environment that may enable us to harvest the epistemic benefits of diversity. One should, however, recognize both the complexities and the limitations of this idea. There are several forms of diversity contributing to the promotion of epistemic ends in different ways. The most important mechanisms are those of division of cognitive labour and critical discussion. Other mechanisms often praised are less important. Biases often do not cancel out, the marketplace of ideas is not governed by a truth-loving invisible hand, and while information markets can be remarkably effective, they are of limited feasibility. Both division of cognitive labour and deliberation presuppose the existence of sophisticated social practices, including adherence to norms of deliberation. In many settings we do not have incentive to observe these norms, which may generate a collective action problem. This in turn raises questions of how to create incentives necessary for solving this collective action problem. We suggest that this problem partly averted by an unselfish moral disposition to comply with the norms of deliberation. Another part of the answer is that we all should do our share to reinforce social incentives to comply with norms of deliberation by rewarding compliers and punishing non-compliers. This is not unlike the moral social control we try to exert over one another in other domains, and it is similar to the sort of social control which is vital to science. (s. 19-20)


---

Hela kursen Naturvetenskap+ * i en artikel (nästan). Tack, Klemens Kappel!

Naturvetenskap+ finns också på Facebook.

19 dec. 2015

Civilization V och penningens magiska utbytbarhet

Reviderad 20/12

Har länge misstänkt att det glastak i vilket jag för länge sedan slagit huvudet är av ideologisk karaktär. Och mycket riktigt visar det sig handla om pengar; närmare bestämt penningens obegränsade utbytbarhet. En magisk ingrediens som förstås fungerar bättre i en datorsimulerad modell än i verkligheten.

Efter att ha sett den här drygt fem timmar långa filmen, där en kille * visar hur han överlistar den högsta svårighetsnivån i spelet Civilization V (inklusive tilläggen "Brave New World" och "Gods and Kings") har jag ägnat de senaste dygnen åt att tillägna mig hans strategier - med närmast skrämmande framgång.

Jag vann lätt - LÄTT! - på den näst-näst högsta svårighetsnivån (6, Emperor); något jag tidigare klarat endast en gång tidigare **, och då med stora besvär. Det är en förenkling, men med min mentors egna ord handlar det om att: "Be as greedy as you can without dying". I spelmekaniska - eller ekonomistiska - termer innebär detta, grov översatt, följande:

Genom att kontinuerligt likvidera dina världsliga tillgångar
uppnår du största flexibilitet att nyttomaximera. ***

Nu är ju inte ekonomiska mitt modersmål (för att uttrycka det blygsamt) så det är möjligt att ovanstående inte är begripligt, ens för en ekonom. Om du råkar vara en sådan - hör gärna av dig!

Konstig nog - eller kanske inte - har jag faktiskt ingen större lust att upprepa bedriften på näst högsta (Immortal) eller t.o.m. högsta nivån (Deity - "only the best players in the world"). Det handlar väl om bruksvärde, tänker jag...

---

(*) Den uppmärksamme läsaren (och Civ-spelaren) noterar kanske att killen har photoshop:at in sitt eget ansikte på Nebukadnessars kropp i skärmbilden ovan!

(**) Och då har jag ändå spelat Civilization, i olika versioner, i ett tjugotal år nu - och därmed i ett oräkneligt, och även det skrämmande, antal timmar.

(***) En något mer detaljerad version lyder så här: Genom att kontinuerligt likvidera så gott som samtliga dina världsliga tillgångar uppnår du största flexibilitet att i varje ögonblick nyttomaximera, såväl lokalt som globalt.

15 nov. 2015

Lejonet och musen

Den senaste tiden har jag påverkats mycket av två saker: den amerikanska journalisten och aktivisten Naomi Kleins bok This Changes Everything; och ordföranden för svenska Naturskyddsföreningen Svante Axelssons tal Från uppgivenhet till handlingskraft.

Kleins bok är en käftsmäll! Den upprör mig så mycket att jag tvivlar på att jag inom demokratins gränser kan uppfylla min moraliska plikt till motstånd: mot gränslös tillväxt, kapitalism, skitig industrialism, konsumism, marknadsliberalism. Hur kan vi kasta våra barn till vargarna? Det är ju vad vi gör när vi accepterar att deras världsbild formas av reklam; tungt finansierad, systematisk desinformation; och köpta åsikter. Samtidigt som världen går under framför ögonen på oss.

Axelssons tal inspirerar mig, å andra sidan, att med relativt små medel påverka min omgivning. Inte så att jag kan slå mig till ro med personliga livsstilsändringar, kampanjbidrag, konsumentmakt och vädjanden till andras goda vilja. Men genom att börja där faktiskt också starta en process på bredden och djupet. * Jag inser att Axelsson är lika upprörd som Klein och jag, men att hans fokus på det positiva och det närliggande kan vara lika verkningsfullt. I längden. Om vi hinner. Jag vill tro det.

I min roll som lärare kommer jag framgent att verka för att mina elever ska äta mindre kött,  köpa färre prylar, och undvika bil och flyg. Jag kommer att satsa min personliga prestige på detta, och utnyttja min (begränsade) sociala kompetens - och maktposition! Jag kommer att uppmuntra mina elever att efterfråga ekologisk, närodlad och huvudsakligen vegetarisk skolmat; god, nyttig och inbjudande, serverad i en trevlig miljö. (Jag tänker att detta kan bli en intressant lektion i upphandlingens sköna konst.) Jag kommer också att uppmuntra mina elever att påverka sina vänner och familjer.

Som lärare kommer jag också att verka för att en allt större del av utbildningens innehåll får en hållbarhetsprägel, och att dessa frågor verkligen blir levande för eleverna - att de tas på allvar och knyts till den egna vardagen. Skapar en handlingspotential. Detta kräver bl.a. samsyn och samverkan med kollegor (och ledning). **

Jag vet inte hur kontroversiellt detta är, eller skulle kunna bli. Det beror på en mängd detaljer och nyanser, men också på tillfälligheter. Jag kan mycket väl misslyckas kapitalt och kanske också bli obekväm.

---

(*) Naturskyddsföreningen arbetar mycket med skolor och läromedel av olika slag. Ta en titt på deras webb, Facebooksida och Youtube-kanal!

(**) Och till våren kör vi igång ett hållbarhetsprojekt med lokal anknytning.

---

Uppdatering 20/11:




7 nov. 2015

A perfect moral storm (also: Dragons!)

Soon - finally! - Olle Häggström's new book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity will be published by Oxford University Press. I am proud to count Olle as my friend, and I have the utmost respect for his knowledge, intelligence, and commitment. The world desperately needs more outstanding men and women of Häggström's caliber, integrity, and stamina. And we mere mortals need to make a lot more room for those who, like Olle, combine a unique understanding of our human predicament with deep insights into how we could - and should - handle it.




In addition to doing my bit to promote Olle's book (Buy it! Read it! Act on it!) I can't help but also pride myself on having a tiny, tiny role in its conception: I have had the great privilege of reading and commenting upon drafts of the text. Here is just one example of the kind of reflections that the book's extensive and multi-faceted content stirred in me (to be absolutely clear: these are my thoughts, inspired by Olle's discussion; they do not reflect the text itself).

I don't think it is at all obvious to discuss AGW * as a (solely or largely) ethical or moral dilemma! And it's not clear to me that it should be considered an especially hard problem, either. There are many practical problems, to be sure; but they are just that: practicalities. 
"The perfect moral storm" is a grievous misnomer. It seems to imply that there are major obstacles to agreeing (in principle) on what should be done when, in fact, it refers to a confluence of  aggravating circumstances when it comes to acting accordingly.
The tragedy of the commons isn't an ethical problem, but rather a practical one. Sure, there are ethical considerations regarding how we, as a society, should calculate and weigh different interests and risks. But, again, "moral competence" appears to denote only the ability or desire to act consistent with any reasonable calculus. 
I believe that a failure to distinguish between what should (or could) be done, and what people seem willing (or eager) to do, is highly counter-productive. It leads to "moral hazard"; in effect providing people with a perfect alibi for doing nothing; for not acting constructively, and in accordance with everything they actually know - or are told - to be right (and absolutely necessary).

---

(*) Anthropogenic Global Warming

18 okt. 2015

Evolutionspsykologi

Tips inför en uppgift om evolutionspsykologi i kursen N+

Betänk att även inom ett strikt evolutionspsykologiskt ramverk så kan inte alla beteenden och fenomen förklaras med deras överlevnadsvärde. Det kommer alltid att finnas en mängd bi-effekter och kompromisser. Problemet med evolutionspsykologi är inte att den är orimlig eller olämplig - tvärtom. Problem uppstår däremot om man glömmer det ovanstående och tvingar in varje tänkbart fenomen i en förenklad orsakskedja.

Här är ett citat från psykologen Paul Bloom:

"The moral outrage directed toward those who engage in incest, homosexuality, bestiality, and so on is not a biological adaptation. Individuals who disapprove of these activities do not reproduce more than those who are indifferent, and societies with many such disapproving individuals are not more successful than those without them. Instead, this aspect of moral psychology is a biological accident. It just so happens that evolved systems that keep us away from parasites and poisons respond in a certain negative way to sexual activity. Over the course of history, this averse reaction has been reinforced, directed, and sanctified by various cultural practices, including religion and law."

--- Bloom, P. (2013), Just Babies: The Origins of Good and Evil.


26 sep. 2015

Torbjörn Tännsjö - Yttrandefrihet i trängt läge

Torbjörn Tännsjö - Yttrandefrihet i trängt läge. Föreläsning för elever vid Falkenbergs gymnasieskola, 25 september 2015. ‪#‎natvetplus‬

17 sep. 2015

Franzen om USA


[...] Outside, the sky was cloudless and nicked with random dull stars, their contextualizing constellations obscured by light and dust pollution. The Texas Panhandle was in year five of a drought that might soon be upgraded to permanent climate change. Instead of April snow-melt, dust. 
[...] To drive east on Amarillo Boulevard was to pass, in quick succession, the high-security Clements Unit prison complex, the McCaskill meat-processing facility, and the Pantex nuclear-weapons plant, three massive installations more alike than different in their brute utility and sodium-vapor lighting. In the rearview mirror were the evangelical churches, the Tea Party precincts, the Whataburgers. Ahead, the gas and oil wells, the fracking rigs, the overgrazed ranges, the feedlots, the depleted aquifer. Every facet of Amarillo a testament to a nation of bad-ass firsts: first in prison population, first in meat consumption, first in operational strategic warheads, first in per-capita carbon emissions, first in line for the Rapture. Whether American liberals liked it or not, Amarillo was how the rest of the world saw their country.
Leila liked it. She came from the blue part of Texas, and from a time when the blue part was larger, but she still loved the whole state, not just San Antonio and the Gulf-softened winters and the burning green of the mesquite in spring but the in-your-face ugliness of the red parts. The embrace of ugliness; the eager manufacture of it; the capacity of Texan pride to see beauty in it. And the exceptional courtesy of the drivers, the enduring apartness of the old republic, the assurance of being a shining example to the nation. Texans looked down on the other foty-nine states with a gracious kind of pity.

Jonathan Franzen, Purity, s. 171-173

12 sep. 2015

Ten (More) Commandments of Logic


www.yourlogicalfallacyis.com

Källa: Internet


1'. He who recycles an argument that has been refuted, is a goofball.

2'. If your opinion sounds awkward with a different wording, it is.

3’. Just because your argument fails utterly in one case doesn’t make it right.

4’. If we know it, it’s not an assumption.

5’. Thou shalt not claim that because A doesn’t cause B, A cannot imply B.

6’. Thou shalt reduce the argument down to two possibilities. Or better, one.

7’. Thou shalt not argue that because of our ignorance, a statement might be neither true nor false.


8’. Thou shalt not lay the burden of proof onto him who just proved his claim.

9’. Thou shalt not assume “this” cannot follow from “that” just because you don’t see a connection.


10’. Thou shalt not argue that because an idea is popular, it must be a conspiracy.


5 sep. 2015

Kräver utilitarismen för mycket av oss?

En aktuell uppgift i kursen Naturvetenskap+


I slutet av den tredje och hittills sista filmen i serien Ethics: Utilitarianism (Wireless Philosophy) säger Julia Markovits att utöver de problem som hon redan har tagit upp - vilka pekar på att utilitarismen kräver för lite av oss - så verkar det också vara så att utilitarismen kräver för mycket av oss. (Detta ämnar Markovits ta upp i en kommande film.)
Kan du själv, redan nu, fundera ut på vilket sätt utilitarismen skulle kunna innebära till synes orimligt höga krav på oss alla?

Finns det i så fall något samband mellan, å ena sidan, dessa krav och, å andra sidan, filosofen Derek Parfits s.k. motbjudande slutsats (repugnant conclusion)?

Den motbjudande slutsatsen diskuteras i bl.a. texterna You Should Have Kids (Torbjörn Tännsjö) och Do Humans Have a Moral Duty to Stop Procreating? Känner du igen detta resonemang från den andra av de tre filmerna i serien ovan?

Och hur var det nu med filosofen Robert Nozicks nytto-monster?

---

Tips #1: Gör tanke-experimentet Det drunknande barnet

Tips #2: Kolla upp filosofen Peter Singer, t.ex. hans senaste bok, The Most Good You Can Do

Tips #3: Sverige för UNHCR


Peter Singer
Peter Singer. Foto: Todd Huffman [CC BY 2.0]

3 sep. 2015

Libertariansk paternalism, valarkitektur och tvång

Jag läser allt oftare påståenden som detta, från "beteende-ekonomer" och andra - oftast amerikaner:

Choice architecture plays a vital role in determining what decisions people make. Some ways of structuring decisions result in better outcomes for individuals and for society than other ways of structuring decisions. No-one is hurt by opt-out procedures for things like organ donation; no coercion is involved because people who wish not to have their organs harvested are free to decline.

(Nisbett, Mindware, s. 97-98. Min kursivering)

Vi lever i en turbulent tid. Vänstern är den nya högern. Och högern är - uppenbarligen - den nya vänstern. Men den gör ett förvirrat och halvhjärtat jobb. Citatet ovan vittnar om en förbluffande naivitet - eller är det förträngning, desperation eller cynism (riktad mot vem, kan man fråga).


---

Uppdatering 22/12

Kajsa Ekis Ekman: Nudge, nudge

30 aug. 2015

Mindware

Av inledningen att döma är den här boken mycket bättre än jag vågat tro. Även gymnasie-elever torde uppskatta den - den är mycket tydlig och jordnära. Perfekt kurslitteratur för N+.




It turns out that the courses people take in college really do affect inferences about the world - often very markedly. Rules of logic, statistical principles such as the law of large numbers and regression to the mean, principles of scientific methodology such as how to establish control groups when making assertions about cause and effect, classical economic principles, and decision theory concepts all influence the way people think about problems that crop up in everyday life.
(s. 10)

---

Efter två kapitel (50 sidor) är jag fortfarande positivt överraskad av den här boken. Ett riktigt fynd!

---

Uppdatering 12/9:

Efter avslutat läsning konstaterar jag att boken är lite ojämn, främst språkligt; ibland otydlig; och bitvis alltför ekonomistisk. Men överlag sympatisk, effektiv och mycket användbar. Bokens kapitel tar upp bl.a. följande begrepp, vilka också ingår i kursen N+:


1) perception, optiska illusioner, scheman, stereotyper, associativa nätverk, priming, omedveten påverkan, framing, representativeness heuristic, availability heuristic

2) FAE, social påverkan, facilitation, kulturella skillnader

3) undermedveten aktivitet, confabulation, halo effect, mere familiarity effect, selektiv uppmärksamhet, mönsterigenkänning, system I och II

4) beteendeekonomi, rationalitet, riskanalys, deliberation, satisficing, etisk beslutsmodell, allmänningens dilemma

5) sunk cost fallacy, opportunity costs

6) loss aversion, endowment effect, status quo bias, opt-in / opt-out, valmöjligheter, incitament

7) statistik, urval, urvalsfel, felmarginal, population, RCT, post hoc ergo propter hoc, law of large numbers, första intryck / problem med intervjuer, regression to the mean, normalfördelning, standardavvikelse

8) korrelation, confirmation bias, sjukdomen S (Bayes), fyrfältstabell (blindtest), statistisk signifikans, chi-test, Pearsons r, kausalitet, illusory correlation, reliabilitet, validitet, kvantifiering, representativeness heuristic

9) själv-selektion, oberoende / beroende variabler, A/B-test, stort N, känslighet (sensitivity, power), experiment, inom-grupp, mellan-grupp, före/efter-design, ordningseffekter (träning, utmattning m.fl.), confounds, oberoende observationer

10) naturliga experiment, CRT, korrelationsstudier, vetenskapsjournalistik, dubbel-blind

11) multipel regressionsanalys (MRA), epidemiologi, olika kausala samband, vetenskapsjournalistik

12) problem med själv-rapportering, reference-group effect, fokusgrupper

13) logik, deduktion, induktion, giltighet, sundhet, dialektiska resonemang, Wason-Laird, syllogismer, Venn-diagram, satslogik, abstrakta och konkreta problem, implikationer; inversion, konversion, nödvändiga och tillräckliga villkor, ekvivalens, pragmatiska resonemangs-scheman

14) västligt och östligt tänkande (WEIRD), holistik, Aristotelisk principer (identitet, icke motsättning, exkluderad tredje), dialektik (tes, antites, syntes; förändring, motsättning, relationer), tao, för- och nackdelar med västerländsk logik, modus ponens, modus tollens, vishet

15) X-Phi, vetenskapsteori, Occams rakkniv , reduktionism, epifenomen, emergens, förklaringsnivåer, Dennett: greedy reductionism, just-so stories, falsifikation, confirmation bias

16) paradigm (Kuhn), behaviorism, kognitivism, vetenskap och social kultur, postmodernism, who’s your expert?

18 juli 2015

When the facts change


Efter tips från Olle Häggström börjar jag nu läsa Tony Judts sista bok. Jag har tidigare läst "Ill fares the land" med stor behållning.

Boken inleds med följande citat av Albert Camus:
Other men will make history. ... All I can say is that on this earth there are pestilences and there are victims - and as far as possible one must refuse to be on the side of the pestilence.

Förordet avslutas med en anteckning:
You cannot write with a view to impact or response. That way you distort the latter and corrode the integrity of the writing itself. In that sense, it is like shooting at the moon - you have to allow that it won't be in the same place by the time the rocket gets there. Better to know why you are sending it up in the first place and worry less about its safe landing. ... 
You cannot anticipate either the context or the motives of readers in unconstrained futures. So all you can do is write what you should, whatever that means. A very different sort of obligation.

12 juli 2015

Den andra maskinåldern



En skrämmande inblick i "den andra sidans" världsbild och resonemang. Att den här boken, trots alla sina brister, blivit så omtalad är svårförklarligt och ledsamt. Den infriar alla mina fördomar om ekonomer.

7 juli 2015

Svagheter i Haidts resonemang


Grimsholmens naturreservat, 10 km söder om Falkenberg

1. Haidt blandar ihop psykologi och filosofi; deskriptivt och normativt; moral och etik; "är" och "bör". 

2. Haidt ser inte att evolverade kapaciteter kan användas för att transcendera sina ursprungliga syften och svagheter. 

3. Haidt tillmäter alla moraliska instinkter samma vikt, vilket ironiskt nog inte kan motiveras som annat än en ansats till rättvisa - just den instinkt vars betydelse han vill minska. 

4. Haidt är inte konsekvent i sin diskussion om biologisk kontra kulturell evolution, och om medfödda kontra inlärda beteenden. Han lyckas inte förklara varför liberaler inte värderar lojalitet m.m.; alternativt varför konservativas betoning av lojalitet m.m. skulle vara "naturligare".

5. Haidt säger att utbildning inte påverkar personlig moral. Enligt honom kan det politiska samtalet aldrig höja sig över en minsta gemensam nämnare, där debatter huvudsakligen ses som (riggade) retoriska tävlingar. Han ser inte att utbildning kan resultera i en benägenhet att underkasta sig kollektiva ramar som i sin tur formar individuella beteenden. 

6. Haidt överskattar värdet av det jag kallat "kvarterskyrkan" (*) och sportfanatism. Samtidigt underskattar han den solidaritetsbyggande potentialen hos mer "universalistiska" rörelser. Haidt verkar tro att "rationalister" saknar sociologiska och existentiella insikter.

7. Haidt kan inte tänka sig en vänster som inte också är närmast libertariansk. Han menar att "liberals" egentligen inte är intresserade av rättvisa; de ogillar bara att bli utnyttjade av andra som har det bättre än de själva. Högern, däremot, har insett vikten av solidaritet - men bara med de närmaste (och bättre än så blir det inte). Socialism, i den mån något sådant finns, likställer han med fascism. För att få sina antaganden att gå ihop med enkätsvar från internationella undersökningar tvingas han lappa och laga sin teori om moraliska grunder tills den blir hopplöst komplicerad.

8. Haidt verkar inte vara det minsta bekymrad över globala problem som miljöförstöring och klimatförändringar. Viktigare är, enligt honom, samhällens rätt att sköta sig själva.



---

(*) I praktiken är liberalismens autonoma individ beroende av kollektiv på flera nivåer. Trots att moderniteten skenbart tycks frikoppla individen från en mängd beroenden, visar en närmare inspektion tvärtom att dessa beroenden ökar i både styrka och antal. Detta beroende döljs och förnekas genom att hävda att just - och endast - den egna, lokala gruppen, "kvarterskyrkan", representerar det rätta och nödvändiga.

---

Uppdatering 17/7:

Jag störde mig mer än väntat på Haidts bok. På Olle Häggströms blogg skrev jag nyligen:
Efter att nyligen ha läst både Haidts och Greenes böcker (i omvänd ordning) är min uppfattning att Greene är betydligt vassare. Faktum är att jag mot slutet av Haidts bok upplevde honom som desperat raljerande: Han vill så gärna vara en upplyst "liberal" men blir med åren alltmer konservativ (och religiös?) och svingar vilt omkring sig för att försvara sina instinkter. 
Kärnan in Haidts bok är ett (1) enda diagram. Förutom de metodologiska invändningar man kan ha om detta (se t.ex. Greene) är större delen av boken spekulation. 
Visst är det intressant att människor värderar olika aspekter på olika sätt. Jag tycker att detta är det viktigaste forskningsområdet som finns! Men Haidt kommer inte mycket längre än till att formulera det uppenbara (som t.ex. att religiösa idéer om "renhet" har rent hälsofrämjande ursprung). Han lyckas vare sig förklara varför olika människor har olika värderingar; eller föreslå lösningar. Framför allt är han mer intresserad av att motivera status quo än av det långsiktigt bästa.

6 juli 2015

The Righteous Mind

Jonathan Haidt: The Righteous Mind. Jag borde ha läst den här tidigare. Intressant och utmanande, men inte helt övertygande.


3 juli 2015

Moral Tribes

Just nu: Moral Tribes av Joshua Greene.



Mycket trevlig läsning. Stundtals bländande; oftast mycket givande; ibland övertydlig; vid enstaka tillfällen något inskränkt. Greene har (i betydligt högre grad än Haidt, vad det verkar) både hjärtat och hjärnan på rätta stället. Och han har modet (och argumenten) att ta tydlig ställning. De två största svagheterna i Greenes resonemang är, som jag ser det (1) att han verkar anse att "Allmänningarnas dilemma" är så gott som löst (och att vi därför i stället kan fokusera på "Det sunda förnuftets dilemma") samt (2) hans okritiska hållning till marknadsekonomi, så som den faktiskt tar sig uttryck i dag.

---

Uppdatering 27/7: A Dialogue on Morality från Existential Comics. Argument för moralisk realism och en form av utilitarism som jag tror att Greene skulle instämma i.







19 juni 2015

Knuffandets politik

Jag kommer antagligen att bli mycket frustrerad av denna bok. De sista kapitlen i Kahnemans bok gjorde mig besviken, och här kommer uppenbarligen fortsättningen. Watch this space..!



Förlagets beskrivning:

Tillsammans med Richard H. Thaler publicerade Cass Sunstein år 2008 den mycket uppmärksammade boken "Nudge: improving decisions about health, wealth, and happiness". De argumenterade där för en ”libertariansk paternalism” som inte tvingar utan ”knuffar” människor i riktning av mer förnuftiga val, i betydelsen fördelaktiga för deras långsiktiga välfärd. I denna uppföljare redogör Sunstein klart och koncist för tankarna bakom denna ”knuffandets politik”, och förhåller sig då också till de invändningar som den blivit bemött med. ”Paternalism” förknippas med förmynderi och har alltid varit en skottavla för liberaler. John Stuart Mill hävdade att det enda som kan legitimera en begränsning av personers frihet är att förhindra skada för andra, inte att förhindra skada för en själv: över sig själv, sina egen kropp och själ är individen suverän. Mill antog att vuxna personer som regel vet sitt eget bästa. Sunstein mobiliserar de senaste decenniernas omfattande psykologiska och beteendeekonomiska forskning om hur människor tänker och beter sig, och i synnerhet om riskerna för allvarliga misstag i ovanliga eller obekanta situationer. Mer än vi tror, och Mill trodde, är vi styrda av det psykologerna kallar ”system 1”, som arbetar snabbt och intuitivt, och inte av det långsammare men reflekterande och kalkylerande ”system 2”. Insikten om mänskliga misstag och skevheter i vårt tänkande gör att vi inte kan ta för givet att människor väljer det som är till deras bästa, eller snarare: vi förstår nu bättre varför de väljer det som rentav är skadligt för deras välfärd. Människor kan vara kortsynta och impulsiva, fästa överdriven vikt vid kortsiktiga intressen, de är offer ”framing”, hur något presenteras, de prokrastinerar, är överoptimistiska, viljesvaga osv. Sunstein hävdar nu att i sammanhang där människor är särskilt benägna att begå misstag kan paternalistiska ingripanden i form av ”valarkitektur” förbättra deras tillvaro. Med ”valarkitektur” menar han olika sätt att leda våra val i en viss riktning utan att avskaffa valfriheten. Ett enkelt exempel på ”valarkitektur” är hur olika slags, mer eller mindre sunda, maträtter exponeras i en kafeteria. Ett annat är default-regler som styr vad som händer om man inte gör något, t ex automatisk inskrivning i en pensionsförsäkring. Det betyder att använda kunskapen om de psykologiska mekanismer som förklarar att människor väljer dåligt för att utforma ”knuffar” som får dem att undgå dåliga val. Om människor kan blir friskare och leva längre genom sådana icke frihetsbegränsande knuffar finns det starka moraliska skäl för myndigheterna att använda sig av dem. 
Cass R. Sunstein är jurist och professor vid Harvard och leder där ett program om beteendeekonomi och offentlig politik. Hans författarskap omfattar rätts- och demokratiteori, riskanalys, offentlighetsteori, beteendeekonomi och statlig regleringspolitik. Sunstein arbetade en tid under president Barack Obama som ansvarig för Vita husets Office of Information and Regulatory Affairs.

---

Uppdatering 6/7 -15: Jodå, jag blev frustrerad!

14 juni 2015

Nollsummespelet

Alf Hornborg: Nollsummespelet, Daidalos, 2015


Inledning, s. 9-15


Uppläsning publicerad med författarens tillstånd.


[...] Den industriella revolutionen innebar inte i första hand en absolut befrielse från markytans begränsningar utan snarare en lokal ökning av förmågan att exportera och omfördela sådana begränsningar i världssamhället. Snarare än att upphäva europeiska markbegränsningar en gång för alla försåg den Europa med medel att tillägna sig markresurser från andra kontinenter. I en annan värld, där utvecklingsbegreppet förlorat sin magi, kommer vi kanske att förstå att teknisk utveckling inte alls är det ymnighetshorn som Ricardo och Marx i allmänhet tänkte, utan lokala manifestationer av ett globalt nollsummespel. Och vad det innebär, om vi betraktar teknik som en i grunden social konstruktion, är ännu mera svårsmält, eftersom det betyder att en konkret maskin som en traktor eller ett järnvägslok helt enkelt inte skulle existera utan den ojämna prissättningen på människotid och naturutrymme i världssamhället. De högteknologiska samhällssektorer som nu hyllas för sin effektiva tids- och rumsanvändning, förefaller i stort sett omedvetna om i hur hög grad denna effektivitet har möjliggjorts genom en exploatering av oerhörda mängder mänsklig tid och naturarealer såväl tidigare i historien som i nutid i andra delar av världssystemet. Även om dessa samband i allmänhet på grund av geografiska och tidsmässiga avstånd befinner sig utom synhåll för dem står de utvecklade sektorerna i lika stor skuld till slaveri och miljöförstöring som till uppfinningsrikedom och entreprenörskap.

(s. 190)

---

Elin Grelsson Almestad i GP 16/7:
Det är märkligt att leva i en tid med rubriker om utrotning av biologisk mångfald, massdöd och oåterkalleliga förändringar i ekosystem och livsvillkor för allt levande på jorden. Märkligt kanske framförallt för att rubriker om utrotning och katastrofer inte leder till någonting alls. Du skräckas lite av att livet på jorden står under akut hot, länkar på Facebook, sedan har någon lagt upp ett roligt klipp på en kattunge och du går vidare. Klickar like, bokar den där flygresan, lyssnar vidare på politikernas käbbel och pratar om husrenoveringar och jobb. Från politiskt håll råder absolut konsensus om att hålla tillväxten igång, trots medvetenheten om jordens ändliga resurser, och enorm tilltro sätts i stället till tekniska framsteg och marknadsekonomins möjligheter att reglera miljöutsläpp och utvinning av fossila bränslen.