Dyskalkyli?

Matematiksvårigheter kan delas in i allmänna och specifika svårigheter (dyskalkyli), samt akalkyli och pseudo-dyskalkyli (Adler, 2001). Detta är en viktig uppdelning, eftersom svårigheterna skiljer sig åt betydligt mellan kategorierna, såväl som de åtgärder som bör sättas in.

Dyskalkyli (enligt denna indelning) förekommer hos uppskattningsvis 5% av befolkningen. Om man därtill lägger övriga grupper, tillsammans med dem som av olika skäl tangerar gruppen pseudo-dyskalkyliker (se nedan) kan man räkna med att så många som 15% till 20% uppvisar någon form av matematiksvårigheter i skolan!

Med akalkyli avses en total oförmåga att utföra matematiska beräkningar, ofta kopplad till en påvisbar hjärnskada. Denna grupp utgör endast någon promille av befolkningen. Diagnosen dyskalkyli inrymmer en rad olika varianter av specifika matematiksvårigheter, och kan sägas vara en motsvarighet till dyslexi. Flertalet dyskalkyliker har en normal läs- och skrivförmåga, men upp till en tredjedel uppvisar blandformer med dyslexi-inslag (vilket i ICD benämns blandad inlärningsstörning).

Barn med dyskalkyli är generellt normalbegåvade, och har inga känslomässiga problem. Deras svårigheter kan istället härledas till begränsningar i vissa specifika tankeprocesser, t.ex. automatisering, språkliga svårigheter, förståelse av talbegrepp, visuell perception, logik och planeringssvårigheter.

Allmänna matematiksvårigheter, däremot, är kopplade till generella inlärningsproblem, och går ofta hand i hand med något lägre (än normalt) resultat på begåvningstester. Elever inom denna grupp anses ofta relativt ”lätthanterade” i skolan, eftersom de presterar jämnt och ofta kan kompensera sina problem genom att ges mer tid att lösa sina uppgifter.

Just den tydliga (om man är uppmärksam) skillnaden mellan allmänna och specifika svårigheter, samt den ibland överväldigande frustration som de senare kan ge upphov till hos lärare p.g.a. av de till synes oförklarliga fluktuationerna i elevens prestationer, beskriver Ann-Louise Ljungblad mycket målande i boken Att räkna med barn (Ljungblad, 2001).

Pseudo-dyskalkyli är en stor grupp, där svårigheterna främst springer ur känslomässiga blockeringar, t.ex. psykosociala hinder som dåligt självförtroende, men även sociokulturella låsningar (varom jag skrivit mer på andra ställen). Det handlar alltså om personer som egentligen har kognitiva förutsättningar att lyckas med matematiken. Svårigheterna kan se ut som vid dyskalkyli, men avhjälps inte i första hand av specialundervisning, utan av samtal med lärare, psykolog m.fl.

Björn Adler, som är en av flera i Sverige som sammanställt kriterielistor för att upptäcka dyskalkyli (Adler, 2001), nämner en mängd specifika problem som kan uppstå i matematikinlärning, t.ex. i samband med avkodning, skrivande, förståelse, sifferfakta och komplext tänkande. Adler betonar att om en elev uppfyller ett flertal av dessa kriterier har denne troligen inte dyskalkyli, utan istället allmänna matematiksvårigheter. Adler ger också exempel på ett flertal kännetecken i (skol-)vardagen, såsom problem att lära sig klockan, dålig tidsuppfattning, problem med planering av tillvaron, rimlighetsbedömningar, svårigheter att hantera pengar och glömska.

Samtidigt är det viktigt att man som lärare inte föregriper en grundlig utredning av specialpedagog, psykolog och läkare innan någon diagnos ställs. En säker diagnos kan inte ställas förrän i 10-12-årsåldern, men hjälpinsatser bör sättas in långt tidigare. Med tidig, kontinuerlig och adekvat hjälp kan många dyskalkyliker komma ifrån sina problem.

Det är viktigt att inse dyskalkyliker – till skillnad från elever i allmänna matematiksvårigheter – inte hjälps av kvantitetsträning (”tragglande”), tvärtom! Individuellt riktade specialpedagogiska insatser, enskilt och under korta tidsperioder, är vad dyskalkylikern behöver. Dessutom är det angeläget att all övning upplevs som framgångsrik av eleven. Tekniska hjälpmedel, som dator och miniräknare, kan vara till stor hjälp; ”enklare” pedagogiska hjälpmedel som tabeller, tallinjer, hjälp-pilar m.m. likaså. Ljungblad (2001) har exempelvis utarbetat ett stort antal kort, Matteverktyg, som fungerar som ”lathundar” i så gott som all typer av matematikproblem som förekommer i grundskolan.

Överhuvudtaget är det väsentligt att lärare och andra inte betraktar dylika hjälpmedel som ”fusk”, utan istället som ett sätt för dyskalkylikern att kunna fokusera på att utveckla sin kunskap utan att begränsas av hinder på lägre nivå. Dyskalkylikern är ju normalbegåvad och har dessutom bara problem med delar av den grundläggande matematikens komponenter. Istället för att ”fastna” på lägre nivåer ska eleven ges möjlighet att tillgodogöra sig alltmer avancerad matematik.

Detta kräver att läraren är beredd att ta ett ”steg ut över avgrunden” och lösgöra sig från ”bit-för-bit”-tänkandet. Adler ger en mängd förslag på pedagogiska åtgärder för olika typer av matematiksvårigheter: talförståelse, automatisering, språklig förståelse, koncentration och uppmärksamhet, perception och spatial förmåga, tidsuppfattning, minne, problemlösning, logiskt tänkande, samt motivation. Mycket kortfattat kan de flesta åtgärder sammanfattas med att man på olika sätt hjälper dyskalkylikern att tillägna sig strategier som de flesta utvecklar spontant. Både Adler och Ljungblad ger mycket konkreta riktlinjer för upprättandet av åtgärdsprogram i samband med matematiksvårigheter.