GPT-3: Filtrering eller resonemang?

Kilchers beskrivning känns uppenbart riktig, snudd på trivial. Att artikelförfattarna överdriver hur mycket, och vilken typ av ’resonerande’ som försiggår är förvånande och närmast pinsamt.

Visst finns det mycket som är imponerande, eller åtminstone anmärkningsvärt kraftfullt. (Wow-faktorn minskar ju i proportion till hur mycket tid och plats modellen och träningen har fått.)

Och visst kan det få stora, och eventuellt negativa konsekvenser om det blir riktigt lätt att generera hyfsat kontextkänsliga och åtminstone hyfsat ’unika’ texter vars artificiella upphov inte alltid lätt går att upptäcka.

Och visst kan man tänka sig att detta blir särskilt pikant om och när det kombineras med mer avancerat resonerande.

Men att påstå att den här mekanismen utför något mer än just det Kilcher säger - det verkar bara dumt.

Sen kan man ju alltid fråga sig var gränsen går mellan plagiat och ’försteåelse’, ’kunskap’, ’kompetens’... Om en elev/student får i uppgift att, säg, skriva en resonerande uppsats och lämnar in en kopia av en befintlig text, så är det ett uppenbart plagiat och inget bevis på egen förståelse. Om eleven läser och klipper och klistrar från flera olika texter på ämnet så är risken fortfarande stor att inlämningen flaggas i Urkund.

Men, bortsett från det verkligt originella, är det inte detta alla gör - och uppmanas att göra! - både för att lära sig och för att uppvisa bevis på att lärande har skett? Åtminstone om vi låter mängden lästa och ’plagierade’ texter och textsnuttar växa tillräckligt mycket. Och hur många uppsatser, skrivna ’med egna ord’, ärligt uppsåt och vad vi skulle erkänna som genuin förståelse, kunskap och kompetens, skulle godkännas om vi uppgraderade Urkund till GPT3? (Beroende på hur vi ställer in och tolkar granularitet och känslighet.)

Detta gäller förstås - hittills - bara i specifika typer av uppgifter, som egentligen inte kräver mer flexibilitet än vad GPT3 uppvisar. Men de är ju faktiskt väldigt vanliga i verkligheten. (Om än inte tillräckliga.)

Det mest intressanta var väl det om ’explicability’. Det verkar ju faktiskt vara ganska straightforward i just denna typ av fall. Och det går säkert att generalisera. Men troligen kommer förklaringarna att kännas mer otillfredsställande, ju svårare uppgiften hade varit för en människa att, i princip, utföra. Förklaringen finns där, men (den oreducerbara) komplexiteten och/eller den upplevda irrelevansen (i förhållande till mänskliga kognitiva begränsningar eller tankekulturer) kommer troligtvis att motverka den nytta som man hoppas få.

Mystery solved

Jag skäms faktiskt lite över att läsa Sherman (Deacon). Eller så här: jag är tveksam till om jag borde lägga tid på det när det finns så mycket annat viktigare att läsa.

Jag träffade Deacon för några år sedan; lyssnade till hans föredrag (om AI) och pratade en del med honom efteråt. Jag fick samma intryck då som nu, när jag läst en bit: Det finns något skumt/flummigt i hans ansats. Om man (han) avklarnat detta skumma, så återstår inget revolutionerande eller nytt.

Samtidigt som han så gärna vill att det ska finnas något sådant. Han vill vara tydlig och konsekvent, samtidigt som han vill stå för något "magiskt" eller åtminstone genialiskt. Dennett, Carroll och många andra har redan sagt allt av värde som jag, med lite god vilja, hittar även hos Deacon. Men han envisas med att påstå att han säger något mer. Han vill införa något "speciellt", men vill samtidigt inte anklagas för att göra just detta. Och hela jargongen låter lite anti-etablissemang och hippie:esk.

..är mina fördomar och första intryck. Fast jag är skyldig honom en chans. Och jag tror att han har en poäng i att övergången från orsak-verkan till "mål-medel" hanteras lite väl styvmoderligt i många fall, och att definitioner av liv ofta är onödigt flummiga.

We lack an explanatory bridge over our gap in understanding... Selves and non selves, aims and aimlessness are all natural phenomena. The bridge we lack connects two domains one one natural world... Not having a scientific solution to the mystery leaves the sciences ungrounded... We, the scientifically inclined... argue that natural selection is explanation enough... Still, when confronted with the mystery of purpose, we admit evolution does not create selves and aims; it just hones them... Evolutionary theory is therefore an incomplete alternative to supernatural myths...

--- Sherman (Deacon): Neither Ghost Nor Machine, p. 20

Vad Deacon är ute efter här, tror jag, är en tydlig åtskillnad mellan (lokalt) entropibevarande (eller -sänkande) processer och entropihöjande dito. Det är, anar jag, hans distinktion mellan "liv" och "död" o.s.v.

Men varför inte bara säga det, då?

Evolution silar ju fram just de senare. (Så ordet "selektion" behöver inte tyda på en försåtlig betydelseglidning.)


Och visst, evolutionen skapar inte "själv" eller "mål" -- men den skapar entiteter som beskriver sig själva och sin värld i dessa termer, för att det är bekvämt. Mysteriet löst.

Alternativa fakta

Wikforss Alternativa fakta mycket bra. Imponerande välstrukturerad och koncis. Fantastisk som syntes och sammanfattning av många viktiga områden. Jag ska försöka använda den i undervisningen. Några skönhetsfläckar (språkliga detaljer, Mercier & Sperber kommer undan lite väl enkelt, en viss kantighet...)

När Wikforss kritiserar skolans ”konstruktivism” så upplever jag henne lite kantig när hon diskuterar fakta, förståelse, kunskap, sanning, och begrepp:

”Tanken verkar vara den som jag kritiserade i kapitel 2, att eftersom kunskap kräver begrepp och alla begrepp är mänskliga konstruktioner finns det ingen objektiv kunskap. Vi vet nu varför detta resonemang inte håller streck: Även om vi accepterar att begrepp i någon mening är mänskliga konstruktioner (vilket inte är uppenbart) följer det inte att fakta är mänskliga konstruktioner. Vi använder våra begrepp för att kategorisera och tillskriva objekt egenskaper, men det är inte upp till oss huruvida dessa objekt verkligen har dessa egenskaper. Att valar är däggdjur och hajar inte är det, är inte fakta som på något sätt är vår konstruktion...” (s. 190-191)

Jag håller med om allt utom sista meningen.

Om Wikforss istället hade skrivit ex. ”Att valfoster skiljs från sina mödrar utan ett skyddande hölje (ägg) medan hajfoster skiljs från sina mödrar med ett sådant, är inte ... vår konstruktion” eller något liknande, så hade jag haft lättare att köpa det.

Visst bör vi utgå från en objektiv Verklighet (vilket inte är självklart) som är oberoende av både vår uppfattning av den och av våra kategoriseringar av dessa intryck. Och nog är däggdjur ett relativt ”naturligt” (ofrånkomligt, universellt) begrepp.

Men ironiskt nog är det samtidigt onödigt svårdefinierat för att tjäna som exempel just här: Är pungdjur däggdjur? Definitionsgränserna är luddiga, både psykologiskt och taxonomiskt. Och även om varje djurarts egenskaper är desamma oavsett om och hur vi uppfattar och kategoriserar dem, så är ju min konkreta biologiska ”kunskap” eller expertis avhängig de just nu vedertagna gränsdragningarna.

Detta kan till stor del handla om nödvändiga förenklingar. Syftet är ju gott, och i stort håller jag helt med om Wikforss analys och kritik av läroplanerna och deras konsekvenser.

Poängen är ju bl.a. att elever först ska lära sig att namnge och känna igen en stor mängd däggdjur och icke-däggdjur; därefter lära sig vilka de defintionsmässiga taxonomiska egenskaperna (just nu) är; och först därefter eventuellt ta del av diskussioner om eventuella problem eller alternativa gränsdragningar.

Kritiken av Sjøberg (s. 194-196) känns lite tandlös. Han har ju, i princip, rätt - även om Wikforss med rätta kritiserar hans formulering om vad som ”blir fakta”. Inte heller vederläggningen av Sapir-Whorff känns övertygande, inte minst som ett radikalt förnekande av den skulle gå på tvärs med det mesta som Wikforss själv framhåller tidigare i boken, om hur begrepp står i förhållande till varandra, hur de styr handling och förståelse, och hur viktigt ett utvecklat språk är för ett nyanserat tänkande.

Å andra sidan har Wikforss rätt i att man måste vara försiktig och noggrann när (om) man pratar om observationens teoriberoende.

Intressant att jämföra William James epistemologi (och trollkarlarnas) med Wikforss d:o.

Dagens ord: refute

refute


Preferred Usage

prove to be false (She refuted the theory that the earth was flat.)


Problematic Usage

allege to be false, try to refute (*She refuted the theory that the earth was round.)


Comment

Refute is a factive or success verb, like know and remember, which presupposes the objective truth or falsity of the proposition. Many writers, including a slim majority of the Usage Panel, accept the non-factive "try to refute" sense, but the distinction is worth respecting.

Steven Pinker​, The Sense of Style, s. 279

Psycholinguistic garden paths

Ur Steven Pinkers The Sense of Style (s. 119):

"...for every ambiguity that yields a coherent (but unintended) interpretation of the whole sentence, there must be thousands which trip up the reader momentarily, forcing her to backtrack and re-parse a few words. Psycholinguists call these ambiguities 'garden paths,' from the expression 'to lead someone up the garden path,' that is, to mislead him. They have made an art form of grammatical yet unparsable sentences:

The horse raced past the barn fell. 

The man who hunts ducks out on weekends. 

Cotton clothing is made from is grown in Egypt. 

Fat people eat accumulates. 

The prime number few. 

When Fred eats food gets thrown. 

I convinced her children are noisy. 

She told me a little white lie will come back to haunt me. 

The old man the boat. 

Have the students who failed the exam take the supplementary."

De exempel Pinker citerar är hämtade ur Bever, T. G. (1970), The cognitive bias for linguistic structures, i J. R. Hayes (red.), Cognition and the development of language. New York: Wiley.

The sense of style

Programmeringens grunder

Att programmera är lätt. Om man vet exakt vad man vill att datorn ska göra.

Och för att klura ut det måste man beskriva för sig själv vad det är som ska göras. Det kan man göra på vanlig svenska. Men man måste vara noggrann, och inte ta något för givet. En sådan beskrivning kallas algoritm. En algoritm kan liknas vid ett recept i en kokbok: Någon som aldrig har bakat förut ska kunna baka en sockerkaka genom att följa receptet till punkt och pricka.

En annan människa, alltså... För att skriva en algoritm som en dator kan följa måste man ta hänsyn till vad en dator kan, och inte kan, göra. Och det betyder oftast att man måste omformulera sin algoritm så att den bara använder mycket enkla instruktioner. En sådan, datorvänlig, beskrivning kallas pseudo-kod.

För oss människor kanske pseudo-koden verkar onödigt krånglig, men vem som helst kan förstå den. Och den gör det också möjligt för oss att få datorn att förstå.

Sista steget, det lätta, är att översätta pseudo-koden till programkod eller källkod. Källkoden skrivs i ett programspråk. Programspråket kan ses som datorns eget språk*, precis som svenska är vårt språk. Olika datorer talar olika språk, t.ex. Pascal, C# eller Java. Dessa språk består av ett litet antal ord, och regler för hur dessa får användas. Så det gäller bara för oss att ta fram rätt ordbok!


Nu ska du få lära dig att programmera! Vi ska lösa en uppgift och sedan skriva en algoritm som beskriver exakt hur vi gjorde när vi löste uppgiften. Sedan ska vi skriva pseudo-kod genom att omformulera algoritmen till enkla och otvetydiga instruktioner. Slutligen ska vi översätta pseudo-koden till ett ett programspråk, och skriva in denna källkod i datorn. Eller, i det här fallet, räknaren.

Ja, den grafritande räknaren (TI-84) går att programmera. Den talar sitt eget språk (som inte har något namn), och ordboken för det språket hittar du här.


Men först, uppgiften! Vi ska lösa en andragradsekvation på formen:

x² + px + q = 0

Och hur gör man nu det? Ja, i det här fallet har vi en färdig formel att tillgå, så problemet är nästan löst. Men låt oss ändå ta det steg för steg. Formeln ser ut så här:

Med hjälp av formeln kan vi formulera en** algoritm:

1. Dela p med 2


2. Kvadrera kvoten


3. Subtrahera q


4. Dra kvadratroten ur resultatet


5. Multiplicera termen p/2 med -1


6. Lägg till roten för att erhålla den första lösningen


7. Dra bort roten för att erhålla den andra lösningen

Den här algoritmen är lite otydlig och utelämnar en del detaljer. Men någon som läser matematik på gymnasiet kan (förhoppningsvis) följa den.


När vi skriver pseudo-kod måste vi vara exakta och inte utelämna några detaljer. Det kan se ut så här:

1. Ta reda på p


2. Ta reda på q


3. Multiplicera p med -1 och dela sedan produkten med 2; kalla kvoten a


4. Kvadrera a; kalla resultatet för b


5. Subtrahera q från b; kalla resultatet c


6. Dra kvadratroten ur c; kalla resultatet d


7. Addera d till a; kalla summan x


8. Subtrahera d från a; kalla differensen y


9. Rapportera x


10. Rapportera y

I pseudo-koden råder det inget tvivel om vad som ska göras, eller om vilka värden som ska användas i de olika beräkningsstegen. De enda instruktioner (ord) som används är de vanliga aritmetiska operationerna, samt instruktioner för att ta reda på de värden som ska användas och för att rapportera resultaten av beräkningarna. Alla värden och delresultat ges också ett bestämt namn. Och alla instruktioner följer efter varandra i en bestämd ordning, eller sekvens.


Nu är vi redo att skriva vårt program, vår källkod. Vi ska alltså översätta pseudo-koden, ord för ord, till en källkod som räknaren kan förstå, med hjälp av ordboken:


Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A² ➔ B

B - Q ➔ C

√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y


Jämför programmet med pseudo-koden, rad för rad! Du som är van vid räknaren känner igen det mesta: de aritmetiska operationerna fungerar som vanligt. Det nya är dels pilarna (➔) som används för att ge olika värden ett namn (och att lagra dessa i räknarens minne), och orden Input och Disp som används för att ta reda på ingångsvärden respektive rapportera slutresultat. Här har vi alltså gjort en översättning genom att byta ut vissa ord i pseudo-koden mot andra ord från räknarens ordbok. Vi har också följt några regler för hur orden ska användas. Men visst är de båda versionerna ganska lika?


För att skriva in programmet i räknaren, och använda det, gör vi så här:

• Börja med att trycka på knappen PRGM och välj NEW. Tryck sedan ENTER.


• Fyll i ett lämpligt namn på programmet, t.ex. ANDRA, och tryck ENTER.


• Tryck PRGM, välj I/0 och sedan 1:Input. Skriv ”P=”,P och tryck ENTER. (Du hittar tecknet = under 2ND TEST. För att skriva tecken och bokstäver trycker du först på ALPHA.)


• Gör likadant på nästa rad men byt ut P mot Q. (När du kör programmet kommer räknaren att visa P= tills du skriver in ett tal och trycker på ENTER. Då lagras talet i variabeln P. Sedan sker samma sak med Q.)


• Skriv nu in rad 3-8 av programmet ovan. Avsluta varje rad med ENTER. (Pilarna ges av knappen STO. När du sedan kör programmet kommer resultaten av dina beräkningarna att sparas i variablerna A, B, C, D, X och Y.)


• Tryck därefter PRGM, välj I/0 och sedan 3:Disp. Skriv ”X1=”, X. Avsluta med ENTER.


• Slutligen skriver du på samma sätt in ”X2=”,Y och avslutar med ENTER. (Programmet ska nu se ut som ovan. Kontrollera att det du ser i räknarens fönster stämmer överens med programkoden vi skrev tidigare!)


• Tryck 2ND QUIT och provkör programmet genom att trycka PRGM och välja ANDRA.

Använd ditt program för att beräkna lösningarna till den här ekvationen:

x² + 5x - 25 = 0

Nu har du alltså skrivit ett program som du hädanefter kan använda för att enkelt räkna ut lösningarna på en andragradsekvation, eller för att kontrollräkna de lösningar som du räknar ut för hand. Grattis!



Men vänta! Vi är inte färdiga ännu...

En mycket viktig del av programmering är att testköra och felsöka sina program. Att säkerställa att de verkligen fungerar i alla situationer. Eller att tydliggöra i vilka situationer de fungerar. Helst ska ett program vara utformat så att det aldrig kan gå fel. Om programmet inte fungerar i vissa situationer så ska dessa situationer inte kunna uppstå!***

Hur är det med vårt andragradsprogram? Fungerar det? I alla situationer? Hur är det med den här ekvationen****:

x² + 5x + 25 = 0

Koefficienterna p och q i den här ekvationen ger ett negativt värde under rottecknet (den s.k. diskriminanten). Då finns ingen (reell) lösning till ekvationen. När programmet försöker dra roten ur ett negativt tal ger det ett felmeddelande, och programmet avslutas. Av felmeddelandet framgår bara att något har gått fel, men inte vad.

Du kan förbättra programmet genom att i sådana fall låta programmet skriva ut till exempel ”INGEN REELL ROT”.

Nu måste alltså programmet göra två olika saker, beroende på vilka koefficienter som matas in. Det löser vi genom genom att införa ett villkor. Så här:


Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A² ➔ B

B - Q ➔ C

If C < 0

Then

Disp "INGEN REELL ROT"

Else

√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y

End


Testkör programmet och kontrollera att det nu ger ett lämpligt meddelande om diskriminanten blir negativ!



Låt oss nu göra programmet ännu bättre! Det skulle vara bra om man slapp att starta om programmet varenda gång man vill lösa en andragradsekvation. I stället vore det bekvämt om man kunde starta programmet, lösa så många ekvationer man ville, och först därefter avsluta programmet.

Vi vill alltså att programmet ska upprepa instruktionerna. Och inte nog med det: Vi vill att instruktionerna ska upprepas tills ett villkor är uppfyllt. Upprepning, eller iteration som det också kallas, är en mycket vanlig beståndsdel av problemlösning och programmering. I vårt fall kan de se ut så här:



0 ➔ S

Repeat S ≠ 0

Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A² ➔ B

B - Q ➔ C

If C < 0

Then

Disp "INGEN REELL ROT"

Else

√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y

End

Input "AVSLUTA?", S

End



Testkör programmet igen! När du får frågan "AVSLUTA?" trycker du 0 för att svara nej, och alltså fortsätta programmet och börja om från början. Om du trycker något annat än 0 så avslutas programmet.



Som en avslutande övning, utöka nu själv programmet så att det kan lösa andragradsekvationer på formen:

ax² + bx + c = 0



---

(*) Detta är inte riktigt sant: Datorn utför inte instruktionerna direkt som de står skrivna i programmet. Först översätts programmet i flera steg, tills det består av en sekvens av ettor och nollor. Det första steget i denna översättning görs oftast av ett annat program, som kallas kompilator.

(**) Egentligen kan vi, utifrån formeln, formulera många olika algoritmer som alla beskriver en väg mot samma mål: att räkna ut lösningarna på ekvationen. Algoritmerna kan t.ex. skilja sig åt när det gäller i vilken ordning vi räknar ut olika termer i uttrycket. (Men självklart måste vi följa aritmetikens lagar.)

(***) Det har hänt att flygplan har kraschat för att programmen ombord inte har kunnat hantera en oförutsedd situation.

(****) Och vad händer om den som använder programmet skriver in en bokstav i stället för ett tal...?

(*****) I den här texten beskrivs något som brukar kallas imperativ programmering. Det finns andra sätt, men här används alltså i huvudsak tre byggstenar (sekvens, villkor och iteration) - även om en enda (sekvens) i princip hade räckt. (Det är ungefär så här en Turing-maskin fungerar, och med en sådan kan man faktiskt beräkna allt som över huvud taget är möjligt att beräkna.)

Pinker vs. Lakoff: Metaforer och politik

Pinker argumenterar övertygande för att metaforer i sig inte är de mest grundläggande byggstenarna i mänskligt resonerande. Snarare bör metaforernas allmänna förekomst ses som en konsekvens av att vårt språk kontinuerligt formas runt ett litet antal grundläggande begrepp (tid, rum, kraft, orsak-verkan) som i sin tur utgör de symboler och procedurer som manipuleras av vårt kognitiva maskineri.

Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.

Så långt, så väl.

Men sedan händer något:

A realist interpretation of conceptual metaphor casts a different light on the application of metaphor and framing to politics. True to his cognitive theory, Lakoff states that "frames trump facts" in the mind of citizens, and that the dominant frames are imposed by those in power to serve their interests. It's a condescending and cynical theory of politics, implying that average people are indiscriminately gullible and that political debate cannot and should not be about the actual merits of policies and people.

[...] 

But isn't it undeniable that beliefs and decisions are affected by how the facts are framed? Yes, but that is not necessarily irrational. Different ways of framing a situation may be equally consistent with the facts being described [...] but they make different commitments about other facts [...] 

In other cases, different frames pick out the same facts but are consistent with different policies.[...] One can engage these framings by disputing the implied generalizations [...] As with all metaphors, we can evaluate the merits of rival framings by asking which aspects we ought to ignore. 

People certainly are affected by framing, as we know from centuries of commentary on the arts of rhetoric and persuasion. And metaphors [...] are an essential tool of rhetoric, ordinary communication, and thought itself. But this doesn't mean that people are enslaved by their metaphors or that the choice of metaphor is a matter of taste or indoctrination. [...] Different metaphors can frame the same situation for the same reason that different words can describe the same object [...] Like other generalizations, metaphors can be tested on their predictions and scrutinized on their merits, including their fidelity to the structure of the world.

(s. 259-261)

Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.

Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.

Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)

Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.

Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.

Kapitalism.

...do frames really always trump facts? Lakoff's evidence is that people don't realize that they are actually better off with higher taxes... But if that is a fact, it has to be demonstrated the old-fashioned way, as an argument backed with numbers - and in the face of people's perception, not entirely deluded, that some portion of their federal taxes goes to ... bureaucratic waste...

(s. 259-260, min kursivering)

Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.

Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.

Chomsky om språk och medvetande... och vetenskapsfilosofi

The Galilean intuition vs. the Jacobean intuition

Nature is perfect and it is the task of the scientist to discover in just what sense this is true. Newton’s confidence that Nature must be very simple reflects the same intuition.

However obscure it may be, that intuition about what Ernst Heckel called Natures drive for the beautiful has been a guiding theme of modern science since the Galilean revolution - perhaps even its defining characteristic.

Biologists, however, have tended to think rather differently about the objects of their inquiry. Very commonly they adopt Francois Jacobe’s image of Nature as a tinkerer [the bricoleur!] which does the best it can with the materials at hand - often a pretty rotten job, as human intelligence seems to be keen on demonstrating about itself.

We just don’t know which of these two conflicting intuitions is more accurate.

Le bricoleur

Ola Sigurdson beskriver den moderne västerlänningen som en "religiös bricoleur" och parafraserar därmed (antar jag) Lévi-Strauss.

På engelska Wikipedia läser jag om begreppet:

Lévi-Strauss developed the comparison of the Bricoleur and Engineer in The Savage Mind. "Bricoleur" has its origin in the old French verb bricoler, which refers to extraneous movements in ball games, billiards, hunting, shooting, and riding. It has come to mean one who works with his hands, usually in devious or "crafty" ways in comparison to the true craftsman, whom Lévi-Strauss calls the Engineer. The Bricoleur is adept at many tasks and at putting preexisting things together in new ways. The Engineer deals with projects in their entirety, taking into account the availability of materials and tools required. The Bricoleur approximates "the savage mind" and the Engineer approximates the scientific mind. Lévi-Strauss says that the universe of the Bricoleur is closed, and he often is forced to make do with whatever is at hand, whereas the universe of the Engineer is open in that he is able to create new tools and materials. But both live within a restrictive reality, and so the Engineer is forced to consider the preexisting set of theoretical and practical knowledge, of technical means, in a similar way to the Bricoleur.

Vilket underbart ord - bricoleur! Jag funderar på hur det bäst borde översättas... Och även om jag kan tänka mig några alternativ, är det ord som bäst överensstämmer med min förståelse och känsla det engelska ordet tinkerer (vilket NE förutsägbart översätter till svenska som "pillare", "knåpare").

För mig signalerar det engelska ordet tinkerer - i rätt kontext -precis den vagt nedsättande valör jag tillskriver begreppet bricoleur; ett lätt ifrågasättande av verksamheten och dess långsiktiga verkningar och berättigande.

Ordet crafty, som används i förklaringen ovan, lägger ju också en dimension av ohederlighet till begreppet, men ska vi nu vara snälla (godtrogna) får vi kanske blunda för det i diskussionen av den nya andligheten.

Nyord

bekymringssamtal
samtal som polisen har med föräldrar vars barn verkar vara på väg in i småkriminalitet

klimatism
rädslan för en klimatförändring sedd som en fanatisk trosriktning

stuprörspolitik
politik som är snävt inriktad på något och saknar helhetssyn

kalsongbadare
pojke som badar med sina märkeskalsonger under badbyxorna och ser till att märket syns; problematiskt av hygienskäl i simhallar

burkini
en speciell sorts baddräkt som täcker tillräckligt för att följa de traditionella muslimska reglerna

fulbryt
känslan att man vill bryta ihop när man ser sig i spegeln vissa dagar

Källa: Språkrådet

Bekymringssamtal... Om jag inte hade haft tillgång till förklaringen ovan hade jag nog trott att det handlade om utvecklingssamtal...

Bilden av Sverige

Jag blev tipsad (tack, Lotta) om en tänkvärd och bitvis rolig betraktelse, publicerad på brittiska Telegraphs kultursidor på webben (13/3 2010). Med utgångspunkt i den pågående internationella bok- och filmsuccén för Stieg Larssons Millennium-trilogi rotar Stephen Armstrong runt i myten om Sverige, och hittar både gott och ont...

...in 2007 Sweden was rated best practising democracy by The Economist, least corrupt nation by Transparency International, most equal in gender relations by the World Economic Forum, and most generous donor of overseas development aid by the OECD. Even the legend that the country has an unusually high suicide rate isn’t true. Coming about 35th in the world, Sweden comes in lower than France, Germany, Australia and New Zealand.

"Part of Sweden’s problem overseas is that everyone thinks we’re like Abba and Ikea,” says Stockholm-based stand-up comedian Magnus Betner. “We’re a nation of beautiful people singing happy songs in stylish modernist apartments. ..."

Larsson, as with Betner and Mankell, spends much of the time pulling apart the stereotype of happy-ever-after, perfectly educated, socially democratic and joyfully tolerant Swedes enjoying wild sex lives and perfectly cooked meatballs.

Dagens ord

nyter
ny´ter adj. ~t nytra ORDLED: nytr-are• glad och nöjd vanl. på ett okonstlat sätt: hon kände sig pigg och ~HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. nyter 'brukbar; nyttig; duktig; hurtig'; besl. med njuta.

Nationalencyklopedin 2009-06-26

...eller, i vardagligt tal, "grisk".

Lingvistik och sociologi

Hög tid att läsa in sig på nyligen bortgångne Baudrillard som bl.a. influerats av de Saussure.

Kanske också dags att damma av kunskaperna om Chomskys generativa grammatik, och sedan gå vidare med hans senare samhällskritiska böcker, där han bl.a. argumenterar:

...att i ett demokratiskt samhälle kan tänkandet förvisso vara fritt, men i verkligheten finns det en likriktning i de dominerande medierna som hämmar avvikande opinioner

Umberto Eco, som ju gått en parallell väg, ligger redan på bokhögen.

Strukturalist, javisst!

De eller dem?

Utdrag ur en korrespondens med NE:s språkexpert Agnita Ekman om ett grammatiskt spörsmål.

Björn

Ska det vara ”de” eller ”dem” i meningen:

Vill du se fler bilder kan du titta på dem jag lagt upp på fotosidan.

Agnita

Det bör stå ”dem” eftersom det står en preposition (”på”) före. Efter prepositioner bör det alltid stå den s.k. objektsformen, i detta fall alltså ”dem”. Jag skulle dessutom helst lägga till ett ”som” efter ”dem” och ett ”har” efter ”jag”.

Björn

Om man delar upp meningen:

Du kan titta på dem jag lagt upp

... i satsdelar, motsvarar väl ”Du” - subjekt, ”kan titta på” - predikat, och ”dem jag lagt upp” - objekt. Objektet i sin tur kan ju delas upp så här:

de (som) jag (har) lagt upp

... vilket i sin tur kan refereras till som ”dem”. Finns det inte därför fog för att hävda att det egentligen skulle heta:

Du kan titta på de jag lagt upp

...där ”de” är en förkortning för ”de bilder som jag har lagt upp”?

Agnita

I den nödvändiga bisatsen ”/som/ jag har lagt upp” är det ”som” som är objekt, inte ”de /som/”. Därför bör det stå ”dem” efter prepositionen ”på” i huvudsatsen.

Stå upp!

Björn Gunnarsson, kulturskribent, fångar i en aktuell recension några sanningar om en fantastisk scenkonst:

...några är kallade men få utvalda [...] Förmodligen fungerar ståuppscenen som en säkerhetsventil i det ängsligt politiskt korrekta Sverige. Men även respektlösheten måste ges en form.

Frispråkligt (sic?) häcklande i svettig krogmiljö är definitivt en konstform som kräver osannolika mängder begåvning och skicklighet för att bli riktigt bra.

Hallands nyheter 31 januari 2009

Inte blir det väl lättare i en konsertsal? Bill Bailey har det som krävs.