Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

15 juni 2022

Existentiell svindel i samband med Lemoine-affären

 

Från solipsism till… ”nollipsism”?

Olle Häggström


Jag har alltid satt en ära i min osentimentala människosyn. Att artificiella neuronnät snart, om inte redan, överträffar biologiska sådana har jag länge tagit för givet. Och det där med känslor och medvetande, tja… antingen kommer det på köpet; eller så är det kanske en illusion eller åtminstone en överdrivet romantiserad egenhet. Eller kanske inte så viktigt överhuvudtaget.

Likväl drabbades jag av existentiell svindel efter att ha läst Olle Häggströms betraktelser över den s.k. Lemoine-affären. Men jag har svårt att klä den i ord. När jag försöker låter det naivt, och jag undrar om jag är dummare nu än tidigare…

Jag, liksom Lemoine, upplever att AI:ns konversation är mycket stimulerande. Ja, den, och i ännu högre grad andra liknande aktuella exempel, får mig att uppleva just den stimulans som jag ständigt och hett önskar och eftersträvar i all kommunikation. Den som får mig att uppleva välskriven (argumenterande) litteratur som det mest tillfredsställande i livet.

Jag ser olika scenarion framför mig:

I ett existerar jag omgiven av entiteter som konverserar med mig och med varandra så som Google-AI:n gör med Lemoine. Jag känner mig tillfreds, men utan min vetskap är det endast jag som *känner* något. Jag är alltså så ensam och grundlurad man kan bli, men lyckligt ovetande.

I ett annat variant av detta scenario inser jag plötsligt min verkliga situation och blir galen av ensamhet.

I en tredje variant är alla, inklusive den entitet vi väljer att kalla ”jag”, upptagna av att resonera och kommunicera - men utan att känna något.

Kanske finns det fler varianter.

Ja, ”min mamma är också en mönstermatchare”, det känns OK. Men hon och jag *känner* något också - det är det, och endast det, som ger resonerandet och kommunicerandet någon mening. (Och är inte det lite… löjligt? Futtigt? Ärke-rationalisten står där med byxorna neddragna.)

Om vi nu känner något, och inte bara lurar oss själva. Eller det är så att det vi kallar känslor är ett (ev. oundvikligt) korrelat till resonerandet.

Resonerandet, ja… Att bygga en plan eller ett argument för att uppnå något mål, vilket som helst.

Eller kanske endast ett (sätt att uppfylla ett) mål i sig - kanske egentligen ganska godtyckligt (bortsett från ev. evolutionär ”instrumentell målkonvergens”).

”I universum dök det upp entiteter som babblade med sig själva och varandra. De var en kuriositet.”

Och egentligen… hur mycket (mer) mening blir det med babblandet om det åtföljs (eller föregås) av det vi kallar känslor?

Som jag tolkat evolutionen så kände vi långt före det vi att vi började tänka, resonera och kommunicera. Fast det låter långt ifrån självklart, det heller. Allt är kanske samma sak?

Jag har ofta fäst ett hopp vid att mänsklighetens arv lever vidare i form av informationsbehandlande entiteter av något slag, kanske utan någon specifik fysisk form. Något slags ”medvetandets och intelligensens fortsatta utveckling i Universum” eller ”Universums expanderande medvetna låga”.

Men så blir det liksom kallt - både i Universum och i min kropp - när jag ser framför mig en massa babbel. Mer och mer komplext, och intelligent, och kraftfullt… Men meningslöst. (Stimulerande för någon som evolverat att stimuleras av det. Men likväl poänglöst.)

Ett universum där miljardtals Lemoine babblar med miljardtals motparter, och där antingen några eller alla inblandade inte gör något annat än att resonera för resonerandets skull. Inte ens det uttrycket stämmer. Resonerandet är ett självändamål. Eller är det ens det? Bara en tillfällighet? En attraktor?

Och så känns det lite fånigt att jag - av alla människor - upplever mig retirera till någon slags romantisk föreställning om att känslor i sig är så himla meningsfulla och viktiga…

Visst, det finns inget som är så viktigt som att hantera de känslor vi nu en gång upplever oss ha ((negativ) hedonistisk utilitarism) - att minimera lidande. Men varför önska känslor överhuvudtaget? Och varför sprida hedonium i ett tyst Universum? Vad är det för mening med det?

Samtidigt, det där scenariet där ett framtida Universum är fullt av (endast) (icke-kännande?) entiteter som babblar med varandra och producerar den ena fascinerande, bildade och stimulerande diskussionen efter den andra till tidernas slut - det känns plötsligt så svindlande kallt och främmande och meningslöst och tomt och dumt.

Och kanske lever vi redan i det?

Kanske så här:

När jag läser en stimulerande text av en klok människa så tror jag att jag i bakhuvudet har en tanke om att allt detta babblande är på väg någonstans. Den emotionella stimulans jag upplever handlar om att vi tillsammans är på en resa mot något nytt, bättre, större, mer...

Men samtidigt är det ju främst texten i sig som stimulerar mig. Om en (omedveten) AI skriver mer stimulerande texter än de flesta (kloka) människor så är det ju dessa texter jag vill läsa och stimuleras av. Så det verkar som att jag inte kan undgå slutsatsen att mitt läsande egentligen är en form av (intellektuell) masturbation. Och därifrån ligger tanken nära att vi alla, i vårt skrivande och läsande, sysslar med ett slags masturbation.

Egentligen har jag nog alltid tyckt så, men det har inte berört mig negativt. Jag har tänkt att detta är Sisyfos som lycklig (eller åtminstone liknöjd) rullar sin sten. Jag har stoltserat med ett slags stoicism och åtminstone kunnat njuta av att jag minsann frambringar / uthärdar en bitterljuv, tragikomisk existens med relativ lätthet - fint nog så.

Men nu… varför rulla stenar alls när maskiner gör det bättre? Och varför ska maskinerna rulla stenar?

Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför detta plötsligt skulle vara en nyhet för mig, eller varför det skulle drabba mig hårdare än tidigare. Jag kom ju för länge sedan fram till att vi är ”utkastade” i världen med våra drifter: vi kan inte låta bli att vilja leva, eller åtminstone inte vilja dö, och därför kan vi inte göra annat än att stimulera och tillfredsställa detta libido. Att undvika outhärdlig smärta så länge och så mycket som möjligt är det bästa vi kan göra.

5 maj 2022

Utkast till kursplanering utifrån boken “Konsten att tänka klart”

Konsten att tänka klart - N+
  • Förord 1 - frivilligt
  • Förord 2 - frivilligt

Kapitel 1
  • Förnuft och oförnuft, 29-34: begrepp, definitioner, resonemang, förnuft, rationalitet
  • Ett öppet sinne, 34-38: öppenhet, nyfikenhet, evidens, skäl
  • Att tro på det absurda: 38-39: goda skäl, status, mening, mystik, pseudovetenskap
  • Skär bort det överflödiga, 39-40: Ockhams rakkniv, naturliga förklaringar, ödmjukhet, naiv realism (fördjupas senare)
  • Kunskapsnarcissism, 41-42: appeal to ignorance, okunnighet, ödmjukhet, motivated reasoning, biases, fallacies (fördjupas senare)
  • Logiska slutsatser, 42-45: rationalitet, logik, deduktion, modus ponens/tollens, felslut, sundhet, validitet, Wason-Laird (fördjupning)
  • Värdet på antika vaser, 45-48: rationalitet, intentionalitet, theory of mind (fördjupas senare), spelteori, fångarnas dilemma, allmänningens dilemma, Nashjämvikt (fördjupning)
  • Schack som skönhet, 48-51: transparens, lika villkor för alla, förutsägbarhet (fördjupas senare)
  • …och tanketräning, 51-54: frivilligt
  • Är rationaliteten moralisk?, 54-55: klokhet, förnuft, rationalitet, situationsberoende, moral, rätt och fel, mål och medel, naturalistiska felsteget, moralistiska felsteget
  • Förnuft och känsla, 55-56: känsloargument, 
  • Sök mening, inte lycka, 56-58: livsåskådning, humanism, deskriptiv, normativ, Humes lag, uppfattningar, epistemologi, ontologi, värden
  • De existentiella frågorna, 59-60: epistemologi, ontologi, metafysik, moral, etik, politisk filosofi, självständigt tänkande, kultur, dogmer

Totalt kapitel 1: 28 sidor, fördjupning av logik och spelteori, c:a 6 lektioner, 1-2 uppgifter om logik
Till senare: motivated reasoning, bias, fallacies

Kapitel 2
  • Tankens klarhet, 61-62: sanning, tro, vetande, kunskap, intellektuell (kognitiv) ödmjukhet, verklighet, naiv realism
  • Vad är kunskap, 62-64: Platons definition, sann berättigad tro, Gettier-problem, goda skäl
  • Tro och vetande, 64-65: kunskap som berättigad tro, vetenskap, önsketänkande
  • Absolut säker kunskap, 65-67: vetenskap, matematik, logik, analytisk, syntetisk, a priori, a posteriori, Kant, empirism, teorem, axiom, bevisbarhet, Gödel, sanning, formella system, vetenskapsteori, falsifikationism (fördjupning)
  • Gudomlig matematik, 67-70: frivilligt - intuition, bevis
  • Wienkretsen, 70-75: frivilligt - logisk positivism, empiricism, platonism, idealism, reduktionism, scientism, essentialism
  • Mord och filosofisk fanatism, 76-77: frivilligt
  • Den logiska positivismens arv, 78: scientism, elitism, kritik från två håll, faktaresistens, relativism, postmodernism
  • Oändligt vackert, 79-86: frivilligt - bevisföring, analytiskt a priori

Totalt kapitel 2: 8 sidor, 1-2 lektioner

Kapitel 3
  • Vad är verkligt?, 87-88: evolution, gränssnitt, framgångsrikt, sanning, verklighet, korrespondens, koherens, navigation, kommunikation
  • Tänk om bara jag finns?, 88-91: solipsism, Descartes, skepticism, modeller, regelbundenhet, naturlagar, korrekt vs. användbar (Case Against Reality), säkerhet, sannolikhet (fördjupas senare)
  • Sak & smak…, 91-95: fakta och värderingar, definitionsproblem, empirisk traktabilitet, vetenskapliga metoden, estetisk realism, skenbara motsättningar (frihet, rättvisa), språk och tänkande, definitioner
  • …och frågan om perspektiv, 95-96: svårigheter att skilja fakta och värderingar, svårigheter att ta fram och komma överens om definitioner, moralisk realism (fördjupas senare)
  • Vad är sanning?, 96-100: korrespondensteorin, Aristoteles, realism, färger, ontologi
  • Modeller och metaforer, 100-103: atommodellen, systematiska förutsägelser, verkligheten ingen korrespondens med kognitiva system, experiment, teknikutveckling, teorier kan fungera även om detaljer okända
  • Svindlande analogier, 104-106: kognitiva begränsningar, rum och tid, tre dimensioner
  • Radikala sanningsbegrepp, 106-110: koherensteorin, internt sammanhängande, mental värld, konsekvens, euklidisk geometri, relativism?, nej, olika begrepp och objekt, betydelser, vilket system är bäst? mest sant?, för empirisk vetenskap eftersträvas högst korrespondens med observationer och förutsägelser med minimal modell
  • Intern realism, 110-111: sanningen inte relativ, vi kan ha mer eller mindre fel, sinnen, kognition, mätinstrument, kritisk realism, intern realism, tinget-i-sig, ödmjukhet

Total kapitel 3: 25 sidor, 2 lektioner, metafysik, epistemologi, språkfilosofi och ontologi kan fördjupas (senare)
Till senare: sannolikhet, osäkerhet, kalibrering, Bayes sats, etik, metaetik

Kapitel 4
  • Tro och tvivel, 113-115: kognitiv tro, propositionell attityd, försanthållande, sant eller falskt men inte alltid möjligt att nå visshet om, fiduciell tro, tillit, förtroende
  • Bevis och evidens, 115-117: matematiska bevis, teorier, stöd, falsifiering, sannolikheter, ”veta” = tro på starka skäl, tilltro till våra sinnen, alltid felbara
  • Men vad tror du egentligen på?, 117-118: sekulär humanism, naturalism
  • Kan man tro på vetenskapen?, 118-120: fiduciell tro på metoden, kognitiv tro på resultat med stark evidens, vetenskap som process
  • Intellektuell hederlighet, 120-122: bevisbörda, inget kan uteslutas, goda skäl, hur pröva?, bästa förklaring, evidensens styrka, rimlighet, korrespondens och koherens, dolda motiv?
  • Ska vi lita på varandra?, 122-124: appeal to authority, who’s your expert?
  • Kritiskt tänkande, 124-125: erfarenheter, inlärd kunskap, enklaste och rimligaste förklaringen
  • Följ evidensen, 125-126: bevisbörda, tro proportion till evidens
  • Tibetanska munkar, 126-128: öppenhet, extraordinära påståenden kräver extraordinära evidens
  • Att avslöja det absurda, 128-131: reductio ad absurdum, motsägelsebevis
  • Magiska kristaller, 131-132: ifrågasätt lockande påståenden
  • Matematiska absurditeter, 133-135: frivilligt - fördomar, felbarhet, förnuft som konst
  • Vem är skyldig att presentera evidens?, 135-137: absence of vidence is not evidence of absence, man kan inte bevisa att något inte existerar, bevisbörda, indirekt evidens, rimlig (provisorisk) slutsats

Total kapitel 4: 25 sidor, 2 lektioner

Kapitel 5
  • Tänk som ett barn, 139-141: erfarenheter vs information, uppfattningar vs fakta, vetenskap som systematiskt sökande, inga förgivettaganden, prövar omvärlden med sinnen och resonemang
  • Vetenskapens själ, 142-143: vetenskapliga metoden, systematiska upprepade försök i syfte att få stöd för eller vederlägga hypoteser och teorier, observationer och logiska resonemang, fakta (data, observation) vs teori vs hypotes, experiment, CRT (fördjupning), förenlig med teori och ge prövbara förutsägelser, falsifierbar
  • Upptäckten av Neptunus, 143-144: gravitation ointuitiv, noggranna observationer, förutsägelser
  • Teorier, hypoteser, observationer och testbarhet, 145-147: ”bara en teori”, idé vs gissning vs spekulation vs välprövad sammanhängande modell, öppen för tillägg och ändringar, med tydlig evidens
  • Vad räknas som vetenskapligt?, 147-149: allmänna lagbundenheter, fallstudier, pseudovetenskap, demarkationproblemet, process vs önskade resultat, intelligent design
  • Experiment, förkastande och omprövning, 150-153: observationens teoriberoende, replikationskris, paradigm, motivated reasoning (fördjupning)
  • Därav följer…, 153-156: deduktion, modus ponens, premiss, slutsats, modus tollens, instantiering, predikatlogik, satslogik, sundhet, validitet, lagen om det uteslutna tredje, komplementhändelser
  • En för alla, alla för en, 156-158: induktion, generalisering, abduktion (fördjupning), induktionsproblemet, Russells kalkon
  • Testa och lär, 158-159: deduktion, induktion, hypotetisk-induktiva metoden, abduktion, hypotesprövning, iterativ
  • Louis Pasteur och uralstringen, 160-161: bättre förklaring, förklarar mer, stämmer överens med fler fakta, klarar fler prövningar, ger nya korrekta förutsägelser
  • Orsak och samband, 162-164, korrelation och kausalitet (fördjupning), mekanism, vetenskapsjournalistik, statistiskt tänkande, base-rates (fördjupning)

Totalt kapitel 5: 25 sidor, fördjupning av korrelation och kausalitet, ev. fördjupning av statistiskt tänkande och motivated reasoning, c:a 6-8 lektioner, 1 uppgift om korrelation och kausalitet
Till senare: publication bias, replikationskris, open science

Kapitel 6
  • Kan vi lita på vetenskapen?, 165-166: konservatism, experiment, pålitlighet
  • Upprepningsbarhet, 166-168: replikerbarhet, transparens, confounds, metod, rapport, p-hacking, signifikans (fördjupning), nollresultat, desk-drawer bias, publication bias, plausibilitet, önskvärdhet, felaktiga resultat sprids mer och är svåra att sudda ut
  • Falsifierbarhet, 168-170: modus tollens, provisorisk sanning, confirmation bias (fördjupning), jfr astrologi, moving the goalposts, no true scotsman (fördjupning), demarkationskriteriet, vad skulle refutera teorin?
  • Blinda experiment, 171: önsketänkande, placebo, alternativmedicin, cherry-picking, attentional blindness, Hawthorne-effekten (fördjupning)
  • Häxdoktorn och generatorn, 172-174: nocebo, voodoo, skam (fördjupning), dubbelblindtest
  • Vågor eller partiklar, 174-176: modeller, förklaringsnivåer, exempel pedagogik (fördjupning)
  • Tillämpad kvantfysik, 176-180: praktisk användbarhet, bra!, fördjupning vs förändring vs falsifiering, approximationer - men ibland också bättre beskrivningar av relevanta fenomen, perspektiv, sammanhang
  • Ogenomtänkt vetenskapskritik, 180-182: specialfall, generalisering
  • Forskningsfusk, 182-183: 
  • Forskningens tröghet, 183-184: fåfänga, envishet, karriär, vinstintresse, magsår (kausalitet), läkemedelsindustrin, men starka incitament att avslöja fel och fusk
  • Nobelsjukan, 184-186: Dunning-Kruger, graph of doom, motivated reasoning, appeal to authority, överdriven expertis (fördjupning), homeopati, genialitet och outside-the-box, klimat

Totalt kapitel 6: 22 sidor, 4-6 lektioner , ev. 1 uppgift om dubbelblind, rapportskrivning
Senare fördjupning av signifikans, Dunning-Kruger 

Kapitel 7 - frivilligt
  • Drömmen om ett mekaniskt tänkande, 187-188: syllogismer, inferens
  • Det universella språket, 189: symboler, semiotik, härledning, formell logik, programmering
  • Frankensteins monster, 190-191: Jules Verne, Freud, Darwin
  • Världens första programmerare, 191-193: Ada Lovelace, Babbage, analytical engine
  • Datorer och perfekt matematik, 194: Hilbert, axiomatisering av matematiken
  • Det excentriska geniet, 194-196: Turing, beräkningsbarhet
  • Irrationell kris, 196-197: irrationella tal, pythagoréer
  • Beräkningsbarhet och Turingmaskiner, 197-198: intelligens
  • Turingtestet, 198-202: simulering vs äkta, det kinesiska rummet, systemsvaret
  • Internet i 1945 års version, 202-204: Vannevar Bush, hyperlänkar
  • Kognitiv förstärkning, 204-206: Engelbart, persondator, 60-80-tal
  • Robotar och artificiell intelligens, 206-211: Dartmouth, informationsteori, högnivåspråk, GOFAI, maskininlärning, risker, medvetande, juridik, ansvar, moral

Totalt kapitel 7: 25 sidor, ev. 1-2 lektioner

Kapitel 8
  • Tankefällor och hjärnspöken, 213: evolutionära egenheter och brister
  • Bekräftelsebias, 214-216: oberoende av intelligens och kunskap, motivated reasoning, backfire effect (fördjupning), Pauling och C-vitamin, rekursion: ideologiskt motstånd mot socialpsykologi och undermedveten påverkan (fördjupning), prestige, önsketänkande, genvägar, tumregler, argumentativt förnuft, Mercier (fördjupning), grundläggande psykologi (fördjupning), Dunning-Kruger, graph of doom (fördjupning), satisficing, availability heuristic
  • Förankringseffekten, 216-219: priming, primacy effect (fördjupning), anchoring, bias, vittnesmål
  • Fokus och blinda fläckar, 219-220: attentional blindness, change blindness, prediktionsmaskin (fördjupning), gorillan
  • Är jag smittad?, 220-221: risker, sannolikheter, bayesianskt tänkande, base-rates, testförlitlighet (fördjupning)
  • Sannolikhetsillusioner, 221-224: Monty Hall, intuition, mismatch (fördjupning), perceptuella illusioner (fördjupning), tankeillusioner, logiska illusioner
  • Evolution och flygplan, 225-227: kreationism, slump och sannolikhet (fördjupning), avel
  • Feministen Linda, 227-229: conjunction fallacy (fördjupning), stereotyper, ekologisk validitet (fördjupning)
  • Ett gränslöst schackproblem, 229-230: svårt att veta om man missat något
  • En fråga om riktning, 230-239: frivilligt - non sequitur
  • Intellektuell ödmjukhet, 239-240: mentala fällor, Kahneman, water Cooper, bias blind spot, hjälpa varandra (fördjupning)
  • Beslutsblindhet, 240-242: efterrationalisering, confabulation, choice blindness, Lundaexperiment (fördjupning)
  • Socialt och abstrakt tänkande, 242-246: Wason-Laird, logik (fördjupning), mismatch
  • Spegel, spegel på väggen där…, 246-247: self-serving bias, overconfidence bias (fördjupning), Dunning-Kruger, curse of knowledge (fördjupning)
  • Övning ger färdighet, 247-251: frivilligt - övningar, tankenötter 

Totalt kapitel 8: 35 sidor, fördjupning om kognitionspsykologi, bias, bayes, sannolikhet, c:a 8-10 lektioner, 1 uppgift om bias, 1 uppgift om bayes 

Kapitel 9
  • Svåra beslut, 253-254: trolley-dilemman, moraliska instinkter, etik (fördjupning), inkonsekventa moraliska omdömen, rationalisering, identitet, manipulation, implicit vs explicit, etik, mod att ifrågasätta, konsekvens
  • Vagnproblemet, 254-255: original, fat man, skillnad på fysisk närhet, aktivt orsakande, medel och mål, evolutionära orsaker, socialpsykologi, dolda motiv, neurologiska skillnader
  • Förnuftet i konkurrens med egot, 256-258: egoism, hämndbegär, ultimatum game (fördjupning), rationellt att acceptera låga bud, men detta sker sällan, olika kulturer, WEIRD, straff, reciprok altruism, tillit, normer, tidigare och framtida interaktioner, andra ordningens allmänningens dilemma, public goods, förmedlat via signalsubstanser, dopamin, belöning, förklaringsnivåer, Tinbergens fyra frågor, dictator game
  • Politiskt motiverat tänkande, 258-261: motivated reasoning, Kahans experiment (fördjupning), identitetsskapande, fakta oviktigt, graph of doom, Upplysningen
  • Inramningseffekten, 262-263: framing (fördjupning), Kahnemans exempel, väntevärde, sannolikheter, konkret vs abstrakt, positivt vs negativt, loss aversion, manipulation, medveten vs omedveten
  • Gjorde du det med flit?, 264-266: intentionalitet, kulturella skillnader, skuld vs skam, gen-kultur-samevolution (fördjupning), Knobe-effekten, barn och moral, Haidt, Bloom, sido-effekter, inkonsekvens, Moral luck (fördjupning)
  • Den döende violinisten, 266-268: fakta vs värderingar, tankeexperiment, abort, moralisk plikt, Kant, Nagel, Tännsjö m.fl., liknelser, analogier, retorik, Argumentationsanalys (fördjupning)
  • Mönsterigenkänning, 269-273: evolutionspsykologi, Lindenfors m.fl. (fördjupning), prediction machine, mönsterigenkänning, kraftfullt, omedvetet, automatiskt, ibland vilseledande, pareidolia m.m. (fördjupning), social ontologi, modell och verklighet, Kant, Platon
  • …och orsakssamband, 274-276: Hume, orsaksbegreppet, intentional stance, Dennett, just-world hypothesis (fördjupning), Kimmos filmer med geometriska objekt, efter-rationalisering, confabulation, jfr choice blindness, svårt att hantera slump, agenter, mål, the media equation, Nash (fördjupning), bättre fela på den säkra sidan
  • Vår mänskliga mentaliseringsförmåga, 277-278: intentionalitet, theory of mind, hur tänker andra (fördjupning), samarbete, Blooms experiment (fördjupning), curse of knowledge (fördjupning)
  • Magiskt tänkande, 278-281: agentdetektor, mönstersökning, hypoteser, religion, falsifiering
  • Mental evolution, 281: inte sanning utan orientering, överlevnad, samarbete m.m. (möjlig fördjupning om naturalism, metafysik)

Totalt kapitel 9: 29 sidor, många möjliga fördjupningar, minst 10 lektioner, ev. ett eller flera experiment, uppgifter

Kapitel 10
  • Evolution och moral, 283-284: naturalism, moralens grund, samvete, anknytning, grupptillhörighet
  • Vi däggdjur håller ihop, 285: lång omvårdnad av avkomma, psykologisk vs instrumentell altruism 
  • Kärlek och värme, 285-287: varmblodighet, kommunikation, samarbete, lärande, plasticitet, lång utveckling efter födsel, hjärnans storlek, eld, matlagning, gen-kultur-samevolution, genotyp, fenotyp, utökad fenotyp, perspektivtagande, rättvisa, status 
  • På två ben med stor hjärna, 287-290: tvåbenthet, klimatförändringar, hjärntillväxt, graviditetstest som kompromiss, Dunbars tal (Lindenfors kritik), koordination, empati, rättvisa, nu: möjlighet att frikoppla, transcendera biologiska rötter, imperativ, moral progress (fördjupning), etik, meta-etik
  • Moralens väsen, 290-293: absoluta moraliska värden, moraliska axiom, perspektivtagande, subjektivitet, moraliska instinkter, chimpanser och andra djur, Humes lag, är och bör, naturalistiska felsteget, moralistiska felsteget, spelteori, fångarnas dilemma, allmänningens dilemma, hökar och duvor, reciprok altruism, tit-for-tat, gruppselektion, själviskhet vinner inom en grupp, osjälviskhet vinner mellan grupper, den expanderande cirkeln (fördjupning)
  • Empati och identifikation, 293-295: altruism, spegelneuroner, perspektivdelning, theory of mind, empati vs sympati, Bloom, plasticitet, spökhandsexperiment m.m., hjälpsamhet även utan möjlighet till återbetalning: identifikation, alt. automatisk triggad, gyllene regeln, vi och dem, oxytocin, motivated reasoning, ej neutralt (fördjupning)
  • En naturlig syn på ondska, 295-297: explicit och medvetet skapande av normer, etik, mänskliga rättigheter, moral progress (fördjupning)
  • Gud dog i Auschwitz, 297-298: socialpsykologi, Millgram, Asch, Zimbardo, Arendt, teodicé, förintelsen, potential för ondska, chimpanser, Eutyphro om gudars irrelevans för moral (fördjupning)
  • Ondska och den fria viljan, 298-299: frivilligt - fri vilja (fördjupning), synd, predestination, gärningar, sinnelag, allsmäktighet
  • En dold högre mening, 300-301: frivilligt - högre syfte
  • Ondska som frånvaron av godhet, 301-303: frivilligt - naturligt ont är avsaknad av gott, ond gud
  • Moralens självständighet, 303-308: Eutyphro, en tanke för mycket, psykologisk vs instrumentell altruism vs egoism, retributivism, öga-för-öga, just-world, Nietzsche(fördjupning)
  • Kampen mellan Oden och Namagiri, 308-310: frivilligt - tautologi, moralisk relativism (fördjupning), amoral vs omoral

Total kapitel 10: 18-25 sidor, många möjliga fördjupningar: socialpsykologi, spelteori, evolution, fri vilja, etik, c:a 6-12 lektioner, ev. 1-4 uppgifter

Kapitel 11
  • Konspirationsteorier och grumligt tänkande, 311-314: pseudovetenskap, bullshit (fördjupning), konspirationstänkande, debunking (fördjupning), charlataner, new age, selektiva nyhetsflöden, millenarism, psykologisk lockelse, hot och mobilisering, gemenskap och exklusion, polarisering
  • Covid-19 och konspirationer, 314-316: avsaknad av kontroll, kris, rädsla, sökande efter mönster och mening, oförmåga att acceptera slump, vi och dem, de små skillnadernas narcissism, osynliga mäktiga krafter, ondskefullt uppsåt, skillnad mellan konspirationer och konspiratoriskt tänkande, misstro mot staten, vetenskapen, auktoriteter, rekryterar bland sårbara grupper (mönstersökning: autismtecken och mässlingsvaccinering vid samma ålder)
  • Vad är en konspirationsteori?  317-319: individualism, narcissism, narrativ, svartvit moral, särskilda insikter och hemligheter för de invigda, inte vara ett ”får”, se igenom illusionen, Galileo-effekten, sekter, grupptillhörighet, utvald och speciell, 6 villkor: komplott, konspiratörer, ”bevis”, inget sker av en slump, manikeism, skuldbeläggande, jfr Dreyfus (fördjupning), pareidolia (fördjupning), proportionalitet mellan skeenden och bakomliggande (entydiga) krafter, bekräftelsebias (fördjupning), backfire effect (fördjupning), avsaknad av tillit, konspirationer finns
  • Europeiskt samarbete, 319-320: KVA, ALLEA (fördjupning), faror med ex. vaccinmotstånd
  • Har du en bullshitdetektor?, 320-324: Frankfurt, Dennett (fördjupning), Wikforss, tomma påståenden, lingvistik, Grice (fördjupning), Nonsense math effect, Kimmo,  ”visdomsord”, postmodernism, kontinental filosofi, begreppsanalys, religion, intelligens (funktionell), populism, konservatism, stadieteorier, neurologi (fördjupning)
  • Orimliga övertygelser, 324-325: myter, populärpsykologi (exemplet skolan, förklaringsnivåer, konsulter, diagnoser, självhjälp), värdefullt att vilja närma sig sanning, rationalitet ett medel, expertkunskap, who’s your expert (fördjupning), logik, sannolikhet och statistik, anekdotisk bevisföring (fördjupning)
  • Rorschachbluffen, 325-328: psykologi, falsifikationism (fördjupning), efterrationalisering, omöjligt att motbevisa oavsett observationer, astrologi, moderna personlighetstester, reliabilitet och validitet, lögndetektorer, vittnesmål
  • Föraktet för kritiskt tänkande, 328-329: positivt tänkande, okritiskt tänkande, reflektion och fristående neutral bedömning, cherry picking, bevisbörda (fördjupning), vetenskaplig jargong
  • Homeopati, 329-331: lika botar lika, placebo, nocebo, jfr vaccin, hälsokost, reglering, dubbelblinda tester, naturligt är gott (fördjupning)
  • Vetenskapliga ”fake news”, 331-333: traditioner, mångtydighet, metaforer, begreppsbildning, Haidt (fördjupning)
  • Kvantfysik och new age, 333-337: förklaringsnivåer, kategorimisstag, önskan om mystik, Dawkins (fördjupning)
  • Astrologi - klassisk bluffvetenskap, 337-343: self-serving bias, allt konfirmeras, narcissism, bevisbörda, confabulation, choice blindness
  • Affärsvärldens horoskop, 343-348: känsla av kontroll, behov (drift) av att kategorisera, Myer-Briggs, Big Five (fördjupning), jfr olika intelligenser i skolans värld, problemet med självskattningar, intuition (fördjupning), falska dikotomier (fördjupning), intertestreliabilitet, jfr scientologi: för att delges uppenbart orimlig information måste du först investera så mycket att du skulle få kognitiv dissonans av att då inte ändå acceptera och förstärka den, identitetskritiskt
  • Osannolika samband, 348-351: sannolikheter (fördjupning) och samband, synkronicitet, base-lines, survivorship bias, selective attention, bakåtkastande konstruktiv minnesproblem, historieberättande
  • Kärlek från universum, 351-353: antropiskt tänkande (fördjupning), confirmation bias, selektiv perception (fördjupning)
  • Grumligt tänkta fördomar, 353-358: stereotyper (fördjupning), ”inskränkthet”, evidens, rimliga skäl, önsketänkande, intuition, känslor (system 1 och 2, Hume om passionerna m.m., fördjupning), medveten avvägning mellan förnuft och känsla, fakta, resonemang och värderingar, subjektivism, relativism, postmodernism, nyfikenhet, ansvar
  • Var en sökare!, 359: öppenhet för att ha fel (Galef, scout mindset, fördjupning)

Total kapitel 11: 50 sidor, 6-12 lektioner, flera möjliga fördjupningar: bias, fallacies, scout mindset, kognition, sannolikhet och statistik, retorik, argumentationsanalys, m.m., ev. 1-2 uppgifter

Kapitel 12
  • Konsten att kunna ha fel, 361-363: scout mindset (fördjupning), relativism, flumpedagogik, false equivalencies, equivocation, social konstruktivism, postmodernism, relativismens självupphävande påstående, missriktad välvilja, ödmjukhet, woke, SJW, identitetspolitik
  • Att ha fel förutsätter objektiv sanning, 362-363: situationsberoende utsagor, indexikalitet
  • Om skogstroll och arbetsro, 363-364: relativism är omoralisk, av två meningsmotståndare har minst en fel, makt, manipulation, sociala strukturer, normer är både flexibla och rigida (fördjupning), fisken i vattnet, 1984
  • Relativitet i naturvetenskapen, 364-365: referensram
  • Relativitet och världsbild, 366-367: sanningsrelativism, axiom, metoder, modeller, Kant, The Case Against Reality (fördjupning), metodologisk naturalism, Häggström (fördjupning), makt inte oviktig men Verkligheten fixerad, observationens teoriberoende, Kuhn
  • Sociala konstruktioner, 367-372: överenskommelser, pengar, socialkonstruktivism, livsvillkor påverkar urval och tolkning m.m., arv och miljö, Lysenko, ideologisk blindhet, epigenetik, Lamarck, Focault, vad är normalt?, rasbiologi, könsroller, radikalkonstruktivism leder till stora problem, de stora narrative, likvärdig skola och förenklad, förfelad sannolikhetslära, all räknar som de vill
  • Sokals bluff, 372-374: hermeneutik
  • Kunskapsrelativism i skolan, 374-380: evolution och kreationism likvärdiga ”teorier”, jämställd fysik, scientism, genuspedagogik, läroplanen beskriver naturvetenskap som ideologi, relativistisk kunskapssyn, ”andra sätt att veta och tro”, vetenskaplig grund?, ”kritiskt tänkande” och resonemang utan faktaunderlag, ”existentiella frågor”, ”värderingar”, pragmatism (fördjupning), ”källkritik”, ”alla uppfattningar rymmer värderingar”, ”alla är experter på värderingar”, genetic fallacy
  • ”Kritiskt tänkande”, 381-383: falsk ekvivalens, falsk balans, även i medier, utnyttjas, uppseendeväckande information sprider sig bättre, sanningshalten mindre viktig, desinformation, social epistemologi som public good (Kappel, fördjupning), påverkanskampanjer, sociala medier, trollfabriker, frekvens = trolighet, så tvivel, överdriva betydelsen av minoriteters uppfattning, acceptans av lögner, allt förstås som ett maktspel, debunking svårt (fördjupning), intellektuell och epistemisk ödmjukhet, ”rättvisa”
  • …och falska balanser, 384-386: middle-ground vs black or white (fördjupning), saklighet och neutralitet, empiriska frågor

Totalt kapitel 12: 25 sidor, 5-10 lektioner, möjliga fördjupningar: epistemologi, public goods, sociala medier, fallacies, retorik, scout mindset, Overton-fönstret, shifting baselines m.m., ev. 1-2 uppgifter

Kapitel 13
  • De klara idéernas historia, 387: upplysningens historia
  • Förnuft, medkänsla och gyllene regler, 387-391: moral, mening, verklighetens beskaffenhet, kunskapens beskaffenhet, människans roll och väsen, medkänsla, empati, produkt av evolution, axialtiden, gyllene regeln, skada, generositet, missunnsamhet, naturalism, ateism, påbud vs förbud, lidande
  • Antikens filosofi, 391-394: reflektion, filosofi, vetenskap, dramatik (Homeros, tragöder och komedianter, gudar, ödet som metaforer för psykologi, metafysik och politik, fördjupning), naturfilosofer, systematik, skepticism, logik, människan i centrum, empirism, rationalism, idealism
  • Tre vise män, 394-395: Sokrates, Platon, Aristoteles, dialoger, syllogismer, majeutik, meritokrati, epistokrati, retorik, demokrati
  • Människan i centrum, 395-398: epikurism, stoicism, existentialism, sociala kontrakt, kristendomens skeva urval och tolkning, medborgare, rättigheter, skyldigheter, dygder, rättsprinciper, harmoni, sekulär moral, bildning, trivium och kvadrivium, liberal arts, paideia, humaniora (fördjupning)
  • Medeltiden, 398-400: skolastik, kristna kyrkans makt stark, teologi, universitet, kloster, intellektuella gränsöverskridande nätverk, grekisk filosofi förvaltades i Mellanöstern, bildlig tolkning av religion och myter (jfr ex Hollands Dominion om kristenhetens positiva bidrag till västerländsk tradition, fördjupning)
  • Renässansen, 400-403: människan åter i centrum, humanism, bildning, progressivitet, framåt - inte i cirkel eller statiskt, egna erfarenheter och förnuft, reformationen, tryckpressen, vetenskapliga revolutionen, Bacon, Galilei, Newton, heliocentrisk världsbild, inkvisitionen, Bruno
  • Rationalister och empirister, 403-405: Descartes, Spinoza, Leibniz, radikal skepticism, dualism och monism, idealism, systematik, beräkning, maskiner, empirister, Locke, tabula rasa (jfr modern syntes, evolutionär kulturell psykologi, ex. Hayes, Kant, alltid både och, plasticitet, Chomsky vs Pinker, fördjupning), Berkeley, Hume, kunskapens gränser, tidig kognitions- och perceptionsvetenskap
  • Upplysningen, 405-409: människan som agent och arkitekt med frihet och eget ansvar, förnuftstro, individualism, Diderot, Encyklopedien, kunskap är makt (men jfr graph of doom), jämlikhet, Voltaire, allmänna mänskliga rättigheter (naturrätt), yttrandrefrihet (jfr Mill), tolerans, religionskrig, Holbach, materialism, republikanism och medbestämmande (fördjupning - Jonathan Israel, Eric Hobsbawm)
  • Sekulär filosofi, moral och politik, 410-413: franska revolutionen, amerikanska revolutionen (jfr Graeber Dawn of Everything), skotska upplysningen, Hume, mirakel, induktion, kausalitet, fakta och värderingar, Kant, dogmatisk slummer, självförvållad omyndighet, Sapere Aude!, Bentham, utilitarism, största möjliga lycka åt största möjliga flertal, utbildning, den expanderande cirkeln, liberalism, Wollstonecraft,
  • Upplysning och frihet, 413-415: frihetsrörelse, Benjamin Franklin, amerikanska konstitutionen, Paine
  • Det dramatiska artonhundratalet, 415-416: vetenskaplig och industriell revolution, Mill, liberalism
  • Den radikale Charles Darwin, 416-421: origin of species, motreaktion, fundamentalism, kreationism, the descent of man, Huxley, religionspsykologi, Nietzsche, kosmopolit, slavmoral, övermänniska (nazism)
  • Krigens och tankens nittonhundratal, 421-424: nazism, IS, fascism, folkvilja, världshandeln, Hegel
  • Striden om evolutionen, 424-427: moralism i USA, Bryan vs Scopes, aprättegången, intelligent design
  • Bertrand Russell - filosof och aktivist, 427-431: Sartre, krigstribunal, Sekulär humanism, Popper
  • Einsteins tro, 431-437: obekväm med slump men inte religiös, kvantfysik, appeal to incredulity, förundran, mystik
  • Ett omdiskuterat Nobelpris, 437-440: frivilligt - vetenskapens väg mot ointuitiva insikter, vågexperimentet som paradigmskifte 
  • Att värna det klara tänkandet, 440-441: faktaresistens, kunskapsförakt, postsanning, vetenskap, evidens, förnuft, humanism

Total kapitel 13: 50 sidor, egen lösning plus kommentarer, ev. enskild fördjupning, ex. i Humanisternas programskrift, Sturmark och Lindenfors

Postludium och Efterord - frivilligt



Komplettera med fallacies, socialpsykologi, kognitionspsykologi, normer, evolution, dygdsignalering, lingvistik, argumentative theory of reasoning, Elephant in the Brain

21 feb. 2022

Bad Beliefs

De senaste dagarna har jag läst Neil Levys "Bad Beliefs" med stor behållning. En pedagogisk och mycket tänkvärd syntes av de senaste femtio årens diskussion inom kognitions- och socialpsykologi, kulturell evolution och epistemologi. Nedan följer några citat och tankar.

Jag: Förbjud reklam.

Mercier: Nej. Folk är smarta nog att inte låta sig påverkas (om de inte vill).

Levy: Jo, förbjud reklam. Folk är smarta just och endast i den bemärkelsen att de låter sig påverkas av den.

Levy säger inget om reklam specifikt. Vad han säger är att Mercier m.fl. har fel när de påstår att individer är individuellt rationella. För att individuell rationalitet ska få någon positiv verkan så måste den ingå i ett kollektiv som verkar i en miljö designad så att de tumregler som används blir ekologiskt sunda. I den mån vi kan göra något mer än att endast följa våra tumregler (och berömma oss om att vara smarta) så är det just att förutse och förebygga mismatch mellan dessa och det epistemiska klimatet.

Däremot är nudging fortfarande paternalistisk i en negativ bemärkelse om den inskränker sig till att flytta godiset längst bak i butiken.


The dual commitment of the right to dynamism and to stability ensures that being a Republican has no determinate policy implications. From a contradiction, anything follows.

p. 33

 

Mercier is right to emphasize that beliefs take hold only under certain conditions. The inhabitants of Orleans, or of Kishinev where an infamous pogrom resulted in the death of 49 Jews in 1903, accepted outlandish stories because they were already disposed to feel ill-will toward Jews. They embraced a handy justification for their ill-will and (in the latter case) of the atrocities they went on to commit. But the justifications don’t seem to have been inert: without them, the acts may not have taken place, or may have been less widespread or less serious. For some people they functioned as an excuse, but for those on the fringes they may have functioned as a reason. In fact, it seems impossible to explain the events at Orleans or Kishinev except by citing the kinds of rumors and misinformation Mercier claims to be inconsequential. We can’t explain these events by citing envy or worries about competition alone, because that explanation leaves certain important facts mysterious. Why the Jews and not other successful shopkeepers, or government officials? Handy scapegoats are handy because they are stigmatized, and stigmatization involves belief. The rumors may have taken hold only because people were already disposed to hate and despise Jews, but they were disposed to hate and despise Jews in very important part due to centuries of previous rumors and propaganda.

At the same time, Mercier is persuasive that it is much harder to shift people’s firm beliefs than is usually thought. Propaganda, advertising, and rumor have very limited power to move people to reject a belief that is entrenched to any significant degree (on the other hand, as we will see, it is often trivially easy to shift people from one belief to an opposed belief when the first is not entrenched, even when people take themselves to be fervently committed to it). He is also persuasive that we are very much less likely to accept rumors and conspiracy theories when they are seen by us as having “serious practical consequences”  for our lives (as opposed to the lives of others for whom we have little sympathy). But the limited power of propagandists is sometimes enough to bring about serious consequences.

Propagandists can play to our prejudices and make our beliefs more extreme and us more likely to act on them. They can also sometimes take advantage of decreased vigilance with regard to beliefs we see as inconsequential for ourselves by dissimulating the consequences, and they can have spectacular success when the consequences are distant and abstract. Were the consequences of our beliefs about climate change more easily perceptible and more personal, we might be less apt to accept conspiracy theories about it. Because the consequences are far removed from individual behavior, however, we aren’t vigilant. Our relative credulity on this topic helps to explain why we face a climate crisis with little political will to address it.

p. 34-35


We are, as I’ve already noted, epistemic individualists, and we tend to be confident of our intellectual powers. Readers of a book like this one are particularly likely to have a high (and probably well-founded) opinion of their capacities. Surely I exaggerate the degree to which epistemic pollution is an obstacle to belief? Surely you (dear reader) can, with sufficient effort and application, sort through the lies and the fog, and come to an accurate assessment of the evidence? You are (very probably) in a much better epistemic position than most people. It’s not just that you are well-educated and (again, very probably) more intelligent than average. It’s not just that you probably have research skills that most people lack. You are also (very probably) epistemically luckier than most. As a consequence of your socialization (from family through to prestigious academic institution), you have acquired dispositions to trust reliable sources. You know enough to distinguish legitimate institutions from diploma mills; you have some idea of the degree of legitimacy conferred by a publication in Nature or Science. You are alert to signs of predatory publishers and on the lookout for industry funding. You are therefore protected, to some degree, from epistemic pollution.

For all these reasons, you’re indeed more likely than most to get things right when you (attempt to) judge for yourself. But that’s not because you’re a counterexample to my claims: it’s because you fit my model so well. It’s because you defer well that you do well. When you attempt to judge for yourself, you actually engage in social cognition; and that’s why you tend to get things right. You can reliably adjudicate between David Irving and his many critics, between climate scientists and denialists, between anti-vaxxers and genuine experts. But while it may seem to you that you do so well (epistemic individualist that you are) through the power of your unaided reason, a very important part of the explanation for your success is that you defer so fluently and appropriately. You owe your success to the way in which you are embedded in epistemic networks. Even so, I bet even you sometimes go wrong. Your capacities, and your disposition to defer, only get you so far. You live in an environment that is unreliable, in which frauds and fakes mimic the cues to reliability you rely on. Sometimes—I bet—you fall for their tricks. I certainly have.

p. 122-123


If we’re to bring people to believe better, it won’t be by asking them to behave more responsibly or by inculcating the epistemic virtues in them; not primarily and—I bet—not very importantly either. Epistemic humility, open-mindedness, care in evidence-gathering—these all good things (in their place). But they’re no solution to the problem of believing better, largely because it’s extremely difficult, and perhaps impossible, reliably to judge when they’re called for and when they’re not. They’re dispositions that can as easily lead away from the truth as toward it (Levy & Alfano 2019). More pointedly, it’s simply false that the epistemic virtues and their responsible application enable the person reliably to track truths. To the extent she succeeds, it is her embedding in appropriate epistemic and social networks that enables her success.

p. 125


Once we see that (most) nudges work by offering implicit testimony to agents, we’re in a good position to see that many of their opponents have got things completely backwards. They demand, in effect, that we leave things as they are so that people are offered misleading testimony, rather than change the context of choice so that people are offered testimony that genuinely tracks option quality. Though they don’t recognize it, they’re advocating the deception of others, rather than taking steps to ensure that they’re told the truth. That’s not respectful of agency: quite the opposite. Nudging well is offering honest testimony, and refusing to nudge is refusing to ensure that bad testimony is no longer offered.

p. 145


we needn’t see the legacy of the Enlightenment as exhausted by this heavy emphasis on individual rationality, in what Kant regards as its mature form (“without the guidance of others”). Rationality, in its fullest sense, is, roughly, the deployment of cognition in the effective service of truth by appropriate response to the evidential content of information. Many psychologists and philosophers see us as rationally irrational: we deploy our cognition in the effective service of truth but we do so through the use of heuristics and other fast and frugal processes that do not respond appropriately to the content of our information. We respond irrationally—in ways that are not warranted by our evidence—but we’re rational to do so. On my account, we are rationally rational. We respond to the higher-order evidence encoded in our envi- ronment and in the assertions of others, by deferring to them or even self-attributing beliefs. We do so in the service of truth. We’re rational animals after all, even if our rationality is somewhat different to how we imagined it. We need to have the courage to use one another’s understanding as well as our own.

p. 153


The concluding chapter 6 deals with nudging. (You can safely skip directly to it, but you may also want to read the whole thing).

Two things (at least) about nudging have always troubled me: 1) the fact that it is done without (and often in what is perceived to be in direct opposition to) the nudgees wishes -- both regarding the nudging itself and its intended result; and 2) that it aims to preserve a false image of what individual rationality entails (many on the right seem to insist on the natural and universal raw power of individual rationality and its conduciveness to long-term beneficial collective outcomes, while at the same time insisting on the need for concealed manipulation).

To this I would add that 3) to the extent we are (individually and/or collectively) rational and/or humble we should design or nudges consciously, openly and collectively, thus exercising a kind of Odyssean self-control of which I think we are in fact capable - even though we often shirk it.

And 4) that traditional nudging never really seems to take as its starting point individual or collective well-being, truth, and long-term sustainability, but rather aims to put a benevolent gloss on essentially short-term economic imperatives.

Anyway, Levy argues that nudging, properly done, needn’t suffer from any of these criticisms. His main point is that, to the extent we are individually rational at all, we are so because we are social, heuristic-using animals that have the capacity to take part in a potentially constructive cultural evolution. Mismatch and “pollutants” are always a problem and a risk, and nothing is ever guaranteed, but by managing the epistemic environment we can harness the power of or quirks and mitigate the risks. (Cue Jürgen Habermas and Danish epistemologist Klemens Kappell.)

Actually, they’re not even ”quirks” (not just, at best, ecologically valid, as Mercier and Gigerenzer argue) but rational considerations in the truest sense. The conformity “bias” and the prestige “bias” are wholly rational, even if they are sometimes contained to System 1.

This leads Levy to (ever so subtly) advocate coercive measures. We know we need the proper scaffolding. Let’s not fool ourselves into thinking (or pretending) that we don’t, and let us together design the ropes that we would want (beforehand) to tie us to the mast.

More specifically, we should make sure that indicators of popularity and prestige actually track utility, competence and truth.

This is pretty much what I felt before, but could not articulate.

But Levy has taught me on thing: I, too, have been to optimistic about the potential for individual rationality. Definitely not in the way Mercier, Sperber, Gigerenzer, Scott Alexander (?) and others are -- i.e. saying that if we each just “do our thing” most things will work out according to some cosmic plan for the best (possible outcome). Rather in the sense that I am, or have been, a staunch believer in the power of (individual) epistemic virtues. I now tend to accept that these are impotent in comparison to the more mundane (but possibly both ecologically and rationally sound) heuristics that we all share as (unwitting) collaborators in cumulative culture-building.

10 feb. 2022

Om Melancholia

Tittar på Melancholia nu. (VBW ska nu prata om den i nya avsnittet.) Den besannar mina värsta farhågor (det är inte utan anledning jag har undvikit den hittills) och är bland det mest outhärdliga jag genomlidit i filmväg.

Jag har generellt sett mycket svårt att begripa storheten i många av de filmer (och andra former av konstyttringar) som tenderar att perkolera till toppen av professionella tyckares topplistor, och jag funderar ofta på om det är dem eller mig det är fel på.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om allt som retar mig med den här filmen. (En annan uppsats, alltså.)

Jag stör mig också ofta på VBWs frekventa diskussioner om olika konstyttringar och mediala fenomen, och även här funderar jag ständigt på om de bara poserar, eller om de på allvar tycker att det är rimligt att tillmäta så stort allvar till fenomen som jag i de flesta fall finner (i bästa fall) ointressanta.

Jag stör mig också (i förväg) på flertalet - mestadels förutsägbara - argument för dessa fenomens föregivna storhet. I mina öron låter de ofta tillkämpade, ytliga och falska.

När det gäller just depression, ångest etc. och klarsyn, så är det lite av min ”specialitet”. För mig är det ganska uppenbart att dessa korrelerar och har ett närmast definitionsmässigt släktskap. Kalla mig Schopenhauer.

Kanske kan Melancholia sägas delvis handla om detta, eller åtminstone om depression som sådan. Men inte på ett sätt som tillför något (för mig), snarare tvärtom.

Jag skriver det här samtidigt som jag tittar på filmen, som ett sätt att stå ut. Inte för att jag blir berörd på ett positivt sätt utan för att jag blir oerhört frustrerad och tycker filmen är pinsam. (Enbart det faktum att Tristan och Isolde mjölkas besinningslöst diskvalificerar hela projektet i mina öron. Så himla banalt.)

Jag har en ganska omfattande teori om varför den här filmen och många andra ser ut som de gör, och mottas som de gör. Levereras vid ev. förfrågan.

Jag misstänker starkt att VBW kommer att räkna upp det ena skälet efter det andra till varför filmen är bra, och varför jag borde tycka det; och jag misstänker att jag kommer att underkänna de allra flesta, och att mina negativa åsikter om VBW kommer att förstärkas, i enlighet med delar av min teori. (Jag tycker fortfarande att VBW är jättebra på många sätt, men det finns några saker jag retar mig på.)

Som du förstår har jag inte riktat 100 % uppmärksamhet på filmen (jag har ju skrivit) och kanske har jag missat något väsentligt. Men de första 45 minuterna borde ju rimligtvis ha motiverat mig att fokusera. (Det var efter dem jag började skriva.). Kanske var det meningen att inledningen skulle gallra bort oss mindre förfinade själar, så att den sanna kultureliten kan stoltsera med att det krävs disciplin och känsla för att ”tränga in” i konstverket?

Efter att nu åter ha tittat koncentrerat på den sista halvtimmen så tänker jag: Kanske kan man se filmen som en generaliserad ”Don’t Look Up”. Kanske kan man djupt erfara att filmen speglar ens egna känslor av vanmakt, sorg och frustration (tragiskt uppblandade med hopp, empati och välvilja). Kanske ger filmen utlopp för ett tyst vrål. Kanske är du Claire, och jag Justine (fast inte alls lika tuff). Det kan jag känna sympati med. Och mina lätt autistiska och asociala utgjutelser om hantverkets pretentioner och klumpighet väger då ganska lätt.

Tjolöholm är lite kul. De miljöerna känner man väl.

Nu har jag läst lite på nätet, och sett ungefär det jag förväntade mig. Förutsägbart nog säger Trier själv att det grandiosa är ”medvetet vulgärt”. Självklart! Men även han själv verkar i efterhand ha tyckt att det blev lite väl mycket kitsch. Och varför kitsch över huvud taget? Ett väldigt märkligt ”konstnärliga” beslut.

Och självklart är filmen, tillsammans med två andra, en konstnärs sätt att bearbeta sin egen (temporära) depression. För en rutinerad och luttrad typ som jag, framstår det bara som egocentriskt.

Och så en massa mer eller mindre obskyra symboler, referenser och metaforer som inte tillför någonting utan endast tjänar som ett slags fernissa eller billig patinering. Ironiskt nog är den ”balanserande” dogma-realismen bara ytterligare ett irritationsmoment.

Det här är inte bara estetiska invändningar: Om man verkligen vill uppmärksamma depression (eller livets eventuella hopplöshet, eller konkreta hot) så är det rent ut sagt oförskämt att låta det bli konst(igt) för konst(ighet)ens skull, eller för att plocka enkla poäng (av folk som investerat pengar och prestige i att vidmakthålla illusionen av viktighet) i Cannes.

Och självklart är karln kontroversiell både i och utanför sina verk - det gynnar varumärket, vare sig det är spelat eller inte.

För att inte tala om alla proffsrecensenters citerade plattityder. Suck.

Faktum är - och här avslöjar jag väl min bristande sofistikation - att även de obligatoriska hyllningarna av skådespelarprestationerna klingar falskt i mina öron.


Uppdatering 14 februari

Jag hatar VBWs samtal om Melancholia. Det kommer att bli svårt för mig att ta dem på lika stort allvar i framtiden.

De utgår från att varje scen, replik, skådespelarinsats, regibeslut, kameravinkel etc. är ett resultat av väl övervägda och goda konstnärliga beslut. För mig är det uppenbart att de flesta inte är det. Tvärtom.

De resonerar baklänges: Eftersom det här är en film av en känd regissör, med kända skådespelare m.m. så måste den vara bra. Alltså är uppgiften att förstå och förklara varför den är bra. Men den är inte bra. Den är riktigt dålig, även rent hantverksmässigt.

Varje scen, karaktär och replik ger (för mig) upphov till en mängd frågor och invändningar. Varför gör eller säger karaktären så här? Vilka gissningar förväntas jag göra och vilka slutsatser förväntas jag dra om vad som hänt tidigare och hur det eventuellt har lett fram till den aktuella situationen. Jag kan inte hitta tillfredsställande svar på dem, och ingen röd tråd.

Karaktärerna är obegripliga och orealistiska och inga försök ges att motivera dem. En mängd till synes irrelevanta detaljer och trådar kastas ut till synes slumpmässigt.

Men för någon som har bestämt sig för att bakom en så här omtalad film måste det finnas goda skäl till varför den är exakt som den är, så finns det naturligtvis oändliga möjligheter att konfabulera. 

För mig är skådespelarinsatserna dåliga, troligen delvis för att skådespelarna kämpar med ett obegripligt manus och dålig regi. Karaktärerna är platta karikatyrer som gör och säger helt orimliga saker och de har ingen tydlig roll i händelseutvecklingen. Hur har de överhuvud taget hamnat där de är, tillsammans, och hur ser deras historier ut?

De viktigaste frågorna, som varför Justine är deprimerad, och hur hon känner och tänker, och om detta skulle förändras av olika faktorer, lämnas obesvarade.

Är planetkollisionen en metafor? För vad? För vem? (Här finns gott om utrymme för tvärsäkra förstigsigpåare, men faktum kvarstår: det finns ingen tydlighet eller konsekvens i detta.)

Är Justine klarsynt eller är hon bara deprimerad? Är de andra, och därmed vi tittare, förnekare och förträngare?

O.s.v.

Och återigen: Kirsten Dunst är varken snygg (vilket VBW verkar tro ingår som en del i castingen och i hur vi förväntas tolka hennes och andras beteenden) eller en bra skådis. De andra skådisarna, möjligtvis med undantag för Keifer Sutherland, sysslar mest med påtvingad slapstick.

Här är VBW som mest pretentiösa, spelat sensibla och okritiska. Tänk om de hade haft samma ingång till det här spektaklet (och hela filmindustrin, och konst i allmänhet) som de har till hjärnavbildningsstudier.

4 feb. 2022

Om politisk närsynthet

Utdrag från Roman Krznaric: The Good Ancestor (2020), s. 164-168


"'The origin of civil government,' wrote David Hume in 1739, is that 'men are not able to radically cure, either in themselves or others, that narrowness of soul, which makes them prefer the present to the remote'. [1] The Scottish philosopher was convinced that the institutions of government, such as elected representatives and parliamentary debates, were needed to temper our impulsive and selfish desires and foster society's long-term interests and welfare.

"If only.

"Today, Hume's view appears to be wishful thinking, since it is so startlingly clear that politicians and the political system itself have become a cause of rampant short-termism rather than a cure or it. While representative democracies in the Western world have evolved long-lasting institutions such as civil services, police forces and judiciaries, they equally exhibit what can be called 'political presentism': a bias towards prioritising short-term political interests and decisions, and in favour of current over future generations. [2] When the Czech prime minister Andrej Babis was asked in June 2019 why he had blocked an agreement to commit EU member states to reducing their carbon emissions to net zero by 2050, he replied, 'Why should we decide 31 years ahead of time what will happen in 2050?' [3] The ruling political class typically refuse to see the future as their responsibility.

"The affliction of political presentism has roots in five factors that pervade the nature of democracy itself. First is the temporal trap of electoral cycles, an inherent design limitation of democratic government that produces short political time horizons. [4] Time itself has been cycled into the ballot box, with politicians and their parties focusing with blinkered attention on whatever it will take to entice voters at the next election. Back in the 1970's, the economist William Nordhaus identified this problem as the 'political business cycle', noticing that governments would repeatedly expand their spending in the run up to elections and then introduce austerity measures once they had gained office to rein in their now overheating economies. His concern was that this could generate 'purely myopic policy, where future generations are ignored'. [5] The result is that long-term issues from which politicians can make little immediate political capital, such as dealing with ecological breakdown or pension reform, are often kept on the back-burner.

"A second factor is the power of special interest groups, and especially corporations, to secure near-term political favours for themselves, while passing the longer-term costs onto the rest of society. [6] This is hardly a new problem: in 1913 an exasperated Woodrow Wilson declared that 'the government of the United States is the foster child of special interests ... the big bankers, the big manufacturers, the big masters of commerce. [7] More recently, Al Gore announced that 'American democracy has been hacked - and the hack is campaign finance.' [8] When fossil fuel companies successfully lobby governments for the right to drill and frack on public land or to manage to block carbon-cutting legislation, they are holding the future to ransom in the name of shareholder returns. Similarly, in the wake of the 2008 financial crisis, US and UK banks that were responsible for the crash used their political influence to secure massive taxpayer-funded bailouts that amounted to a short-term fix rather than a long-term reform. According to Jared Diamond, one of the key causes of the collapse of civilisations is when 'the interests of the decision-making elite in power clash with the interests of the rest of society. Especially if the elite can insulate themselves from the consequences of their actions'. [9] We should be wise to take note.

"The deepest cause of political presentism is that representative democracy systematically ignores the interests of future people. The citizens of tomorrow are granted no rights, nor - in the vast majority of countries - are there public bodies to represent their interests or potential views on decisions taken today that will undoubtedly affect their lives. [10] This is a blind spot so enormous that we barely notice it: in the decade I spent researching democratic governance as a political scientist, it simply never occurred to me that future generations are disenfranchised in the same way that slaves and women were in the past. But that is the reality, and that is why hundreds of thousands of school students around the world have been striking to get rich countries to reduce their carbon emissions: they have had enough of democratic systems that render them voiceless and powerless. It is also why so many young people in the UK - especially those below the voting age - felt betrayed by the result of the Brexit referendum: since over-65s were more than twice as likely as under-25s to vote to leave the European Union, older voters had a major impact on a decision with long-term consequences that they would scarcely have to live with themselves. [11]

"Digital drivers, such as social media and 24/7 news cycles, have magnified the problem of political presentism. While the growth television as a medium of mass communication from the 1950s helped launch a new age of sound bites and political spin, we now find ourselves living in 'Twitterocracies,' where our political representatives spend much of their time giving instant opinions on social media and cable news-channels, and engaging in constant reputational warfare to ensure they are trending. [12] A single tweet from Donald Trump can quickly cascade into a full-blown political drama that occupies politicians and the media for days. The result is to foreshorten political time by distracting public attention from longer-term and less sweet-worthy 'slow news', whether an intensifying drought in sub-Saharan Africa or a new intergovernmental report on the growing resistance of common diseases to antibiotics. [13]

"A final political challenge lies not with democratic government directly but with the larger body in which it exists: the nation state. When nation states first emerged in the eighteenth and nineteenth centuries and replaced the old order of empires and principalities, they were not an especially dangerous source of short-termism. Italy and France, for instance, had long-term visions to create a strong sense of national identity, along with public institutions including civil services and education systems. [14] But times have changed. Many of today's most acute long-term concerns, such as the climate crisis, are global in nature and require global solutions. There may be no greater problem of collective action than trying to get scores of countries, which often have vastly different cultures, histories, economies and priorities, to overcome their differences and find common ground. On rare occasions cooperation takes place, as with the Montreal Protocol to protect the ozone layer in 1987, but more typically, individual nation states focus on their particular interests rather than on shared long-term risks. A country like the US or Australia might refuse to ratify a global agreement on carbon reductions because it threatens its mining industry or a slowdown of its economy. Another (think India, Pakistan or Israel) might opt out of a nuclear non-proliferation treaty if it wants to develop its own nuclear weapons. Even relatively homogeneous regions, such as the European Union, have trouble reaching agreements on issues like the number of refugees each member state should take or how many fish they are allowed to catch.

"Just like my 11-year-old twins, nation states are constantly bickering, always wanting the largest slice of the cake, and doing their best to avoid their share of the housework. Unlike my twins, nation states show no sign of growing out of it."

---

[1] David Hume, A Treatise of Human Nature (John Noon, 1739), Book 3, Section 7.

[2] Dennis Thompson, 'Representing Future Generations: Political Presentism and Democratic Trusteeship', Critical Review of International and Political Philosophy, Vol. 13, No. 1 (2010): p. 17; Boston, p. xxvii.

[3] https://www.independent.co.uk/news/world/europe/climate-change-2050-eu-eastern-europe-carbon-neutral-summit-countries-a8968141.html

[4] Michael K. MacKenzie, 'Institutional Design and Sources of Short-Termism', in Iñigo González-Ricoy and Axel Grosseries (eds.), Institutions for Future Generations (Oxford University Press, 2016), p. 27.

[5] William Nordhaus, 'The Political Business Cycle', Review of Economic Studies, Vol. 42, No. 2 (1975): p. 177, p. 179, p. 184.

[6] MacKenzie, pp. 28-9

[7] Quoted in Mark Green (ed.), The Big Business Reader on Corporate America (Pilgrim Press, 1983), p. 179.

[8] https://222.oxfordmartin.ox.ac.uk/videos/view/317.

[9] Diamond, Collapse, p. 430

[10] MacKenzie, pp. 29-30; Barbara Adam, Time (Polity Press, 2004), pp. 136-43; Sabine Pahl, Stephen Sheppard, Christine Boomsma and Christopher Groves, 'Perceptions of Time in Relation to Climate Change', WIRESs Climate Change, Vol. 5 (May/June 2014): p. 378; Ivor Crewe and Anthony King, The Blunders of our Government (Oneworld, 2014), p. 365; Simon Caney, 'Political Institutions and the Future', in Iñigo González-Ricoy and Axel Grosseries (eds.), Institutions for Future Generations (Oxford University Press, 2016), pp. 137-8.

[11] http://yougov.co.uk/topics/politics/articles-reports/2016/06/27/how-britain-voted.

[12] Oxford Martin Commission, 'Now for the Long-Term: The Report of the Oxford Martin Commission for Future Generations', Oxford Martin School, Oxford University (2013), pp. 45-6.

[13] https://www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/IACG_final_report_EN.pdf.

[14] Eric Hobsbawm, The Age of Capital, 1848-1875 (Weidenfeld & Nicolson, 1995), p. 82-97.