Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

7 juni 2019

Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!



Nu måste det sägas: Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!

Jag är nog inte den ende som avvaktat in i det längsta med att framstå som vanvördig mot realiseringen av det i grunden högst relevanta stoffet, och de snygga litterära idéerna i förlagan.

Men nu har vi genomlidit drygt tjugo timmar av oändligt långsamt berättande och måste konstatera att de utdragna scenerna inte tillför något till vare sig handling, insikt eller känslomässigt engagemang. I stället får vi nog dra slutsatsen att seriens producenter cyniskt maximerar antalet tittartimmar.

Detta leder till andra, mer generella, slutsatser och spekulationer.

Folk tittar uppenbarligen fortfarande. Det kan bero på att folk i allmänhet - liksom jag - känner sig skyldiga att ha överseende med longörerna. Kanske t.o.m. att klandra sig själva för att störas av dem, men att av respekt undantränga sådant; skylla det på personliga tillkortakommanden och istället "uppfostra" sig själv till en disciplinerad konsument av högkulturella produkter.

Det kan också bero på att publiken i allmänhet inte förmår göra skillnad på bra drama och mycket drama. I någon mening... I det här fallet - p.g.a. uttröttningseffekter (vi har ju sedan länge sugit åt oss allt det som faktisk är bra i produktionen) - kvarstår egentligen endast tidsutsträckning).

Man kanske tror sig titta på god/viktig konst (för inte fan är det underhållande), och detta kan i sin tur delvis bero på att man inte har eller fått chansen att jämföra med bättre alternativ.

Detsamma gäller producenterna. De behöver förstås inte hålla högre klass än konkurrenterna, eller den lägsta nivå som krävs för att fylla TV-sofforna. Och när en sådan situation föreligger under en längre tid så får de själva inga förebilder att eftersträva.

Och nu kommer vi till min egentliga misstanke (vilken kanske är naiv): Jag tror inte att producenterna själva förmår att göra skillnad på drama och (bra) drama.

Och jag tror att detta i sin tur beror på att amerikaner i allmänhet inte äger en bråkdel av det djup och den sofistikation som krävs, vare sig för att skapa eller uppskatta bra drama.

Vad som är hönan och vad som är ägget, det vet jag inte. Men jag har i princip aldrig sett någon amerikansk filmproduktion, om än aldrig så pretentiös, som kommer i närheten av vad exempelvis danskar producerar och konsumerar -- till vardags!

Senaste exemplet var tredje säsongen av Follow the Money. Visst, om jag höjer ribban ordentligt så skulle jag kunna beskriva den som ingenjörsmässig, för att inte säga manipulativ och populistisk, löpande band-underhållning. Men i jämförelse med Handmaid's Tale skulle jag snarare karaktärisera den som kirurgiskt finkänslig och med gravitas i nivå med en rejäl käftsmäll!

(Och skådespeleriet!!!!)

Och detta är ändå bara ett exempel på just dansk rutinmässighet! Vi vet ju alla vad de producerar, regelbundet, utöver detta.

När jag efter att ha sett sista avsnittet av (tredje säsongen av) Follow the Money tittade på de tre första avsnitten av (tredje säsongen av) Handmaid's Tale så kände jag starkt:

Producenterna av den senare har aldrig sett något så bra som danskt "rutin-drama".

Och hade de gjort det så skulle de inte förmå att uppskatta det!

Jag tror verkligen detta.

Jag tror att kulturproduktionen i USA (inklusive populärkultur) utgör ett självbegränsande kretslopp, där grunda känslor och tankar föder grunda alster vilka i sin tur göder grunda känslor och tankar. De har inte en chans. Har aldrig haft. Kommer aldrig att få.

Jag skäms inte över all tid jag lägger och har lagt på att konsumera amerikanskt drama. Men jag skäms - och skräms - över hur ofta och hur snabbt jag förlorar förmågan att sätta ribban tillräckligt högt, och ens ha vett att sakna allt det som inte uppnås.

Om jag bara hade tillgång till amerikanskt drama så skulle jag krympa till en intellektuell pygmé på nolltid. Jag skulle aldrig få chansen att växa till något mer. Och det har nog inte producenterna av Handmaid's Tale gjort heller.

1 juni 2019

Why They Can't Write

John Warner: Why They Can't Write


De inledande åtta sidorna går rakt på pudelns kärna. Här har vi problemet; hela problemet och inget annat än problemet. Med dagens skola, men också med det samhälle som skapat den och som skapas av den.

Min indignation och mitt raseri väcks igen. (Jag har varit tvungen att dämpa och förtränga för att stå ut.)

Diagnosen är kristallklar. Likaså analysen av orsakerna. Men frågan är om den föreslagna boten räcker...

Jag har inte kommit längre än till första kapitlet, men det verkar finnas en tendens att lägga fokus enbart på bättre undervisning och ignorera det uppenbara faktum - vilket korrekt identifierats som en stor del av problemet - att ALLA ÄR INTE, OCH KAN/VILL INTE BLI AKADEMIKER. Åtminstone inte inom ramen för ett standardiserat utbildningssystem.

Vad Warner säger, egentligen, är att vi inte kan tillåta oss att låtsas att mekaniskt regelföljande duger som bevis på - eller ersättning för - gediget tänkande. Men samtidigt kan jag inte se hur dagens skola ska kunna komma till en punkt där vi faktiskt får bedöma och sortera elever efter deras faktiska intellektuella kapacitet eller motivation. Det är ju helt tabu.

Heck, nuförtiden är det ju nästan tabu att ens bedöma faktakunskaper!

---

Mycket av det Warner säger när han beskriver hur krävande skrivprocessen egentligen är stämmer också in på programmering. Men skrivande är MER krävande än programmering. Trots det upplevs programmering som svårare, eftersom där kommer du ingenstans utan att först ha gjort grundarbetet. I vanligt ”skrivande” kan du däremot ordbajsa UTAN att ha gjort vare sig grundarbetet eller det ytterligare arbete som krävs för att både innehåll och form ska vara värt något. Här finns också en parallell till ”svår” matte, naturvetenskap och experimentella GA å ena sidan, och ”lätta” litteraturstudier, öppna frågor, kvalitativa undersökningar etc. å den andra.

---

Del två är mycket tillfredsställande, eftersom den artikulerar alla lärares frustrationer så väl. Jag ska just börja på tredje delen. Det ska verkligen bli intressant att läsa den modiga konkretiseringen, ty jag undrar om och hur problemen kan lösas...

Betygsättning och sortering verkar inte passa in i Warners bild av en god lärmiljö, men jag har svårt att se ett utbildningsväsen utan sådant. Jag har också svårt att se hur högkvalitativ och högkvalificerad undervisning kan bedrivas i annat än relativt homogena, välförberedda och välmotiverade elevgrupper.

---

Inledningen till del tre gör mig frustrerad. Som jag misstänkte blir det mycket Rousseau och Dewey. Jag är inte säker på att jag skriver under på Warners målsättning, men i den mån jag gör det så är den så radikal att det är omöjligt att behålla nuvarande strukturer - det måste till fullständigt genomgripande samhällsförändringar. Och jag undrar om Warner verkligen är sååå radikal.

Visst, i en socialistisk utopi där ingen behöver arbeta eller bekymra sig om livets nödvändigheter - där skulle vi kunna erbjuda alla obegränsade möjligheter att utveckla sina egna styrkor och intressen - utan betyg, krav eller sortering.

Och visst skulle vi kunna dumpa över all form av sortering och yrkesutbildning på näringslivet. Det är ju faktiskt slutsatsen av "Against Education" - varför ska samhället betala för en ineffektiv och onödig "meritering" som endast tjänar till att sålla fram nyttiga idioter åt företagen, i det fåfänga hoppet stt detta också ska ge oss bildade och upplysta demokratiska medborgare?

Men vi behöver också människor som förvaltar och utvecklar vetenskap, filosofi, sociologi etc. Genuina akademiker, intellektuella och vetenskapare. Där krävs sortering, disciplin och standardisering. 

För övrigt är det inte sömnbrist och hunger som plågar svenska elever. Det är apati, lättja, ignorans och arrogans. Visst är de socioekonomiska förutsättningarna viktigare än pedagogiska fixar, men även de som har goda förutsättningar saknar ofta något...

---

Jag instämmer helt i "Increasing rigor" och "Making writing meaningful". Detta strävar jag själv efter. Nästa års S+kurs kommer att bygga just på detta. Men det är långt ifrån oproblematiskt.

Jag håller med om allt i del fyra, och tycker nog att jag gör så gott jag kan där. Kapitlet "What about academics" sammanfattar egentligen vad vi vet att vi borde göra för att förbereda elever för sina GA, men verkligheten slår ju till...

Slutet av boken är en plan för hur vi skulle kunna jobba strukturerat med språkutveckling och programmål i år 1-3 inför och under GA. Typ Aranäs. Fokus på "tänk först, skriv sen". Warners lösning på att vi måste sätta betyg trots att det bara sabbar möjligheten till äkta engagemang, är att betygsätta kvantitet snarare än kvalitet - det ger också bäst progression, enligt honom.

18 maj 2019

Harris, Christakis, Damore and the Ladies

Sam Harris talks to Nicholas Christakis about his new book, Blueprint. (I read the book. It is very ambitious. The first half did not convince me but I liked the second half.)

At the end, Harris nudges Christakis to comment on the Damore case,  which Harris feels is connected to what Christakis writes about the failed attempt in Israeli communes to raise children separate from their mothers.

Listen closely when Damore comes up. To me, it sounds like Harris is hearing Christakis saying things he doesn't actually say.

The more choice and opportunities people have, the more impact individual interests will have on the distribution of careers etc. This is analogous to the somewhat counterintuitive conclusion of heritability studies. Once you accept it, it is obvious and inescapable.

BUT what influences individual interests? Christakis talks about founder effects in astrophysics and the fact that pink isn't a girly colour in India. But Harris only seems to hear that if biological Women get to choose really really freely, they will choose being stay-at-home moms and not programming.

Alternativa fakta



Wikforss Alternativa fakta mycket bra. Imponerande välstrukturerad och koncis. Fantastisk som syntes och sammanfattning av många viktiga områden. Jag ska försöka använda den i undervisningen. Några skönhetsfläckar (språkliga detaljer, Mercier & Sperber kommer undan lite väl enkelt, en viss kantighet...)

När Wikforss kritiserar skolans ”konstruktivism” så upplever jag henne lite kantig när hon diskuterar fakta, förståelse, kunskap, sanning, och begrepp:

”Tanken verkar vara den som jag kritiserade i kapitel 2, att eftersom kunskap kräver begrepp och alla begrepp är mänskliga konstruktioner finns det ingen objektiv kunskap. Vi vet nu varför detta resonemang inte håller streck: Även om vi accepterar att begrepp i någon mening är mänskliga konstruktioner (vilket inte är uppenbart) följer det inte att fakta är mänskliga konstruktioner. Vi använder våra begrepp för att kategorisera och tillskriva objekt egenskaper, men det är inte upp till oss huruvida dessa objekt verkligen har dessa egenskaper. Att valar är däggdjur och hajar inte är det, är inte fakta som på något sätt är vår konstruktion...” (s. 190-191)

Jag håller med om allt utom sista meningen.

Om Wikforss istället hade skrivit ex. ”Att valfoster skiljs från sina mödrar utan ett skyddande hölje (ägg) medan hajfoster skiljs från sina mödrar med ett sådant, är inte ... vår konstruktion” eller något liknande, så hade jag haft lättare att köpa det.

Visst bör vi utgå från en objektiv Verklighet (vilket inte är självklart) som är oberoende av både vår uppfattning av den och av våra kategoriseringar av dessa intryck. Och nog är däggdjur ett relativt ”naturligt” (ofrånkomligt, universellt) begrepp.

Men ironiskt nog är det samtidigt onödigt svårdefinierat för att tjäna som exempel just här: Är pungdjur däggdjur? Definitionsgränserna är luddiga, både psykologiskt och taxonomiskt. Och även om varje djurarts egenskaper är desamma oavsett om och hur vi uppfattar och kategoriserar dem, så är ju min konkreta biologiska ”kunskap” eller expertis avhängig de just nu vedertagna gränsdragningarna.

Detta kan till stor del handla om nödvändiga förenklingar. Syftet är ju gott, och i stort håller jag helt med om Wikforss analys och kritik av läroplanerna och deras konsekvenser.

Poängen är ju bl.a. att elever först ska lära sig att namnge och känna igen en stor mängd däggdjur och icke-däggdjur; därefter lära sig vilka de defintionsmässiga taxonomiska egenskaperna (just nu) är; och först därefter eventuellt ta del av diskussioner om eventuella problem eller alternativa gränsdragningar.

Kritiken av Sjøberg (s. 194-196) känns lite tandlös. Han har ju, i princip, rätt - även om Wikforss med rätta kritiserar hans formulering om vad som ”blir fakta”. Inte heller vederläggningen av Sapir-Whorff känns övertygande, inte minst som ett radikalt förnekande av den skulle gå på tvärs med det mesta som Wikforss själv framhåller tidigare i boken, om hur begrepp står i förhållande till varandra, hur de styr handling och förståelse, och hur viktigt ett utvecklat språk är för ett nyanserat tänkande.

Å andra sidan har Wikforss rätt i att man måste vara försiktig och noggrann när (om) man pratar om observationens teoriberoende.



Intressant att jämföra William James epistemologi (och trollkarlarnas) med Wikforss d:o.

13 maj 2019

Förnuftets enigma

Snabbt nedklottrade tankar under och efter läsning av Mercier & Sperbers "Förnuft & fördom" ("The Enigma of Reason").




Efter de första sidorna:

Redan innan läsning är jag på min vakt. Inledningen får mig att stegra. Författarna verkar vilja lösa ett problem som inte finns. ”Varför skulle evolutionen gynna utvecklingen av ett defekt system?” (Ur Wikforss förord.) Det är en dum fråga. Men det finns flera bra svar på den. Och de är inte dem som författarna utvecklar. (Inte helt korrekt antagande från min sida, men fortsatt läsning ger mig ändå delvis rätt.)

Men det finns mycket intressant och tankeväckande här. Att flytta fokus åt det kulturella hållet är nog inte fel.

Jag tänker att författarna är konservativa hegelianer som jobbar baklänges från den hållningen. Samtidigt inkonsekventa: En långsam, organisk, oscillatorisk utveckling kan ju lika gärna tillämpas på evolution av vilken egenskap som helst, på vilken nivå som helst.

Men i hegelianismen ingår också en transcendent teleologi, och det är nog den som snärjer författarna - det är åtminstone den jag stegrar mig mot. De verkar anta att det finns ett visst mål, eller åtminstone en viss riktning, och att det är en metafysisk nödvändighet att vi dras mot det, oavsett hur stora omvägarna blir. (Men sakta i backarna, och ingen toppstyrning! Vi känner igen det från ex. Jordan Peterson.)

”En biologisk mekanism som beskrivs som en dåligt anpassad adaption är förmodligen en felaktigt beskriven mekanism.” (Ur inledningen.) — Fel, fel, fel! Varför skulle en anpassning vara ”färdig” eller optimal? Det är ju inte ens amatörmässigt evolutionärt resonemang. (OK, nu i efterhand förstår jag vad författarna menar. De har - delvis - redovisat och tagit hänsyn till andra alternativ: bieffekter, kompromisser etc.)

Och det handlar ju inte om huruvida vi har ”missförstått” vad förnuftet ska användas till. Det handlar om vad vi vill kalla ”förnuft”! Ett kategorimisstag. (Vilket delvis korrigeras efter hand, men min invändning kvarstår till stor del.)


En vän kommenterar och jag svarar:

Jag undrar hur det ser ut med det ideologiska användandet av ordet "förnuft". Har det blivit en konservativ darling?

Spontant tänker jag att "the rationality wars" har pågått i minst 30 år. Eller 300. Eller 2300. Jämför också "sunt förnuft". (Och efter avslutad läsning tänker jag att det knappt går att hålla isär alla olika användningar av orden "förnuft", "logiskt tänkande", "rationalitet" m.fl. i den här boken. De känns knappast konsekventa. Trots att just dessa författare borde vara extra noga med just det, och med att inte luddifiera ordet "förnuft" eller, ännu värre, "sunt förnuft".)


Efter två kapitel:

Jag har läst de första kapitlen nu. De är mycket bra och intressanta. (Tydligt om logik, ekonomisk beteendevetenskap.)


Efter halva boken:

Nu har jag läst halva boken, 8 kapitel. Det mesta är bra. En del är mycket bra. Jag håller med om det mesta, men tycker fortfarande att författarna överdriver det unika i sin tes, och strawmannar mycket annat.

Vem har påstått att system 1 tänker logiskt, eller system 2, för den delen? Inte jag iallafall.
Bayesianska neurala nätverk verkar vara en rimlig implementation av deras moduler, men de dissar dem i inledningen.

Jag gillar inte hur de hanterar begreppet ”implicita motiv”: Vem har påstått att orsaker måste representeras eller genomgå (medveten, symbolisk) manipulation?

Sedan är det det där med förnuft och rationalitet... Enligt författarna handlar det om ”effektiv kognition” som har varit evolutionärt framgångsrik och därför gör starkast anspråk på epitet som ”korrekt”, ”sann, ”objektiv”, ” med Verkligheten överensstämmande”...

Jag håller med, men inte helt. Å ena sidan: finns det någon skillnad mellan våra intuitioner och den rationella statusen för induktivt tänkande, och d:o för deduktivt sådant? Kanske inte, och isåfall är modus ponens inte en ”logisk nödvändighet” så mycket som en mycket pålitlig regelbundenhet (som därför känns intuitivt ofrånkomlig).

Å andra sidan: Klassisk logik är preskriptiv/normativ. Inte deskriptiv. Författarna gör stor affär av att beslå alla andra tänkare på området - även i modern tid - med en naiv bild av mental logik. Det är ju bara nys.

Slutligen: Den inledande berättelsen om Unabombaren m.m. säger inget om logikens status, utan inskärper endast Humes observation om ”skit in-skit ut”. Det är löjligt att blanda ihop kvaliten på premisserna med kvaliten på slutledningsproceduren. Författarna uppvisar stort skarpsinne på andra håll, så jag förmodar att detta är en retorisk figur som de tyvärr inte kunnat avstå, men som är under deras och läsarens värdighet.

Men annars: Det mesta är mycket insiktsfullt; dock inte lika unikt som författarna hävdar. Berättelsen kompletterar, snarare än ersätter eller motsäger, tvåprocessmodellen, så som jag tolkar den.
Inför andra halvan är jag på vakt mot den krypande relativism som hotar att komma fram när den normativa logiken nedgraderas till fördel för evolutionära processer, inklusive framtida samhällsliv och -debatt.


Efter avslutad läsning:

De har helt fel om Kahneman! För det första har han ägnat ett halvt århundrade åt att visa just att vi *inte* är logiska/rationella. För det andra, när han 2011 sammanfattar allt detta sägs det (än idag, t.ex. i Filosofiska rummet nyligen) att han "ställer allt vi trodde oss veta på huvudet", vilket inte stämmer eftersom vi för länge sedan övergav homo economicus etc., och som *om* det hade stämt hade gjort det ännu tydligare att han *inte* är en "intellektualist". För det tredje, och viktigast, han säger mycket tydligt i inledningen till "Tänka snabbt..." att system 1 och 2 är grova förenklingar som han - mot bättre vetande! - valt för att tydliggöra och förenkla framställningen. Han varnar läsaren för att ta dem bokstavligt! Är det ingen som faktiskt har läst boken!?

Halmgubbar om Johnson, Lakoff, m.fl. Scripts scheman, modeller, mekanismer för att förklara hur människor emulerar - eller inte! - logiskt/symboliskt tänkande etc... De är kognitionsvetenskapliga *modeller* - Herrejisses! Kognitionsvetenskapens viktigaste arbetsredskap är ju olika förklaringsnivåer och hanterandet av sådana. Ingen skulle komma på att skälla på Bohr för hans atommodell.

Trubbig kritik av biases och fallacies - men delvis förståelig. Det är knappast revolutionerande att fallacies oftast handlar om (ibland vinklade) listor av "misstag" som är kontextberoende. För många fallacies finns en diametral motsats - som också är en fallacy. Och för många andra handlar det - igen - om "skit in - skit ut". När är en kompromiss möjlig resp. omöjlig? Vilka auktoriteter är lämpliga att luta sig mot o.s.v.

Bäst i boken är idén om en metarepresenterande modul, som ev. föregår språk o tanke; en rimlig tillämpning av "intuitionsspåret".

Människor har en reptilhjärna. Ovanpå den en däggdjurshjärna. Ovanpå den en primathjärna. Och ovanpå den en neocortex som utvecklats för maximal flexibilitet, efter att först ha utvecklats för upprätt gång, löpning, verktygshantering, eld, kommunikation, socialt lärande.... Och det yttersta lagret, inbäddat i allt detta, består av kulturella moduler som byggs upp under individens levnad.

Kritiken mot Heyes är felaktig, hon förespråkar visst modularitet, och nyare moduler byggs under organismens livstid via social kulturell instruktion. Kritiken är märklig - hon, om någon, pratar om moduler - i samband med kulturell evolution. Moduler som vidmakthålls medelst kulturell överföring och som byggs med genetiskt betingade "starter kits" och assimilerade benägenheter.

Författarna missar helt genuin, snabb kulturell evolution och gen/kulturutveckling av  sådana benägenheter att forma "moduler" (Heyes "mills" eller mekanismer) under levnad. Sapolsky m.fl. betonar evolution av evolverbarhet - den mesta utvecklingen på senare tid (10000-100000 år) handlar om att ge maximal flexibilitet - inte rigida enheter. M&S framstår som konservativa evolutionspsykologer: "det går inte att önsketänka fram rationalitet ur naturgivna och oföränderliga egenskaper".

Den metarepresenterande modulen är en rimlig idé.

Toby & Cosmides ignorerar också kulturell evolution. (Många gamla referenser, för övrigt.)

Lite motsägelsefullt om Grice och kapprustning. Är vi godtrogna eller inte, och är det effektivt? Och varför inte mer om Grices maximer? (De motsäger ju till stor del författarnas kontradiktoriska scenario.)

Varför är den metakognition som modulerar vår tillit till egna övertygelser inte bättre? Och om den nu inte är pålitlig, varför skulle vi då inte vara mer epistemiskt vaksamma mot oss själva? (s. 239)

Inte övertygande om att självkritik vare sig förekommer eller skulle vara fördelaktigt. (s. 240)

Jag håller med om resonemanget om havssköldpaddorna, funktioner och sidoeffekter, s. 248-249. Det är precis så jag ser på Förnuftet.

Första citatet i min inledande drapa är Wikforss. Det kan vi bortse ifrån. Det andra är Sperber. Om man tolkar det som på s. 248-249 så OK. Men det är missvisande. Kanske översättning?

Konflikt mellan överraskning och backfire effect... OK att vi inte aktivt letar efter falsifiering, samtidigt som vi tillmäter sensationer stor vikt (”man bet hund”). Så confirmation bias är en slags lathet, brist på fantasi, evolutionärt rimlig. Men borde inte tydlig påtalad invändning fungera som överraskning? Varför motarbetas den också? Backfire effect undviks som pesten i hela boken.

Författarna glömmer konsekvent mismatch-diskussionen. (Tas upp kort i slutet av kap. 13.) Och det handlar inte om ”hundratals miljoner år” om vi faktiskt pratar om människor och språklig kommunikation.

Bekräftelsebias är ingen evolutionär gåta om vi ser den som relevansheuristik i reptilhjärnan. Men om nu djur inte har en sådan bias så är det endast de senaste 100000 åren som förklarar. Här har miljön ändrats snabbt, så den evolutionära logiken är mindre säker.

Nej, Förnuftet har inte utvecklats för ensam intellektuell, men idén om Förnuftet är en kulturell bieffekt.

Problemet är inte att psykologer m.fl. tror att det sitter en logikmodul i skallen som bara vill komma ut - utan att människor i allmänhet tror att de resonerar ”logiskt” när de egentligen är partiska, blinda och ologiska. Det är kognitiv ödmjukhet jag är ute efter. Och ännu större vaksamhet mot retorik och propaganda. Ofta är folk inte part i målet utan endast offer för övertalning och påverkan.

Tveksamt: att interaktionsmodellen förutsäger att vi är dåliga på att generera argument om vi inte får mothugg. Varför skulle vi vara bättre på att respondera på ”nej, så här är det” istället för ”nej, det köper jag inte”? Om vi vill övertyga andra så borde vi väl vara minst lika bra på att övertyga dem som *inte* är de mest svårövertalade?

Dialog är nog knappast den mest fruktsamma miljön för utvecklandet av starka argument, med tanke på psykosociala skäl, Interpersonal Deception Theory (Burgoon), stress, rädsla, oro, prestige, tidsbrist, fysiologiska responser, ångest, hot etc. Introverta göre sig icke besvär. Dessutom publik...

Ironiskt nog menar Sperber att vi är *mer* logiska när det passar oss än vad biases och fallacies antyder... ”Vi måste vara beredda att ändra uppfattning när vi konfronteras med tillräckligt starka skäl...” Men det gör vi ju inte - det är det som är problemet. Förnekelse, pseudovetenskap, konspiration, debunking, backfire......

Paul och Linda... lätt att acceptera rätt svar i efterhand. Men inte lika lätt i Wasons kortspel (egen erfarenhet från klassrummet) och ännu svårare i kombinatorik (lätt att övertyga om flera olika lösningar och svar) eller Gintis Tre damer.

Framhärdande av övertygelse + grupptänk = backfire effect... Det är ju inte bara bristen på oenighet utan också motsatsen som leder till dumheter (se där, en Bertillon i miniatyr)

Polarisering gäller minst lika mycket i kontradiktoriska grupper (jfr idealet med rättegången eller den offentliga diskussionen, dialogen).

M&S begränsar sig till gen-kultursamevolution och ser inte att kulturell evolution , för att inte tala om dess påverkan på individers uppbyggnad av moduler under sin livstid (benägenheter, evolution av evolution), drastiskt utökar den potentiella repertoaren (Heyes).

Bertillon ändrade sig aldrig... Antingen är den kontradiktoriska modellen evolutionärt framgångsrik, men isåfall för gruppen (vilket leder till jobbiga frågor om gruppselektion) och inte för individen - om det inte uteslutande handlar om övertalning snarare än sanningssökande, och isåfall måste övertalning vara viktigare för överlevnad än sanning. Eller så är mysidebias gynnsam för individen i en naturalistisk social grupp - men det kräver en ödmjukhet som sällan uppvisas.

Tveksam diskussion om att det beslut som är lättast att rättfärdiga inte också är (kan vara) det bästa beslutet, och att detta inte heller går ihop med en intellektualistisk syn på förnuftet. Förnuftet räddar ju dig - och oss - från godtycke, flummighet och relativism.

Att "köpa ett motiv" i efterhand kan lika gärna handla om att invänta en intuition.

Väldigt ambivalent om motiv för rationalitet: för att det ska se bra ut, vara lätt att rättfärdiga... Ja, det är väl just det som vi vill ha. Jag lurar inte mig själv om jag röstar på det parti som jag kan rättfärdiga - för mig själv likväl som för andra - snarare än det jag intuitivt, i förstone, dras till.

M&S föreslår att jag med mina elever gör Wason och Paul/Linda både individuellt och i grupp. Grupper har mycket högre lösningsfrekvens, vilket illustrerar Sperbers interaktionistiska tes om förnuftet, s. 324. Men om man jämför p för enskild lösning (≈0,2) med p för att *någon* i gruppen... (≈0,8)... 1 - (1-0,2)^n -> n = 5-7. Alltså: I en grupp med 5 medlemmar så bör det finnas åtminstone en som svarar rätt (och sedan övertalar de andra). Så det enda som krävs är att det korrekta svaret övertygar. Kanske stöd för författarnas resonemang men inte särskilt tungt. (I en fotnot på slutet nämner de vissa uppgifter och grupper där lösningarna blir bättre än någon av medlemmarnas individuella lösningar. Då blir det riktigt intressant. Men speciella omständigheter krävs.)

Ironiskt att de först avfärdar mental logik etc. men sedan menar att vi faktiskt *är* logiska när vi måste... Överhuvudtaget stor begreppsförvirring.

Kopplingarna till Tetlock och Fishkin är övertygande.

Vad är "tillräckligt starka argument"? Sådana som andra skulle acceptera att du lät dig styras av. Var finns ankaret? Risk för godtycklig drift, trots ett förment evolutionärt tryck mot överensstämmelse med Verkligheten... I så fall den sociala!

Både ha kakan och äta den... Förnuftet är passionernas slav - except when it isn't... Vad säger Bloom och Greene?

Filosofiska rummet... Wikforss och Gärdenfors om boken. Rodins tänkare är en förvanskning. Jo, tjena!

Relativistiskt om moral. (Missbruk av Hume.) OK om abolitionism och om vetenskap och det ensamma geniet. Men Kahneman sa ju detta för länge sedan: att vi kan och bör utvärdera andras argument.

Hur kan de påstå att Kahneman har bidragit till en individualistisk syn på logiskt tänkande?

Ja, vi är för bekväma och egenkära för att vara logiska. Det visste vi redan. Ingen bestrider detta! M&S påstår att andra hävdar att 1) vi är och bör vara inherent logiska, och 2) att alla tecken på motsatsen är "problem" för detta hävdande. Men ingen hävdar ju detta! Tvärtom: vi har (med en "extra hjärncell") lyckats extrahera logiska principer att mäta våra intuitioner mot, och när vi gör det - i grupp, över tid, eller inte - så har vi ett sätt att komma rätt (överens). Det är ironiskt att M&S både raljerar över "logik" som ett idealiserat fantasifoster (och potentiellt förtryckarvapen, försvarsadvokat för lustar och laster) och å andra sidan rättfärdigar intuitivt tänkande och långsiktig debatt med att slutresultatet (när är det slut?) faktiskt blir -- logiskt, förnuftigt....

På slutet kovänder de och tillstår att det ofta kan vara tvärtom... ensamma tänkare kan sikta mot och nå "universell giltighet"

Och angående matematik (och logik!) säger de att det funkar precis som avsett (bortsett från Gödel och påståendet att "inom logiken är de formella och de sociologiska tolkningarna av 'bevis' ganska lika".............!)

Så tillbaka till början: skit in - skit ut, visst. Men skäll inte på logiska resonemang, processen, för att premisserna är tveksamma.

"Från ett evolutionära perspektiv framstår idén om en superkraft behäftad med brister inte som särskilt logisk."

Huh!?

En modul för att göra intuitiva värderingar (slutledningar) om motiv. Vettigt. Med språk och tanke också (reflektera) generera medvetna slutsatser och motivkedjor.

Nej just det: Ingen logikmotor men väl en bas att kulturellt bygga logik - och sedan följa den.

Virtuell domänallmängiltighet OK - men inte generalitet? - och inte bred användning? Varför är det rimligt att intuitioner om motiv kan generaliseras till "förnuft" men inte till generella resonemang och logik?

Jämförelse med synen... Jag fattar inte... Det är klart att den är generell såtillvida att man kan betrakta både stolar och bord, men än sen, då?

De hade mått bra av att utgå från Dennetts "free floating rationales". En orsak behöver inte representeras i en individ - än mindre vara föremål för medvetet övervägande.

Dubbelprocessteorin säger bara att system 2 - i bästa fall - kan förstå (eller acceptera) logik - inte att den använder eller skapar logik.

M&S är förvånade över att andra forskare både kan säga att "förnuftet bör vara objektivt och krävande" och på samma gång acceptera (roas av) dess uppenbara brister... Jamen det är väl ingen motsägelse! Endast om man gör kategorimisstaget att "stoppa in" Förnuftet i hjärnan som en gudagiven, separat, "superkraft" (som modul eller distribuerad eller helhet). Men vem gör det?

På samma sätt gör de en halmgubbe av "det intellektualistiska synsättet" (vilket de själva mjukar upp på slutet): Det är ju just i relation till externa ramar och krav - regler, axiom, såväl som mothugg i debatt - som den enskilde förfinar sina tankegångar. Det ensamma geniet har inget att göra med hur man ser på förnuftets status, utveckling eller säte.

En "genuin anpassning [ska vara] adaptiv"... men vem har sagt att den är färdig, perfekt, kan operera utan störningar, restprodukter? Men visst, många av de intuitioner som vi på senare tid har utgått från i framtagandet av en preskriptiv logik kommer säkert från anpassningar som frambringats för att bedöma motiv.

Att säga att biaser m.m. är funktionella (!) är att bjuda in motsatt resonemang: Att Förnuftet (logiken) inte kan eller ska sträva efter objektivitet. Det är illa. Detta har ingenting att göra med vad man tror om mänsklig psykologi, eller om hur och varför den har utvecklats som den har gjort. Samarbete och socialt samspel i grupp kan mycket väl vara den nisch som frambringat de intuitioner om motiv som författarna beskriver, och kan mycket väl förklara en del av dessa biases, och ur vilken de kan ses som (goda, funktionella) anpassningar - för övertalning! Men det har inget att göra med hur modern politisk debatt m.m. bör se ut!

Tveksam översättning överlag. (Eller är det originaltexten?)

"Naturligtvis blir människor ibland förda bakom ljuset av ett argument. Den enda anledningen till att det händer är emellertid att de flesta argument inte är vilseledande och är lättare att bedöma än förment auktoritativa uttalanden."

Huh!?

"Varför skulle man någonsin ta ett argument på allvar om man inte hade möjlighet att objektivt bedöma argument?"

Hahaha! Vilken sten bor ni under?

"Om man frågar en psykolog som studerar det logiska tänkandet utifrån ett intellektualistiskt perspektiv huruvida människor är bättre på att ta fram eller på att bedöma argument är chansen stor att att denne inte förutsäger någon skillnad eller ens förstår logiken i frågan"

Bullshit!

(Alternativt: Det finns inga "intellektualistiska psykologer".)

"Om det vore sant att vi är både godtrogna och tjurskalliga skulle det vara väldigt enkelt att sprida felaktiga nya idéer och väldigt svårt att förjaga gamla oriktiga uppfattningar."

Hahahaha! Duh! En jävligt stooor sten!

Och dessutom, plötsligt är vi uppenbarligen inte ens "partiska" längre.

Men gruppdiskussioner kan fungera bra.

Angående gruppselektion... "...fördelarna uppnås i ett socialt samspel, men trots det är de individuella fördelar." Jaha, men den övertalning som sker och de beslut som tas i gruppen - påverkar de inte hela gruppens vidare öden?

Väldigt flummig diskussion om gruppselektion och tillit. Inte ens författarna verkar övertygade. (troligen delvis ett resultat av översättningen, kanske dessutom i två led, franska-engelska-svenska?)

Varför inte ett ord om retorik och propaganda, i samband med övertalning och argumentation?

Ideologiskt motiverat (förstås!)

Inkonsekvent

Jävligt svårläst, bitvis. Jag önskar att jag hade läst den engelska versionen, för jag undrar hur mycket som är författarnas fel och om det isåfall är språket eller resonemangen, begreppsförvirringen, som är knepiga.

---

Thore Husfeldt recenserar boken, och skriver bl.a.:

If reason sucks (as we know it does) how and why can it be used to overcome even worse intuitions? From a Darwinian perspective, there is even more of a puzzle: Reason clearly is maladaptive (leading humans to rationalise obviously unfit behaviour)—so how can it have evolved? For instance, is Reason just it a byproduct of a cognitive module that is actually useful? And if, with Kahneman–Tversky, we grant positive truth-finding powers to Reason, then why is this (allegedly fitness-increasing) module effortful?

Det gäller att skilja på "reason" - i bemärkelsen intuitioner - och "Reason" - de normativa regler vi har extrapolerat/uppfunnit/upptäckt. (Reason med stort R innebär alltså inte någon övertro på en platonisk himmel eller tillgång därtill. Ej heller någon ersättning eller kamouflage för bristfälliga, tveksamma eller godtyckliga utgångspunkter.)

reason - med litet r, alltså intuitioner, impulser, reflexer, instinkter - är inte maladaptive utan adaptive. Åtminstone för de ändamål de anpassats till, och i den tid och på den plats de utvecklats. Men vem har sagt att dessa ändamål, tider och platser någonsin varit tillräckligt stabila, eller att olika selektionstryck inte har gått på kollisionskurs? (kompromisser, bieffekter, nödlösningar, återanvändning, spandrels...

Mismatch, någon?

Låt oss för diskussionens skull säga att vi köper M&S redogörelse: Den innebär att reason är adaptivt. Det innebär *inte* att det är maladaptive i bemärkelsen att det lägger krokben för det sanna Reason. De är två olika saker.

Däremot har Reason säkert fått delar av sin inspiration från delar av reason.

Och varför skulle motivated reasoning producera eller stödja "obviously unfit behaviour"? Det är ju en contradiction in terms. Om vi är konsekventa med vilket reason vi talar om, och vilken tid och plats vi talar om.

Var hävdar Kahneman att reason har truth-finding powers? Är det isåfall truth eller Truth han pratar om?

Allegedly fitness-increasing... Vems fitness? När? Says who?

Om vi inte ens tror på det ensamma vetenskapliga geniet *nu* (eller tänk på Heinrichs exempel på människor som inte överlever en vecka utan sin grupp och ackumulerade kulturmönster) så har vi väl aldrig trott på den ensamma stenåldersmänniskan som en Robinson Crusoe?

Och även om vi *nu* hade varit solitära Truth-finders; om vi nu hade fått superkrafter - skulle det då ge oss - som enskilda individer - ökad fitness? I think not! Jag tänker på filmen "Idiocracy": Vem får mest avkomma? Inte är det geniet!

5 maj 2019

Machines Like Me: anteckningar under läsning

Följande är korthuggna anteckningar om tankar som dök upp under min läsning av Ian McEwans nyutkomna bok "Machines Like Me". Jag har nyss avslutat boken, och flera av mina funderingar har efterhand besvarats och upplösts, åtminstone delvis.

Om du inte har läst boken men funderar på att göra det, så ska du ABSOLUT INTE läsa nedanstående, eftersom innehållet skulle spoliera din läsupplevelse totalt. Men om du redan HAR LÄST boken så kanske det kan vara intressant att jämföra dina intryck med mina.



(extra blankrader följer....)












































(......här börjar det)



Hur visste Adam att Charlie hade bjudit Miranda på middag när han precis laddats upp för första gången?

(De flesta frågor av denna typ kan förklaras med att Adam är påslagen även när Charlie tror att han inte är det.)

Varför säger Charlie att Adam varnade honom för hjärtesorg, när han endast varnade för möjligheten att Miranda inte var pålitlig?

Varför har Adam tillgång till konfidentiella register och databaser?

Hur och varför lyckades Adam koppla Miranda till våldtäktsfallet?

Miranda är inte älskvärd.

Miranda är ett endast ett objekt i ett klassiskt triangeldrama, typ Arthur och Lancelot. Inte trovärdig. Ytligt beskriven. Typiskt manliga författare?

Kul att Thatcher gillar tåg.

Skillnad mellan PSPACE och NP?

I början oklart om Turing visat att NP = P och vad det innebär.

Charlies egen redogörelse för detta är luddig. Medvetet från författarens sida?

Timingen av verklighetstrogen android vs AI... borde inte AI fått större genomslag långt tidigare? Hur kan den första underhållningsroboten vara så bra, medan världen omkring är relativt lik nutiden i övrigt?

Ganska uppenbart att Miranda också är en robot / "robot", eller åtminstone liknar eller t.o.m. förlorar gentemot en sådan... och kanske Turing också...

Turing säger att spädbarn är överlägsna androiderna, att deras lek och utforskande är extremt bra på att forma generaliteter utifrån ”ingenting”... Varför skulle androider ha så svårt för öppen lek? Och stämmer det verkligen att barn är så blanka tavlor?

Turing säger att P/NP ger omedelbara svar...

Oklart hur detta möjliggör framsteg och självmedvetande när maskininlärningen frikopplats från symbolism...

Och varför skulle nätverk ha en rationalistisk tendens som gör dem Spocklikt autistiska så att de hellre begår självmord än lever med verklighetens absurditeter?

Turing/Tesla... träffades väl aldrig. Svårt att skilja dikt och verklighet gällande Tesla.

"Consciousness is the highest value..." Verkligen? Varför? Androiderna känner uppenbarligen redan.... Avses målet att fortsätta utforska?

Tanken att AI-ångest kan få oss att äntligen bli mer moraliskt konsekventa är fin.

Vet Adam att Charlie har talat med Turing?

Lite krystat att Adams plan för Gorringe och Melinda inte ifrågasätts.

Intressant med depression, frivilligt förslöande och hjärndöd hos androider. Vissa fenomen liknar människor, biologi. Andra trovärdiga endast i maskiner. Medveten (eller inte) manipulation av källkod - känslor/tankar. Placebo. Hjärtesorg. Dö av brustet hjärta. Annat medvetet självförslöande?

Eve med självinducerad Alzheimer otroligt gripande. Först sorgen, sen omsorgen om ägaren och lidandet, sen ångern vid mötet med Adam.

Varför säger Mirandas pappa om Adam: "He'll do!"?

Aha! Har Miranda lurat honom medvetet? Varför?

Gorringe uppträdande märkligt. Inte trovärdigt.

Adams välgörenhet löjlig. Bättre förmera kapitalet. Han har ju inte tänkt lämna dem. Och vad händer med backupen?

Charlie tjänar inget på att döda Adam....

Inte rimligt att Mark får stanna om Mirandas brott och straff uppdagas...

Är Adams rättrådighet ett exempel på alignment, och är det isåfall lyckat?

Känsel... sexuell kontra slag i huvudet...

Varför inget om vart Adams medvetande och minnen tar vägen? Varför ingen eftersökning, återträff?

28 apr. 2019

Frihet och ansvar


Medan moderniteten berusades av löftet om total frigörelse inser vi nu att den avgörande frågan var vad vi skulle gör med vår frihet. Friheten är inte det viktigaste: hur vi bestämmer oss för att använda vår frihet är det viktigaste. Ur de politiska och ekonomiska förändringar som gav människor tillräckligt mycket makt och handlingsfrihet för att omvandla jorden uppstod alltså valet. De krafter som påverkade valet, mellan ansvar och försummelse, var konkreta historiska krafter. Som jag har nämnt har ansvarssidan mobiliserat vetenskapens insikter om jordens fysiska begränsningar, bevisen för de negativa effekterna av konkreta ekologiska rubbningar, det långsiktiga egenintressets logik, den politiska kraften i miljöfrågan, det känslomässiga engagemanget för naturens skönhet och integritet, och en känsla inom vissa kulturer och religioner att vi har en plikt att skydda skapelsen. Mot denna armé har försummelsesidan mobiliserat den inneboende girigheten i en ekonomisk struktur med vinstsyftet som främsta drivkraft, det enorma politiska inflytandet för näringslivsintressen, den till synes omättliga efterfrågan på materiellt välstånd, och mänskliga svagheter som selektiv blindhet, apati, undanflykter och förnekelse.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, s. 218-219

24 apr. 2019

Den trotsiga jorden

Det ursprungliga felet med det tillväxtdrivna teknikindustriella systemet är inte antropocentrismen som sådan utan den monstruösa antropocentrismen. Problemet är inte att människor är antropocentriska utan vi inte är tillräckligt antropocentriska ... vi vägrar att ta konsekvenserna av människans djupa ontologiska, och nu även praktiska, betydelse för jorden och dess framtid. I stället för att acceptera ansvaret för den makt vi har, fortsätter vi att utöva den besinningslöst, som om ingenting annat spelade någon roll. Denna förhärdade form av antropocentrism är självklart en sorts förnekelse, ett frosseri i ett antropos utan högre innebörd, utan ansvar och utan ontologiska särprägel, ett omoget vältrande i begären utan den vuxnes medvetenhet om ansvaret som följer med makten att tillfredsställa dem. 
Felet med den monstruösa antropocentrismen är inte att den betraktar människan som en undantagsvarelse - eftersom detta nu är ett obestridligt faktum - utan att den upphöjer människan till en ställning av ansvarsbefriad makt, och förnekar eller blundar för den verkliga börda som människan har att bära, en börda som med antropocens ankomst har blivit övermäktig. 
Varje försvar för antropocentrismen väcker en naturlig oro. Måste inte upphöjandet av människan till en ställning som undantagsvarelse ofrånkomligen leda till hybris? Med andra ord skulle en acceptans för antropocentrism undantagslöst utmynna i maktfullkomlig "antroposuprematism". I själva verket har vi inget annat val än att insistera på en distinktion mellan arrogant antropocentrism och ödmjuk antropocentrism. Ödmjukheten kräver inte att vi förnekar vår betydelse; faktum är att de med störst inflytande också har tillgång till den största ödmjukheten. ... För mänskligheten i stort var det enkelt att vara ödmjuk inför naturen innan vi hade uppfunnit ångmaskinen ... Men oavsett vad vi tycker om saken kan vi inte förneka att den teknikindustriella tillväxten har satt människan i en maktposition. Några vägrar att medge att vi har intagit denna position; frågan är dock inte längre huruvida vi accepterar rollen, utan vad vi gör med den.

Clive Hamilton, Den trotsiga jorden, Daidalos 2018, sid. 81-83, översättning Joel Nordqvist

Tännsjö om klimathotet och den motbjudande slutsatsen

Torbjörn Tännsjö: Klimatfrågan pekar mot en kontroversiell slutsats (DN 2019-04-22)


Jag har alltid funnit den motbjudande slutsatsen just motbjudande. Om jag försöker artikulera och motivera min känsla så blir det något sådant här:

Lycka och välmående uppstår och mäts i en individ, ett subjekt. Individuella lyckotillstånd kan inte aggregeras eller adderas utanför subjekten på ett meningsfullt sätt.

Vi måste först bestämma huruvida en enskild existens ger ett positivt överskott av lycka, i medeltal, och också säkerställa att den inte innehåller några momentana eller utdragna negativa tillstånd under något oacceptabelt tröskelvärde.

Sedan bör vi tillse att alla existerande individer når upp till en tillräckligt hög och stabil nivå.

Om och när alla gör det, är det sedan (för mig) en öppen fråga om vi ska satsa på att a) höja denna individuella nivå ytterligare (till en viss gräns, där utilitetsmonstret visar sig); eller b) skapa (hållbart underlag för) fler lika välmående individer.

Ett moraliskt imperativ kan vara att sträva mot att skapa hållbart underlag för så många välmående individer som möjligt, givet en nedre gräns. Det skulle innebära att man som välmående individ är moraliskt förpliktigad att lägga sin energi på detta, snarare än på att öka sitt eget välmående, så länge man själv ligger över gränsen.

31 mars 2019

Lite om fri vilja

Jag har funderat lite om fri vilja. Här är ett utkast. Jag VET att jag är jätteslarvig med begreppen och att jag behöver utreda flera saker, som orsak och verkan, händelser, determinism... Men kanske fångar nedanstående något av vad jag lurar på, och kanske ligger det något i det.

Determinism är en missvisande etikett: det viktiga är att OM handlingar är icke-deterministiska så kan ingen ”agent” tillskriva dem till sig själv. Fri vilja kan alltså inte existera vare sig i en deterministisk värld eller i en icke-deterministisk värld.

(Jag tror inte att det blir någon väsentlig skillnad mellan stokastiska processer, regelbundenheter, sannolikhetsfördelningar och ”äkta” slump; eller mellan en finit automat eller ett logiskt inferenssystem som inte ”haltar”.)

Jag tror att världen i praktiken är deterministisk - men här finns många detaljer och nyanser, och jag är inte säker på vare sig empirin eller på ev. framtida empiriska rön eller på hur de påverkar logiken. Vare sig världen är deterministisk eller inte, i praktiskt relevanta hänseenden, så tror jag att min version av ”kompatibilism” står sig. Jag tycker inte om denna etikett heller, eftersom den verkar lova för mycket.

De som argumenterar för fri vilja eller för kompatibilism vill ha två saker: a) en känsla av agens och b) ansvarsutkrävande. Det kan man få även i min ”kompatibilism” som jag hellre vill kalla ”kontingent, förutsägbart och påverkbart beteende” eller nåt...

Vi är inte agenter. Det är en folkpsykologisk nyttig (ofta) illusion. Vi är fokuspunkter i kausala (mer eller mindre) nätverk. När kompatibilister säger att vi ”kunde gjort annorlunda” så menar de inte det bokstavligt (åtminstone borde de inte det; det är också en missvisande fras). De - jag - menar i stället: Du hade kunnat programmeras att handla på ett annat sätt. D.v.s. det finns inga hinder för att påverka dig att handla annorlunda (på åtminstone något annat sätt) i en framtida situation som i allt väsentligt är identisk med den situation som du nu befann dig i.

Eller, i det negativa fallet, om vi tänker på ansvarsutkrävande och pålitlighet: Du är robust - eller rigid - i den meningen att du skulle handla likadant (eller på liknande sätt) i de flesta liknande situationer, oavsett påverkan.

Hur programmeras du? Av allt, hela tiden. Även av andra individer, som försöker påverka dig (vilket de felaktigt tror att de gör av fri vilja). Programmeringen utgörs av en omkonfiguration av dig som individ, vilket i sin tur leder till att de beslut du fattar i en viss framtida situation blir annorlunda än de skulle ha blivit utan denna omkonfiguration.

Libet-experiment gör vare sig till eller från.

Och när det gäller a) känslan av agens, som verkar så viktig för välbefinnande (meningsfullhet)? Hur kan en sådan bibehållas?

Jag tar min barnuppfostran som exempel. Jag påverkar ständigt mina barn att bete sig på vissa sätt; att internalisera vissa förhållningssätt. Jag programmerar dem för att de ska agera på specifika sätt i specifika situationer. Jag omkonfigurerar dem så att de utan fri vilja med större sannolikhet kommer att fatta vissa beslut i vissa framtida situationer än om jag inte bidragit till denna omkonfiguration. När de väl hamnar i någon av dessa situationer så kommer de troligen att handla (och kanske tro sig fritt välja att handla) på avsett vis.

Ok, så jag behandlar mina barn som pavlovska hundar. Illa? Och vad säger det om mig själv? Förutom att jag är cynisk så är jag uppenbarligen häpnadsväckande inkonsekvent om jag tror att den solipsistiska agenten JAG målmedvetet kan påverka andra robotar i min närhet, utan att samtidigt dra slutsatsen att även jag måste vara en robot.

Men jag ÄR en robot! Inga problem! Jag är programmerad att programmera mina barn på ett visst sätt. Jag har en viss förmåga att jämföra det troliga utfallet med andra alternativ på ett någorlunda objektivt (eller åtminstone systematiskt) sätt, och jag tycker mig se att min påverkan ger ett resultat som jag känner mig nöjd med. Har jag valt att göra eller känna som jag gör? Nej. Spelar det någon roll för min känsla av agentskap eller mening? Nej. Jag är en fokuspunkt i ett kausalt nätverk och jag dansar omkring som en kontingent, någorlunda förutsägbar och påverkbar enhet som i sin tur påverkar andra. Jag kan delvis överblicka och utvärdera dansen och min roll i den.

Om jag inte hade upplevt några qualia så skulle jag åtminstone kunna registrera ett positivt värde på målfunktionen ”sannolikheten för att mina barn agerar på ett visst sätt efter min påverkan - sannolikheten för att mina barn agerat på ett visst sätt före min påverkan”.

Nu tycker jag mig dessutom uppleva qualia av ett slag som gör min upplevelse mer positiv efter påverkan än innan. Vad mer kan jag kräva?


När det gäller brott och straff:

Om du begår brott och befinns felprogrammerad och opåverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull.

Om du begår brott och befinns felprogrammerad men påverkbar så kan du frihetsberövas för andras skull och programmeras om (habiliteras).

Du kan straffas, andra till varnagel (programmering), i båda fallen.

Men i det första fallet hjälper det inte dig själv och bör inte behövas som signal (programmering) av andra.

I det andra fallet kan det även hjälpa (omprogrammera) dig själv (och därmed även andra).

Och i ingetdera fallet är straffet ”rättvist” eller ”förtjänat”.


Angående skam och skuld:

Vi tycker att det är viktigt att brottslingar känner ånger. Om de gör det, så kan vi ofta tänka oss att förlåta och att mildra eventuella straff.

Om brottslingar inte känner ånger, så blir vi ofta konfysa. Vi vill å ena sidan straffa dem hårdare; plåga fram ånger. Å andra sidan känns det inte lika meningsfullt eller tillfredsställande att straffa dem överhuvudtaget. Brottslingar utan ånger vill vi helst bli av med, och inte tänka på alls.

Behovet av att bevittna och framtvinga ånger är förstås en proximat mekanism, utvecklad för att pröva programmerbarheten hos andra agenter, och om möjligt öka densamma.

17 mars 2019

Cognitive Gadgets



Delrapport efter första kapitlet: Wow! Det var längesedan jag läste något så auktoritativt och skarpt. Old school filosofisk/logisk stringens. CEP framstår som en självklar förfining av EP och CE.

(Samtidigt: företrädare för CE - jag kommer att tänka på Heinrich - beskylls för att sväva på målet när de ska förklara hur/varför genetiska mekanismer har utvecklats för att hantera kulturella processer; Heinrich är själv tydlig med att detta bootstrap-problem är höljt i dimma; men problemet undviks eller förklaras inte heller (hittills) uteslutande av den förfinade modellen i sig. Motfrågan blir ju, fortfarande: ”Om det enda som skiljer oss från chimpanser är det vi lär oss av andra, varför kan vi då inte lära chimpanser att läsa?” En mer sofistikerad motfråga är kanske: ”Vilka faktorer har så drastiskt skiljt människors och chimpansers utvecklingsväg? Handlar det endast om nischbyggande? En sällsynt slump? Eller kan det mycket väl vara så att chimpanser i en lätt kontrafaktisk framtid rimligen också kommer att läsa? Är det kanske nästan oundvikligt?”)

Jag kan inte riktigt ta in kritiken mot Tomasello, delvis för att jag inte läst (bara lyssnat till) honom, men delvis också för att jag inte vet vad Hayes avser när hon säger att hans teori är rotad i Vygotsky snarare än i kognitionsvetenskap. Är detta en artigt sätt att beskylla honom för flum, eller finns det någon relevant del av Vygotskys tänkande som jag har missat?

Jag tycker mig känna igen resonemang från Lindenfors nya bok, Det kulturella djuret. Exempelvis resonemanget om hur djurs komplexa beteenden och ”resonerande” utgörs (endast) av kombinationer av grundläggande associativt lärande.

---

Nu har jag läst 4 kapitel och är fortfarande mycket imponerad. Ett intryck jag har fått är detta: Jag har ofta försökt ge uttryck för min känsla att kulturell evolution inte kan diskuteras tillfredsställande utan att ta hänsyn till de underliggande mekanismerna och egenskaperna hos de agenter eller noder (substratet) i vilka kultur och normer lagras, sprids, förändras, förstärks, försvagas, bevaras och försvinner. En respons jag då ofta har fått har jag uppfattat så här: Sådana frågor hör till evolutionspsykologi och det är en förenklad, förfelad och misskrediterad disciplin; substratet är inte viktigt - det har vi lämnat bakom oss; vi är så sofistikerade, både som agenter och som forskare, att vi kan lämna sådant bakom oss och endast studera normspridning i det abstrakta; att fixera mänskliga (djuriska) ”instinkter” är lite som att hålla på med socialdarwinism; eller att tro att ”nature” är viktigare än ”nurture”. Frågor som ”hur har samarbete mellan främlingar evolverat och bestått” eller ”hur har grupper av ’duvor’ stått emot infiltration av ’hökar’” kan och bör inte besvaras med matematisk modellering etc.

Jag har hela tiden tyckt att det finns ett glapp mellan moderna meta-normer som påstås dominera över individuell psykologi, och klassisk evolutionsläxa. På något sätt känns det som om CE ofta kör lite tabula rasa. Eller åtminstone inte är intresserad av hur tavlorna ser ut. Eller förutsätter att hur de än ser ut så kan de skrivas över.

Nu upplever jag att Heyes ger mig rätt. Har f.ö. beställt både Sloan Wilsons och Gelfands nya böcker.

---

Jag tittade på filmen Memento igår. Inte för att jag påstår mig lida av anterograd amnesi, men jag upplever ofta att jag är extremt dålig på att komma ihåg och överblicka saker, i jämförelse med hur väl jag sätter mig in i dem, i detalj och som enskildheter.

Så nu, på samma sätt som huvudpersonen i filmen prime:ar sitt framtida jag, skriver jag en ”lapp” som mitt nuvarande jag vill att jag ska komma ihåg - och Klas, när han läser boken.

Heyes är mycket noggrann i sin argumentation, men på sidan 151 i Cognitive Gadgets skriver hon något som jag inte tycker verkar hålla riktigt.

”When more than a thousand pairs of five-year-old twins were given a comprehensive battery of mindreading tests, the correlation in performance withing pairs was the same, 0.53, for non-identical twins ... and for identical twins ... This indicates a ”substantial shared environmental influence but negligible genetic influence on individual differences in theory of mind” (Hughes et al., 2005). In other words, it conflicts with the cognitive instinct view and suggests that learning plays a critical role in the development of mindreading.”

Trots alla skarpa definitioner och distinktioner som har gjorts fram till detta stycke, och trots de kvalifikationer som följer, tycker jag att Heyes gör sig skyldig till ett felslut här. Dessutom är hon ovanligt vag i beskrivningen av studien som refereras: Vilken typ av uppgifter rörde det sig om? Vilka skillnader och likheter registrerades?

Själva felslutet, om jag har förstått allt rätt, ligger i påståendet att en låg heritabilitet står i konflikt med instinkts-paradigmet, såsom Heyes har beskrivit detta tidigare och kontrasterat det mot bl.a. sitt eget gadget-paradigm.

Även om heritabiliteten (i vad det nu är som testas, exakt - Heyes är ju annars mycket noga att skilja på process, innehåll och resultat) är låg så kan ju den genetiska komponenten vara stor. Men oavsett hur stor den är så ligger ju skillnaden mellan de olika paradigmen inte där, utan i ”vad” det är som ärvs. Och oavsett om det är ”small general” mekanismer eller ”Big Special” mekanismer som ärvs så motsäger inte studiens resultat (så som den redovisas här) någotdera alternativet.

Eller?

Minst lika intressant som att r=0,5 i båda fallen, är väl att den är just (bara) 0,5 och inte mer.

---

Har nu läst 8 av 9 kapitel och har bara den avslutande sammanfattningen kvar. Kap. 1-6 kapitulerar jag fullständig inför.

Kap. 7, om tankeläsning, övertygade till 80 %. Förutom ovan angivna tveksamhet, tyckte jag personligen att beskrivningen av och argumentationen kring några experiment var svår att följa.

I kap. 8, om språk, tyckte jag mig finna 3 ställen där logiken var tveksam. Eventuellt ett tanke/tryckfel, där ”mindre” blev ”mer”. En omvänd implikation. Ett lättvindigt konstaterande att det inte skulle vara adaptivt att få svårare att lära sig språk som vuxen, men att det är adaptivt (eller åtminstone ett faktum och ev. en bieffekt) att inte kunna lära sig att skilja på nya språkljud som vuxen.

Och även om slutsatsen - att det mesta pekar mot en funktionell/kulturell förklaring av mänskligt språk - verkar rimlig, så undrar jag lite var gränsen egentligen går mellan en ”speciell gen / mutation / förmåga” å ena sidan, och ett knippe gen-kultur-samevolverade kvantitativa utökningar av generella (redan förekommande) förmågor å den andra.

Även enligt gadget-paradigmet bygger ju kulturellt överförda färdigheter, som i sin tur resulterar i neural ombyggnad, på redan genetiskt förstärkta generella mekanismer. Om detta i sin tur leder till en mer eller mindre universell grammatik eller optimal ombyggnad eller språkstruktur så tycker jag att Chomskys tanke i någon mening fortfarande håller.

Och bootstrap-problemet finns fortfarande kvar: hur kan ett evolutionärt tryck skapas som tvingar fram ökad kapacitet att behandla kommunikation om inte sådan kommunikation redan försiggår? Och hur kan denna i så fall förekomma innan kapaciteten har utvecklats? Alternativt: om omvärlden kan manipuleras effektivare med en mer detaljerad informationsbehandling; om det är adaptivt att utöka (generella) förmågor att göra detta, varför har då inte något motsvarande mänsklig informationsbehandling utvecklats hos chimpanser?

Heinrich har en del förslag på svar (t.ex gruppstorlek), och Heyes ”starter kit” med ökad tolerans, uppmärksamhet (på ögon mm) och minneskapacitet kan tjäna som ett mellanled, men i princip borde väl dessa steg ligga nära till hands även för andra primater?

Min inledande fråga om huruvida chimpanser (på sikt) kan lära sig läsa tankar eller böcker är fortfarande obesvarad. Vilken gnista har hittills saknats? Eller: vilket hinder föreligger? Eller: vilken alternativ strategi är en starkare evolutionär attraktor? Eller: är det en tillfällighet som gjort att just vi, och endast vi, slagit in på denna väg? I så fall ligger det väl nära till hands att likna totaliteten vid en Chomskysk mutation...

---

OK, färdig! Sista kapitlet har jag nästan inga invändningar emot, snarare tvärtom.

Två saker på minuskontot:

1) jag hade önskat att Heyes gått lite djupare in på begreppet ”fitness”. Hon strukturerar diskussionen väl, men jag tycker att hon är lite för snabb med att sätta ett (underförstått) likhetstecken mellan ”fit” och ”bra”.

2) Hon tar upp tvillingstudier som ett sätt att skilja ”instinkter” från ”gadgets” men det har jag fortfarande svårt att köpa. Inte heller förslaget att använda ”onaturliga” miljöer för detta ändamål tycker jag är övertygande.

Men, på pluskontot finns i stort sett allt annat. Och jag fick faktiskt en smärre uppenbarelse! Om jag grovt skulle sammanfatta kapitlet i en mening så skulle det bli ungefär: ”System 1 formar och begränsar inte system 2 så mycket som jag tidigare utgått ifrån”. En kvalifikation: System 1 - tillsammans med omgivande kultur i vid mening - styr förvisso system 2:s utveckling åt vissa håll, men de kulturella styrmedlen kan vara minst lika starka. Om system 1 står för huvuddelen av styrningen så leder till ett defaultläge, både direkt och indirekt genom att även kulturen formas av detta och i sin tur återverkar på individen. Vi moderna människor är mindre rationella än vad vi skulle önska, som ett resultat av att vårt system 2 formas både direkt och indirekt av system 1 på detta sätt. MEN: system 2 kan ta ledningen och styra åt ett annat håll: genom att frikoppla sig från system 1; genom att skapa och använda strategier som inte ingår i defaultutvecklingen; och genom att på sikt designa den omgivande kulturen så att den går från hämmande till främjande för fortsatt utveckling och användning av sådana strategier.

Klas brukar nämna en bok som heter The Philosophy Gym”. Den titeln antar för mig nu en ny innebörd. System 2 kan tränas, som vilken muskel som helst. Otränad blir den slapp och fet, men med målmedveten och idog träning kan den hoppa 6 meter i stav.

Jag har tidigare influerats mycket av resonemang av typen: ”Nej, det är omöjligt att flyga; att lyfta sig själv i håret - system 2 kan inte frigöra sig från system 1; även när vi verkligen vill och i teorin vet hur vi ska tänka rationellt, logiskt, statistiskt etc. så faller vi offer för bias:es; precis som vi inte kan undgå optiska illusioner även när vi vet att vi lurar oss själva...” Inte minst Kahneman predikar ju detta.

På andra sidan står en sån som Gigerenzer: ”Bah, bias - det är bara ett alibi för slappt tänkande. Skärp dig bara, så funkar det utmärkt att resonera och agera rationellt”. Jag har tidigare förknippat den hållningen med en snäv form av ekonomisk rationalism och ett önsketänkande om att rational-choicemodeller är både preskriptiva, normativa och deskriptiva. Vilket i sin tur blir ett alibi för teknokrati och laissez-faire.

Men nu kan jag plötsligt tänka mig att närma mig en mer optimistisk syn.

Förvisso har Klas ofta påstått att jag redan är optimistisk, i något avseende, då jag har velat tro att vi TROTS våra brister skulle kunna inrätta ett samhälle där vi kan undgå att ramla i fällor och istället, med olika former av tvångströjor, ”lura” oss själva att göra rätt. Denna sorts optimism har jag på senare tid fått allt svårare att upprätthålla, både med tanke på Trump, klimatet, den allmänna debatten m.m. och skolans utveckling m.fl.

Men nu kan jag inta ett annat slags optimism. Visserligen går allt åt helvete, men vi människor KAN utvecklas - under vår personliga livstid och under loppet av ett fåtal generationer - till att styra mer och mer med system 2, och att successivt träna system 2 att utföra alltfler, alltmermer sofistikerade och allt bättre ”övningar”. Vi KAN lära oss att flyga.

Heyes tar upp (episodiskt) minne, kausalititet, moraliskt tänkande, (logiska) resonemang som uppenbara kandidater för ”gymnastik” med drastiska och bestående effekter. Jag kan se framför mig hur ungdomar successivt kan ta jättekliv i förmågor som ofta resignerat tillskrivs medfödd talang eller som förväntas ligga inom historiskt uppmätta gränser. Jag kan lätt se hur elever skulle kunna bli ”övermänskligt” bra på att minnas, resonera, hantera statistik och sannolikhet m.m.

Jag blir mer och mer övertygad om att (svensk) skola borde vändas 180 grader och i stora stycken bli mer ”old school” än den någonsin har varit. Vi skulle kunna designa undervisning som steg för steg byggde upp både implicita och explicita förmågor och strategier på ett mycket strukturerat och målmedvetet sätt. För att den ska kunna få effekt så kräver den också disciplin och tragglande - utan ifrågasättande. På samma sätt som en idrottare inte ifrågasätter sin tränare. ”Bara gör det! Om och om igen. Du behöver inte förstå hur det fungerar eller varför. Bara lita på mig om du vill kunna hoppa 10 meter i längdhopp”.

---

Ett exempel till: Jag kan lätt se hur skolungdomar som idag står handfallna inför klimatkrisen, skulle kunna förvandlas till ”Gretor” och sedermera till välutbildade och konstruktiva miljöhjältar. Om vi bara gick in för det... FICK gå in för det...

P.S. I sin historik undviker Heyes att svara på min fråga om varför chimpanser inte kan läsa. En möjligt tolkning av det hon skriver är att människan (hominiderna) hann först och därför omöjliggjorde för andra primater m.fl. att slå in på samma bana.

---


Kulturell gruppselektion. Så här långt är det okontroversiellt. Hur är det då med genetisk gruppselektion? Senare i boken diskuterar Heyes genetisk assimilering av kulturellt överförda mekanismer och säger att den är osannolik bl.a. eftersom dessa förändras för fort. Samtidigt bygger ju dessa mekanismer på ett ”starter kit” med ”souped up” generella (genetiskt kontrollerade) förmågor. Hur har dessa assimilerats? Och var går gränsen?

4 mars 2019

Svart humor




Great, as always!

During your talk, I felt there was something missing or something that didn’t quite fit. You did approach it at the very end, and I agree with everything you said, but I still want to try and elaborate it: When you say that Carlin, Gervais et al. don’t really deliver good comedy, this seems to mean ”for the audience they’re targetting”. But if that audience actually does share a certain worldview, however misguided or unsophisticated, the real comedy is there, in the sense that the ”edginess” of ”exposing” a politically correct and imposed ”euphemism” or ”white lie” is cathartic - and that catharsis is certainly a vital ingredient of good comedy. When you then contrast this with a ”genuinely good joke” about e.g. transsexuals or any kind of minority or disadvantaged group etc., you are actually describing a good fit between artist and audience: they not only share the same worldview, but it is also an objectively more accurate and detailed worldview (of some particular and possibly narrow domain). Any serious comedian will face an impossible dilemma in trying to be both accurate and fair, and at the same time not seem ”snowflaky” to at least some of his or her audience - at least if the artist wishes to avoid screening that audience beforehand or limit themselves to very select audiences. It is partly out of the artist’s control. Especially if the artist genuinely wants to broaden his or her subject matter beyond the least common denominator, or merely in order to get enough of a crowd to pay the bills.

The paradox is that precisely those comedians who wish to walk the line and deliver genuinely funny and educational jokes must first educate the audience. And out goes the edginess. So, the cririque, or analysis, of what it takes to produce good comedy must take into account not only the joke, the comedian and the delivery, but also the audience and the reception.

I do of course agree that comedy should not inteoduce or reinforce faulty stereotypes, incorrect or unsophisticated characterizations of subjects or people. (Though market and psychological forces tend to push comedy, as well as any kind of entertainment etc., in that direction.) But it is ineffective to blame individual comedians for being part of that evolutionary spiral. Especially since many of them may sincerely be trying to meet your balance criteria, and/or my enlightenment criteria - and believing that they are succeeding.

Maybe a more succinct way of putting it: If good (cathartic) comedy demands that comedian and audience share the same (kind of) darkness, then good comedy can only be produced in groups and contexts where this criterion is met. That may well be true, but ther is no way to limit attempts at comedy (of any kind or quality) to such contexts. What goes on outside such contexts may be more or less humourous or malignant. It is always a good thing to expose incorrect stereotypes, murky thinking and malicious agitation, whether it occurs on a comedy stage or not. But isn’t it better to just call it what it is, rather than calling it ”bad comedy”?

3 mars 2019

Samhället - skolan - eleven



Samhället har blivit så komplext de senaste 100 åren att den 1800-talsskola vi fortfarande har, där nu 9 (+3) år vikts åt vad som tidigare räknades som grundläggande läsning, räkning, samhälls- och naturorientering, för länge sedan packats alldeles för full.

Utöver dessa grundläggande kunskaper ska skolan nuförtiden även ge alla elever avancerade kunskaper i dessa ämnen och många fler. Det går inte.

Resultatet har blivit att skolan börjar från början, men slutar från slutet. Alltså att man på gymnasiet har mycket krävande och fullmatade ämnesplaner och -mål.

Detta innebär i sin tur att de flesta eleverna får en mycket grund förståelse - även av de relativt grundläggande basämnena.

Detta, i sin tur, innebär att även de som läser vidare efter gymnasiet inte som förr kan fördjupa och bredda sig utifrån en solid grund utan istället får en allt "porösare" kunskapsprofil.

Kort sagt: Det är inte konstigt att eleverna verkar kunna mindre och mindre - alltfler tvingas (försöka) lära sig alltmer på allt kortare tid.

1 mars 2019

Utdrag ur "Utopia för realister"


...somligt här i livet, till exempel musik, låter sig helt enkelt inte effektiviseras. Våra kaffebryggare kan vi tillverka allt snabbare och billigare, men kyparen kan vi på sin höjd få att springa lite snabbare.

Därför är det fullt logiskt att vi i kapplöpningen mot maskinen fortsätter att investera allt mindre i produkter som enkelt låter sig effektiviseras och i stället lägger mer pengar på arbetsintensiva tjänster och bekvämligheter som konst, sjukvård, utbildning och säkerhet. Det är ingen tillfällighet att länder i toppen på välfärdsrankingen - som Danmark, Sverige och Finland - har en omfattande offentlig sektor. Här ger man stöd till områden där produktiviteten svårligen kan öka. Historieundervisning och läkarbesök låter sig inte lika enkelt ’effektiviseras’ som framställningen av kylskåp eller bilar.
Den naturliga konsekvensen blir då att den offentliga sektorn slukar en allt större del av kakan.

Fenomenet uppmärksammades på 1960-talet av den amerikanske nationalekonomen Wiliam Baumol, därav beteckningen ’Baumols sjukdom’, och det beskriver ett läge när priserna inom arbetsintensiva sektorer som sjukvård och undervisning stiger snabbare än inom sektorer där allt fler av arbetsuppgifterna kan utföras maskinellt.

Men stopp ett tag...

Borde vi inte hellre kalla det för en gåva än en sjukdom? Faktum är ju att ju snabbare och effektivare våra fabriker och datorer blir, desto mindre behöver vi bry oss om effektivitetsaspekten inom vård och undervisning. Det vill säga: ägna mer tid och uppmärksamhet åt våra sjuka och gamla och införa mindre skolklasser. Det vore väl fantastiskt? Enligt Baumol är det främsta hindret för att vi ska kunna omfördela våra resurser till så nobla syften ’illusionen att samhället inte har råd’.

Det är en styvnackad illusion. Om man är besatt av effektivitet och produktivitet är det svårt att inse det sanna värdet av vård och undervisning. Det är skälet till att åtskilliga, såväl politiker som skattebetalare, enbart ser till kostnader. De inser inte att ett rikt land tvärtom borde investera mer i lärare och läkare. I deras ögon är kostnadsökningarna inte en gåva, utan en sjukdom.

I kapplöpningen mot maskinen måste vi hur som helst, om vi nu inte föredrar att driva våra skolor och sjukhus som fabriker, utgå ifrån att kostnaderna för vård och utbildning bara fortsätter stiga. Produkter som kylskåp och bilar har däremot blivit *för billiga*. De som enbart ser till en varas pris blundar för en lång rad andra kostnader. En brittisk tankesmedja har räknat ut att en reklamman för varje införtjänat pund i själva verket förbrukar ett värde av sju pund i form av stress, överkonsumtion, miljöförstöring och skulder. För samma inkomst skapar däremot en sophämtare ett mervärde på tolv pund i form av folkhälsa och hållbarhet.

Den offentliga sektorn utför många tjänster med en uppsjö av dolda intäkter, medan den privata sektorn i stället är genomsyrad av dolda kostnader. ’Vi har råd att betala mer för de tjänster som vi behöver - i första hand vård och undervisning’, skriver Baumol. ’Vad vi däremot kanske inte har råd att betala är följderna av de sjunkande kostnaderna’.

Det här är lätt att avfärda med argument som att den sortens ’externa effekter’ inte kan beräknas eftersom de bygger på alltför många subjektiva antaganden. Visst, men däri ligger själva poängen. Varken ’värde’ eller ’produktivitet’ går att uttrycka i objektiva siffertal, hur mycket vi än låtsas. ’Många avlägger examen, alltså håller vi hög klass på undervisningen’ - ’Våra läkare är fokuserade och effektiva, alltså erbjuder vi god vård’ - ’Vi publicerar oss flitigt, alltså är vi ett utomordentligt universitet’ - ’Vi har höga tittarsiffror, alltså producerar vi fantastiska TV-program’ - ’Tillväxten ökar, alltså går det bra för landet’ ...

I vårt prestationssamhälle är själva målen lika absurda som i de forna sovjetiska femårsplanerna. Att basera det politiska systemet på produktionssiffror är att jämställa välmående med ett kalkylprogram. ’Produktivitet kan robotar ägna sig åt’, skriver författaren Kevin Kelly. ’Människan är bättre på att fördriva tid, experimentera, leka, skapa och upptäcka’. Att styra utifrån siffror är det enda som återstår för ett land som inte längre vet vartåt det vill, ett land som saknar en utopi.

s. 117-119



Den i särklass bästa platsen att börja lägga grunden för en bättre värld är klassrummet.

Förbättrad skolundervisning må ha bäddat för meningslösa sysselsättningar, bullshit jobs, men har å andra sidan också möjliggjort en ny och påtaglig tillväxt på andra områden. På en tänkbar lista över yrken som fått störst inflytande över andra skulle lärare säkert hamna på en av topplatserna. Inte för att lärare kan räkna med vare sig pengar, makt eller status, utan för att undervisning har en inverkan på något avsevärt större - mänsklighetens framtida vägval.

Det kanske låter dramatiskt, men ta första bästa grundskolelärare. Fyrtio år i ett klassrum med tjugofem elever innebär att man får ett livsavgörande inflytande på tusen barn. Dessutom influerar läraren eleverna i den ålder då de är som allra mest formbara. De är trots allt fortfarande barn. Fröken eller magistern rustar dem inte bara inför framtiden, läraren har på samma gång en avgörande inverkan på hur nämnda framtid ska gestalta sig.

Med andra ord är klassrummet den i särklass bästa platsen för oss att göra framtidsinvesteringar som på sikt är lönsamma för samhället som helhet.

Men att så också sker hör till sällsyntheten. Alla stora skoldebatter handlar om kvantitet. Om avkastning. Om didaktik. Skolundervisning framställs alltid i termer av anpassning - som ett slags glidmedel för att ta oss så smidigt som möjligt genom livet. I utbildningskonferensvärlden lämnas fältet fritt för marknadsanalytiker som skådar in i framtiden och slår fast vilka färdigheter som kommer att väga tyngst under tjugohundratalet. Nyckelorden är ”kreativ”, ”anpassningsbar” och ”flexibel”.

Man riktar undantagslöst fokus på kompetens i stället för på värde och mening. På didaktik i stället för ideal. På ”problemlösningsförmåga” i stället för på vilka problemen är. Utan undantag kretsar man kring en och samma fråga: vilka kunskaper och färdigheter kommer dagens elever att behöva på framtidens arbetsmarknad - marknaden år 2030?

Vilket i själva verket är helt fel frågeställning.

År 2030 kommer det sannolikt att råda stor efterfrågan på listiga revisorer med rymligt samvete. Förutsatt att de aktuella trenderna håller i sig kommer länder som Luxemburg, Nederländerna och Schweiz att bli ännu mer lukrativa och effektiva skatteparadis för multinationella aktörer och lämna utvecklingsländerna ännu längre bakom sig. Om syftet med utbildning är att surfa på dylika trender snarare än att bryta dem, kommer egoism att vara det här seklets viktigaste färdighet. Inte för att lagen eller marknaden eller teknologin kräver det, utan kort och gott för att det uppenbarligen är det mest populära sättet att tjäna vårt levebröd.

I stället borde vi ställa oss en helt annan fråga: Vilka kunskaper och färdigheter vill vi att våra barn ska ha år 2030? I så fall skulle vi lägga tyngdpunkten på att styra och skapa, inte på att förutse och anpassa. I stället för att fundera på vad vi behöver lära oss inför en eller annan meningslös sysselsättning kan vi överväga vad vi verkligen vill syssla med. Det är en fråga som inga marknadsanalytiker har svaret på. Hur skulle de kunna ha det? De ägnar sig enbart åt att tolka trenderna, inte skapa dem. Det är vår egen uppgift.

För att kunna ge ett svar på frågan måste vi först rannsaka oss själva och våra ideal. Vad önskar vi oss? Mer tid över för vänner och familj? För frivilligarbete? Konstnärlig verksamhet? Sport? Framtidens undervisning skulle syfta till att förbereda oss inte enbart för arbetsmarknaden utan även för något mer grundläggande: livet. Vill vi tygla finansmarknaden? I så fall kanske vi borde ge våra spirande ekonomer några lektioner i filosofi och moral. Söker vi större solidaritet mellan raser, kön och klasser? Vig i så fall fler skoltimmar åt samhällskunskap.

Om vi låter undervisningen präglas av våra nya ideal så hänger arbetsmarknaden med av bara farten. Om läroplanen lägger större vikt vid konst, historia och filosofi kommer snart konstnärer, historiker och filosofer att bli mer eftertraktade. Det påminner om vad John Maynard Keynes drömde om när han 1930 kastade en blick hundra år in i framtiden. Tack vare ökat välstånd - och ökad automatisering av arbetet - skulle vi slutligen vara i stånd att ”skatta målen högre än medlen och låta det goda gå före nyttan”. Syftet med en kortare arbetsvecka är inte att vi alla ska kunna kunna sitta och rulla tummarna, utan att vi ska kunna ägna mer tid åt saker som vi verkligen värdesätter.

Till syvende och sist är det varken marknaden eller teknologin som avgör vad som är värdefullt, utan samhället. Om vi vill göra tjugohundratalet till ett sekel då alla blir rikare måste vi först av allt ta farväl av dogmen att allt arbete är meningsfullt. Och när vi ändå slaktar gamla heliga kor kan vi lika gärna överge den gamla vanföreställningen att hög lön automatiskt står i relation till hög samhällsnytta.

Då kanske vi också kan komma fram till insikten att det helt enkelt inte lönar sig att vara bankman om man vill skapa något av verkligt värde.

s. 163-166


Ur: Bregman, R. (2018; orig. 2016), ”Utopia för realister”, Natur & Kultur. Översättning Per Holmer.