Fem teser om religion

1. Religion är epistemiskt ansvarslös

2. Religion är moraliskt förkastlig

3. Religion är existentiellt fördärvlig 

4. Religion är psykologiskt inskränkt

5. Religion är socialt förödande

Många hävdar att religion är en privatsak, åtskild från rationalitet och vetenskap, och från ett liv som pålitlig och ansvarstagande samhällsmedborgare. Detta är uppenbart falskt, men framhärdas likväl av bekvämlighet, missriktad välvilja eller uppgivenhet. Religiös tro demonstrerar tydligt en ovilja eller oförmåga att följa grundläggande epistemiska principer och diskvalificerar därmed den troende från seriösa diskussioner. Uppmuntran till och upphöjelse av epistemisk ansvarslöshet - vilket är vad organiserad religion sysslar med - är en samhällsomstörtande verksamhet.

Religion omöjliggör en moral och etik värd namnet. Att detta ivrigt förnekas och vänds till sin motsats visar bara ett starkt undermedvetet behov av att signalera sin lojalitet till en grupp, och därigenom försäkra sig om egna fördelar. Inget är mer tribalistiskt, egocentriskt och skamlöst än hävdandet av idiosynkratiska normer, försvarade enbart med tabun och mysticism snarare än med universella hänsyn och generella argument. Att dessutom aggressivt framhärda att ingen moral är möjlig utan religion är höjden av fräckhet.

Religion är en livsförnekande, dödsförhärligande, masochistisk och underkuvad - men samtidigt patologiskt självförhärligande - inställning till existensen som vilar på groteskt överdrivna hot och belöningar. Vem vill leva sitt liv som en strykrädd hund, till vansinne psykologiskt manipulerad av villkorliga löften och godtycklig tröst från en fullständigt absurd men maktfullkomlig diktator? Eller som en lismande ja-sägare med storhetsvansinne? Ett förlamande Stockholmssyndrom som motverkar genuin frihet och ansvar och istället uppmuntrar till infantil kortsiktighet och inskränkthet: Världen får gärna brinna så länge man kan fantisera om ett hinsides paradis.

Det finns så många, tydliga, orsaker till varför människor har varit och är religiösa. Och dessa orsaker är alla så uppenbart, pinsamt dåliga. Många har att göra med egocentrism och inskränkthet av olika slag.

Eftersom religion i grunden är självisk så bidrar den både till splittring och maktfullkomlighet, till sekterism och teokrati. Den garanterar ständig misstänksamhet och osämja människor emellan.

Mer moral

Det häftiga kravet på social rättvisa är framförallt attraktivt för medlemmar av eliter som hamnat på efterkälken, vilka välkomnar den progressiva jargongens destabiliserande effekter som en ventil för att vädra sin besvikelse över sin status.

Av strukturella och demografiska orsaker kan ett samhälle ibland genomgå en fas av överproduktion av eliter. En hel kohort av högutbildade och intellektuellt tungt beväpnade unga människor, tyngda av föräldrarnas höga förväntningar, inträder i vuxenvärlden med stor förhoppningar och lysande examensbetyg, bara för att upptäcka att ljuset i tunneln inte kommer från en kassakista utan från ett tåg som rusar emot dem. Den brutala konkurrensen i hamsterhjulet upphör aldrig, för alla andra är lika högutbildade och den outtalade försäkran om att fina examina utan vidare kan omvandlas i sexsiffriga löner visar sig vara en grov överdrift. Mängden bra arbeten med hög prestige är begränsad, och de flesta blir med nödvändighet tomhänta. Detta väcker någon gång intrycket att någonting i grunden är fel på detta samhälle. Men ”trots de bästa förutsättningar har jag inte lyckats bli så framgångsrik som jag hade hoppats, varför jag förtärs av avund och ressentiment” är ingen bra politisk slogan för att framkalla solidaritet och sympati. Därför utropar man sig hellre till förkämpe för de förtrampade, i vilkas mun man - självfallet aldrig till egen fördel - lägger omstörtande paroller som kräver en helt ny samhällsordning. Skulle man, som så att säga kollateral vinst, kunna sticka en dolk i ryggen på en konkurrent om ett begärligt arbete på en redaktion eller ett kontor för att han inte i rättan tid har uppdaterat sitt cv med önskvärda pronomen, så desto bättre. Bland välbärgade vita utmynnar det hela i ett slags psykodrama, där de inblandade parterna är de som inte alls känner sig skyldiga till de existerande sociala orättvisorna, de som helst vill ägna orättvisorna mindre uppmärksamhet och låta dem förbli obelysta och en liten grupp svarta intellektuella som ansluter sig till antingen det ena eller det andra narrativet.

Ur boken Moral av Hanno Sauer, s. 270-271. Översättning Joachim Retzlaff. Utgiven på förlaget Daidalos 2023.

Moral

Kort sagt: Vår morals evolution gjorde oss visserligen samarbetsdugliga, men begränsade våra moraliska dispositioner till dem vi räknar till ”vår” grupp (5 000 000 år). Genom externa miljöförändringar stegrades behovet av samarbete så mycket att det endast gick att tillfredsställa i allt större grupper. Bestraffning gav oss å ena sidan den självbehärskning och sociala fördragsamhet som erfordras, men försåg oss å andra sidan med en psykologi som med yttersta vaksamhet kontrollerar att vår grupps normer efterlevs (500 000 år). Genernas och kulturens samevolution gjorde oss till varelser som är hänvisade till att lära av andra för att på bästa möjliga sätt tillgodogöra sig den ackumulerade stocken av kunskaper och färdigheter. Samtidigt måste man nu kunna avgöra vem man vill lära sig av - det vill säga vem man litar och tror på - och detta förskott i form av förtroende förmedlas via gemensamma värden (50 000 år). Vår art, med dess samarbetande, punitiva och läraktiga individer, lyckades bygga allt större samhällen, som hotade att kollapsa under trycket av invånarantalet. Strängt hierarkiska organisationsformer började ersätta vår ursprungliga egalitarianism, så att samhällena spaltades upp i socioekonomiska eliter och ett både politiskt och materiellt eftersatt folkflertal. Den sociala ojämlikheten tilltog, liksom vår aversion mot den (5 000 år). Det var bara en tidsfråga innan moralens historia frambringade en kulturell konstellation som ersatta släktskap,och hierarkier som samhälleliga strukturprinciper med autonomt etablerade samarbetsformer mellan individer. Denna nya nivå i den sociala evolutionen frigjorde aldrig tidigare skådade drivkrafter bakom ekonomisk tillväxt, vetenskapliga framsteg och politisk frigörelse, vilket ledde till det moderna samhälle som vi fortfarande lever i (500 år). Samtidigt ökade spänningarna mellan vår psykologiska aversion mot social ojämlikhet och de ekonomiska fördelar som möjliggörs av en samhällsstruktur som bygger på ndividuella fri- och rättigheter. Med ökande materiellt överflöd hördes alltmer högljudda krav på att löftet om jämlikhet äntligen skulle infrias: eftersatta gruppers sociopolitiska status blev en prioriterad moralisk fråga (50 år). Att detta inte gick att lösa med önskad skyndsamhet kännetecknar vår nuvarande situation, där huvudelementen i moralens historia har blivit en toxisk blandning: vår moraliskt uppladdade gruppsykologi gör oss känsliga för sociala uppspaltningar. Svårigheterna att övervinna de sista ojämlikheterna väcker misstankar mot alla dem som inte med nödvändig glöd kämpar för samma sak. Det förstärker samhällets uppdelning i ”vi” och ”dom”, vilket ökar vår mottaglighet för desinformation, eftersom vi i ökande grad gör beslutet vem vi ska tro på beroende på signaler om moralisk tillhörighet. Vår punitiva psykologi börjar nu allt känsligare pröva symboliska markörer för medlemskap i vår grupp och alltmer sanktionera bristande efterlevnad av gällande normer. Nutidens identitetskonflikter - både till höger och vänster - är en följd av denna dynamik (5 år). Men så måste det inte sluta, för våra politiska meningsskiljaktigheter är mestadels mycket ytliga, och under denna yta finns djupa, universella moraliska värden som är gemensamma för alla människor och skulle kunna lägga grunden för en ny förståelse.

Ur Hanno Sauer: Moral (Daidalos), s. 13-15. Översättning av Joachim Retzlaff.