Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

11 dec. 2009

Limelight

Living on a lighted stage
approaches the unreal
for those who think and feel,
in touch with some reality
beyond the gilded cage

...

Living in the limelight -
the universal dream
for those who wish to seem -
those who wish to be
must put aside the alienation,
get on with the fascination,
the real relation,
the underlying theme

Bara en av oräkneliga visdomar sprungna ur Neil Pearts penna.

26 nov. 2009

Saga: Behaviour

Är jag bara nostalgisk, eller är Saga helt enkelt ovanligt bra? Och varför kommer så många bra saker just från Kanada?

15 nov. 2009

Fiske på förmiddagen och litteraturkritik på eftermiddagen


Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt är publicerad på bokförlaget Atlas, och licensierad under Creative Commons. Författaren har valt licensformen Erkännande - Dela lika.

Som jag förstår det, innebär detta att jag inte bara har tillåtelse att publicera (delar av) texten här nedan, utan också att jag uppmuntras att göra det. (För säkerhets skull har jag bett om, och fått, klartecken från både författare och förlag.)

Hårt ansatt av lönearbetets vedermödor utnyttjar jag situationen till att återge några av de, i mitt tycke, centrala avsnitten i boken utan motprestation, d.v.s. (nästan) utan egna kommentarer. Befriande. Ovant. Lite läskigt. OK, here goes...

Många människor vill nog påstå att de lämnats på perrongen när framtidståget rusade förbi. En del skulle nog säga att de ligger fastspända på rälsen som en seriefigur i Lucky Luke. Teknologiutvecklingen framstår som en lynnig och onåbar kraft i människors liv, närmast att likna vid en vred forntida vädergud. Ibland kastar väderguden ut en liten ynnest, en mediespelare med dubbla lagringskapaciteten. Andra gånger kommer guden med genmodifierade grödor och strukturell arbetslöshet [min kursivering]... En hackers förhållande till teknologi kan närmast beskrivas som lustfyllt. Han, eller i undantagsfall hon, har fått pröva på hur det känns att sitta i förarsätet på framtidståget. Men liknelsen med en järnväg haltar. Bildspråket ger intryck av att rälsen mot framtiden är utlagd på förhand. Det var den bild som Margret Thatcher försökte slå fast med sin devis "TINA" - There Is No Alternative. Inget alternativ till globalisering, rationalisering, automatisering eller avreglering. Erfarenheterna från hackerrörelsen säger annorlunda. Vem som sitter i förarhytten har betydelse för vart tåget styrs.
(s. 67-68)

Jag vill gärna lägga (inte minst lärares och sjukvårdspersonals så kallade) "professionalisering" till listan av eufemismer.

Ett utmärkt exempel på vilka absurda förväntningar dylika kvalitetsdeklarationer ger upphov till ges av artikeln Skolan behöver bättre lärare, införd i oktobernumret av Hallands Affärer, en bilaga till Hallandsposten (bläddra fram till sidan 26). Jag borde inte ens låta mig uppröras, men kan inte låta bli. Jag noterar också att detta "redaktionella material" skapats av den finurliga pseudonymen L E Darén, vars e-postadress låter förstå att bakom texten står en medarbetare på produktionsbolaget Text-Media i Halland. Företagets slogan? "Proffs (sic!) på publicering - De bästa tidningarna ger det bästa resultatet".

Att lek kan ha samhällsomstörtande konsekvenser är en främmande tanke i dagens samhälle som är så djupt präglat av föreställningen om arbetet. Från Martin Luther till Sigmund Freud har det upprepats att det är genom försakelse som kultur och civilisation byggs. En aktivitet som inte är förknippad med ett visst mått av tvång eller olust tillmäts inte heller någon större vikt. Samma tankemönster återfinns på den politiska arenan. Att vara lekfull och samtidigt politisk aktivist är snudd på att inte ta viktiga samhällsfrågor på allvar. En som tog spjärn mot den attityden var Johan Huizinga. År 1938 skrev han Homo Ludens... Han gjorde gällande att kultur, vetenskap och civilisation inte har avancerat tack vare hårt arbete. Istället är det leken som har frambringat alla viktiga tekniska, organisatoriska och kulturella genombrott. Resonemanget går stick i stäv med den gängse föreställningen av hur teknik och forskning bedrivs. En vetenskapsman i vit rock och med allvarlig uppsyn i ett sterilt laboratorium bränner sig fast på näthinnan. Utvecklingen av dator-teknologin ger mer stöd åt hur Huizinga föreställde sig att teknologi och vetande skapas.
(s. 74)
Det historiska perspektivet tydliggör att amatöriseringen av kulturutövandet inte är en ny företeelse. Rimligare vore att sätta en parentes runt nittonhundratalet och en professionalisering som har drivits så långt att ett konstnärligt uttryck endast uppfattas som kultur om det utförs av yrkesmän [min kursivering]... Utmaningen mot immaterial-rätten är mycket mer genomgripande än vad som speglas i konflikterna kring fildelningsnätverken. Bokens huvudargument är att immaterialrätten i sista instans handlar om formerna för den konstnärliga skapandeprocessen. Immaterialrätten understödjer sådant skapande som bedrivs på en marknad. På marknaden dras en gräns mellan säljare och köpare och därför mellan kulturproducent och kulturkonsument. I de uttryck som växer fram i subkulturer på internet och på gatan görs ingen skillnad mellan aktör och åskådare. Alla inblandade deltar i lika hög grad i den konstnärliga processen. Då blir det svårt att motivera varför några ska ha betalt och andra ska betala för ett verk som alla gemensamt har medverkat till. Upphovsmannens med priviligierade rättigheter över verket har ingen självklar plats i kollektiva skapandeprocesser. Det är på denna nivå som immaterialrättens moraliska grunder skakas på djupet. Utmaningen är i första hand av filosofisk art men saknar inte en politisk udd.
(s. 120-121)
En viktig gradskillnad mellan deltagarkultur och etablerad, institutionaliserad kultur är att arbetet i deltagarkulturella gemenskaper i högre utsträckning är självpåtaget. De inblandade är juridiskt och ekonomiskt obundna vid verksamheten och sammanhanget. I denna begränsade mening är deras arbete frivilligt. Därmed inte sagt att arbetet som bedrivs på kulturinstitutionerna är påtvingat. Men i den mån som deltagarna är avlönade, eller när en förhoppning om att bli det en dag, tyngs deras konstnärliga verksamhet av ett helt annat allvar. Alla de avväganden som hör arbetslivet till gör sig påminda också i kulturlivet. Avsaknaden av juridiska och ekonomiska bindningar betyder inte att deltagarkulturella gemenskaper är mer jämlika. Tvärtom är de informella hierarkierna starka. Status är en viktig drivkraft för många, vilket i hög grad förklarar varför folk är motiverade till stora, gemensamma ansträngningar utan någon ekonomisk kompensation. Dock är de interna maktkonstellationerna nödgade att anpassa sig till den enkelhet med vilken medlemmarna kan lämna gruppen. Friheten att "rösta med fötterna" har stor betydelse för hur makt utövas i en grupp. Rörelsefriheten är tagen till sin extrem i de samverkansformer som har växt fram på internet. Exempelvis utvecklas fri programvara alltid under hotet om att någon tar programkoden som utgångspunkt för ett rivaliserande projekt... Initiativtagaren har ofta ett stort inflytande över gruppen i egenskap av sin kännedom om systemet och sin prestige, men hon har inga priviligierade, juridiska rättigheter över materialet och därmed inte heller över användarna av materialet. Syftet med upphovsrätten är just att instifta en sådan makt hos rätighetsinnehavaren. Kultur som utövas innanför immaterialrättens hägn är kringgärdad av juridiska och ekonomiska realiteter som försvårar för individen att lämna gruppen. Detta avspeglas i hur man förhåller sig till verket och till idén om ursprunglighet. Föreställningen om ett original böjer skapandeflödet kring det förflutna. I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och initiativtagaren till ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocessen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.
(s. 122-123)

Status och prestige i all ära, men hur var det nu med leken? Visst ligger det ett visst mått av sanning i liberalernas ständiga hänvisningar till (den naturgivna) egennyttan som slutgilitig drivkraft. Men istället för att ersätta en valuta med en annan är det ju i sammanhanget mycket viktigare att peka ut de situationer där ingen marknad behövs - där den egna tillfredsställelsen står i centrum och där ingen handel är nödvändig. Där det egna skapandet är belöning nog. Där detta skapande förvisso också gynnar en publik (och alltså också blir samhällsnyttigt), men där skapandet hade utförts (på samma sätt) alldeles oavsett om denna publik funnes eller inte.

Min gode vän brukar alltid hävda att ett filmprojekt som Sagan om ringen aldrig skulle ha blivit av - åtminstone inte på en sådan stor skala, och med en sådan kvalitet (professionalism?) - om filmbolag, producenter och investorer på förhand kunnat garanteras kontinuitet och garanterad avkastning. Det är ett starkt argument. Men jag vill gärna tro - och detta tycks också bekräftas av det myckna "Making of"-materialet - att drivkraften hos Peter Jackson och hans tusentals medarbetare i första hand var glädje, kärlek och... lek.

Det här med att nära en förhoppning om att bli avlönad... För mig innebär den i första hand en önskan om att kunna livnära sig överhuvudtaget. Jag menar alltså inte "livnära sig på" sitt arbete, sitt skapande, sitt kulturutövande... sin lek. Utan blott och bart att inte behöva gå kall och hungrig. Givet att man slipper oroa sig för detta, kan man hänge sig åt det man brinner för, den lek man vill leka (om man nu vill det). Inte för att tjäna pengar, utan bara för att man vill. Jag brukar säga att det i Sverige var länge sedan nu - kanske 50-100 år - som vi passerade den gräns där vi utan vidare skulle kunna garantera alla en behaglig tillvaro, utan förbehåll. Från denna punkt har vi envisats med att vidmakthålla ett klass-samhälle där alla kliver på alla och i panik skyndat, skyndat framåt i det ekorrhjul som kallas tillväxt för att vidmakthålla vår så kallade välfärd. Det finns många orsaker bakom detta, och vi ska kanske inte ägna så stor energi åt att klandra oss själva (eller andra), utan istället blicka framåt. Men det mest anmärknings-värda i denna, fortfarande accelererande, process är att så få, ännu idag, ifrågasätter logiken.

Jag tänker på de musiker och dansare som inte bara underhåller mig, utan som ger mig den andliga spis som jag - förutom mat och husrum - tarvar mest. De har sedan unga år hängett sig åt att bemästra sina konstformer, väl medvetna om att de härigenom aktivt minskar sina möjligheter att livnära sig! Det är inte altruism de ägnar sig åt; ingen institutionaliserad själavård: de kan helt enkelt inte tänka sig att leva - behagligt eller inte - utan att göra precis det de gör.

På tal om skaparens och skapelsens integritet kommer jag också att tänka på "tidstypiska" tolkningar av s.k. klassiska verk, kontra fria tolkningar av den klassiska musikens kanon. Jag tänker på Bach, som medvetet lämnade så mycket som möjligt öppet , men som samtidigt tecknade ned mycket distinkta idéer för eftervärlden. Jag tror inte att han skulle bli förvånad över att få veta att hans noter svävar runt i rymden, som en hälsning till andra intelligenta livsformer - tvärtom. Och jag tror heller inte att han skulle bekymra sig över huruvida dessa utomjordingar fick klart för sig att det var just han - J.S. Bach av Thüringen-släkten - som står som skapare av dessa platonska former. Däremot hade han nog haft en del att säga om eventuella förändringar i partituren - vilka, hur små de än vore, hade förvanskat idéerna till meningslöshet. (Bach gjorde sin "deal" med Gud och alla andra hänsyn förbleknade nog vid sidan av den. Det skulle nog gå lika bra med en mer jordnära musa...)

Det var först med romantiken i början på artonhundratalet som föreställningen om originalitet och individuellt författarskap fick genomslag på allvar. Idéströmningen var delvis en reaktion mot upplysningen, moderniseringen och den ekonomiska rationalitet som följde i industrialismens fotspår. Som en motbild till allt detta upphöjdes konstnären och författaren och hon försågs med en utomvärldslig aura. Den känslomässiga investering som gjordes i författarskapet låg senare till grund för författarnas krav på att deras litterära produktion borde tillhöra dem som en privat egendomsrätt. Det var budskapet i den kampanj som leddes av Victor Hugo i slutet av artonhundratalet. Kampanjen resulterade i Bernkonventionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna. Ett borgerskap med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk.
Försäljning av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och ordens marknad [min kursivering]. Denna roll har bestått ända fram till dags datum.

Men slutet för det romantiska författaridealet var inskrivet redan vid dess tillkomst. Bokmarknaden har uppgått i underhållningsindustrin och skrivprocessen rationaliseras precis som tillverkningen i vilken annan industri som helst. Den sakrala upphöjdhet som har omgett det romantiska författaridealet flagnar snabbt när yrket blir till ett jobb vilket som helst. Precis som i ekonomin i övrigt fasas bokmarknaden ut av monopolbildningar. Upphovsrätten, som möjliggjorde en marknad i kultur till att börja med, får en ny innebörd när rättigheterna ansamlas hos ett fåtal världsomspännande konglomerat. Det upphovsrättsliga skyddet fungerar nu som ett växthus för att skynda på koncentrationen av ägande inom kultursektorn. I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn. Författaren tynar bort tillsammans med den fria bokmarknad som hon sprang fram ur.

Författarens död utlystes redan under revolutionsåret 1968 av den franske litteraturkritikern Roland Barthes. Han argumenterade för att den individuella författaren inte ensam är skapare till det litterära verket. Berättelsen kommer endast till liv i läsningen av verket och därför är det läsaren som är verkets centralgestalt. När läsarkollektivet inkluderas i skapandeprocessen förlorar upphovsmannen sin särställning. Roland Barthes utfästelse kan förstås på två olika sätt. En tolkning är att tvåvägskommunikationen mellan författare och läsare alltid har existerat men att den har dolts av en ideologisk konstruktion som uphöjt författarens roll. Alternativt kan man förstå gravskriften över författaren som en historisk rörelse bort från det individuella författarskapet. I flera decennier har litteraturteoretiker arbetat med Roland Barthes tes. Dock har resonemangen ofta blivit krystade och akademiska. Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer däremot är författarens död en realitet.
(s. 124-125)

Var det någon som sa "Idol"?

---

Och så ett litet interludium...

ArchAsa skriver om Open Access. (Och Erik Svensson har nyligen skrivit om både detta och PLoS.)

Och se här: jill/txt skriver om en - potentiellt mörkare - sida av "deltagarkultur"...

...Walker Rettberg representerar dock, så vitt jag begriper, ett i grunden hoppfullt och konstruktivt perspektiv. Kanske är hon i första hand en distanserad observatör.

Jag kommer att tänka på det inlägg jag skrev med anledning av Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Om Jenkins förhåller sig ambivalent till en del framväxande former av digital samvaro, så är jag mer uttalat skeptisk; och om inte hedern förbjudit mig hade jag här länkat till några av de bloggar som jag med skräckblandad fascination ibland läser: Under förespeglingar om att erbjuda inspiration för handarbete utgör de i själva verket fullkomligt desperata rop på bekräftelse. Först och främst vill författarna övertyga sig själva och andra om att de lyckats (tillfälligt) leva upp till en kulturell norm. Denna norm är nästan uteslutande formad av reklambudskap. I andra hand vill de (troligen omedvetet, men som svar på en svag känsla av tomhet) övertyga sig själva om att de därmed också är lyckade... lyckliga... hela... fullkomliga... duktiga... Och nog är de nyttiga idioter, alltid!

---

But I digress... Hoppsan, vad raljant det blev! Tillbaks till Johan Söderberg, som i sin diskussion av (behovet av) deltagarjournalistik bl.a. tangerar Umberto Ecos tankar om Berlusconis Italien i essäsamlingen Kräftgång.

Paradoxalt nog är det först när ideologin avlägsnas som verksamheten växer till en kritisk massa med konsekvenser för samhällsutvecklingen. Bloggosfären ligger bättre till [än Indymedia] med att uppfylla målsättningen att konkurrera med traditionell nyhetsförmedling. Medieaktivisterna måste hälsa denna framgång med blandade känslor. En övervägande del av bloggarna intresserar sig för mode och konsumtion. Av det procentuellt mycket ringa antal bloggar som är direkt inbegripna i världspolitiken står många för en högerkonservativ linje. Bloggarna på högerkanten har inte sett den anarkistiska nyhetsförmedlingen i första hand som ett redskap mot ägarkoncentrationen inom nyhetsmedierna. För dem är bloggande en väg runt en i deras tycke vänstervriden journalistkår. Det faktum att bloggosfären spänner över en mängd uttryck och åsikter gör det svårt att referera till den som en rörelse. Det finns inte ett uns av samhörighet eller samordning hos alla de människor som står bakom fenomenet. Likafullt går det att tala om bloggosfären som en gigantisk, disparat och världsomfattande nyhetsbyrå.

(s. 139-140)

Jag måste i sammanhanget lyfta fram Erik Svensson och Olle Häggström m. fl., vars bloggar (särskilt den förstnämndes) representerar ett starkt uttalat vänsterperspektiv.

Arbetarna i kultursektorn är väl införstådda med att intressemotsättningen som råder mellan dem och deras uppdragsgivare. Det är därför som de klamrar sig fast vid upphovsrätten. Lagen ser de som sin garant för att inte bli överkörda av företagen. Även om fildelningsnätverken inte direkt ingriper i balansen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare så ingår fildelningen i en subkultur som frodas bland yngre generationer och där immaterialrätten inte längre är en accepterad norm. Fildelningen har blivit till en symbol för denna attitydförändring bland yngre vuxna. Inte heller är situationen helt ofördelaktig för kulturindustrin. Möjligheten hägrar att spela ut gratisarbetande amatörer mot avlönade yrkesmän. Vägen ligger öppen för att sänka arvodena och försämra villkoren inom kulturbranschen ytterligare. För kulturarbetarna är det detta som är den verkliga hotbilden. På kort sikt är utmaningen mot immaterialrätten ett större bekymmer för kulturarbetare än för kulturindustrin. Paradoxalt nog påskyndas den nedåtgående trenden av en skärpt upphovsrättslag. Kombinationen av en stark och på samma gång sönderfallande immaterialrättslagstiftning kan tänkas gynna kulturindustrin som får det bästa av båda världar. Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala ett fullpris för slutprodukten. Av den anledningen är det olyckligt att kulturarbetarna och deras intresseorganisationer i så hög grad har anammat en problemställning och gett sitt stöd till lagar som har utformats av och för kulturindustrin.
(s. 162)
Vad sägs om följande citat, ur en TT-artikel idag, 16/11 2009:
Ipred är bara en aspekt när det gäller hur länge vi lagrar data [fildelares IP-nummer]. Och den aspekten drar åt att lagra kortare tid
Patrik Hiselius, jurist på Telia Sonera

---
utkast nedan, fortsättning följer...

Påståendet att att fildelningen skadar arbetstillfällena inom kultursektorn bygger på en generalisering av musikartisternas speciella situation till samtliga kulturarbetare. Det kan förvisso stämma att fildelningen på sikt bidrar till att respekten för upphovsrätten luckras upp och att det i sin tur kommer att skapa problem för många fler grupper. Men andra anledningar måste sökas till svårigheterna som råder inom kultursektorn idag.

Närmare till hands vore att förklara situationen med att utbudet på kvalificerade kulturarbetare flerfaldigats i och med att stora satsningar gjorts på högre utbildning.

---

Estetprogrammet...
IT-universitetet på Lindholmen... min utsaga under boomen bemöttes med skepsis hos STIMDI väst... Men hey, it's your life!

Den allmänna utbildningsexplosionen... se tidigare inlägg, egna (t.ex. det här) och andras...
Olösliga ekvationer göms undan... vi har blivit för dyra för varandra... genuin kvalitet och omtanke kostar för mycket... några jobbar mer och mer medan fler och fler går arbetslösa, samtidigt som ingen kan göra allt det där vi gärna skulle vilja ha gjort - inte med hedern och utkomsten i behåll...

Det måste finnas ett sätt för alla att leva och verka med värdighet...
---

Jag är så bitter...
Vi kan leva utan tillväxt (DN Essä, 14/10 2009)


---



Detta kan väl vara ett tillfälle, så gott som något, att hänvisa till NE:s tema-artiklar under rubriken Sådan är kapitalismen.

28 okt. 2009

Dyskalkyli - finns det?

I matematikbrevet hittade jag bl.a. en länk till följande bok från NCM: Dyskalkyli - finns det?

Jag kommer att tänka på något som jag skrev i en uppsats under min lärarutbildning (och sedermera postade på denna blogg):

...de problem som jag själv observerat i klassrum i allmänhet, och i matematik-undervisning i synnerhet (på alla nivåer), [har] nästan uteslutande rört sig om en speciell form av kulturellt betingad pseudo-dyskalkyli, vilket också bekräftas av Herzig (2005). För att komma tillrätta med den, krävs ingen specialpedagogik i traditionell mening; inte heller pedagogiska nymodigheter, inriktade på de redan frälsta. Vad skolan (föräldrar, samhället i stort) främst bör erbjuda och sträva efter är istället engagemang och motivation. Då går det inte att kompromissa med (personella) resurser. En genuin kvalitetshöjning är ingen skrivbordsprodukt. Den kostar pengar.

I NCM:s beskrivning av ovanstående bok heter det bl.a. att:

...forskningen på området [har] intensifierats. Det allmänna intresset för specifika räknesvårigheter eller dyskalkyli har blivit alltmer påtagligt. Detta kommer bl a till uttryck i larmrapporter i media och i ett växande antal kliniker för utredning av dyskalkyli. Mot bakgrund av den forskning som kommit fram efter vår tidigare översikt och det ökande intresset [...] har vi bedömt det som angeläget att genomföra en ny forskningsöversikt... Forskningen på området är begränsad men vi har funnit intressanta arbeten och rön som vi hoppas ska bidra till en ökad förståelse för räknesvårigheters komplexitet och stimulera till diskussion om utveckling av undervisningen i matematik.
Som en inledning på en fortsatt diskussion hänvisar jag till två korta texter som jag har skrivit i detta ämne:

Det "stigande intresse" och de "larmrapporter" som omtalas av NCM bekräftas på ett slående sätt av läsloggarna på denna blogg. Jag har flera besökare varje dag som hittat mina texter efter att ha googlat termen "dyskalkyli" och liknande (ofta tillsammans med ord som "hjälp" eller "hjälpmedel"). Av datorernas IP-nummer m.m. att döma utgörs hälften av dessa besökare av privatpersoner - sådana som själva upplever sig drabbade, eller deras föräldrar - och hälften av lärarstudenter. Jag får också mejl och kommentarer med önskningar om hjälp.

Samtidigt vidhåller jag att vårt mest akuta problem är den utbredda pseudo-dyskalkyli som vi inte kan (eller bör) förväntas hantera på egen hand.

Men vänta bara... snart kommer vi att tvingas till fortbildning och merarbete som vi - och eleverna - i bästa fall har mycket liten glädje av. Det är som med ICA:s köttfärs: Om man bara kvalitetsdeklarerar sin verksamhet tillräckligt mycket så kan man (tror man) trolla bort ekvationer som inte går ihop. I fallet med köttfärsen är det (genuin) matkvalitet kontra pris som inte går ihop. I vårt fall är det kunskap kontra (i första hand elevernas) arbetsinsats och motivation.

Såg ni nyheterna i morse? Skolverket reagerar mot att stockholmsskolor delar ut oförtjänta G-betyg en masse. Jag minns fortfarande vad inspektören sade när hon var här: "Jag bryr mig inte om förutsättningarna - jag utvärderar bara måluppfyllelsen." Ja, just det...

Det kundperspektiv som nu fullständigt genomsyrar de yngre generationerna - alltså både elever och i många fall även deras föräldrar, samt politiker och ämbetsmän i karriären (och som framgick med all önskvärd tydlighet t.ex. i gårdagens Debatt på SVT) - är resultatet av en mycket smart, långsiktig och målmedveten kampanj som länge förts av marknadsliberaler: Det är ju fullständigt genialiskt att tuta i folk att de alltid har rätt (att kräva, kräva, kräva), och att om man bara tar för sig så är världen ett ostron. De få som lyckas ta sig fram i denna djungel blir framgångsrika men ytliga, och de flertal som inte lyckas ägnar sin energi på att skylla på andra (och kanske, med eftertankens kranka blekhet, på sig själva), samtidigt som deras olycka är fåtalets lycka.

Koppla ihop detta med knepet att trolla bort olösliga ekvationer genom att hänvisa till konkurrens och kvalitet, så har du dagens samhälle, och skola, i ett nötskal.

Det värsta är att de som sätter oss i denna situation, och de som gladeligen bistår dem, kan delas in i två kategorier:
  1. de som cyniskt inser, medvetet räknar med och vill ha ett 1/3-delssamhälle - alltså egoistiska och kortsiktiga kräk; och
  2. de som verkligen har gått på hela myten om marknadens förträfflighet.
Jag vågar inte uttala mig om fördelningen, men låt oss säga att den i Sverige har gått från 90/10 till 10/90, med ett ständigt ökande antal.

Jag avslutar genom att hänvisa till ytterligare en egenhändigt författad text:

Symptomdiagnoser i en inklusiv skola

Den upplyste despoten

Jag lyssnade nyligen på Jan Schierbecks föredragning om den nya gymnasieskolan, gy2011. Parallellt med denna lanseras också en ny läroplan för grundskolan, och inte minst en ny skollag. Vi står alltså inför en veritabel utbildningspolitisk revolution.

Gymnasiereformen verkar vara både genomtänkt och konsekvent. Den föreföll också - sina tydliga politiska markeringar till trots - falla i god jord hos den övervägande delen av kollegorna i regionen. Det är nog helt enkelt så att det enda rimliga ur pedagogisk synvinkel till stor del sammanfaller med en borgerlig politik i dagens situation. Få vänstersinnade kollegor, tror jag, skulle uppskatta att - vilket indikerats - delar av den förestående reformen rivs upp vid ett eventuellt maktskifte; särskilt inte om detta endast motiveras av ett ideologiskt ställningstagande (-krig). Än värre skulle det vara om vänsterblocket fortsatte att framhärda i sin politiskt korrekta flumpedagogik av missriktad välvilja, kombinerad med empiriska skygglappar.

Självklart hade jag hellre sett att en liknande reform hade växt fram ur ett vänsterperspektiv, och med en genuin kärlek till nyfikenhet, kunskap och bildning. Om och när skolan eventuellt finner en viss arbetsro framöver kommer de mer osmakliga aspekterna av och grunderna till den nu liggande planen att träda i förgrunden.

Den mycket professionelle och opolitiske Schierbeck kunde inte låta bli att med emfas fastslå att gymnasieskolans tredelade uppdrag står fast: att förbereda för yrkesliv och högre studier; att förmedla nödvändiga kunskaper och färdigheter för ett framgångsrikt deltagande i samhällslivet; och att bibringa (en grund för) bildning och personlig utveckling. Detta efter att (i mina öron) mycket tydligt ha konstaterat att arbetet så gott som uteslutande styrts av "avnämarnas" mycket specifika krav. Dessa avnämare utgörs i första hand representanter för näringslivet och i andra hand de högre lärosäten vars egna avnämare är just... representanter för näringslivet... Och inga andra.

Med detta sagt - planen är i stora delar sund. (Och i övrigt åtminstone tydlig och konsekvent.) Då hyser jag betydligt större farhågor för implementationen.

För det första är tajmingen usel: den ekonomiska snålblåsten gynnar sannerligen inga nystarter. För det andra hjälper inga luftslott i världen så länge den omhuldade marknaden är suverän i sin definition av kvalitet. För det tredje krävs extraordinära (och ej adresserade) åtgärder för att skolan ska kunna agera vågbrytare mot det samhällsklimat i vilket både elever och föräldrar intagit en självbelåten kundroll.

Rent konkret blir det hart när omöjligt att ta tillfället i akt och en gång för alla reversera tidigare och förhindra framtida betygsinflation.

Jag spänner säkerhetsbältet i väntan på den berg-och dalbanefärd de närmaste åren kommer att bjuda på: Jag ska inte låta mig entusiasmeras av fagra mål, för att sedan bli dubbelt desillusionerad när det visar sig att detta blir ännu ett exempel på ihåliga kvalitetsdeklarationer, à la ICA:s ompackade köttfärs.

En liten ljusglimt - och troligen ett försök att hantera några av omständigheterna ovan - är Björklunds förslag till återförstatligande av skolan.

Visst är det paradoxalt de traditionella blockskillnaderna är spegelvända i just denna fråga? I och för sig kan man misstänka att den skola borgarna vill förstatliga endast utgör en liten (och mer lättkontrollerad) del av en ny djärv värld av huvudsakligen privata alternativ. Och att sossarnas decentraliseringsvilja snarare ska ses som en önskan att öka medbestämmande och likriktning än som en liberalisering och differentiering (med åtföljande konkurrens). Men ändå.

Man bör också betänka de olika alternativ till det "vanliga" gymnasiet som presenteras i samband med reformen. När kraven höjs måste de som inte når upp till kraven tas om hand någonstans, och här har man förstås insett vikten av att presentera ett heltäckande skyddsnät: inte mindre än sex alternativa vägar föreslås, alltifrån något liknande det individuella program som finns idag (men självklart med högre genomströmning) till rent daglöneri. Och flera av dessa alternativ har det lokala näringslivet som tydlig "avnämare". I bästa fall handlar det om en lärlingsplats hos bygdens hantverkare; i sämsta fall om kyrkogårdskrattning och McDonalds.

(Det faktum att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kan enas om friskolorna illustrerar tydligt hur svårt vänstern har att presentera en tydlig linje. För högern är det, i jämförelse, "bar' å' åk' ", vilket förstås är omåttligt lockande - inte minst för en plågad pedagog. Konsekvens har förvisso ett egenvärde. Och det är generellt sett alltid lättare att vara konsekvent om man gör det enkelt för sig. Det har väl med entropi att göra...)

Den verkliga ironin utgörs emellertid just av Björklunds eget initiativ att förstatliga skolan (och därmed lägga den under sin egen kontroll). Här har vi marknadsliberalismens främste förespråkare; han som envetet hävdar frihetens och konkurrensens förträfflighet, inte bara som frambringare av bättre alternativ att välja ibland (för... inte riktigt alla) utan också som framtvingare av en allmän kvalitetshöjning. Det värsta han vet (säger han) är monopol, centralisering och toppstyrning: dessa kväver effektivitet och initiativkraft, fördummar och förslöar.

För en sann rättighetsivrare som Björklund är den representationella demokratin alltför långsam: makten ska ligga hos individen, hos entreprenören, hos kunden.

Extrema liberalister tror inte på demokrati överhuvudtaget. Däremot har de funnit det extremt framgångsrikt att kränga en form av skendemokrati som låter den själviske nära en välbehövlig (och bedövande) skenhelighet. Det är egentligen inget nytt.

Om det är något som även den rakryggade liberalisten däremot verkligen står för så är det en avsky för maktfullkomlighet. Historien har visat, säger han, att drömmen om en upplyst despot är dömd på förhand att krossas av den smorde individens oundvikliga otillräcklighet eller relativa ineffektivitet; eller av de underlydandes kollektiva klaustrofobi; eller - och framförallt - av den korruption som positionen definitionsmässigt leder till.

De kan ha rätt. Men lockelsen att smörja sig själv är så stark att den hos liberalisten oftast sublimeras till ett krav på att åtminstone vara herre i sitt eget hus (med omnejd, och havsutsikt). Och en vägran att ta ansvar för av att hans Lebensraum inskränker andras möjligheter.

(Och vid populationsdensiteter högre än stenåldersnivå leder detta till en olöslig ekvation, vilket i sin tur leder till feodalism i olika former. I globaliseringens och befolkningsexplosionens tidevarv torde detta vara uppenbart och därmed ohållbart, men systemet är självstabiliserande i en icke-optimal konfiguration av extrema skillnader i ekonomi, information och handlingskraft.)

Och nu har hungern efter makt - den högst mänskliga tron att man själv vet bäst - växt sig så stark att den övertrumfar alla ideologiska och strategiska överväganden. Björklund vet bäst, det är han säker på. Så säker att han struntar i att han framstår som en modern Caesar (eller Augustus).

Caesars historiska betydelse är oomtvistlig, liksom hans militära och politiska begåvning. Hans ursprungliga ambitioner (envälde eller fortsatt aristokratisk republik) låter sig inte säkert fastställas till följd av den tvångssituation i vilken optimaterna försatte honom i januari 49. Samma oklarhet gäller Caesars långsiktiga mål vid slutet av hans levnad. Han tycks då ha betraktat enväldet som den enda realistiska lösningen, men hur detta envälde i längden skulle ha utformats är det svårt att göra sig en föreställning om. Principatet, den egenartade kvasi-republikanska monarki som senare skapades av Caesars systerdotterson och adoptivson Augustus, förutsatte i mycket Caesars insatser men skiljer sig av allt att döma på avgörande punkter från hans intentioner.
Augustus (latin, 'den gudomligt upphöjde', 'den vördnadsvärde'), det hedersnamn som Gajus Julius Caesar Octavianus erhöll 16 januari 27 f.Kr. av den romerska senaten; se Augustus. Namnet hade under republikansk tid närmast religiösa övertoner och ansågs därför som en lämplig beteckning för den oövervinnelige fredsbringaren, till skillnad från det för romarna förhatliga rex (kung) eller Romulus (vilket avböjdes av honom själv).

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Officiellt kallade sig Augustus Caesar divi filius (Caesar, den gudomliges son). I enlighet med republikansk praxis innehade han olika ämbeten, som möjliggjorde effektiv politisk kontroll. Som folktribun var han okränkbar, med rätt att inlägga veto mot oönskade beslut. Fyra år efter Actium (13 januari 27 f.Kr.), när Augustus maktställning var säkrad, överlät han, säger han i sin självbiografi, staten till senatens och folkets förfogande, sedan han sörjt för att kontrollen av provinser med legioner förbehölls honom.

Augustus hävdade att han hade återupprättat republiken (staten = res publica), men i själva verket skapade han en ärftlig kejserlig monarki, vars tradition levde kvar till det tysk-romerska kejsardömets upplösning 1806. En förutsättning för den augusteiska republikens fortbestånd var att den politiska strukturen befästes av en ny ideologi, som i sin tur underbyggdes av legenderna om Divus Julius och myterna om den juliska ättens gudomliga ursprung.

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Nu tror jag ju - av både praktiska och ideologiska skäl - att skolan skulle (kunna) må mycket bättre i statlig regi, oavsett regering. Särskilt i sådana bakvatten till kommuner som jag själv bebor. Kunde inte låta bli att skåda given häst i munnen, bara...

15 okt. 2009

Preformation och epigenes

Viktoria Fareld kopplar sin diskussion av Taylors tvetydiga identitets- och originalitetsbegrepp till det sena 1700-talets embryologi. Inom detta fält:
...gjorde två teorier anspråk på att definiera begreppet utveckling: epigenesen - organismens successiva självorganisering - stod mot preformationen, den gradvisa manifesteringen av en på förhand formerad organism. Utvecklingen uppfattades å ena sidan som ett oavbrutet skapande eller en successiv tillblivelse, omöjlig att överblicka eller förutsäga och å andra sidan som en ordnad och förutbestämd process, en gradvis tillväxt av ett på förhand givet innehåll. Den sistnämnda idén låg väl i linje med den ursprungliga innebörden av ordet "utveckling". Ordet härrör...från det latinska explicato som åsyftar en mångfald som vecklas upp. Det har i stort sett samma betydelse som det latinska evolutio, i dess ursprungliga betydelse av att rulla ut en bokrulle eller att veckla ut en tankegång.
(s. 66)

Självet och jaget

...vårt liv [uppfattas] som självuttryck också i den meningen att det klargör vad vi är. Detta klargörande väntar på ett subjekts erkännande, och människan som medveten varelse når som högst då hon erkänner sitt eget liv som riktigt, ett sant uttryck för sina möjligheter
(s. 224)

Viktoria Fareld återger Charles Taylors expressivism, och jag tänker på bloggandet som (dokumentation av) ett livsprojekt.

Expressivismen som erkännandefilosofi visar, säger Fareld, "att identitet... inte är något som man ursprungligen besitter; genom att ha omedelbar tillgång till sig själv är man i ständigt behov av andras erkännande" (s. 61).

Fareld finner hos Taylor en oupplöst tvetydighet, en paradox i bruket av Hegels idéer både som grund för en ideologi av (universellt) erkännande och som grund för sin särartspolitik. "Min identitet förmedlas till mig genom min egen uttryckande aktivitet: jag blir den jag är genom att uttrycka vem jag är, genom att se mig själv i mitt eget uttryck" (s. 61). Samtidigt är jag, enligt Taylor, beroende av bekräftelse från andra, inom en kultur som redan finns.

Som jag förstår Farelds kritik ligger paradoxen i hur denna - nödvändiga och unika - kultur kan uppstå från början. Och i förlängningen i hur en teori om ömsesidigt erkännande kan leda till - förutsätta - avståndstagande, om än på gruppnivå. (Men jag kan ha fel.) Hegel själv verkar undvika cirkelresonemang när han hävdar att varje människa måste bli ett objekt för sig själv för att kunna relatera till sig själv som subjekt.

Fareld fortsätter att avtäcka de inneboende motsättningarna hos Taylor i sin diskussion av hans användning av begreppet originalitet. Ordet kan användas både för att beteckna något ursprungligt, men också något - i någon mening genuint - nyskapande. Och Taylor verkar utnyttja denna inneboende dubbeltydighet för att argumentera för expressivismen både som något slags kulturell arkeologi - en djupdykning in i ett kollektivt rotsystem (för att hitta sig själv?) - och som en individuell upptäcksresa ut mot det tidigare okända, ej tidigare kartlagda (för att skapa sig själv?).

Jag kan inte annat än misstänka att i botten av denna läpparnas bekännelse till en individuell frihet att vara den man är, bli den man vill bli (eller kanske: be all that you can be) ligger en förvissning, en förhoppning (eller kanske en uppmaning, eller en varning): Om du hittar rätt, då har du hittat hem, hem till just den gemenskap som Taylor själv vill ingå i. Det är kanske vad Fareld tänker när hon skriver:
Denna utvecklingstanke rör sig... inte enbart i ett betydelserum som upplöser varje klar distinktion mellan självutveckling såsom manifestering av något fördolt och såsom oförutsägbart skapande. Den präglas även av en individuationsprocess som är påtagligt subjektiv men likväl förankrad i ett sammanhang bortom den enskilde.

(s. 64-65)

13 aug. 2009

Förtröstan var ordet, sa Bill

Om den globala ekonomin är ett gigantiskt systemfel, så är vi individer dess naiva smörjmedel. Aase Berg skriver (i DN, 12/8 2009) med utgångspunkt i boken ”Globaliseringsfällan”:

Varför är vi så oförmögna att känna befogad och uppriktig rädsla i stor skala? Den inre känslan inför scenarier som ... Martins och Schumanns är distanserad skräck så länge de är förutsägelser, följd av massiv bortträngning när de slår in.

... Den här kluvenheten mellan samhällsapokalyps och individuell förtröstan ... är en underliggande inställning i hela den västerländska kulturen. ”Det händer inte mig!” är en sann och etablerad kliché om vårt förhållande till såväl döden som fattigdomen. Den här kollektiva glömskan, bortträngningsförmågan och det orealistiska hoppet är samtidigt livsuppehållande, det är de som möjliggör fortsatt kreativitet i en självförstörande omvärld.

Men samtidigt är människans betryggande glömska det största hotet mot all överlevnad. Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång. Av en specifik anledning: Demiurgen vet om det. Han rider på min inre trygghet, min ovilja att gripas av panik.

3 aug. 2009

Kommunitarismens lockelser och gränser

I Gläntas skriftserie Logos / Pathos utkom nyligen Victoria Farleds prisbelönta och omarbetade avhandling Att vara utom sig inom sig, med undertiteln Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Skriftserien redigeras av bl.a. teologen Ola Sigurdson.

En första distinktion som är värd att notera är den mellan kommunitarism och liberalism. När jag så här i efterhand tittar igenom mina anteckningar är den första tanke som slår mig att gemenskap nästan alltid definieras negativt: det finns inget "vi" utan att det (först) också finns ett "dem". När jag läste Farelds text fick jag uppfattningen att även Taylor opererar med ett "dem", trots sin ambition att inkludera hela mänskligheten i ett ömsesidigt erkännande; i Hegels ande. Kanske är han naiv. Kanske har hans uppsåt, med rötter i den kulturella splittringens Kanada, med tiden fått oanade eller oönskade konsekvenser. Kanske är han en ovanligt smart särartsivrare:

Taylor utgår... från att människan har ett grundläggande behov av att få sin identitet erkänd... En motsättning... mellan erkännande av likhet och olikhet återfinns i centrum av hans erkännandefilosofi. ... [Taylor] skiljer mellan två former av erkännande - likvärdighetspolitik och särartspolitik...
(s. 27)

Taylor förankrar sitt erännandebegrepp hos Rousseau, Herder och Humboldt, och skriver i The dynamics of democratic exclusion att "människors olikheter berikar individerna på ett sätt som skulle göra deras liv fattigare och mer inskränkt om de levde i ett mer homogent samhälle". Fareld citerar Taylors essä Living with difference:

Det var Herder och den från honom utvecklade expressivistiska antropologin som tillfogade det epokgörande kravet att mitt förverkligande av människans väsen är mitt eget, och sålunda förde han fram idén att varje individ (och i Herders tillämpning varje folk) är mänsklig på sitt eget sätt, som han inte kan byta med någon annan utom till priset av förvanskning och självstympning.
(s. 30)

Fareld skriver att trots att Taylor talar om identitet både som ett individuellt och ett kollektivt fenomen "diskuterar han inte den djupgående spänning som framkommer genom en analys av begreppet identitet, i form av identitetens dubbla referens både till det som särskiljer och det som förenar människor." För att beskriva identitetsbegreppets inneboende paradox använder Fareld filosofen Paul Ricoeurs termer ipse och idem:

Identitet som idem - samma - refererar till att han någonting gemensamt med, det vill säga att i vissa avseenden vara likadan som någon annan. Identitet som ipse - själv - hänför sig till mig själv som särskild, till det som gör att jag är jag.
(s. 36)

Och båda är nödvändiga. Idem möjliggör identifiering och igenkänning (även av mig själv), medan ipse är det som gör det möjligt för just mig att förändras. Man kan inte vara - eller beskriva sig själv som - någon, utan att hänvisa till (ingåendet i) ett vi. Samtidigt framträder det unika jaget först i och med sin topografiska relation till alla andra.

Fareld framhåller att Ricoeur själv använder distinktionen främst för att reflektera kring "identitetens narrativa struktur", vilket är intressant inte minst med tanke på det jag nyligen läst och skrivit om självframställning: "Framtid och förflutenhet spelar mot varandra i den historia som utgör våra liv och i det sätt på vilket vi upprätthåller oss själva som tidsliga varelser."

Men vad som framstår som centralt för såväl Fareld som för Hegel och Ricoeur är att det unika jaget framträder i relation även till sig självt:

Det innebär, uttryckt på hegelskt vis, skriver Ricoeur "att självets ipseitet inbegriper alteriteten i så hög grad att den ena inte låter sig tänkas utan den andra".
(s. 38)

Fareld skriver i en fotnot att hon väljer ordet "självet... för att tydliggöra att det rör sig om en relation; till självet står man alltid i relation (till skillnad från 'jaget' i betydelsen cogito)." Jag funderar en hel del på på detta, inte minst med tanke på den erkännandedialektik som utgår från Hegel. Tanken att man vinner sin identitet först genom att betrakta sig själv utifrån imlicerar för mig att åtskillnaden mellan 'jag' och 'själv' förlorar sin betydelse. Identiteten är både subjekt och objekt.

Autenticitet - upplevelsen av att vara i kontakt med sitt sanna jag - är, enligt Rousseau, "att vara sig själv nog". Farels diskuterar hur Taylor tycks göra våld på Rousseaus text: en känsla "som skulle gå förlorad om den vore samhälleligt förankrad, förvandlas till en känsla som 'förenar oss med en större helhet'".

Jag tänker på hur min far använde Rousseaus uttryck. För honom betecknade det en ohälsosam inbundenhet; en destruktiv självupptagenhet endast värd förakt. Och jag tänker på det faktum att Taylor är en praktiserande katolik. Jag tänker på alla de reaktioner mot vår malaise moderne som - oavsett om de kommer från religiöst eller sekulärt håll - tycker sig se en nödvändighet i att individen (återigen) underkastar sig ett sammanhang större än sig själv. Och jag håller med. Men jag tror det är dömt på förhand att förvänta sig ett allmänt erkännande av en transcendent makt; eller att människor (självmant) inrättar sina liv i enlighet med ett högre syfte.

En strävan efter autenticitet som inte utgår från människans konstituerande relationer till andra kan inte bli annat, hävdar han, än ett felaktigt och avvikande uttryck för detta ideal [om autenticitet].
(s. 48)

Enligt Fareld beskriver Taylor det moderna samhället som kännetecknat av en bristande självförståelse. Jag delar hans slutsats om behovet av ett mer vittgående erkännande av vårt ömsesidiga beroende av varandra, och sympatiserar med hans önskan om detta. Men jag tvivlar på att lösningen ligger i att ge idealet ett "fullödigare innehåll". Jag tolkar detta som ett arbete utifrån-och-in; från (ett mer lockande) proklamerat ideal till individuellt ställningstagande och handling. Jag undrar om inte den bristande självförståelsen istället ligger på det individuella planet. Jag tänker mig att processen måste ske inifrån-och ut, d.v.s. att varje individ - utifrån sitt egenintresse - förmås att agera på ett sätt som genererar en kollektiv kursändring.

Taylor åberopar Meads tankar om den generaliserade andre. Fareld skriver att detta begrepp:

...refererar till den större, samhälleliga, sociala och normativa struktur som omger individen, och som enligt Mead spelar en avgörande roll i hans eller hennes identitetsblivande. Genom den generaliserade andre internaliserar individen samhällets rådande normer och värderingar.
(s. 48)

Fareld finner dock Taylors användning av Mead tveksam, emedan han verkar inskränka den generaliserade andre till ett relativt närliggande vi, en "primär gemenskap". Jag tänker på de fransktalande québecois, och på kvarterskyrkan, som i min föreställningsvärld i första hand syftar till att skapa och upprätthålla ett "vi" i kontrast till - och på bekostnad av - ett "dem". Enligt Taylor innebär att veta vem man är "att vara orienterad i ett moraliskt utrymme, ett utrymme i vilket frågor uppstår om vad som är bra och dåligt". Och jag funderar på hur "bra" och dåligt" definieras, vilken räckvidd de etiska implikationerna ges.

Mead säger: "Vi måste vara andra för att vara oss själva". Fareld påpekar att:

Antagandet om identitetens dialogiska och därmed relationella karaktär kompliceras emellertid av att Taylor genom sin expressivism även håller fast vid en föreställning om att identiteten finns inom var och en, i betydelsen att varje människa bär på ett inre själv som förverkligas genom hennes expressiva handlande.
(s. 49)
...för att behålla identiteten som québecois får man inte bli för dialogisk med sina betydelsefulla Andra, det vill säga majoriteten engelsktalande kanadensare. Gränserna för dialogen bör därför sammanfalla med gränserna för Québec. Med andra ord bör de fransktalande (i första hand) identifiera sig med andra fransktalande för att bevara den fransktalande gemenskapen. En (alltför stor) identifikation utöver denna hotar gemenskapens framtid. Taylors dialog handlar om, vilket journalisten Andy Lamey kärnfullt formulerat, "att möjliggöra för gruppens medlemmar att spegla sig i varandra, så att den förståelsehorisont som Taylor åberopar inte sammansmälter med en annan kulturs och förändras, utan tvärtom förblir densamma".
(s. 217-218)

Ja, detta är kvarterskyrkan för mig. Och också mitt viktigaste (kanske mitt enda) förbehåll i umgänget med den kristna gemenskapen (i de former jag kommer i kontakt med).

En kristen vän förklarade nyligen för mig att den självutplånande ödmjukhet jag känner inför andra slår över i hybris då avsaknaden av självrespekt gör mig handlingsförlamad. I valet mellan att stå handfallen inför en hel världs lidande och problem och att med gott samvete arbeta för (i första hand) sitt eget och sina närståendes välbefinnande måste jag välja det senare. Och det goda samvetet erbjuds jag i (den kristna) gemenskapen. I det vi i vilket jag ingår (uppgår). På ett personligt plan kändes detta som en oerhörd (men kortlivad) befrielse.

Och kanske är det sant, i det att jag därmed tvingas erkänna mina egna begränsningar men samtidigt vinner kraft och glädje att leva och verka inom dessa begränsningar. Ja, det är nog sant. Men hur långt räcker det? (Och vilka är Taylors ambitioner - egentligen?)

Ur detta perspektiv kan kanske också (en del av) Humanisternas kritik mot Svenska kyrkan ses som både välmenande och välgörande. Att luckra upp gränserna mellan vi och dem kan bli kontraproduktivt, det goda syftet till trots.

Men jag kan inte - paradoxalt nog - vara mig själv nog, på detta sätt. Jag kan inte med gott samvete njuta av det som är mig "givet", i vetskapen om att det inte är en självklarhet. I vetskapen om att jag inte delar det med alla andra. Det är mina förfäders självklara gårds- och bysolidaritet som löpt amok i takt med moderniteten, globaliseringen och min egen klassresa.

Taylor pratar om språket som något en enskild människa aldrig kan överblicka eller kontrollera, och så långt är jag med. Likväl verkar han mena att språkets relationella karaktär inte utgör en begränsning då det används och utvecklas i en (avgränsad) gemenskap. I alla fall inte när det gäller dess förmåga att ligga till grund för (fullständigt) samförstånd, delaktighet och ömsesidighet. Han är därmed betydligt mer optimistisk än Derrida:

I sin beskrivning av människans belägenhet i en oavbruten översättning, utan tillgång till något originalspråk, tar Derrida fasta på det främmande i det egna - på att det modersmål som är hennes intimaste uttrycksmedel samtidigt är henne djupt främmande. Om Derrida därför talar om det språk som aldrig kommer att bli vårt, talar Taylor om det språk som alltid redan är vårt.
(s. 51)

...och jag tänker - av någon anledning - på en diskussion jag nyligen läste i matematiklärarnas tidning Nämnaren (#1, 2009) om hur bl.a. Quine och Putnam har försökt resonera sig fram till ett bevis för de matematiska objektens existens.

---

Kärnan i Taylors tänkande är expressivismen. Det är denna, tillsammans med en hegeliansk idé om historiens riktning och slutliga mål, som ligger till grund för hans bild av frihet och frigörelse; av individuell och samhällelig utveckling. Och det är också denna som präglar både hans närmande till marxismen och hans avståndstagande ifrån densamma.

Taylor lyfter fram fyra bärande element i det sena 1700-talets expressivism som alla utgör en kritik mot upplysningens tankevärld:

1) Ett antidualistiskt enhetstänkande, som avser att återförena människan - splittrad i förnuft och känsla, ande och kropp - med sig själv i en enhet;

2) En syn på frihet som "autentiskt självuttryck", som självförverkligande i opposition till frihet uppfattad som oberoende och icke-intervenering;

3) En föreställning om människans strävan efter enhet med naturen, det vill säga enhet mellan hennes inre natur och den yttre natur som omger henne och som gör henne delaktig i något större;

4) En föreställning om gemenskap med och enhet mellan människor, uppfattad som ett avfärdande av ett atomistisk syn på individen som i grunden fristående och autonom.

(s. 56)

Ja, det är väl relativt okontroversiellt att idag slå fast att både kapitalismen och liberalismen har löpt amok. Nymarxism och religion (kristendom) framstår som två alternativ; vitt skilda i vissa avseenden, men närliggande i andra. Fareld skriver ingående och mycket intressant om Taylors ambivalens inför marxismen. Taylors frihetsidé ligger nära det Isaiah Berlin kallar positiv frihet, vilket han kopplar till marxismen.
Taylor lyfter exempelvis fram att det var den "mycket intressanta postromantiska föreställningen inom marxismen [...] om konstnärligt skapande", vilken inspirerade den nya vänstern. Den möjliggjorde, hävdar han, en syn på människans självförverkligande som skapande verksamhet och en insikt om de politiska dimensionerna i människan som kulturvarelse, vilka präglade 60- och 70-talens vänsterrörelser.
(s. 222)

Samtidigt ser Taylor i Marx en alltför vetenskapsoptimistisk Prometeus, vars omvandling av samhället inte syftar till "en slutlig insikt om en större ordning utan i sista hand till naturens underkastelse under en av människan fritt skapad plan".

Jag tänker på Adorno och Horkheimer som, trots att Fareld inte nämner dem i sammanhanget, verkar erbjuda något av en kompromiss; eller åtminstone en ungefärlig riktning framåt - om än inte ända "i mål". Jag kommer att skriva mer om Adorno längre fram, men jag vill redan här notera att hur mycket jag än sympatiserar med och instämmer i hans bild av teknokratins förljugenhet och inneboende självdestruktivitet värjer jag mig likväl mot alla försök - som jag uppfattar det - att inskränka, förringa eller förvanska det vetenskapliga tänkandet. Samtidigt är det mycket viktigt att vi inte förlorar distans och ödmjukhet i våra försök till naturbehärskning. Och är det något Taylor - som troende - gör sig skyldig till så är det just tron (eller önskan att tro) att vi är ämnade att lyckas till slut, alternativt att det är OK om vi inte gör det (det löser sig på andra sidan).

Vad Taylor, och religionen, har på sin sida är en relativt klar och - i teorin - ovedersäglig högsta auktoritet och garant för skapelsens plan. Idealt innebär denna det kraftfullast tänkbara motmedlet mot hybris och därmed teknikoptimism. Även på det personliga planet har religionen ett trumfkort i det att den sätter det "sunda förnuftet" inom parentes och därmed skänker en väg bort från både självtvivel, misstänksamhet och ständig splittring.

Samtidigt framstår religiös underkastelse som en utopi, omöjlig att förverkliga ens på individuell nivå. I praktiken främjar religionen både intellektuell lättja och ett visst mått av ansvarslöshet - den förespråkar snarare ett begränsat ansvarstagande: qué será, será (eller kanske: In šaʾ Allāh.)

Marxismen, å andra sidan, framstår som den ideologi som i praktiken erbjuder det kraftfullaste vapnet mot teknikoptimism. Dess största svaghet verkar vara att den idé om frihet den presenterar som ett alternativ till marknadsliberalismen laissez-faire ter sig främmande, svårgripbart och ouppnåeligt - både på en individuell och på en samhällelig nivå.

Inget av dessa två alternativ, marxism och religion, kommer emellertid att på allvar aktualiseras i en process av fredlig, inifrån kommande samhällsomvandling i västvärlden så länge marknadsliberalismens trumfkort är i spel. Alan Greenspan uttrycker det mycket tydligt: "markets are an expression of the deepest truths about human nature and ... as a result, they will ultimately be correct". Det är förstås ett flagrant felslut (för en rationalistisk konsekvensetiker) men uttrycker samtidigt en djup sanning, vilken blir tydlig om man byter ut ordet "correct" mot satsen "the fantasy of choice".

---

Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, skriver Under strecket (10/8 2009) en intressant och i sammanhanget relevant text utifrån litteraturvetaren Azade Seyhans bok Tales of Crossed Destinies: om modernitet, belatedness, kulturell identitet och dialog med den andre.

27 juli 2009

Det agnostiska manifestet

Stefan Einhorn lanserar, med en artikel i DN Debatt 14/7 2009, det agnostiska manifestet:

  1. Öppenhet
  2. Respekt
  3. Etik
  4. Allas lika värde och möjligheter
  5. Ödmjukhet
  6. Sanningssökande
  7. Gemensamt ansvar
Einhorn formulerar därmed en livshållning som jag länge har tangerat.

För mig har begreppet andlighet förgreningar mot såväl etik och kunskapssyn som mot personlig utveckling och balans. Därmed får det också vittgående konsekvenser för filosofi och politik - och psykologi.

Nyligen har jag gjort några starka erfarenheter och fått en lite djupare förståelse för både mig själv och världen. Kanske har jag också gjort några nya insikter. När jag nu läser Einhorn, Habermas, Taylor, m.fl. funderar jag på hur livskraftig den vision är som jag hittills haft om ett samförstånd bland olikar. För mig själv. För framtiden.

Andlighet, i betydelsen erkännandet av och en levande tro på en metafysisk, transcenderande kraft, är ett så djupgående begrepp att jag nu tvivlar på möjligheten att jämställa de som tror - vill tro - och de som inte gör det (oavsett om de är ateister eller agnostiker). Det är kanske inte en fråga om det blå eller det röda laget, utan snarare om man är med i laget överhuvudtaget...

För mig som enskild människa är det mycket svårt att hitta fram till en genuin känsla av försoning. Av överlåtande, acceptans, villkorslös kärlek. Av respekt och tilltro. Kanske behöver jag (tron på) Gud för att må bra och för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. Kanske behöver vi alla det.

Jag har de senaste dagarna glimtat löften och känslor som jag aldrig tidigare under mina fyrtio år på jorden varit i närheten av. En möjlighet till försoning med mig själv och med världen omkring mig som jag inte trodde var möjlig. Kanske är den inte avhängig av tro. Kanske är den det. Jag vet inte. Ännu.

Jag har tagit till mig devisen att förkastandet av självrespekt är det största högmodet av alla. Det är en överdriven och missriktad form av ödmjukhet som förminskar inte bara min självkänsla och empati utan också min potential att göra gott för andra omkring mig. Jag hoppas att jag kan växa i och med denna insikt.

Jag har sett att vad jag tidigare skytt mest av allt - det ansvarslösa självförhärligandet - inte är en nödvändig konsekvens av egenkärlek. Och jag har äntligen erfarit en känsla av egenvärde, helt frånkopplad prestationer, och hur denna känsla frigör kraft. Kraft att prestera, med glädje - inte tvång.

(Kanske blev jag suggererad. Kanske är trons kraft just suggestionens kraft.)

Hur stort samförståndet än är och blir mellan det blå laget och det röda laget skiljs de åt av närvaron av (tron på, eller viljan att tro på) en transcenderande makt. Och jag undrar om inte denna skillnad är avgörande. Nog skulle lagen kunna spela ganska bra match tillsammans - helt säkert mycket bättre än vad de hittills mäktat med - men kanske är det så att den bästa fotbollen helt enkelt spelas av det ena laget. Och att den bästa laguppställningen inte utgörs av en blandning av lagen utan av en renodling av det ena. Kanske är det det röda laget. Kanske är det det blå.

Det är förvisso så att det i praktiken finns både för- och nackdelar med båda lagens taktiker. Men kanske är den ena potentiellt överlägsen den andra. Och kanske är det laget med den transcendenta kraften på sin sida som har förmågan att spela den vackraste fotbollen.

Jag har fått självrespektens stora gåva, men ännu inte trons. Kanske är självrespekt inte avhängig av tro. Men jag vann den som en konsekvens av andra människors tro, och det stärker mig i min tro på tron.

Pilgrim

Den moderne pilgrimens sju nyckelord:
  • långsamhet
  • frihet
  • enkelhet
  • tystnad
  • bekymmerslöshet
  • delande
  • andlighet

20 juli 2009

Glima-brottning

Åsa M. Larsson skriver på sin blogg, Ting & Tankar om Döda människors sopor. I slutet av sitt inlägg tar hon upp det Magnus Alkarp skriver om Glima-brottning under rubriken Riksantikvarieämbetet och nationalismen.

Jag blev verkligen tagen av Alkarps text. Och det som fascinerade mig mest var att jag först läste annonsen om evenemanget (lite slarvigt, som man gör) utan att reagera nämnvärt. Visst, det kändes lite fånigt och högtravande, men det ligger väl i sakens natur; i kulturinstitioners flåshurtiga och klämkäcka självberättigande och överdrivet ambitiösa och kanske ibland naiva nit. Inget att fästa sig vid.

Och sedan läste jag Alkarps text.

Och sedan läste jag annonsen igen. Och nackhåren reste sig. Det var som f-n! Är det sant? Kan det vara sant. Ja, det är ju sant! Jösses...

Åsa skriver att RAÄ har lovat att "studera saken närmare". Det ska bli kul att se vad det blir av det. Kanske skyfflas det under mattan. Troligtvis händer ingenting. Kanske något symboliskt.
I bästa fall tar man tillfället i akt; utreder noga, redovisar tydligt och går aktivt ut och "blåser upp" hela fenomenet, med detta (och andra) exempel som utgångspunkt. Kanske med hjälp av andra institutioner.

Är det något - konkret - som statliga kulturinstitutioner kan använda som existensberättigande (även under borgerliga regeringsperioder) så är det väl bildning, i bemärkelsen upplysning och erfarenheter som kan bidra till att alla medborgare kan skapa sig ett sunt förhållningssätt till samhällets grundvärden. I det här fallet ett varnande exempel på hur lätt det är att gå vilse...

(Jag minns att jag som verksam inom STF för några år sedan också reagerade över "mossig nationalromantik". De flesta - både medlemmar och ledning - rynkade oförstående på pannan.)

18 juli 2009

Solnedgång över Maui


Om självframställning

Den här sortens självbespeglande litterära biografi, ett subjektivt rollspel framfört i presens i tron att varje infall som poppar upp i författarens uppeggade hjärna skapar en tidlös kalligrafi på boksidorna vilken "En rysk roman" är ett exempel på, går i Frankrike under beteckningen auto-fiction. Den har starka beröringspunkter med 1970-talets bekännelselitteratur och är ytterst ett symptom på bloggsfären (sic!).
Magnus Ödmark, HN 25/6 2009

Det var nu några månader sedan jag läste Arne Melbergs bok Självskrivet: Om självframställning i litteraturen. Jag gjorde det för att förstå varför jag bloggar, och varför jag bloggar som jag gör. Och jag kände direkt att boken kunde hjälpa mig när Melberg, "fostrad med modernitetens skepsis mot det alltför personliga", redan i inledningen beskriver sitt projekt både som en "självprövning" och som en prövning av "nya sätt att förstå och beskriva litteraturens förhållande till verkligheten, dess hunger efter verklighet och dess verklighetsingripanden."

Och är det något jag minns (utan att kika i mina anteckningar) så är det Melbergs både-och.

Postmodernismens anti-subjektivitet; kritiken av det stabila och auktoritativa jaget; är inte någon ny och (temporärt) övergående trend, utan en del av en lång tradition:
...den kritiken formulerades redan av Montaigne och med oöverträffad skärpa av Nietzsche. Den tilltagande styrkan i kritiken... från Freud och framåt betydde väl att subjektet detroniserades men inte att det gick upp i rök utan snarare att det differentierades, fragmenterades och spriddes ut till olika förklädnader: ett mångfaldigande av de strategiska möjligheter varmed författaren kunde ägna sig åt att minnas, rekonstruera och konstruera sig själv och sitt själv.
(s. 9)

Det Melberg kallar litterär metafysik sorterar litteraturen (vetenskapen) i antingen fiktion eller sakprosa, antingen sann eller falsk. Men självframställningen försöker slingra sig ur denna dikotomi:
...den är både litterär och sakligt verklighetsbeskrivande. Den nöjer sig inte med fiktion. Eller den tar till fiktion i verklighetsbeskrivande syften.
(s. 10)

Jag läser alltså litteraturvetenskap som vetenskapsteori (även om begrepps-par som fiktion och fakta, subjekt och objekt, ibland måste spegelvändas). Finns det några invändningar?

Jag har sedermera läst Victoria Farelds avhandling om Charles Taylor, Att vara utom sig inom sig (jag återkommer till den längre fram), och därigenom bekantat mig med kritiken av den senare. Men jag undrar om inte Melberg, med hjälp av den analytiske filosofen Galen Strawson, bäst lyckas fånga den skiljelinje som går mellan Charles Taylor, Alasdair McIntyre, Oliver Sacks, Jerry Bruner m.fl. i "the modern Narrativity camp" å ena sidan och... sådana som jag, å den andra:
...det finns två personlighetstyper, den "episodiska" och den "diakrona". Narrativitetens förespråkare hör alla till den "diakrona" typen eftersom de föreställer sig livet självt ordnat som en berättelse med början, mitt och slut; och livets mening som upptäckten av och fullkomningen av denna berättelse. Medan den "episodiska" typen istället finner livet självt och livets mening i dess enskildheter, dess tillfälligheter, dess high-lights, dess episoder.
(s. 15)

Aha. Inte så konstigt, då, att det hegelska slutet på historien tycks så avlägset, för mig och många andra. Då är jag kanske inte så schizofren ändå, då jag trots min hårdnackade (materiella) rationalism och förkastande av den vetenskapliga berättelsen - den husserlianska meditationen - trots allt erkänner ett (personligt) behov av ett mer fragmentariskt, obundet, transcendent (?) uttryck.

Kanske är det så här den politisk-filosofiska kompassen borde utökas: med dimensionen episodisk-diakron?

Kanske är mina misstankar korrekta: Cirkeln sluts där den naturvetenskapliga metoden möter kosmogonin - fenomenografin är ett fruktlöst försök att kortsluta kretsen.

Återigen: vi behöver både-och. Men är det (natur-)vetenskap vi ägnar oss åt, så ska vi vara dess metoder trogna, utan hybris. Istället för att förkasta logiken, eller att försöka gömma dess begränsningar, ska vi använda den fullt ut, utan att kallas känslokalla. Istället för att försöka bevisa de matematiska objektens självständiga existens eller icke-existens, ska vi applicera matematiken varhelst det är fruktbart, utan att kallas reduktionister.

Kanske ska vi låta vetenskap vara vetenskap, och konst vara konst, och inte avkräva någon av dem allvetande och allsmäktighet (à la psyko-historia). Men kanske måste vi då också, i vårt upprätthållande av antingen-eller, erkänna vårt gemensamma och individuella behov av både-och.

---

Skrivandet, självframställningen, är ett konstruktionsarbete, men ett splittrat sådant: "...självet varken identifieras eller stabiliseras av skrivandet: självskrivandet innebär att jaget fördubblas till en instans som skriver om och reflekterar över det jag som lever och har levt", skriver Melberg.

Den ofärdige söker ständigt nya vägar till att förstå sig själv; den färdige skriver sig fram till den punkt där han blev den han är: den skrivande. Men det "färdiga" är ett metodologiskt grepp, endast giltigt i en mycket begränsad kontext.
Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva.
(s. 19-20)

Vem är jag? Varför är jag här? (Eller kanske: Vad håller jag på med?) Frågorna är eviga. Melberg ser dock ett mönster när han rangerar sina klassiker på en tidslinje: "[O]m döden motiverade den klassiska självframställningen så är istället exilen och förlusten de faktorer som motiverar...moderna självframställare...". Mönstret känns inte helt övertygande, men nog är det ändå så att en diffus känsla av förlust alltmer framstår som det huvudsakliga motivet till nutidens sökande efter svar. "För de moderna är självet inte så mycket en okänd kontinent som en förlorad, sjunken kontinent...". "Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad."

Bärgningsförsöken, självets konstruktion och re-konstruktion sker, enligt Melberg, med hjälp av strategierna visa, söka, dölja. Och nog är det just detta jag gör när jag berättar historier (historien) om mig själv; för mig själv. När jag skriver dagbok, när jag bloggar.

Det skrivande jagets förklaringar och berättelse kan aldrig bli definitiva eftersom redan nästa dag kan innehålla en ny upplevelse som ändrar på allt. Dagboksförfattaren är nästan lika ofärdig som det jag han eller hon skriver om och låter gärna denna ofärdighet influera sitt skrivande. Dagboken är därför en experimentverkstad för att testa den litterära självframställningens fenomenologi - dessutom har dagboken fått en förnyad aktualitet i det fenomen som går under namnet web-logs...

(s. 22-23)

Jag har tidigare lagt fokus på det offentliga sökandet och den offentliga uppvisningen, i tron att dessa komponenter är de enda som är åtkomliga - för andra, likväl som mig själv. I den mån mitt projekt handlar om konstruktion och förhandling, och inte blott om exhibitionism och bekräftelse, måste väl det som bearbetas vara identiskt med det som uttrycks? Emellertid har jag nu kommit att se döljandet och det dolda som inte bara väsentligt, utan också det mest intressanta. Jag tror också att det är åtkomligt, delvis. Jag kan till viss del urskilja det själv, på avstånd, med tiden. Men framförallt är det just här som läsarna spelar en avgörande roll. Sökandet skulle jag i princip kunna klara själv (även om jag förvisso önskar hjälp även med detta); uppvisningen likaså. Men det dolda: luckorna, skygglapparna, förnekelserna, värderingarna, vanorna, önskningarna, förvanskningarna, böjelserna, fördomarna... Dessa kan läsarna, bättre än skribenten, upptäcka och avtäcka.

---

Montaigne är för Melberg, som för mig, en utgångspunkt, en första klassiker. Han "hävdar sig själv och reser sig upp för att omedelbart därefter lägga sig platt". Och jag vill gärna tro Melberg när han i Montaigne (och i mig) ser något mer än egocentrism:

...att ämnets - självets - frivola, fåfänga, intetsägande, meningslösa karaktär inte bara är psykologiskt och sociologiskt bestämd utan också stilistiskt: Montaigne ersätter ett högt framställningssätt med ett lågt, ett offentligt med ett privat, ett klart med ett motsägelsefullt och ett meningsfullt (eller: finalt) med ett obestämt och öppet.

(s. 26)

Montaigne ifrågasätter självet och den enhetliga personligheten, och det är detta som gör honom så "modern" (eller kanske post-modern). Nietzsche och Freud skulle långt senare instämma i hans beskrivning av självet som ett "lappverk". Och det är denna insikt, och det kompromisslösa följandet av dess konsekvenser, som jag så högaktar.

Men Montaigne ifrågasätter också sitt projekt - precis som jag. Och han ger mig tröst; ett motiv jag kan tro på och göra till mitt, även om det delvis är en efterkonstruktion. Allt handlar om att leva väl:

"...vad jag än är vill jag vara det någon annanstans än på papper. Min konst och min färdighet har använts till att göra mig nyttig, mina studier till att lära mig göra, inte skriva. Alla mina mödor har jag ägnat åt att forma mitt liv." Montaigne lever för att "forma sitt liv", vilket betyder att han lever för att skriva (forma) och att han skriver för att leva. Både-och!

(s. 32)

Melbergs näste klassiker är Rousseau. Som snarare än att skapa och upptäcka sig själv vill bekänna och försvara. Men som även han erfar att "det stabiliserat transparenta jaget skuggas av sina egna motsägelser". Rousseau ser konspirationer överallt och "motiveras till ständigt nya versioner av samma gamla liv". Han döljer mer än Montaigne, också för sig själv.

För Nietzsche är människan, "det ännu inte fastlagda djuret". Självet som autonomt subjekt är en fiktion. Melberg menar att vi efter Freud och Focault knappast kan betrakta detta som en originell ståndpunkt. Jag tycker nog ändå att framsynen är remarkabel. Slaget om subjektet är knappast över. Lika framsynt är Nietzsches analys att språket förleder oss:

...grammatiken gör jaget till subjekt och till herre över predikaten, underförstått: sina handlingar. I verkligheten förhåller det sig tvärtom, menar Nietzsche: det är våra handlingar som bygger upp den storhet vi kallar Jag Själv.

(s. 40)

Men motivet att skriva finns där likafullt, och Nietzsches skrivande demonstrerar, enligt Melberg:

...att upptäckten av jagets många gömställen och språkets bedräglighet ingalunda hämmar det självframställande projektet utan snarare fungerar som positivt incitament och som en uppmaning till att experimentera med tanken och språket.

(s. 44)

Kanske även detta en efterkonstruktion?

Strindberg, liksom Rousseau, verkar i första hand skriva för att bekräfta sig själv och för att motivera sitt liv, så som det utspelar sig. Traditionellt "förklaras" Strindberg, säger Melberg, som ett "resultat av en psykologiskt respektive en sociologiskt bestämd orsak, vilket förstås reducerar hans litterära insatser". Men Lagercrantz "vänder på steken" så att Strindbergs liv "istället framstod som resultat av författarens litterära kalkyler och strategier."

Lagercrantz öppnade för möjligheten att liv och skrift inte skulle betraktas som orsak och verkan utan som ett samspel mellan ömsesidigt påverkande krafter.

(s. 47)

Och så, mot slutet av genomgången av sina klassiker, försöker Melberg sammanfatta och svara på en av mina frågor:

Det är frestande att ta till klichéer med djupsinnigt patos när man funderar över Varför: kanske dessa stora konstnärer gestaltar den radikala osäkerhet som utmärker det moderna livet och som innebär att identitet är något som ständigt måste skapas på nytt; att Jaget är en uppgift mer än ett faktum. Fast inte heller denna observation kan kallas säker; egentligen vet jag inte Varför man intresserar sig för sig själv, skriver om sig själv, framställer sig själv. Och jag misstänker att just detta - att man inte vet varför - kan vara den viktigaste drivkraften.

(s. 55)

Och fast jag egentligen inte vet mer nu än tidigare, så känner jag likväl att jag vet lite bättre.

---

I sin genomgång av modernister uppehåller sig Melberg vid bl.a. Thomas Bernhard och hans "insisterande jag-framställning" via sitt fiktiva alter ego Murau. Jag känner igen mycket i Melbergs beskrivning och analys av Bernhards texter:

Murau har inte mycket gott att säga om sin familj eller om sin uppväxt i Wolfsegg, men han har så mycket mer att kritisera i skarpast tänkbara ordalag, allt i enlighet med den "överdriftens konst", Übertreibungskunst, som han utnämner till sitt viktigaste medel för att "uthärda existensen" och till själva nyckeln till konst, filosofi och all andlig verksamhet - och man tänker sig gärna att Bernhard använder Murau som megafon för att meddela de överdrifter som gör tillvaron uthärdlig också för honom själv och formulera de beska sanningar, som annars skulle förbli osagda.

(s. 80)

Förutom (upplevelsen av) min bakgrund och utvecklandet av en överlevnadsteknik som ofta fått - och får - kontraproduktiva konsekvenser, kan jag också känna en dragning mot pseudonymitetens lockande lä. Men jag har aldrig vågat upphöja den bitska kritiken - vare sig den är överdriven eller inte - eller ifrågasättandet - vare sig det är befogat, konsekvent, eller inte - till ett oundgängligt verktyg; till en konst. Kanske är jag bara feg, undergiven. Eller är min självkritik en konst i sig?

Jag har också mycket svårt att acceptera (den helt anonymiserande) pseudonymen. Dels saknar den intimitet, direkthet, och förlorar därigenom slagkraft; den blir ett slött svärd. Dels signalerar den en ovilja eller oförmåga att stå bakom, stå för, utsagan. Och även om denna oförmåga kan ges en tillfredsställande orsak (som i mitt fall, hoppas jag), så när den ändå misstankar om ohederlighet och bristfällighet (egenskaper som, även om de inte helt kan undvikas, skulle ha kunnat bekämpas ytterligare).

När jag avkräver mig själv eller någon annan att "stå bakom" sina utsagor betyder detta naturligtvis inte att jag insisterar på sannhet, säkerhet, hållbarhet. I samma utsträckning som någon eftersträvar, eller tror sig ha uppnåt, ovedersäglighet (och först då gör sin utsaga) undergräver denne sin rätt att bli tagen på allvar. Att stå bakom sina utsagor är att villigt utsätta dem - och sig själv - för kritik, för möjligheten att själv upptäcka sina fel och brister. Det är ett absolut krav, och en ovilja att göra detta kan aldrig utgöra en helt tillfredsställande orsak till pseudonymitet.

---

För mig har bloggandet blivit ett alibi för en offentlig (men privat) självbespegling. Ett utkast, öppet för kritik. Likt tre små grisar bjuder jag vargen att blåsa, blåsa, blåsa... tills jag finner ett hus som står fast och tryggt i stormen.

Om dagboken gör avkall på berättelsens stringens, dess konstruktioner, dess ändamålsenlighet och dess konklusioner, så skulle det betyda att dagboken visserligen inte kan ekvivaleras med livet självt men ändå ligget steget närmare. Dagboken avstår från den stora Berättelsen som meningsgivande instans; den utvecklar i gengäld ett myller av små berättelser.

(s. 120)

Jag har alltid tvivlat på dagbokens föregivet hemliga karaktär. Finns de verkligen, de tysta, starka, som låter samtalet, funderingarna, vara en sak endast mellan dagboken och sig? Som aldrig "glömmer" att låsa den, aldrig lämnar den framme för att eventuellt bli upptäckt? Den litterära dagboken, åtminstone (oklart om min blogg kan räknas dit), "är inte uteslutande privat; den är snarare både privat och offentlig", säger Melberg.

Sartres Roquentin, fortsätter han:

...befinner sig i ett spänningsfält mellan fullständig fragmentering, tingslighet, meningslöshet och kontingens å ena sidan, och det meningsfulla och menings-skapande sammanhang som han kallar "berättelse" å den andra. Dagboken som litterär form balanserar just mellan dessa ytterligheter...

(s. 122)

Dagboken "kombinerar således en underbar frihet till att utveckla litteratur med den lika underbara förvissningen om att den egentligen inte alls är litteratur". Ja, just det. Och när jag motiverar mitt "meningslösa" bloggande för vänner och bekanta säger jag - medan jag obekvämt vrider på mig - att jag funderar på att skriva en bok...

Och med detta antyder jag (för mig själv) att jag använder bloggen som Kafka använde sin dagbok: som en "litterär verkstad". En "arbetsbok" i ett "kvasi-offentligt rum, som är privat men inte alldeles privat, litterärt, men inte alldeles offentligt."

När han några år senare läser igenom sin dagbok blir han "gripen", antecknar och stryker under: "Allt tycks mig som konstruktion." Det framgår inte om detta ska vara en självkritisk kommentar eller kanske en häpen observation.

(s. 128)

I Kafka känner jag också igen det maniska behovet av att skriva av sig. "Dagboken är den plats där Kafka registrerar sitt vardagsliv och sitt känsloliv och sitt kroppsliv - men den är samtidigt det redskap varmed han befriar sig från dessa hindrande trivialiteter och förvandlar sig till litteratur." Kanske ser Melberg i Kafka främst en konstnär som höjer sig över vardagen. Jag vill istället - också - se en plågad människa vars kamp med sig själv mynnar ut i - tvingar ut - något som vi i efterhand betraktar som konst, som höjt över det timliga:

Börjar på den nya dagboken i det bestämda syftet att skaffa mig sömn.

En annan passage som får mig att misstänka att Melberg väjer för det mano-depressiva, det i grunden disharmoniska, är detta:

En av de sista bevarade anteckningarna lyder: "Återstår bara att lösa gåtan varför jag var lycklig i fjorton dagar i Marienbad." ... Att det skulle ha varit lyckliga dagar låter varken oväntat eller gåtfullt för vem som helst utom för Kafka, som har konstruerat sitt liv som litteratur så att det utesluter det levda livet som lycka. Man tvingas misstänka att om Kafka bara kunnat lösa också gåtan Marienbad så hade han restlöst blivit litteratur och inte längre behövt dagboken. Och inte längre behövt leva.

(s. 129)

Detta är en av de få passager där Melberg för mig framstår som naiv. (Och jag nödgas hänvisa till de texter, under rubriken Liv och död. Och ångest., som jag finner mig oförmögen att publicera under denna genomskinliga pseudonym.)

Jag pendlar själv mellan förakt för min egen oförmåga till meningsfullt skapande och till meningsfull handling, och ett självbelåtet upphöjt lugn.

Jag vill inte bara läsa och skriva. Jag vill leva! Njuta! Ge! Göra!

Melberg skriver om Pessoas karaktär Soares, och de intrikata spelet mellan dessa, samt mellan läsaren och de båda gestalterna. Orons bok skulle kanske kunna beskrivas som en konstruktion av en konstruktion. Och kanske vill Pessoa bl.a. säga att meningsfull handling är en orimlighet, en fåfäng ambition. Åtminstone utgår hans karaktär Soares från premissen "jag är ingen".

Han är vad Nietzsche skulle ha kallat en "passiv nihilist" men ändå ingen desperado, snarare än mild melankoliker som i lugn takt registrerar sina observationer om den värld som inger honom leda. Han envisas med att förbli passiv och försöker utvinna något slags värde och mening i passivitet, leda, intighet etc. Vilket är detsamma som att han föredrar litteraturen framför livet: "Litteraturen är det behagligaste sättet att undgå livet."

(s. 131-132)

Det står inte klart för mig huruvida det är just individen Soares (Pessoa) som inte kan eller vill handla eller finna mening, eller om han ska (vill) tolkas som en representant för mänskligheten. Melberg beskriver Soares inställning som "livsfientlighet", men tillstår att han också verkar utvinna någon glädje - mening - i sitt "anti-liv". Jag funderar över hur Melberg själv ställer sig till begrepp som lycka, handling och mening. Sådana ställningstagande verkar vara avgörande för varje form av (litterär) analys.

Liksom för Kafka var dagboken för Anaïs Nin "det oumbärliga redskapet för att hantera livet och för att göra livet litterärt". Och som i fallet Kafka väljer Melberg att lägga fokus på det senare. Han talar om Nins dagboksinnehåll som "ett tydligt litterärt projekt" men också som en bildningsroman (för, får man anta, Nin själv), en sedeskildring och en psykologisk journal, och diskuterar hur olika utgåvor medvetet valt att lyfta fram olika aspekter.

Vad jag saknar i Melbergs analys är möjligheten att betrakta det "litterära" som något som i första hand tjänar till att söka bekräftelse; den litterära formen som det kärl konventionen påbjuder för att kunna föra ut sin självskapelse. "Allt som jag kan använda till romaner förs in i dagboken", säger Nin, och jag tänker på detta som ett alibi.

Också Gombrowicz skriver på en Orons bok: "en dagbok vars främsta syfte verkar vara att stabilisera och definiera den egna tillvaron, att hävda den egna existensen... att konstruera och profilera sig själv som litterär figur." Att läsa Gombrowicz dagbok är att "följa konstruktionen av en litterär persona", skriver Melberg, och jag känner mig stärkt när jag läser om hur Gombrowicz gör detta genom att gå i polemik med det han läser, och det han själv skriver.

"Mitt enda försvar", skriver han - försvar mot att bli missförstådd, undervärderad, osynliggjord - "är att definiera mig själv - att ständigt och jämt beskriva mig själv."

(s. 144)

Och, precis som jag själv vill tro, är dagboken (bloggen) den ideala formen för detta "eftersom den medger att Gombrowicz kan yttra sig sig om vad som helst och vem som helst men ändå alltid beskriver sig själv."

Jag hoppas också att jag, likt Gombrowicz, lyckas undvika en "tröttsam självlansering" då jag inser att mitt jag "inte är någon solipsistisk storhet utan betingas av annat och andra." Det är inte (bara) mitt jag som intresserar mig. Det är också ditt. Melberg beskriver det så att när Gombrowicz "gör jaget diskursberoende sätter han inte bara parentes om det romantiska författarjaget utan han anför alla tänkbara uppfattningar om jaget..."

Det är inte lätt att avgöra om Gombrowicz dagbok ska bedömas som dokumentation av ett egocentriskt eller rent av megalomaniskt jag, eller som kritik av traditionella jag-uppfattningar, eller som den litterära konstruktionen av ett diskursivt jag, eller som ett försök att inta positionen "jag", eller som ett lika stort försök att balansera mellan dessa varianter...

(s. 146)

Gombrowicz ger uttryck för en frisk distans, och tycks nästan blicka in i framtiden, när han skriver: "Hos mig har vissa idéer som finns i luften vi alla andas samlats till en speciell och oefterhärmlig Gombrowiczmening - och den meningen är jag." Han talar också med lätt ironi om sig själv i både första och tredje person, och om dessa båda personer ur ett allvetande perspektiv, i kursiv. Och även denna uppfinning ironiserar han över.

Jag minns att då jag av en tillfällighet fått syn på Melbergs bok och utan alltför stora förväntningar börjat läsa den snart kom att fundera över begreppet serendipitet. För mig är detta ett användbart begrepp så länge man har klart för sig att "slumpen" i detta sammanhang endast har att göra med vilka möjligheter man ställs inför (upptäcker) vid en viss tidpunkt, och inte med det faktum att man (ständigt) ställs inför sådana möjligheter. Nåväl, ett citat som - med utgångspunkt i de frågor jag ställde mig redan långt innan jag kände till Melbergs bok - illustrerar just vilken trevlig upptäckt den var är detta:

Gombrowicz framstår istället som en en aktiv nihilist (återigen i Nietzsches mening av "nihilist"), som frejdigt utnyttjar den diskursiva position han tillskansar sig till att hävda sig i och med oförytterliga meningar om allt och alla. Glömmer man bort den jag- och självkritiska förutsättningen framstår han som bara egocentrisk eller rentav tjatig; annars som en av den moderna litteraturens stora självprövare och självframställare.

(s. 148)

Jag kan bara hoppas att åtminstone mina ambitioner kan ses i ett liknande ljus...

---

I sin behandling av Skandinavien känner Melberg sig föranledd att utveckla teorin om exilen som drivande kraft bakom självframställningen, "eftersom vi inte varit speciellt hårt drabbade av folkförflyttningar och tvungen exil".

...likväl är det ju möjligt att den skandinaviska 1900-talsversionen av samhällsförändring och modernisering har främjat det slags reflexion som är självframställningens förutsättning. Jag tänker nu på uppbrott från landsbygdens traditionella livsformer, "stånds-cirkulation" och klassresor, den raska industrialiseringen och den lika raska övergången till post-industriella produktions- och kommunikationsformer med internationell orientering, konturerna av en självständig intelligentia och den massiva utvecklingen av utbildningsinstitutioner...

(s. 152)

Och jag tänker på min egen bakgrund och uppväxt; mitt liv så här långt, och mina barns framtid. Och på de outhärdliga nyrika.

Melberg använder August Strindberg och Selma Lagerlöf för att illustrera mellan vilka ytterligheter självframställningen oscillerar (under skandinaviskt 1900-tal). Position August: den ofärdige, konstruerande som ständig söker nya vägar för att uppfinna, upptäcka sig själv. Och position Selma: den färdiga, balanserade som försöker hitta, förstå, beskriva den väg som lett fram till detta jag. Melberg skriver det inte, men utifrån de författare han behandlar dristar jag mig att tillskriva position August något typiskt manligt, och till position Selma något typiskt kvinnligt.

(Jag skulle nu behöva reda ut vad jag avser med begreppen manligt och kvinnligt. Jag nöjer mig här med att säga att dessa begrepp inbegriper biologiska såväl som sociala faktorer. Och att jag tycker att begreppen är användbara även i de fall då en manlig författare ligger närmare position Selma, och vice versa.)

Jag fastnar mest för Melbergs beskrivning av Harry Martinssons författarskap (förstås). Martinsson är just en sådan outhärdlig(t) nyrik som jag ibland anser mig själv vara - outhärdlig(t) också för sig själv. "Det speciella är hans negativitet", skriver Melberg:

...Martinsson accentuerar avståndet [mellan nu och då], begriplig nog med tanke på att Martin ännu är en liten stackare och framförallt för att Martins barndom ännu inte verkar medge en framtida frigörelse. Men citaten antyder också att barndomen ännu tvingar sig på och besvärar den vuxne berättaren...

(s. 159-160)

"[H]ade Martin bara bestått av prosa hade hans berättelse varit ett socialreportage och han själv ett avslutat kapitel", skriver Melberg, som ändå placerar Martinsson mycket nära position Augusts extrem: "Nu fortsätter Martin att skapas i och genom Martinssons minnesarbete, som både handlar om att återge den prosaiska barndomen på troget vis och att bearbeta den poetiskt."

Melberg beskriver Martinssons arbete med sig själv som en dragkamp. En kamp om tolkningsföreträde, kanske. En kamp mellan den han har varit, den han tror sig ha varit; den han är, den han nu tror sig vara. Mellan Martin och Martinsson. Och det han tror, och har trott, förändras naturligtvis ständigt. Det är en evig kamp.

...minnesarbetet förenar dem ibland medan avståndet ibland tänjs ut så att de framstår som motsatser. Martin kan vara offer medan Martinsson excellerar i poetiska interventioner... Martin kan vara en företagsam rymmare medan Martinsson att döma av bastanta och förbittrade omdömen verkar fången i de situationer och oförätter som minnesarbetet har påmint om. Om självframställningen trots alla lysande inslag av poetisk bearbetning verkar disharmonisk så motsvaras det av att det framställda självet verkar ofärdigt.

(s. 162)

Ivar Lo-Johansson framstår, utifrån Melbergs beskrivning, som en extrem Selma. Melberg placerar honom förvisso "närmare" position Selma, men i mina ögon närmar han sig denna snarare från en ännu extremare position, än från position August. När jag läser om Lo-Johansson kommer jag att tänka på f.d. statsministern Göran Persson. Och på min egen far. (Jag lämnar nu alla förespeglingar om återgivande eller tolkning av Melbergs text, och ger mig ut på ett helt personligt strövtåg.)

Jag skrev tidigare att viljan att utsätta sig själv för kritik, viljan till självkritik, är ett absolut krav. För mig väcker position Selma alltid misstankar om ohederlighet, om ett desperat (men kanske omedvetet) behov av att rättfärdiga sig själv och sin världsbild. Ja, t.o.m. i de fall då jag stöter på någon som verkar vila tryggt i position Selma, kan jag inte låta bli att undra om positionen verkligen är så hållbar som den vilande utgår ifrån. Jag är helt enkelt skeptisk till den diakrona uppfattningen av tillvaron, och - som en konsekvens - till den diakrona personligheten.

Jag kan sträcka mig så långt som att acceptera att vissa människor verkligen har funnit vila. Men min misstanke om att deras viloläger närsomhelst kan rasa samman kan jag inte skaka av mig.

Jag tänker på den gamle präst som varit med om så mycket, uthärdat så mycket, och som blev min vän och fadersgestalt för en kort tid. Hans lycka, harmoni, trygghet, förvissning, överlåtande, tilltro, ödmjukhet var fysiskt påtagliga. De strålade ur honom, som ljus och värme. De värmde både honom och dem runt omkring. Och de gav honom pondus och handlingskraft.

Jag tänker på min mormor. En sådan stark kvinna. Som insisterade på att jag som helt liten skulle läsa aftonbön varje kväll. Som jag under tonåren uppfattade som (medvetet) naiv, men som jag som vuxen kom att hysa den största respekt för.

Ja, jag tänker på flera andra som jag inte för ett ögonblick skulle anklaga för intellektuell ohederlighet och som likväl funnit en avundsvärd harmoni. Särskilt då jag vet att denna harmoni inte är lättköpt, att den kräver ständigt arbete, kan jag uppskatta den, avundas den. Men jag vill aldrig byta in min skepsis.

Även Selma får min respekt, min suspension of disbelief. Kanske delvis för att hon är kvinna.

Men Göran Persson får den inte. Om Lo-Johansson kan jag egentligen inte uttala mig, men mina misstankar kvarstår.

Åter till Melbergs text. Jag stannar upp vid Lo-Johanssons berättarteknik: "ganska korta episoder, ofta humoristiskt fångade, ibland påtagligt indignerade, ändå lakoniskt berättade i den 'isländska' stil som Lo-Johansson tar upp och vidareutvecklar". Och som jag funnit så oemotståndlig sedan jag som ung första gången läste Röde Orm. Jag tror faktiskt att min ihållande fascination inför Frans G. Bengtssons text är en nyckel så god som någon till att förstå (lite mer om) mig själv...

Lite längre fram skriver Melberg om Agnar Mykle och hans självbiografiska romansvit om Ask Burlefot. Jag uppfattar det så att Mykle i sig själv och i sin text ovanligt tydligt - kanske också inför sig själv - oscillerar mellan position August och position Selma. Jag läser Melbergs ord om och om igen, och försöker anknyta dem till mitt eget liv:

Romanen om Ask Burlefot består således av biografiska porträtt och biografin innehåller en roman: Asks utveckling. Roman och biografi sammanfaller i huvudpersonen: Ask. Han är å ena sidan skildrad med påtaglig distans: unge Ask ska vara generad, fantiserande, hyperbolisk, kåt, romantisk, oansvarig, expansiv. Framförallt ska han befinna sig under utveckling som en ofärdig skapelse. Han ska se framåt. Han ska bort och ut. Den mogne Ask är i gengäld färdig: i analogi med Berättaren, som levererar den biografiska roman vi läser, så har Ask avgett sitt mästarprov - den komposition som antyds vara genialisk - och han har stadgat sig och kan se tillbaka och komma tillbaka. Å andra sidan är berättaren så pass sentimentalt förälskad i sitt unga jag att hans nu-perspektiv gärna flyter samman med romanens-biografins då. Resultat: den unge Asks puerilt tvärsäkra omdömen om Män, Kvinnor, Norrmän, Norge etc får auktoritet av Berättaren och presenteras som levnadsvisdom. Berättaren ska avslöja sitt unga jag som ofärdigt men kan inte underlåta att utnyttja sitt ofärdiga jag till att avge färdiga omdömen om världen.

(s. 173-174)

Mykle illustrerar, enligt Melberg, "det intrikata samspelet mellan berättare och protagonist". Melberg jämför i detta avseende också Mykle och Martinsson. Men istället för Martinssons negativitet uppvisar Mykle något som Melberg väljer att kalla "hatkärlek".

...berättaren är intensivt upptagen av unge Ask och ser alla gestalter och miljöer i relation till honom, berättaren anstränger sig för att markera distans, han ironiserar och han utlämnar men han kan ändå inte låta bli att stämma in, hålla med och stödja. Ask kanske kan karakteriseras som berättarens vanartige men intensivt älskade son? Hans unga jag? I alla händelser är Ask, i ännu påtagligare grad än Martinssons Martin och Sandemoses Espen, en ofärdig skapelse. Mykle ger ett facit till Ask som motiverar hans handlingar. Ask måste göra det han gör eftersom det är en del av hans utveckling och hans utveckling är nödvändig eftersom den leder fram till den mogne kompositören-konstnären, som väl får tas som en nödtorftigt förklädd version av berättaren själv. Utan Ask ingen roman. Ask måste offra kvinnor och barn och berättaren måste reducera alla som Ask möter till avslutade porträtt. Bara Ask lever och utvecklas och bara genom Ask kan berättaren påminna sig att också han har ett liv som inte är avslutat förrän porträttet av Ask är färdigt.

(s. 176)

För mig verkar det som om Mykle strävar efter att inta position Selma, men att inte heller han kan skaka av sig misstanken om att han inte helt kommer fram. Kanske tror han att det är möjligt, att han bara inte lyckats helt ännu. Eller frustreras han över att det i princip är möjligt (och eftersträvansvärt) att komma fram, men att just han - hittills - verkar oförmögen att nå hela vägen? Kanske kämpar han emot (mot) en insikt om att det inte är möjligt att komma hela vägen fram.

En sista skandinav som särskilt väcker mitt intresse är Sun Axelsson, som i ett politiskt laddat 70-tal inte vill bekänna, utan istället "'vill att mitt förflutna skall bli verkligt, att mitt liv ska bekräftas'". Ändå känner hon sig manad att resignerat stämpla sin bok som "bekännelselitteratur".

Men hon polemiserar: termen är en stämpel som man sätter på böcker skrivna av kvinnor. Män, däremot, "har genom tiderna skrivit böcker om sig själva, men då heter det rätt och slätt 'självbiografi', eller att boken har en 'självbiografisk prägel'." Denna välmotiverade litteratur- och könspolitiska markering bör inte hindra oss från att inse att den självframställande traditionen alltid haft inslag av "bekännelse". Likaså av den mer eller mindre exhibitionistiska impulsen att ge offentlighet åt det privata. Frågan är ju om inte hela den självframställande traditionen sammanfaller med den den socialhistoriska framväxten av just det "privata", därmed också med behovet att hantera, manipulera, diskutera, överskrida gränsen mellan det "privata" och det offentliga, politiska, allmänna.

(s. 189)

När jag läste Melbergs bok var det just sådana här inpass som gav mig den aha-känsla jag hadehoppats på. Det känns länge sedan nu. Nu tänker jag på Antigone, och på hur rationalism kan missbrukas även av de mest välmenande.

---

Vidgar man perspektivet ... och försöker tänka kulturhistoriskt, så kan man undra om inte det begynnande 2000-talet öppnar en ny fas i den litterära och konstnärliga självframställningens historia. ... mina exempel kan ses som bidrag till en trend, som ... nu expanderar elektroniskt under namn av bloggar. Tre stickord sammanfattar självframställningens utveckling i denna trend: estetisering, stilisering, design. Därmed minskar betydelsen av den kapacitet som var bestämmande för den traditionella och moderna självframställningen, nämligen minnet. Rekonstruktion lämnar plats för konstruktion.

(s. 199-200, delvis min kursivering)

Det där med att den nutida människan saknar (kollektivt, ackumulerat) minne, låter lite som Sokrates klagan över den moderna ungdomens fördärv (inte minst för att Sokrates själv troligtvis aldrig framförde den). Detta är knappast den första gången i världshistorien som rotlösheten skapar (reaktionära) bakåtprojektioner av en annan (bättre), svunnen tid. Det är alltid svårt att skilja ut det genuint nya från den oifrånkomligt speciella i upplevelsen av nuet.

Men nog är det svårt att motstå konstruktionens hyperbol. Den återfinns överallt - i filosofi, vetenskap, samhällsliv, konst, ekonomi, politik, psykologi - och förefaller osedvanligt välgrundad. Vi är friare att skapa - även oss själva. Men är det konstruktion i stället för rekonstruktion vi ägnar oss åt? Eller är det snarare en (delvis) omedveten rekonstruktion?

Melberg beskriver det "litterära uppdraget" som "att framställa och utveckla erfarenhet."

Frågan är bara om detta uppdrag fortfarande är aktuellt - eller om estetisering, stilisering, design är på väg att skapa en kulturell situation där glömskan är en viktigare egenskap än minnet, intrycket och uttrycket viktigare än erfarenheten.

(s. 224)

Eller är det kanske så att det kontinuerliga intrycket och uttrycket blir ett sätt att (delvis omedvetet) bygga erfarenheten? Melberg skriver om sampling: "I överförd mening handlar det om att 'processa' redan givna fraser och stycken till egna sammanhang i ett nytt koncept." Och även om han tillstår att detta knappast är något nytt, så får det med bloggen onekligen ett "uppsving". Ett annat begrepp är digitalisering: "Det själv som presenteras är digitalt både i teknisk mening och i betydelsen sammansatt och samordnat av alla de olikartade element som nätet erbjuder."

Melberg hänvisar till Jill Walkers "meta-blogg" och till Viviane Serfaty som beskriver bloggen som ett spel "mellan transparens, självreflexion, själv-i-scen-sättning." Och som kumulativ: "en kontinuerligt expanderande samling av komponenter, som var och en är en mikro-berättelse eller en kommentar som uttrycker en aspekt av sin upphovsman". Och det är bara att hålla med. (Meta-blogg, var det, ja...)

Kan det vara så att nätets självframställare uppenbarar en personlighetens mångfald som "alltid" funnits där men nu gjorts tydlig?

(s. 228)

Ja, jag tror det. Och det är positivt, i den mån det leder till att det som tidigare undertryckts kommer i dagen. Men det finns en baksida. I den poetiska friheten finns en ansvarlöshet.

Melberg skriver om Martina Lowdens roman Allt, och liknar den vid vad jag skulle beskriva som en utskriven blogg (utan hyperlänkar). Men allt är "litterärt bearbetat", skriver han, och jämför boken med Nins publicerade dagböcker:

...men hennes närvaro är sällan intim... Hon verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona. Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera oskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den
traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?

(s. 230-231)

Autentiskt privata? Nog är det skillnad på den "traditionella" dagboken och de många bloggar som mer eller mindre tydligt uttrycker en (kanske delvis omedveten) önskan att konstruera - och publicera - något annat, något mer, något mer i linje med ett (eller flera) ideal. Att övertyga sig själv och andra om att man lever upp till de bilder man matats med, och som man (mer eller mindre självständigt) valt ut. (Jag tänker på t.ex. Baumans Konsumtionsliv och Jordans Sex, pengar och makt.)

Eller privat autentiska? Jag uppfattar nog min egen blogg (och många andras) främst som ett sätt att hitta, skapa (tillsammans med andra) och visa upp en mer fullödig och rättvisande persona än vad som annars vore möjligt. Vad är jag, om inte en (mångfacetterad) persona - även inför mig själv? I den mån jag söker autenticitet når jag längre om jag inte insisterar på att vara privat (det visste Montaigne också). Jag kan inte upptäcka mig själv utan att spegla mig i andra. Och jag kan inte meddela mitt jag till andra utan att inkludera det som traditionellt betraktats som privat. Jag behöver också det skrivna ordet för att ge både mig själv och andra en möjlighet att närma sig mitt "sanna" jag. Det skrivna ordet övervinner tid och rum, och samtalets begränsningar. Sänker eller eliminerar de kognitiva och affektiva krav som samtalet ställer.

Melberg utnämner Nietzsche till stiliseringens Gudfader: "människodjuret blir inte färdigt med mindre än att det går utöver sig själv och närmar sig 'övermänniskan'. Att sträcka sig utöver sig själv handlar om att skapa sig själv så som ett konstverk skapas." En moralisk och estetisk uppgift. Melberg skyndar sig att tillägga att Nietzsches tankar stod i direkt opposition mot den eugenik som utvecklades parallellt med dem.

Nietzsches övermänniska behärskar "konsten att glömma" och är väl därför per definition en episodisk varelse. Och kanske just därför så skrämmande. Jag skrev tidigare att jag är skeptisk till den diakrona världsbilden, den diakrona personligheten. Jag tror inte att avtäckandet och fullkomnandet av Berättelsen - någon berättelse - är en rimlig målsättning. Samtidigt framstår den renodlat episodiska människan som en anarkistisk hedonist, oförmögen att delta i en kollektiv konstruktion.

Vad kan vi då hoppas att konstruera, tillsammans - om inte en berättelse, med en början, en mitt och ett slut? Ett provisorium. Ett ständigt förfinat utkast. En kollektiv blogg?

Kanske är det detta Nietzsche, eller Melberg, menar med en kritisk användning av historien. Melberg skriver:

...om självframställningens stora tradition har något att lära ut är det att tillvaron består av både-och: både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död.

(s. 234)

Glömska och minne. Är detta hemligheten?

---

Kanske är det symptomatiskt att Fabian Kastner i SvD (26/9 2008) irriterat konstaterar att "allt flyter":

Bokens huvudtes låter sig sammanfattas i två ord: ”både och”. Det är det saliggörande budskap som Melberg numer förkunnar. Det finns inget antingen eller. Allting flyter. Panta rhei. I förstone tycks det handla om genreteoretiska gränsdragningar, men betydelsen skiftar och byggs ut allt eftersom för att i slutet växa ut till ett helt evan­gelium. Fakta är fiktion, liv är död, utveckling ögonblick och alla äpplen päron och bananer.
Ty härmed placerar sig Kastner med båda fötterna tungt i den diakrona änden av spektrat och demonstrerar också den fruktan för anarki och nihilism som den religiöst konservative känner inför gråzoner - eller snarare schackbräden. Det ska vara en svart ruta, och en vit, och det ska vara enkelt. Ockhams rakkniv i kundens händer, i stället för i barberarens. Kastner fortsätter:
Hur mycket jag än sympatiserar med Melbergs projekt att riva ner genregränserna så är det svårt att blunda för att hans förkastande av alla begreppsliga kategorier också är att underkänna språket, litteraturen och våra möjligheter att tala om den.

Men detta är ett medvetet missförstånd. Både-och verkar för Kastner betyda detsamma som fenomenografin betyder för mig: att äta kakan och samtidigt ha den kvar; att blanda samman begrepp och att sudda ut gränser. Jag vill tolka Melbergs "master-trope" på ett annat sätt: som en djup insikt i människans begär och hennes begränsningar, och en strategi att förhålla sig till deras oförenlighet.