Endast vart femte barn i Sverige känner till FN:s barnkonvention, och än färre vet vad den handlar om, enligt Barnombudsmannens färska årsrapport.
I en intervju säger BO bl.a. att "många barn känner sig inte tagna på allvar", t.ex. när de är hos tandläkaren, går till vårdcentralen, på bussen och i mataffären.
I rapporten heter det vidare att skolan måste bli bättre på att informera om barns rättigheter. BO säger i intervjun att han "förväntar sig" att skolans skyldighet att upplysa om barnkonventionen skrivs in i den kommande skollagen.
Samtidigt rapporteras idag om två fall av kränkningar mot barn. I det ena fallet handlar det om en sexårig pojke, vars mun tejpats igen av en förskollärare då han efter att ha ombetts vara tyst replikerade "tyst kan du vara själv".
I det andra fallet handlar det om en treårig pojke som spänts fast i sin stol av en barnskötare efter att ha vägrat äta (han ville istället "göra färdigt en pärlplatta"). Pojken "blev rädd och grät". Skolinspektionens barn- och elevombud driver med anledning av detta - för första gången - en skadeståndsprocess som gäller förskolan. (När det gäller grundskola och gymnasium hanterar man många ärenden.)
Jag tar de ungdomar jag möter på största allvar. Kanske just därför måste jag, med risk för att stoppa foten i munnen, härmed erkänna (och nu gäller det att uttrycka sig försiktigt) att orden "rättigheter" och "kränkningar" står mig upp i halsen.
Lugn nu: Jag har inget i princip att invända mot BO:s rapport eller uttalande. Jag vet heller inte tillräckligt mycket om de två nämnda fallen för att ha någon egentlig åsikt därvidlag.
Vad jag däremot efterlyser - inte minst i egenskap av lärare - är en balansering av en för närvarande rättighetsmättad diskurs - den om förhållandet mellan barn (ungdomar) och vuxna; mellan elever och skola; mellan medborgare och samhälle.
Jan Björklunds tal till trots, frågar jag mig:
Hur är det med skyldigheterna, då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar