Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

27 juli 2009

Det agnostiska manifestet

Stefan Einhorn lanserar, med en artikel i DN Debatt 14/7 2009, det agnostiska manifestet:

  1. Öppenhet
  2. Respekt
  3. Etik
  4. Allas lika värde och möjligheter
  5. Ödmjukhet
  6. Sanningssökande
  7. Gemensamt ansvar
Einhorn formulerar därmed en livshållning som jag länge har tangerat.

För mig har begreppet andlighet förgreningar mot såväl etik och kunskapssyn som mot personlig utveckling och balans. Därmed får det också vittgående konsekvenser för filosofi och politik - och psykologi.

Nyligen har jag gjort några starka erfarenheter och fått en lite djupare förståelse för både mig själv och världen. Kanske har jag också gjort några nya insikter. När jag nu läser Einhorn, Habermas, Taylor, m.fl. funderar jag på hur livskraftig den vision är som jag hittills haft om ett samförstånd bland olikar. För mig själv. För framtiden.

Andlighet, i betydelsen erkännandet av och en levande tro på en metafysisk, transcenderande kraft, är ett så djupgående begrepp att jag nu tvivlar på möjligheten att jämställa de som tror - vill tro - och de som inte gör det (oavsett om de är ateister eller agnostiker). Det är kanske inte en fråga om det blå eller det röda laget, utan snarare om man är med i laget överhuvudtaget...

För mig som enskild människa är det mycket svårt att hitta fram till en genuin känsla av försoning. Av överlåtande, acceptans, villkorslös kärlek. Av respekt och tilltro. Kanske behöver jag (tron på) Gud för att må bra och för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. Kanske behöver vi alla det.

Jag har de senaste dagarna glimtat löften och känslor som jag aldrig tidigare under mina fyrtio år på jorden varit i närheten av. En möjlighet till försoning med mig själv och med världen omkring mig som jag inte trodde var möjlig. Kanske är den inte avhängig av tro. Kanske är den det. Jag vet inte. Ännu.

Jag har tagit till mig devisen att förkastandet av självrespekt är det största högmodet av alla. Det är en överdriven och missriktad form av ödmjukhet som förminskar inte bara min självkänsla och empati utan också min potential att göra gott för andra omkring mig. Jag hoppas att jag kan växa i och med denna insikt.

Jag har sett att vad jag tidigare skytt mest av allt - det ansvarslösa självförhärligandet - inte är en nödvändig konsekvens av egenkärlek. Och jag har äntligen erfarit en känsla av egenvärde, helt frånkopplad prestationer, och hur denna känsla frigör kraft. Kraft att prestera, med glädje - inte tvång.

(Kanske blev jag suggererad. Kanske är trons kraft just suggestionens kraft.)

Hur stort samförståndet än är och blir mellan det blå laget och det röda laget skiljs de åt av närvaron av (tron på, eller viljan att tro på) en transcenderande makt. Och jag undrar om inte denna skillnad är avgörande. Nog skulle lagen kunna spela ganska bra match tillsammans - helt säkert mycket bättre än vad de hittills mäktat med - men kanske är det så att den bästa fotbollen helt enkelt spelas av det ena laget. Och att den bästa laguppställningen inte utgörs av en blandning av lagen utan av en renodling av det ena. Kanske är det det röda laget. Kanske är det det blå.

Det är förvisso så att det i praktiken finns både för- och nackdelar med båda lagens taktiker. Men kanske är den ena potentiellt överlägsen den andra. Och kanske är det laget med den transcendenta kraften på sin sida som har förmågan att spela den vackraste fotbollen.

Jag har fått självrespektens stora gåva, men ännu inte trons. Kanske är självrespekt inte avhängig av tro. Men jag vann den som en konsekvens av andra människors tro, och det stärker mig i min tro på tron.

Pilgrim

Den moderne pilgrimens sju nyckelord:
  • långsamhet
  • frihet
  • enkelhet
  • tystnad
  • bekymmerslöshet
  • delande
  • andlighet

20 juli 2009

Glima-brottning

Åsa M. Larsson skriver på sin blogg, Ting & Tankar om Döda människors sopor. I slutet av sitt inlägg tar hon upp det Magnus Alkarp skriver om Glima-brottning under rubriken Riksantikvarieämbetet och nationalismen.

Jag blev verkligen tagen av Alkarps text. Och det som fascinerade mig mest var att jag först läste annonsen om evenemanget (lite slarvigt, som man gör) utan att reagera nämnvärt. Visst, det kändes lite fånigt och högtravande, men det ligger väl i sakens natur; i kulturinstitioners flåshurtiga och klämkäcka självberättigande och överdrivet ambitiösa och kanske ibland naiva nit. Inget att fästa sig vid.

Och sedan läste jag Alkarps text.

Och sedan läste jag annonsen igen. Och nackhåren reste sig. Det var som f-n! Är det sant? Kan det vara sant. Ja, det är ju sant! Jösses...

Åsa skriver att RAÄ har lovat att "studera saken närmare". Det ska bli kul att se vad det blir av det. Kanske skyfflas det under mattan. Troligtvis händer ingenting. Kanske något symboliskt.
I bästa fall tar man tillfället i akt; utreder noga, redovisar tydligt och går aktivt ut och "blåser upp" hela fenomenet, med detta (och andra) exempel som utgångspunkt. Kanske med hjälp av andra institutioner.

Är det något - konkret - som statliga kulturinstitutioner kan använda som existensberättigande (även under borgerliga regeringsperioder) så är det väl bildning, i bemärkelsen upplysning och erfarenheter som kan bidra till att alla medborgare kan skapa sig ett sunt förhållningssätt till samhällets grundvärden. I det här fallet ett varnande exempel på hur lätt det är att gå vilse...

(Jag minns att jag som verksam inom STF för några år sedan också reagerade över "mossig nationalromantik". De flesta - både medlemmar och ledning - rynkade oförstående på pannan.)

18 juli 2009

Solnedgång över Maui


Om självframställning

Den här sortens självbespeglande litterära biografi, ett subjektivt rollspel framfört i presens i tron att varje infall som poppar upp i författarens uppeggade hjärna skapar en tidlös kalligrafi på boksidorna vilken "En rysk roman" är ett exempel på, går i Frankrike under beteckningen auto-fiction. Den har starka beröringspunkter med 1970-talets bekännelselitteratur och är ytterst ett symptom på bloggsfären (sic!).
Magnus Ödmark, HN 25/6 2009

Det var nu några månader sedan jag läste Arne Melbergs bok Självskrivet: Om självframställning i litteraturen. Jag gjorde det för att förstå varför jag bloggar, och varför jag bloggar som jag gör. Och jag kände direkt att boken kunde hjälpa mig när Melberg, "fostrad med modernitetens skepsis mot det alltför personliga", redan i inledningen beskriver sitt projekt både som en "självprövning" och som en prövning av "nya sätt att förstå och beskriva litteraturens förhållande till verkligheten, dess hunger efter verklighet och dess verklighetsingripanden."

Och är det något jag minns (utan att kika i mina anteckningar) så är det Melbergs både-och.

Postmodernismens anti-subjektivitet; kritiken av det stabila och auktoritativa jaget; är inte någon ny och (temporärt) övergående trend, utan en del av en lång tradition:
...den kritiken formulerades redan av Montaigne och med oöverträffad skärpa av Nietzsche. Den tilltagande styrkan i kritiken... från Freud och framåt betydde väl att subjektet detroniserades men inte att det gick upp i rök utan snarare att det differentierades, fragmenterades och spriddes ut till olika förklädnader: ett mångfaldigande av de strategiska möjligheter varmed författaren kunde ägna sig åt att minnas, rekonstruera och konstruera sig själv och sitt själv.
(s. 9)

Det Melberg kallar litterär metafysik sorterar litteraturen (vetenskapen) i antingen fiktion eller sakprosa, antingen sann eller falsk. Men självframställningen försöker slingra sig ur denna dikotomi:
...den är både litterär och sakligt verklighetsbeskrivande. Den nöjer sig inte med fiktion. Eller den tar till fiktion i verklighetsbeskrivande syften.
(s. 10)

Jag läser alltså litteraturvetenskap som vetenskapsteori (även om begrepps-par som fiktion och fakta, subjekt och objekt, ibland måste spegelvändas). Finns det några invändningar?

Jag har sedermera läst Victoria Farelds avhandling om Charles Taylor, Att vara utom sig inom sig (jag återkommer till den längre fram), och därigenom bekantat mig med kritiken av den senare. Men jag undrar om inte Melberg, med hjälp av den analytiske filosofen Galen Strawson, bäst lyckas fånga den skiljelinje som går mellan Charles Taylor, Alasdair McIntyre, Oliver Sacks, Jerry Bruner m.fl. i "the modern Narrativity camp" å ena sidan och... sådana som jag, å den andra:
...det finns två personlighetstyper, den "episodiska" och den "diakrona". Narrativitetens förespråkare hör alla till den "diakrona" typen eftersom de föreställer sig livet självt ordnat som en berättelse med början, mitt och slut; och livets mening som upptäckten av och fullkomningen av denna berättelse. Medan den "episodiska" typen istället finner livet självt och livets mening i dess enskildheter, dess tillfälligheter, dess high-lights, dess episoder.
(s. 15)

Aha. Inte så konstigt, då, att det hegelska slutet på historien tycks så avlägset, för mig och många andra. Då är jag kanske inte så schizofren ändå, då jag trots min hårdnackade (materiella) rationalism och förkastande av den vetenskapliga berättelsen - den husserlianska meditationen - trots allt erkänner ett (personligt) behov av ett mer fragmentariskt, obundet, transcendent (?) uttryck.

Kanske är det så här den politisk-filosofiska kompassen borde utökas: med dimensionen episodisk-diakron?

Kanske är mina misstankar korrekta: Cirkeln sluts där den naturvetenskapliga metoden möter kosmogonin - fenomenografin är ett fruktlöst försök att kortsluta kretsen.

Återigen: vi behöver både-och. Men är det (natur-)vetenskap vi ägnar oss åt, så ska vi vara dess metoder trogna, utan hybris. Istället för att förkasta logiken, eller att försöka gömma dess begränsningar, ska vi använda den fullt ut, utan att kallas känslokalla. Istället för att försöka bevisa de matematiska objektens självständiga existens eller icke-existens, ska vi applicera matematiken varhelst det är fruktbart, utan att kallas reduktionister.

Kanske ska vi låta vetenskap vara vetenskap, och konst vara konst, och inte avkräva någon av dem allvetande och allsmäktighet (à la psyko-historia). Men kanske måste vi då också, i vårt upprätthållande av antingen-eller, erkänna vårt gemensamma och individuella behov av både-och.

---

Skrivandet, självframställningen, är ett konstruktionsarbete, men ett splittrat sådant: "...självet varken identifieras eller stabiliseras av skrivandet: självskrivandet innebär att jaget fördubblas till en instans som skriver om och reflekterar över det jag som lever och har levt", skriver Melberg.

Den ofärdige söker ständigt nya vägar till att förstå sig själv; den färdige skriver sig fram till den punkt där han blev den han är: den skrivande. Men det "färdiga" är ett metodologiskt grepp, endast giltigt i en mycket begränsad kontext.
Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva.
(s. 19-20)

Vem är jag? Varför är jag här? (Eller kanske: Vad håller jag på med?) Frågorna är eviga. Melberg ser dock ett mönster när han rangerar sina klassiker på en tidslinje: "[O]m döden motiverade den klassiska självframställningen så är istället exilen och förlusten de faktorer som motiverar...moderna självframställare...". Mönstret känns inte helt övertygande, men nog är det ändå så att en diffus känsla av förlust alltmer framstår som det huvudsakliga motivet till nutidens sökande efter svar. "För de moderna är självet inte så mycket en okänd kontinent som en förlorad, sjunken kontinent...". "Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad."

Bärgningsförsöken, självets konstruktion och re-konstruktion sker, enligt Melberg, med hjälp av strategierna visa, söka, dölja. Och nog är det just detta jag gör när jag berättar historier (historien) om mig själv; för mig själv. När jag skriver dagbok, när jag bloggar.

Det skrivande jagets förklaringar och berättelse kan aldrig bli definitiva eftersom redan nästa dag kan innehålla en ny upplevelse som ändrar på allt. Dagboksförfattaren är nästan lika ofärdig som det jag han eller hon skriver om och låter gärna denna ofärdighet influera sitt skrivande. Dagboken är därför en experimentverkstad för att testa den litterära självframställningens fenomenologi - dessutom har dagboken fått en förnyad aktualitet i det fenomen som går under namnet web-logs...

(s. 22-23)

Jag har tidigare lagt fokus på det offentliga sökandet och den offentliga uppvisningen, i tron att dessa komponenter är de enda som är åtkomliga - för andra, likväl som mig själv. I den mån mitt projekt handlar om konstruktion och förhandling, och inte blott om exhibitionism och bekräftelse, måste väl det som bearbetas vara identiskt med det som uttrycks? Emellertid har jag nu kommit att se döljandet och det dolda som inte bara väsentligt, utan också det mest intressanta. Jag tror också att det är åtkomligt, delvis. Jag kan till viss del urskilja det själv, på avstånd, med tiden. Men framförallt är det just här som läsarna spelar en avgörande roll. Sökandet skulle jag i princip kunna klara själv (även om jag förvisso önskar hjälp även med detta); uppvisningen likaså. Men det dolda: luckorna, skygglapparna, förnekelserna, värderingarna, vanorna, önskningarna, förvanskningarna, böjelserna, fördomarna... Dessa kan läsarna, bättre än skribenten, upptäcka och avtäcka.

---

Montaigne är för Melberg, som för mig, en utgångspunkt, en första klassiker. Han "hävdar sig själv och reser sig upp för att omedelbart därefter lägga sig platt". Och jag vill gärna tro Melberg när han i Montaigne (och i mig) ser något mer än egocentrism:

...att ämnets - självets - frivola, fåfänga, intetsägande, meningslösa karaktär inte bara är psykologiskt och sociologiskt bestämd utan också stilistiskt: Montaigne ersätter ett högt framställningssätt med ett lågt, ett offentligt med ett privat, ett klart med ett motsägelsefullt och ett meningsfullt (eller: finalt) med ett obestämt och öppet.

(s. 26)

Montaigne ifrågasätter självet och den enhetliga personligheten, och det är detta som gör honom så "modern" (eller kanske post-modern). Nietzsche och Freud skulle långt senare instämma i hans beskrivning av självet som ett "lappverk". Och det är denna insikt, och det kompromisslösa följandet av dess konsekvenser, som jag så högaktar.

Men Montaigne ifrågasätter också sitt projekt - precis som jag. Och han ger mig tröst; ett motiv jag kan tro på och göra till mitt, även om det delvis är en efterkonstruktion. Allt handlar om att leva väl:

"...vad jag än är vill jag vara det någon annanstans än på papper. Min konst och min färdighet har använts till att göra mig nyttig, mina studier till att lära mig göra, inte skriva. Alla mina mödor har jag ägnat åt att forma mitt liv." Montaigne lever för att "forma sitt liv", vilket betyder att han lever för att skriva (forma) och att han skriver för att leva. Både-och!

(s. 32)

Melbergs näste klassiker är Rousseau. Som snarare än att skapa och upptäcka sig själv vill bekänna och försvara. Men som även han erfar att "det stabiliserat transparenta jaget skuggas av sina egna motsägelser". Rousseau ser konspirationer överallt och "motiveras till ständigt nya versioner av samma gamla liv". Han döljer mer än Montaigne, också för sig själv.

För Nietzsche är människan, "det ännu inte fastlagda djuret". Självet som autonomt subjekt är en fiktion. Melberg menar att vi efter Freud och Focault knappast kan betrakta detta som en originell ståndpunkt. Jag tycker nog ändå att framsynen är remarkabel. Slaget om subjektet är knappast över. Lika framsynt är Nietzsches analys att språket förleder oss:

...grammatiken gör jaget till subjekt och till herre över predikaten, underförstått: sina handlingar. I verkligheten förhåller det sig tvärtom, menar Nietzsche: det är våra handlingar som bygger upp den storhet vi kallar Jag Själv.

(s. 40)

Men motivet att skriva finns där likafullt, och Nietzsches skrivande demonstrerar, enligt Melberg:

...att upptäckten av jagets många gömställen och språkets bedräglighet ingalunda hämmar det självframställande projektet utan snarare fungerar som positivt incitament och som en uppmaning till att experimentera med tanken och språket.

(s. 44)

Kanske även detta en efterkonstruktion?

Strindberg, liksom Rousseau, verkar i första hand skriva för att bekräfta sig själv och för att motivera sitt liv, så som det utspelar sig. Traditionellt "förklaras" Strindberg, säger Melberg, som ett "resultat av en psykologiskt respektive en sociologiskt bestämd orsak, vilket förstås reducerar hans litterära insatser". Men Lagercrantz "vänder på steken" så att Strindbergs liv "istället framstod som resultat av författarens litterära kalkyler och strategier."

Lagercrantz öppnade för möjligheten att liv och skrift inte skulle betraktas som orsak och verkan utan som ett samspel mellan ömsesidigt påverkande krafter.

(s. 47)

Och så, mot slutet av genomgången av sina klassiker, försöker Melberg sammanfatta och svara på en av mina frågor:

Det är frestande att ta till klichéer med djupsinnigt patos när man funderar över Varför: kanske dessa stora konstnärer gestaltar den radikala osäkerhet som utmärker det moderna livet och som innebär att identitet är något som ständigt måste skapas på nytt; att Jaget är en uppgift mer än ett faktum. Fast inte heller denna observation kan kallas säker; egentligen vet jag inte Varför man intresserar sig för sig själv, skriver om sig själv, framställer sig själv. Och jag misstänker att just detta - att man inte vet varför - kan vara den viktigaste drivkraften.

(s. 55)

Och fast jag egentligen inte vet mer nu än tidigare, så känner jag likväl att jag vet lite bättre.

---

I sin genomgång av modernister uppehåller sig Melberg vid bl.a. Thomas Bernhard och hans "insisterande jag-framställning" via sitt fiktiva alter ego Murau. Jag känner igen mycket i Melbergs beskrivning och analys av Bernhards texter:

Murau har inte mycket gott att säga om sin familj eller om sin uppväxt i Wolfsegg, men han har så mycket mer att kritisera i skarpast tänkbara ordalag, allt i enlighet med den "överdriftens konst", Übertreibungskunst, som han utnämner till sitt viktigaste medel för att "uthärda existensen" och till själva nyckeln till konst, filosofi och all andlig verksamhet - och man tänker sig gärna att Bernhard använder Murau som megafon för att meddela de överdrifter som gör tillvaron uthärdlig också för honom själv och formulera de beska sanningar, som annars skulle förbli osagda.

(s. 80)

Förutom (upplevelsen av) min bakgrund och utvecklandet av en överlevnadsteknik som ofta fått - och får - kontraproduktiva konsekvenser, kan jag också känna en dragning mot pseudonymitetens lockande lä. Men jag har aldrig vågat upphöja den bitska kritiken - vare sig den är överdriven eller inte - eller ifrågasättandet - vare sig det är befogat, konsekvent, eller inte - till ett oundgängligt verktyg; till en konst. Kanske är jag bara feg, undergiven. Eller är min självkritik en konst i sig?

Jag har också mycket svårt att acceptera (den helt anonymiserande) pseudonymen. Dels saknar den intimitet, direkthet, och förlorar därigenom slagkraft; den blir ett slött svärd. Dels signalerar den en ovilja eller oförmåga att stå bakom, stå för, utsagan. Och även om denna oförmåga kan ges en tillfredsställande orsak (som i mitt fall, hoppas jag), så när den ändå misstankar om ohederlighet och bristfällighet (egenskaper som, även om de inte helt kan undvikas, skulle ha kunnat bekämpas ytterligare).

När jag avkräver mig själv eller någon annan att "stå bakom" sina utsagor betyder detta naturligtvis inte att jag insisterar på sannhet, säkerhet, hållbarhet. I samma utsträckning som någon eftersträvar, eller tror sig ha uppnåt, ovedersäglighet (och först då gör sin utsaga) undergräver denne sin rätt att bli tagen på allvar. Att stå bakom sina utsagor är att villigt utsätta dem - och sig själv - för kritik, för möjligheten att själv upptäcka sina fel och brister. Det är ett absolut krav, och en ovilja att göra detta kan aldrig utgöra en helt tillfredsställande orsak till pseudonymitet.

---

För mig har bloggandet blivit ett alibi för en offentlig (men privat) självbespegling. Ett utkast, öppet för kritik. Likt tre små grisar bjuder jag vargen att blåsa, blåsa, blåsa... tills jag finner ett hus som står fast och tryggt i stormen.

Om dagboken gör avkall på berättelsens stringens, dess konstruktioner, dess ändamålsenlighet och dess konklusioner, så skulle det betyda att dagboken visserligen inte kan ekvivaleras med livet självt men ändå ligget steget närmare. Dagboken avstår från den stora Berättelsen som meningsgivande instans; den utvecklar i gengäld ett myller av små berättelser.

(s. 120)

Jag har alltid tvivlat på dagbokens föregivet hemliga karaktär. Finns de verkligen, de tysta, starka, som låter samtalet, funderingarna, vara en sak endast mellan dagboken och sig? Som aldrig "glömmer" att låsa den, aldrig lämnar den framme för att eventuellt bli upptäckt? Den litterära dagboken, åtminstone (oklart om min blogg kan räknas dit), "är inte uteslutande privat; den är snarare både privat och offentlig", säger Melberg.

Sartres Roquentin, fortsätter han:

...befinner sig i ett spänningsfält mellan fullständig fragmentering, tingslighet, meningslöshet och kontingens å ena sidan, och det meningsfulla och menings-skapande sammanhang som han kallar "berättelse" å den andra. Dagboken som litterär form balanserar just mellan dessa ytterligheter...

(s. 122)

Dagboken "kombinerar således en underbar frihet till att utveckla litteratur med den lika underbara förvissningen om att den egentligen inte alls är litteratur". Ja, just det. Och när jag motiverar mitt "meningslösa" bloggande för vänner och bekanta säger jag - medan jag obekvämt vrider på mig - att jag funderar på att skriva en bok...

Och med detta antyder jag (för mig själv) att jag använder bloggen som Kafka använde sin dagbok: som en "litterär verkstad". En "arbetsbok" i ett "kvasi-offentligt rum, som är privat men inte alldeles privat, litterärt, men inte alldeles offentligt."

När han några år senare läser igenom sin dagbok blir han "gripen", antecknar och stryker under: "Allt tycks mig som konstruktion." Det framgår inte om detta ska vara en självkritisk kommentar eller kanske en häpen observation.

(s. 128)

I Kafka känner jag också igen det maniska behovet av att skriva av sig. "Dagboken är den plats där Kafka registrerar sitt vardagsliv och sitt känsloliv och sitt kroppsliv - men den är samtidigt det redskap varmed han befriar sig från dessa hindrande trivialiteter och förvandlar sig till litteratur." Kanske ser Melberg i Kafka främst en konstnär som höjer sig över vardagen. Jag vill istället - också - se en plågad människa vars kamp med sig själv mynnar ut i - tvingar ut - något som vi i efterhand betraktar som konst, som höjt över det timliga:

Börjar på den nya dagboken i det bestämda syftet att skaffa mig sömn.

En annan passage som får mig att misstänka att Melberg väjer för det mano-depressiva, det i grunden disharmoniska, är detta:

En av de sista bevarade anteckningarna lyder: "Återstår bara att lösa gåtan varför jag var lycklig i fjorton dagar i Marienbad." ... Att det skulle ha varit lyckliga dagar låter varken oväntat eller gåtfullt för vem som helst utom för Kafka, som har konstruerat sitt liv som litteratur så att det utesluter det levda livet som lycka. Man tvingas misstänka att om Kafka bara kunnat lösa också gåtan Marienbad så hade han restlöst blivit litteratur och inte längre behövt dagboken. Och inte längre behövt leva.

(s. 129)

Detta är en av de få passager där Melberg för mig framstår som naiv. (Och jag nödgas hänvisa till de texter, under rubriken Liv och död. Och ångest., som jag finner mig oförmögen att publicera under denna genomskinliga pseudonym.)

Jag pendlar själv mellan förakt för min egen oförmåga till meningsfullt skapande och till meningsfull handling, och ett självbelåtet upphöjt lugn.

Jag vill inte bara läsa och skriva. Jag vill leva! Njuta! Ge! Göra!

Melberg skriver om Pessoas karaktär Soares, och de intrikata spelet mellan dessa, samt mellan läsaren och de båda gestalterna. Orons bok skulle kanske kunna beskrivas som en konstruktion av en konstruktion. Och kanske vill Pessoa bl.a. säga att meningsfull handling är en orimlighet, en fåfäng ambition. Åtminstone utgår hans karaktär Soares från premissen "jag är ingen".

Han är vad Nietzsche skulle ha kallat en "passiv nihilist" men ändå ingen desperado, snarare än mild melankoliker som i lugn takt registrerar sina observationer om den värld som inger honom leda. Han envisas med att förbli passiv och försöker utvinna något slags värde och mening i passivitet, leda, intighet etc. Vilket är detsamma som att han föredrar litteraturen framför livet: "Litteraturen är det behagligaste sättet att undgå livet."

(s. 131-132)

Det står inte klart för mig huruvida det är just individen Soares (Pessoa) som inte kan eller vill handla eller finna mening, eller om han ska (vill) tolkas som en representant för mänskligheten. Melberg beskriver Soares inställning som "livsfientlighet", men tillstår att han också verkar utvinna någon glädje - mening - i sitt "anti-liv". Jag funderar över hur Melberg själv ställer sig till begrepp som lycka, handling och mening. Sådana ställningstagande verkar vara avgörande för varje form av (litterär) analys.

Liksom för Kafka var dagboken för Anaïs Nin "det oumbärliga redskapet för att hantera livet och för att göra livet litterärt". Och som i fallet Kafka väljer Melberg att lägga fokus på det senare. Han talar om Nins dagboksinnehåll som "ett tydligt litterärt projekt" men också som en bildningsroman (för, får man anta, Nin själv), en sedeskildring och en psykologisk journal, och diskuterar hur olika utgåvor medvetet valt att lyfta fram olika aspekter.

Vad jag saknar i Melbergs analys är möjligheten att betrakta det "litterära" som något som i första hand tjänar till att söka bekräftelse; den litterära formen som det kärl konventionen påbjuder för att kunna föra ut sin självskapelse. "Allt som jag kan använda till romaner förs in i dagboken", säger Nin, och jag tänker på detta som ett alibi.

Också Gombrowicz skriver på en Orons bok: "en dagbok vars främsta syfte verkar vara att stabilisera och definiera den egna tillvaron, att hävda den egna existensen... att konstruera och profilera sig själv som litterär figur." Att läsa Gombrowicz dagbok är att "följa konstruktionen av en litterär persona", skriver Melberg, och jag känner mig stärkt när jag läser om hur Gombrowicz gör detta genom att gå i polemik med det han läser, och det han själv skriver.

"Mitt enda försvar", skriver han - försvar mot att bli missförstådd, undervärderad, osynliggjord - "är att definiera mig själv - att ständigt och jämt beskriva mig själv."

(s. 144)

Och, precis som jag själv vill tro, är dagboken (bloggen) den ideala formen för detta "eftersom den medger att Gombrowicz kan yttra sig sig om vad som helst och vem som helst men ändå alltid beskriver sig själv."

Jag hoppas också att jag, likt Gombrowicz, lyckas undvika en "tröttsam självlansering" då jag inser att mitt jag "inte är någon solipsistisk storhet utan betingas av annat och andra." Det är inte (bara) mitt jag som intresserar mig. Det är också ditt. Melberg beskriver det så att när Gombrowicz "gör jaget diskursberoende sätter han inte bara parentes om det romantiska författarjaget utan han anför alla tänkbara uppfattningar om jaget..."

Det är inte lätt att avgöra om Gombrowicz dagbok ska bedömas som dokumentation av ett egocentriskt eller rent av megalomaniskt jag, eller som kritik av traditionella jag-uppfattningar, eller som den litterära konstruktionen av ett diskursivt jag, eller som ett försök att inta positionen "jag", eller som ett lika stort försök att balansera mellan dessa varianter...

(s. 146)

Gombrowicz ger uttryck för en frisk distans, och tycks nästan blicka in i framtiden, när han skriver: "Hos mig har vissa idéer som finns i luften vi alla andas samlats till en speciell och oefterhärmlig Gombrowiczmening - och den meningen är jag." Han talar också med lätt ironi om sig själv i både första och tredje person, och om dessa båda personer ur ett allvetande perspektiv, i kursiv. Och även denna uppfinning ironiserar han över.

Jag minns att då jag av en tillfällighet fått syn på Melbergs bok och utan alltför stora förväntningar börjat läsa den snart kom att fundera över begreppet serendipitet. För mig är detta ett användbart begrepp så länge man har klart för sig att "slumpen" i detta sammanhang endast har att göra med vilka möjligheter man ställs inför (upptäcker) vid en viss tidpunkt, och inte med det faktum att man (ständigt) ställs inför sådana möjligheter. Nåväl, ett citat som - med utgångspunkt i de frågor jag ställde mig redan långt innan jag kände till Melbergs bok - illustrerar just vilken trevlig upptäckt den var är detta:

Gombrowicz framstår istället som en en aktiv nihilist (återigen i Nietzsches mening av "nihilist"), som frejdigt utnyttjar den diskursiva position han tillskansar sig till att hävda sig i och med oförytterliga meningar om allt och alla. Glömmer man bort den jag- och självkritiska förutsättningen framstår han som bara egocentrisk eller rentav tjatig; annars som en av den moderna litteraturens stora självprövare och självframställare.

(s. 148)

Jag kan bara hoppas att åtminstone mina ambitioner kan ses i ett liknande ljus...

---

I sin behandling av Skandinavien känner Melberg sig föranledd att utveckla teorin om exilen som drivande kraft bakom självframställningen, "eftersom vi inte varit speciellt hårt drabbade av folkförflyttningar och tvungen exil".

...likväl är det ju möjligt att den skandinaviska 1900-talsversionen av samhällsförändring och modernisering har främjat det slags reflexion som är självframställningens förutsättning. Jag tänker nu på uppbrott från landsbygdens traditionella livsformer, "stånds-cirkulation" och klassresor, den raska industrialiseringen och den lika raska övergången till post-industriella produktions- och kommunikationsformer med internationell orientering, konturerna av en självständig intelligentia och den massiva utvecklingen av utbildningsinstitutioner...

(s. 152)

Och jag tänker på min egen bakgrund och uppväxt; mitt liv så här långt, och mina barns framtid. Och på de outhärdliga nyrika.

Melberg använder August Strindberg och Selma Lagerlöf för att illustrera mellan vilka ytterligheter självframställningen oscillerar (under skandinaviskt 1900-tal). Position August: den ofärdige, konstruerande som ständig söker nya vägar för att uppfinna, upptäcka sig själv. Och position Selma: den färdiga, balanserade som försöker hitta, förstå, beskriva den väg som lett fram till detta jag. Melberg skriver det inte, men utifrån de författare han behandlar dristar jag mig att tillskriva position August något typiskt manligt, och till position Selma något typiskt kvinnligt.

(Jag skulle nu behöva reda ut vad jag avser med begreppen manligt och kvinnligt. Jag nöjer mig här med att säga att dessa begrepp inbegriper biologiska såväl som sociala faktorer. Och att jag tycker att begreppen är användbara även i de fall då en manlig författare ligger närmare position Selma, och vice versa.)

Jag fastnar mest för Melbergs beskrivning av Harry Martinssons författarskap (förstås). Martinsson är just en sådan outhärdlig(t) nyrik som jag ibland anser mig själv vara - outhärdlig(t) också för sig själv. "Det speciella är hans negativitet", skriver Melberg:

...Martinsson accentuerar avståndet [mellan nu och då], begriplig nog med tanke på att Martin ännu är en liten stackare och framförallt för att Martins barndom ännu inte verkar medge en framtida frigörelse. Men citaten antyder också att barndomen ännu tvingar sig på och besvärar den vuxne berättaren...

(s. 159-160)

"[H]ade Martin bara bestått av prosa hade hans berättelse varit ett socialreportage och han själv ett avslutat kapitel", skriver Melberg, som ändå placerar Martinsson mycket nära position Augusts extrem: "Nu fortsätter Martin att skapas i och genom Martinssons minnesarbete, som både handlar om att återge den prosaiska barndomen på troget vis och att bearbeta den poetiskt."

Melberg beskriver Martinssons arbete med sig själv som en dragkamp. En kamp om tolkningsföreträde, kanske. En kamp mellan den han har varit, den han tror sig ha varit; den han är, den han nu tror sig vara. Mellan Martin och Martinsson. Och det han tror, och har trott, förändras naturligtvis ständigt. Det är en evig kamp.

...minnesarbetet förenar dem ibland medan avståndet ibland tänjs ut så att de framstår som motsatser. Martin kan vara offer medan Martinsson excellerar i poetiska interventioner... Martin kan vara en företagsam rymmare medan Martinsson att döma av bastanta och förbittrade omdömen verkar fången i de situationer och oförätter som minnesarbetet har påmint om. Om självframställningen trots alla lysande inslag av poetisk bearbetning verkar disharmonisk så motsvaras det av att det framställda självet verkar ofärdigt.

(s. 162)

Ivar Lo-Johansson framstår, utifrån Melbergs beskrivning, som en extrem Selma. Melberg placerar honom förvisso "närmare" position Selma, men i mina ögon närmar han sig denna snarare från en ännu extremare position, än från position August. När jag läser om Lo-Johansson kommer jag att tänka på f.d. statsministern Göran Persson. Och på min egen far. (Jag lämnar nu alla förespeglingar om återgivande eller tolkning av Melbergs text, och ger mig ut på ett helt personligt strövtåg.)

Jag skrev tidigare att viljan att utsätta sig själv för kritik, viljan till självkritik, är ett absolut krav. För mig väcker position Selma alltid misstankar om ohederlighet, om ett desperat (men kanske omedvetet) behov av att rättfärdiga sig själv och sin världsbild. Ja, t.o.m. i de fall då jag stöter på någon som verkar vila tryggt i position Selma, kan jag inte låta bli att undra om positionen verkligen är så hållbar som den vilande utgår ifrån. Jag är helt enkelt skeptisk till den diakrona uppfattningen av tillvaron, och - som en konsekvens - till den diakrona personligheten.

Jag kan sträcka mig så långt som att acceptera att vissa människor verkligen har funnit vila. Men min misstanke om att deras viloläger närsomhelst kan rasa samman kan jag inte skaka av mig.

Jag tänker på den gamle präst som varit med om så mycket, uthärdat så mycket, och som blev min vän och fadersgestalt för en kort tid. Hans lycka, harmoni, trygghet, förvissning, överlåtande, tilltro, ödmjukhet var fysiskt påtagliga. De strålade ur honom, som ljus och värme. De värmde både honom och dem runt omkring. Och de gav honom pondus och handlingskraft.

Jag tänker på min mormor. En sådan stark kvinna. Som insisterade på att jag som helt liten skulle läsa aftonbön varje kväll. Som jag under tonåren uppfattade som (medvetet) naiv, men som jag som vuxen kom att hysa den största respekt för.

Ja, jag tänker på flera andra som jag inte för ett ögonblick skulle anklaga för intellektuell ohederlighet och som likväl funnit en avundsvärd harmoni. Särskilt då jag vet att denna harmoni inte är lättköpt, att den kräver ständigt arbete, kan jag uppskatta den, avundas den. Men jag vill aldrig byta in min skepsis.

Även Selma får min respekt, min suspension of disbelief. Kanske delvis för att hon är kvinna.

Men Göran Persson får den inte. Om Lo-Johansson kan jag egentligen inte uttala mig, men mina misstankar kvarstår.

Åter till Melbergs text. Jag stannar upp vid Lo-Johanssons berättarteknik: "ganska korta episoder, ofta humoristiskt fångade, ibland påtagligt indignerade, ändå lakoniskt berättade i den 'isländska' stil som Lo-Johansson tar upp och vidareutvecklar". Och som jag funnit så oemotståndlig sedan jag som ung första gången läste Röde Orm. Jag tror faktiskt att min ihållande fascination inför Frans G. Bengtssons text är en nyckel så god som någon till att förstå (lite mer om) mig själv...

Lite längre fram skriver Melberg om Agnar Mykle och hans självbiografiska romansvit om Ask Burlefot. Jag uppfattar det så att Mykle i sig själv och i sin text ovanligt tydligt - kanske också inför sig själv - oscillerar mellan position August och position Selma. Jag läser Melbergs ord om och om igen, och försöker anknyta dem till mitt eget liv:

Romanen om Ask Burlefot består således av biografiska porträtt och biografin innehåller en roman: Asks utveckling. Roman och biografi sammanfaller i huvudpersonen: Ask. Han är å ena sidan skildrad med påtaglig distans: unge Ask ska vara generad, fantiserande, hyperbolisk, kåt, romantisk, oansvarig, expansiv. Framförallt ska han befinna sig under utveckling som en ofärdig skapelse. Han ska se framåt. Han ska bort och ut. Den mogne Ask är i gengäld färdig: i analogi med Berättaren, som levererar den biografiska roman vi läser, så har Ask avgett sitt mästarprov - den komposition som antyds vara genialisk - och han har stadgat sig och kan se tillbaka och komma tillbaka. Å andra sidan är berättaren så pass sentimentalt förälskad i sitt unga jag att hans nu-perspektiv gärna flyter samman med romanens-biografins då. Resultat: den unge Asks puerilt tvärsäkra omdömen om Män, Kvinnor, Norrmän, Norge etc får auktoritet av Berättaren och presenteras som levnadsvisdom. Berättaren ska avslöja sitt unga jag som ofärdigt men kan inte underlåta att utnyttja sitt ofärdiga jag till att avge färdiga omdömen om världen.

(s. 173-174)

Mykle illustrerar, enligt Melberg, "det intrikata samspelet mellan berättare och protagonist". Melberg jämför i detta avseende också Mykle och Martinsson. Men istället för Martinssons negativitet uppvisar Mykle något som Melberg väljer att kalla "hatkärlek".

...berättaren är intensivt upptagen av unge Ask och ser alla gestalter och miljöer i relation till honom, berättaren anstränger sig för att markera distans, han ironiserar och han utlämnar men han kan ändå inte låta bli att stämma in, hålla med och stödja. Ask kanske kan karakteriseras som berättarens vanartige men intensivt älskade son? Hans unga jag? I alla händelser är Ask, i ännu påtagligare grad än Martinssons Martin och Sandemoses Espen, en ofärdig skapelse. Mykle ger ett facit till Ask som motiverar hans handlingar. Ask måste göra det han gör eftersom det är en del av hans utveckling och hans utveckling är nödvändig eftersom den leder fram till den mogne kompositören-konstnären, som väl får tas som en nödtorftigt förklädd version av berättaren själv. Utan Ask ingen roman. Ask måste offra kvinnor och barn och berättaren måste reducera alla som Ask möter till avslutade porträtt. Bara Ask lever och utvecklas och bara genom Ask kan berättaren påminna sig att också han har ett liv som inte är avslutat förrän porträttet av Ask är färdigt.

(s. 176)

För mig verkar det som om Mykle strävar efter att inta position Selma, men att inte heller han kan skaka av sig misstanken om att han inte helt kommer fram. Kanske tror han att det är möjligt, att han bara inte lyckats helt ännu. Eller frustreras han över att det i princip är möjligt (och eftersträvansvärt) att komma fram, men att just han - hittills - verkar oförmögen att nå hela vägen? Kanske kämpar han emot (mot) en insikt om att det inte är möjligt att komma hela vägen fram.

En sista skandinav som särskilt väcker mitt intresse är Sun Axelsson, som i ett politiskt laddat 70-tal inte vill bekänna, utan istället "'vill att mitt förflutna skall bli verkligt, att mitt liv ska bekräftas'". Ändå känner hon sig manad att resignerat stämpla sin bok som "bekännelselitteratur".

Men hon polemiserar: termen är en stämpel som man sätter på böcker skrivna av kvinnor. Män, däremot, "har genom tiderna skrivit böcker om sig själva, men då heter det rätt och slätt 'självbiografi', eller att boken har en 'självbiografisk prägel'." Denna välmotiverade litteratur- och könspolitiska markering bör inte hindra oss från att inse att den självframställande traditionen alltid haft inslag av "bekännelse". Likaså av den mer eller mindre exhibitionistiska impulsen att ge offentlighet åt det privata. Frågan är ju om inte hela den självframställande traditionen sammanfaller med den den socialhistoriska framväxten av just det "privata", därmed också med behovet att hantera, manipulera, diskutera, överskrida gränsen mellan det "privata" och det offentliga, politiska, allmänna.

(s. 189)

När jag läste Melbergs bok var det just sådana här inpass som gav mig den aha-känsla jag hadehoppats på. Det känns länge sedan nu. Nu tänker jag på Antigone, och på hur rationalism kan missbrukas även av de mest välmenande.

---

Vidgar man perspektivet ... och försöker tänka kulturhistoriskt, så kan man undra om inte det begynnande 2000-talet öppnar en ny fas i den litterära och konstnärliga självframställningens historia. ... mina exempel kan ses som bidrag till en trend, som ... nu expanderar elektroniskt under namn av bloggar. Tre stickord sammanfattar självframställningens utveckling i denna trend: estetisering, stilisering, design. Därmed minskar betydelsen av den kapacitet som var bestämmande för den traditionella och moderna självframställningen, nämligen minnet. Rekonstruktion lämnar plats för konstruktion.

(s. 199-200, delvis min kursivering)

Det där med att den nutida människan saknar (kollektivt, ackumulerat) minne, låter lite som Sokrates klagan över den moderna ungdomens fördärv (inte minst för att Sokrates själv troligtvis aldrig framförde den). Detta är knappast den första gången i världshistorien som rotlösheten skapar (reaktionära) bakåtprojektioner av en annan (bättre), svunnen tid. Det är alltid svårt att skilja ut det genuint nya från den oifrånkomligt speciella i upplevelsen av nuet.

Men nog är det svårt att motstå konstruktionens hyperbol. Den återfinns överallt - i filosofi, vetenskap, samhällsliv, konst, ekonomi, politik, psykologi - och förefaller osedvanligt välgrundad. Vi är friare att skapa - även oss själva. Men är det konstruktion i stället för rekonstruktion vi ägnar oss åt? Eller är det snarare en (delvis) omedveten rekonstruktion?

Melberg beskriver det "litterära uppdraget" som "att framställa och utveckla erfarenhet."

Frågan är bara om detta uppdrag fortfarande är aktuellt - eller om estetisering, stilisering, design är på väg att skapa en kulturell situation där glömskan är en viktigare egenskap än minnet, intrycket och uttrycket viktigare än erfarenheten.

(s. 224)

Eller är det kanske så att det kontinuerliga intrycket och uttrycket blir ett sätt att (delvis omedvetet) bygga erfarenheten? Melberg skriver om sampling: "I överförd mening handlar det om att 'processa' redan givna fraser och stycken till egna sammanhang i ett nytt koncept." Och även om han tillstår att detta knappast är något nytt, så får det med bloggen onekligen ett "uppsving". Ett annat begrepp är digitalisering: "Det själv som presenteras är digitalt både i teknisk mening och i betydelsen sammansatt och samordnat av alla de olikartade element som nätet erbjuder."

Melberg hänvisar till Jill Walkers "meta-blogg" och till Viviane Serfaty som beskriver bloggen som ett spel "mellan transparens, självreflexion, själv-i-scen-sättning." Och som kumulativ: "en kontinuerligt expanderande samling av komponenter, som var och en är en mikro-berättelse eller en kommentar som uttrycker en aspekt av sin upphovsman". Och det är bara att hålla med. (Meta-blogg, var det, ja...)

Kan det vara så att nätets självframställare uppenbarar en personlighetens mångfald som "alltid" funnits där men nu gjorts tydlig?

(s. 228)

Ja, jag tror det. Och det är positivt, i den mån det leder till att det som tidigare undertryckts kommer i dagen. Men det finns en baksida. I den poetiska friheten finns en ansvarlöshet.

Melberg skriver om Martina Lowdens roman Allt, och liknar den vid vad jag skulle beskriva som en utskriven blogg (utan hyperlänkar). Men allt är "litterärt bearbetat", skriver han, och jämför boken med Nins publicerade dagböcker:

...men hennes närvaro är sällan intim... Hon verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona. Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera oskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den
traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?

(s. 230-231)

Autentiskt privata? Nog är det skillnad på den "traditionella" dagboken och de många bloggar som mer eller mindre tydligt uttrycker en (kanske delvis omedveten) önskan att konstruera - och publicera - något annat, något mer, något mer i linje med ett (eller flera) ideal. Att övertyga sig själv och andra om att man lever upp till de bilder man matats med, och som man (mer eller mindre självständigt) valt ut. (Jag tänker på t.ex. Baumans Konsumtionsliv och Jordans Sex, pengar och makt.)

Eller privat autentiska? Jag uppfattar nog min egen blogg (och många andras) främst som ett sätt att hitta, skapa (tillsammans med andra) och visa upp en mer fullödig och rättvisande persona än vad som annars vore möjligt. Vad är jag, om inte en (mångfacetterad) persona - även inför mig själv? I den mån jag söker autenticitet når jag längre om jag inte insisterar på att vara privat (det visste Montaigne också). Jag kan inte upptäcka mig själv utan att spegla mig i andra. Och jag kan inte meddela mitt jag till andra utan att inkludera det som traditionellt betraktats som privat. Jag behöver också det skrivna ordet för att ge både mig själv och andra en möjlighet att närma sig mitt "sanna" jag. Det skrivna ordet övervinner tid och rum, och samtalets begränsningar. Sänker eller eliminerar de kognitiva och affektiva krav som samtalet ställer.

Melberg utnämner Nietzsche till stiliseringens Gudfader: "människodjuret blir inte färdigt med mindre än att det går utöver sig själv och närmar sig 'övermänniskan'. Att sträcka sig utöver sig själv handlar om att skapa sig själv så som ett konstverk skapas." En moralisk och estetisk uppgift. Melberg skyndar sig att tillägga att Nietzsches tankar stod i direkt opposition mot den eugenik som utvecklades parallellt med dem.

Nietzsches övermänniska behärskar "konsten att glömma" och är väl därför per definition en episodisk varelse. Och kanske just därför så skrämmande. Jag skrev tidigare att jag är skeptisk till den diakrona världsbilden, den diakrona personligheten. Jag tror inte att avtäckandet och fullkomnandet av Berättelsen - någon berättelse - är en rimlig målsättning. Samtidigt framstår den renodlat episodiska människan som en anarkistisk hedonist, oförmögen att delta i en kollektiv konstruktion.

Vad kan vi då hoppas att konstruera, tillsammans - om inte en berättelse, med en början, en mitt och ett slut? Ett provisorium. Ett ständigt förfinat utkast. En kollektiv blogg?

Kanske är det detta Nietzsche, eller Melberg, menar med en kritisk användning av historien. Melberg skriver:

...om självframställningens stora tradition har något att lära ut är det att tillvaron består av både-och: både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död.

(s. 234)

Glömska och minne. Är detta hemligheten?

---

Kanske är det symptomatiskt att Fabian Kastner i SvD (26/9 2008) irriterat konstaterar att "allt flyter":

Bokens huvudtes låter sig sammanfattas i två ord: ”både och”. Det är det saliggörande budskap som Melberg numer förkunnar. Det finns inget antingen eller. Allting flyter. Panta rhei. I förstone tycks det handla om genreteoretiska gränsdragningar, men betydelsen skiftar och byggs ut allt eftersom för att i slutet växa ut till ett helt evan­gelium. Fakta är fiktion, liv är död, utveckling ögonblick och alla äpplen päron och bananer.
Ty härmed placerar sig Kastner med båda fötterna tungt i den diakrona änden av spektrat och demonstrerar också den fruktan för anarki och nihilism som den religiöst konservative känner inför gråzoner - eller snarare schackbräden. Det ska vara en svart ruta, och en vit, och det ska vara enkelt. Ockhams rakkniv i kundens händer, i stället för i barberarens. Kastner fortsätter:
Hur mycket jag än sympatiserar med Melbergs projekt att riva ner genregränserna så är det svårt att blunda för att hans förkastande av alla begreppsliga kategorier också är att underkänna språket, litteraturen och våra möjligheter att tala om den.

Men detta är ett medvetet missförstånd. Både-och verkar för Kastner betyda detsamma som fenomenografin betyder för mig: att äta kakan och samtidigt ha den kvar; att blanda samman begrepp och att sudda ut gränser. Jag vill tolka Melbergs "master-trope" på ett annat sätt: som en djup insikt i människans begär och hennes begränsningar, och en strategi att förhålla sig till deras oförenlighet.

15 juli 2009

Min lilla konsthistoria

Grekerna sökte system och orsakssamband i tillvaron men ville trots sin framgång undvika hybris. Samtidigt såg de i födelsen och döden något orent.

Sofokles kallade religionen den vackraste frukten av människans kreativa tänkande. För honom var den det kärl som bevarade de gamlas visdom.

Sokrates fördömde religionen. Han uppmanade människan att känna sig själv och att inte låta sig begränsas av traditioner och normer, utan söka sin egen kunskap.

För båda var perspektiv på livet nödvändigt. Båda eftersträvade en balans mellan idealism och realism. För Sofokles var det livsvisdom som räddade människan undan gudarnas vrede. Gudarna, detta pantheon av mänsklig psykologi. För Sokrates var visdomen vägen mot harmoni och ett upphöjt lugn inför den oundvikliga döden.

När Odysseus kastats upp på stranden till fajakernas ö - det jordiska paradis där han inte hör hemma - förbannar han sin vanmakt och misstro, men utlämnar sig i sin uppgivenhet åt försynen.

När så renässansen åter lyfter medeltidens lilla människa in i tillvarons centrum är det humanismen som söker efter en balans mellan realism och idealism. Hobbes försöker hantera sin frihet, kombinera den med ansvar. Mänskligheten måste bejaka både sina goda och sina onda sidor.

Det blir för mycket av det goda. Barocken inskränker friheten; den underkastas struktur, lag och ordning. Det onda, det otyglade, stiliseras till svulstig sirlighet.

Rokokon skriker frihet, hedonism. Locke ritar en tom tavla. Vi formar kulturen! Kulturen formar verkligheten!

Wienklassicisterna förvaltar, förfinar, formfulländningen. Mozart förvandlar den, leker med den. Beethoven försöker frigöra sig ifrån den. Mahler förkastar den.

Ur den impressionistiska djungelns dimmor ljuder ett ångestskri, ackompanjerat av Schönbergs atonala klanger, och vi träder in i moderniteten, "den outhärdiga spänningen mellan människosjälens sårbarhet och det brutala, påträngande livet". Lagerkvist är på irrfärd med Röde Orm, medan Södergran i Nietzsches båt styr kosan mot landet som icke är.

Idealismen målar platonska kuber; universella, abstrakta, generella; men naivisten säger: stanna här, du hittar ingen väg ut ur grottan. Funktionalismens nya saklighet bespottas av dadaister och förvrängs av surrealister.

Den postmoderna människans erfarenhet är sin egen lag.

Lyckliga tillfälligheter vid gungning

Jag läser en tolkning av Jean-Honoré Fragonards målning Gungan (1767-68).

De "lyckliga omständigheterna" vid gungningen verkar enligt denna främst utgöras av möjligheten att för ett ögonblick skymta det omåttligt lockande under kjoltygen.

Låt vara att solen för att ögonblick tränger igenom de tunga skyarna; att den vilda vegetationen just här kunnat trimmas till något paradisiskt; att alla värdsliga behov för tillfället tillfredsställts och att själva den gungande rörelsen vidmakthålls av en hierarki av tjänare; och att allt detta möjliggör den stund av bekymmersfri lek som i sin tur kan brukas för att reta lusten.

Låt vara att denna lustfyllda lek är en bitterljuv hyllning till den flyktiga njutningen. En sexualitetens förnekelse av förgängelsen. Att rokokons frivolitet och hedonism kanske i någon mån utgör en heroisk revolt mot naturens skräckinjagande nyckfullhet.

Finns det då inte något mer?

Konsten kommenterar framsteget, medvetet såväl som omedvetet. Konsthistorien är en berättelse om nuet såväl som om det förgångna. De tolkningar vi gör av konstverket i efterhand är minst lika relevanta som spekulationer om skapandets kontext, upphovsmannens avsikter och den samtida publikens mottagande.

I gungan, likväl som på marken, ser jag mig själv. Utstyrd i och hänförd av en prålighet som förjagar minnet av sin egen omöjlighet endast genom att ständigt förmera sin bländverkan.

En del av mig

Jag fortsätter att tillämpa de psykologiska invarianternas filosofi, denna gång tillämpad på estetik, eller kreativitet om man så vill.

Stravinskij lär ha sagt något i stil med följande:

Det är den skapande människans uppgift att noga sålla de element hon mottar från fantasin, ty det är nödvändigt att den mänskliga aktiviteten föreskriver sig själv gränser. Ju mer konsten är kontrollerad, begränsad, bearbetad, desto friare är den.
Jag tänker på detta när jag i mitt musiklexikon läser en intervju med Carl Nielsen:

Jag har aldrig gjort en disposition till någon av mina symfonier, vilka man alltid har funnit så väldisponerade. De har vuxit fram ur någon dimmig föreställning om ett eller annat och har så utvecklat sig till något helt. De har kommit av sig själva, och jag har alltid känt att det inte kunde gå galet, eftersom de var en del av mig själv.

Nielsens uttalande kan tyckas naivt, eller kanske medvetet formulerat i linje med senromantiska ideal. För mig är det i varje fall uppenbart att det inte är hela sanningen.

Nielsen var synnerligen väl skolad i sitt hantverk. Han studerade violinspel och komposition vid konservatoriet i Köpenhamn, där han sedermera blev både lärare och direktör. Han beundrade Bach, Mozart och Brahms.

"Med åren lösgjorde han sig från sin grund i wienklassicismen, blev friare och ibland experimentell, på gränsen till det atonala" står det om Nielsen i mitt lexikon, och jag tänker på Stravinskijs neoklassicism och på hans medvetet progressiva hållning.

Man kan inte lösgöra sig från något om man inte har en grundlig insikt i vad det är man vill lösgöra sig ifrån. Det är inte ens relevant att tala om lösgörelse utan en sådan insikt. Det visste förstås både Nielsen och Stravinskij. Men kanske förstod den senare bättre än den förre hur "dimmiga föreställningar" utvecklas till något helt, till synes av sig själva. De är dimmiga just för att de är så djupt rotade, så vitt förgrenade i den skapandes medvetande. De har, såtillvida, blivit en del av en själv. Och manifestationen av dem upplevs gå av sig självt i samma utsträckning som skulpterandet blivit så skickligt, så invant, att det automatiserats.

De outhärdliga nyrika

Jag tittade på kommissarie Morse, och det slog mig att jag - och många av mina generationskamrater - skulle kunna jämföras med den nyrika låtsas-adel som annekterar den engelska landsbygden, till stor förtret för både bybor, the landed gentry och den mer anrika aristokratin.

Då är det inte pengar och land vi pratar om, utan ett visst mått av bildning. Men precis som Hyacinth Bucket vill vi, efter vår klassresa, desperat distansera oss från våra rötter och ställa oss in hos det intellektuella etablissemanget, vinna dess acceptans. Särskilt paradoxalt blir detta när vi samtidigt bekänner oss till vänster-radikala idéer. Ett slags teoretisk slöjd.

Där står vi, på våra förfäders axlar, med fjädrar i hatten... lyfta i håret av en fåfäng progressiv, men missriktad, människokärlek förmår vi likväl inte överblicka horisonten, urskilja dess rundning.

(Jag minns tydligt vad min mentor sade en gång då jag ifrågasatte min verksamhet: Glöm Luther, du är frälse nu.)

Oh, you intolerable upstart. This is exactly why we, the keepers of the arcane, can never entrust its secrets to you and your like. There are forces at work here that you will never fathom. Secrets revealed and manifested through generations, ingrained and fortified in the walls of our burgs and castles, and in our palaces.

I will grant you a boon, satiate your desire. I will do the unthinkable and tell you why what is hidden must remain hidden. Why it cannot and must not be revealed. I will let you glean the double-edged sword of true power. I will do that which no other will, and so further enhance your conviction and destructive potential.

In the end it will avail you naught.

You challenge the keepers to tell you what it is they know that you do not, and they tell you that your insistence is pointless. You suspect that their reluctance springs from ignorance and indifference rather than strength of character and a sense of a higher purpose. From the fear of narrow minds rather than noble ones.

And in this you are right! So there you have it - the one edge of the sword you so desperately seek to wield.

But even the most narrow-minded of keepers intuitively know and accept that the knowledge and power needed to wield the sword can never be articulated fully, nor mastered by any one man. And they know that failure to accept this is the most dangerous hubris of all. They also know that the pinnacle of self-control is to keep the sword sheathed, lest the temptation of using but the one edge, ever so sharp and alluring, ultimately brings destruction to all.

This knowledge is bound to the very walls of our castles and palaces. And we, as their guardians, are part of it.

You and your like will never see beyond the obvious. Not before every wall has crumbled and you are left with nothing but chaos and when in the ruins of an old world, the best you can hope for is to build a new world in its image. We will not allow your naïveté to set us all back.

11 juli 2009

Plast

Långt innan Mats-Eric Nilsson påbörjade sitt korståg; långt innan nutritionist blev en modekarriär; långt innan ekologiskt och närproducerat blev (användbara) försäljningsargument ja, långt innan klimat- och miljödebatten tagit fart, utarbetade jag - intuitivt - en teori om kosthållning. Den har jag hittills inte sett någon anledning att justera nämnvärt.

Min teori bygger på närhet. Närhet med avseende på lokal, tid, behov, framställning och avyttring.

Särskilt när det gäller behov och framställning kan en önskan om närhet motiveras både utifrån miljöskäl (ja, helt enkelt hushållning) och individuellt välmående.

(Eller wellness, som det heter nu för tiden, ett individuellt välmående som sällan harmonierar med långsiktig hälsa för vare sig individen, kollektivet eller miljön).

Utan att någonsin ha varit särskilt insatt i vare sig E-nummer, konserveringsmedel, smaktillsatser, eller i essentiella aminosyror, näringsämnen och spårämnen har jag alltid funnit det lätt att särskilja det jag anser vara bra (riktig) mat från det jag helt enkelt kallar plast.

Hur svårt kan det vara?

Innan du avfärdar mig som en relik från stenåldern, eller en hjärntvättad vulgärdarwinist bör du kanske överväga vad som är sant, och varför, i ett uttalande som "naturligt är bra". Jag tycker själv att det borde vara betydligt lättare att undvika (pseudo-)vetenskapligt munhuggeri i denna fråga än i t.ex. klimatfrågan.

Så vad är naturligt?

Tja, vad sägs om att äta bär på sommaren, frukt på hösten, och rotfrukter på vintern? D.v.s. att tillfredsställa sitt behov av (bl.a.) C-vitamin med för årstiden inhemska råvaror. Notera att man på så sätt minimerar samtliga avstånd ovan, både med avseende på miljö och personlig hälsa. Du förstår vad jag menar, va?

Då funderar du kanske på om vi verkligen kan få i oss allt vi behöver utan att sträcka oss längre. Ja, det kan vi. Kolhydrater, vår största energikälla, kan vi t.ex. få från bl.a. potatis - året runt. Protein, fett, vitaminer och mineraler - inget av detta lider vi brist på i vår närhet, någon gång under året. Det har vi aldrig gjort.

Ja, men variation, då? Vi kräver ju variation!

Ja, för det första får vi hålla tillgodo med den variation vi kan åstadkomma. För mig implicerar detta t.ex. att det inte är en mänsklig rättighet att kunna äta bananer ena dagen och ananas den andra. För mig implicerar det också att det är långt ifrån självklart att kunna äta vare sig bananer eller ananas - någon dag i veckan. För det andra, i den mån vi vill ha variation (vilket är något helt annat än att kräva - vem fan har sagt att du kan det?), får vi stå för den själva. Vår uppfinningsrikedom kan vi aldrig försnilla.

(Ja, vi kan ju äta pasta också, i stället för potatis. Inte för C-vitamin, men för kolhydrater. Något vi uppenbarligen gärna gör så gott som dagligen. Det kommer ju från Itaaalien, och är därmed inte så tråkigt, så klaustrofobiskt påminnande om självbehärskning. Fast vi kan ju göra det själva. Nej, Gud nej. Vad är Kungsörnen mot Barilla? Och vill du ha rationella argument så är det ju så att durumvete - som det naturligtvis måste vara - inte trivs på nordliga breddgrader.)

Och denna uppfinningsrikedom skulle jag önska fick sitt spelrum främst i det egna köket. För värre än en ohämmad import av de mest exotiska råvaror, är den "värdeskapande" bearbetningen, de lager på lager av raffinering som råvarorna (även de lokala) utsätts för. Tillsatser och artificiellt framställda ingredienser är ett fenomen i behandlingen. Men även om man (i teorin) skulle kunna avlägsna dessa, återstår ett ibland rent häpnadsväckande "förädlingsarbete". Ja, det uppmuntras som en del av en obligatorisk produktutvecklingsmodell.

Jag ser reklam för Cantadou med pesto och fetaost, och försöker föreställa mig hur den kedja - den flod av sammanlänkade rännilar - ser ut som utmynnar i en dylik produkt. Ja, det finns säkert massor av tillsatser, smakförstärkare och konserveringsmedel i den också - om inte annat så just som en konsekvens av den omständliga tillverkningen. (Transporter och förpackningar ska vi inte tala om. Inte bara av slutproduktens forsande flod, utan också av alla dessa rännilar, som förstås ska "optimeras" utifrån en allt annat än resursminimerande princip.)

Halv- och helfabrikat innebär inte ett steg från råvara, utan många. Många.

Jag behöver inte veta bättre än så. För mig är det plast.

Kaffe utan koffein? Matfett utan fett? Mjölk utan laktos? Mjöl utan gluten?

Yoghurt utan fett? Men fyllig, och med smak av guarana, banan och ananas?

Det är plast!

Läsk utan kalorier? The impossible made possible? Yeah, right!

Hörde förresten nyligen talas om att Dole driver en process mot (de svenska) skaparna av filmen Bananas. Kolla in det, om nerverna håller. Skynda dig, innan de tvingas stänga ned sajten, återkalla filmen, betala skadestånd och att aldrig mer uttala sig i ämnet!

Och om du fortfarande är skeptisk, spana in Food, Inc.

Karnevalens revolutionär

Ofta känner jag en längtan att spänna på mig elbasen och ge mig hän, tillsammans med mina medmusikanter, i soulens, funkens, discons, gospelns övermannande rytmer och harmonier; att uppgå i en ordlös känslans och glädjens förening. Att leva i varje ögonblick, med kroppen. Jag har inte haft tillfälle att göra detta på ett tag, och det lämnar mig... otillfredsställd, ofullbordad.

Rom hade sina backanaler. Sedermera ersatta av mer kontrollerbara spel- och festdagar. I ett trängt, men storhetsvansinnigt, Wien, präglat av kollektiv schizofreni och paranoia, blev karnevalen, fasching, ett - nödvändigt - utlopp; en säkerhetsventil och en balanserande ritual. I synnerhet inför den påfrestande fastetiden. En välkänd hemlighet, dold under dubbelmoralens och disciplinens täcken. Ett sätt att avvärja revolution. (I Orwells värld återstår endast det isolerade parets revolutionära sexakt.) Vad har vi idag? Rave-klubbar? Skum-partyn?

För en man blev karnevalen en livsstil. Maynard Solomon beskriver Mozart som en klassisk radikal, en kättare, en... revolutionär, och läser i hans hans brev "many signs of his impulse to take heroic action and thereby gain revenge for indignity" (s. 353). Men Mozart begränsade sig inte till fantasier om vedergällning. Han uppvisade en total avsaknad av respekt och en utstuderad fräckhet inför för både världsliga och andliga ledare. Maynard spekulerar att det kanske var just Mozarts närhet till makten som - i motsats till Beethoven - resulterade i skepsis snarare än vördnad: "For Mozart, the movers and shakers of society are fallible human beings rather than the objects of veneration". (s. 355)

Men mer intressant är hur denna hållning tog sig uttryck i Mozarts leverne, och i hans konst:
Because there exists in him tensions between rage and restraint, arrogance and submission, destruction and decorum, Mozart's radical impulses do not take commonplace, vulgar, or predictable pathways. Skeptical, wary of easy solutions, doubtful of men's motives, disdainful of panaceas ... he does not uncritically attach himself to charismatic political leaders... Nor does he turn to esoteric doctrines or hermetic movements in reaction against a watered-down Enlightened rationalism. His radical energies instead come under the sway of the play impulse, of art, of language, of ritual...thereby opening the channels for the expression of his altruism, outlets for his fury, and alternatives to a discontented world. It is Mozart's transformative, metamorphosing impulse that is the common matrix of many of his idiosyncratic concerns and enthusiasms, linking together his penchant for unorthodox and bawdy language... and his passion for carnival.
(s. 355-356)

Om karnevalen skriver Maynard:
Carnival reveals actuality, suspends time. Removed to an alternative plane of experience, swept onward in processions of dancing and chanting masqueraders, the carnivalesque actor, disguised, cloaked, and masked, ascends a stage where a festive drama is under way, riotous, tumultuos, seemingly chaotic, but with its own insistent logic: on that stage, but only during the interval of the pre-Lenten abrogation of the temporal order, what was prohibited must now be priviliged. Thus, Mozart's obcene riddles, his penchant for the bawdy in general, emerge within the space formed by the carnival's multiple nullifications - of time, actuality, rationality, law, and logic. Carnival overthrows the rationalistic-theological preference for spirit over body, the relegation of sexuality and the ordinary functions of the human body to the "animal" sphere, the condemnation of fleshy pleasures and pursuits, the elevation of high seriousness over enjoyment. The carnivalesque opposes all official, hierarchical, dilutely spiritualized views of mankind: it demystifies the body and its processes in order that the disembodied may be reembodied.
(s. 356)

Maynard beskriver här i första hand om Mozarts notoriska sällskapsliv och digra korrepondens. Men självklart lyser denna hållning igenom i musiken. Den är ju den som till stor del skänker musiken dess universella attraktionskraft och glädje. Den, och den till psykologisk insikt transformerade formfulländningen. En fulländning som är så total att den är omisskännlig för envar. Och som tryggt fångar upp varje lek med (den musikaliska) konventionen; förvandlar upplevelsen till en mjuk men likväl omskakande, berusande berg-och-dalbanefärd. Mozart underkastar sig inte formen - han behärskar den. Han förkastar den inte: han låter den uppenbara sig.

När det gäller det skrivna ordet (som ibland har en direkt korrespondens i musiken) påminner Mozart faktiskt inte så lite om Prince:
... Oh God, how fast! - you make me laugh - help - take a breather - go on, go on - that's a little better - still not finished? - you awful swine! - how charming you are! - dear one! - little donkey! - ha, ha, ha - take a breath... Oh, finish now, I beg of you! - Confound it - also, bravura? - Bravo! - oh, a sheep bleating - you're finished? - Thank heavens! - Enough, enough!

Godtyckets klassiker

När jag lyssnade till Carlo Gesualdos madrigaler i går kväll kunde jag inte låta bli att reagera på dissonanserna, trots att jag redan visste att de fanns där. Utdragna, självupptagna, navelskådande intermezzon för luta. Kromatik och upplösning av, bristande respekt för, förmåga att följa (?) genrens former. Som om inte renässansmadrigalen och riddardiktningen var introspektiv nog.

De betraktas som nyskapande, och är säkert det. Men de hade aldrig skapats, aldrig tagit dessa uttryck, och inte heller överlevt, dammats av och höjts till skyarna, om inte Don Carlo hade varit furste av Venosa - il Principe.

Ja, Gesualdo är säkert värd all respekt i egenskap av konstnär. Att bryta med, utmana konventioner - det är ju precis vad stor konst gör. Ändå kan jag inte skaka av mig bilden av en introvert lätting vars varje nyck och infall ges oreserverat bifall; av honom själv, av hans uppvaktare, av de omgivande strömningarna.

Receptionen påminner inte så lite om den känsla jag ofta får när jag som lärare tolkar en kursplan, fastställer ett curriculum, skriver en tentamen, bedömer en uppsats (eller när jag tidigare, som elev och student, befann mig i den mottagande änden).

Det handlar inte så mycket om pengar eller makt. Den smordes godtycke accepteras nära nog ovillkorligen. Upphöjs till kanon. Även med stora möjligheter till insyn och ifrågasättande, förvandlas åhörarna till villiga ja-sägare.

De flesta klassiker blir klassiker främst som en konsekvens av ihållande, bestående uppskattning. Uppskattning som står sig genom olika tider och strömningar, i olika läger. Det är i alla fall detta vi vill tro. Men klassikerna blir i stor utsträckning klassiker av konvention. Att säga att det i det eller det verket står att finna stora frågor, universella värden, ständigt återkommande teman - det är lika mycket att säga att vi väljer att läsa in dessa egenskaper i, projicera dem på just detta verk. Det kunde, många gånger, varit ett annat. Ett som av tillfälligheterna förpassats till obskyritetens dikeskant. Vi väljer utifrån tillgänglighet och tillvänjning.

Vi ser mönster - det är det vi gör - i vadhelst vi betraktar. Och de mönster vi letar efter är delvis en konsekvens av vår, i praktiken konstanta, konstitution men delvis också av efemära rörelser och tillstånd (och det är då vi säger att verket inbjuder till nya läsningar).

Men den jag tänkte på mest, när jag satt där och lyssnade, var Michel de Montaigne. En man som jag länge har högaktat utan förbehåll.

Samtidigt som Gesualdo satt och plinkade på sin luta, och inte långt därifrån, satt Montaigne i sitt torn (dock knappast av elfenben), i splendid isolation, och skrev sina - våra - första essäer. Montaigne som också han hade god tillgång till både pengar och (potentiell) makt. Till frihet. Till godtycke.

Montaigne förvaltade dock sin frihet på ett helt annat sätt. Ett sätt som mycket få är och har varit förmögna att göra. Är det någon som förtjänar epitetet klassiker så är det han.

10 juli 2009

Meta-narrativ

Jag uppmärksammade nyligen en diskussion av Lyotards beskrivning av postmodernismen som en ”misstro mot meta-narrativ” och det gav mig en pusselbit för att bättre förstå många av de frustrerande erfarenheter jag har gjort. (Och denna förståelse kan mycket väl beskrivas i hermeneutiska eller fenomenologiska termer.) Utan att gå in på detaljer vill jag hävda att den överdrivna skepsis mot s.k. positivistiska beskrivningar som idag florerar – inte minst inom pedagogiken – i mångt och mycket är en pose och en lyx utan täckning: en välfärdssjukdom.

Jag älskar samhällsvetare och humanister – just för att de producerar meta-narrativ. De ger mig svindlande insikter och ledstjärnor för att navigera i världen. Men detta betyder inte att jag aningslöst sväljer deras (storslagna, allomfattande) förslag på synteser av jordelivet med hull och hår.

Jag tror inte på konsten

Konsten räcker inte. Hur sann eller autentisk den än är.

Det krävs handling. Något annat än att rösta med fötterna. Att vi som konsumenter har mer makt än vi tror - eller att vi som medborgare i den digitala demokratin har det - det är bara en listig slogan.

Vi är söndrade och splittrade.

Och det är vi även utan en kapitalistisk propagandamaskin.

Vi måste kämpa för att komma överens; för att komma över våra egenheter, våra egna viljor.

Det är alltså inte en traditionell revolution jag tänker mig. Det är en inre. En som varje vaken människa måste hjälpa sina medmänniskor att göra.

Vi måste - var och en - bli vår egen upplyste despot. Behärska oss själva.

Vad ska vi göra. Vad ska jag göra?

Jag vet inte. Men det räcker inte att vädja, att försynt uppmuntra, att föregå med gott exempel. Att nöja sig med halvmesyrer. Att döva sitt samvete.

Vad ska jag göra! Konsten, vetenskapen, utopin kommer aldrig att omvända oss genom att enbart kritisera, påvisa bristerna.

Hur kan vi kombinera frihet med ansvar? Kan vi det? Ja. Vi skulle kunna göra det, genom att omdefiniera ordens innebörd. Men vill vi det? Nej.

Så vad ska jag göra?

Det enda vi vi kan vara säkra på att vi har gemensamt är vår självbevarelsedrift. Vars och ens.

Det är en apori.

Och så lite medvetandefilosofi

...fast från ett lite mer pragmatiskt, lite mindre högtravande håll. Och från en av mina favoriter: Dennett.

Jag råkade snubbla över denna text - ett "utkast", från 2001... kanske inte den mest vederhäftiga och aktuella källan. Men jag tror nog att diskussionen fortfarande är aktuell - och Dennetts (och Chalmers) argument likaså.

Jag gillar Dennett för att han ger röst åt min materialistiska, fysikalistiska, reduktionistiska... inställning - som han säger: "I'm captain of the A team" - samtidigt som han håller vägen öppen för olika former av monism (och kanske t.o.m. dualism), främst genom sin "doxologiska" (inte hans benämning) representationella och intentionella grundsyn.

Jag läste förresten någonstans att just datavetare och kognitionsvetare ofta hamnar i denna fålla (fälla)... duh!

När jag försöker positionera mig bland (den teoretiska) filosofins alla kategorier och underkategorier hittar jag inte riktigt rätt... Jag vill hävda en materialistisk reduktionism, om inte annat så för att den är (nödvändigt!) ödmjukande. Men samtidigt ser jag medvetande främst ur ett... topologiskt perspektiv. D.v.s. att alla (möjliga) mentala fakulteter (och upplevelser) hänför sig, inte ifrån någon enda, specifik, fysisk bas, utan ifrån en abstrakt mekanism, i vårt fall implementerad uteslutande i "wetware".

Det kunde (kan) lika gärna vara något annat. Eller inget (fysiskt) alls: mina (ytliga) erfarenheter av artificiell intelligens och d:o liv har lett mig bl.a. mot tankar om beräkning, tänkande, medvetande, liv i..."ren" information (se t.ex. Langtons Edge of Chaos).

Det närmaste jag kan komma bland de (synes det mig, överlappande och motsägelsefulla) kategorierna, "ismerna" är kanske den "eliminativa materialismen". (Jag gillar Churchlands). Men konnektionismen tappar ju lätt bort det som är snyggast av allt: (den representativa) symbolismen. Fast det är väl bara en fråga om förklaringsnivåer... perspektiv.

Jag kanske bara måste fräscha upp, fördjupa och nagelfara mina geografiska kunskaper om landet, så som det nu ligger . För att hitta hem, alltså. Välja "rätt".

Konnektionism är bra... jag har själv testat att implementera neurala nät. Och emergens är bra... rätt. Dock inte "slumpmässig" sådan, à la parallellism.

Och nog finns det ett ontologiskt förklaringsgap, alltid!

Jag uppmärksammade att termen "agnosticism" inte bara avser religiös tro, utan epistemologisk skepsis i allmänhet. Och det är bra!

Någon har skrivit på Wikipedia att "ett viktigt, om än relativt okänt, exempel på en medvetandefilosof och kognitionsvetare som försöker förena de båda traditionerna [alltså den anglosaxiska, analystiska och den kontinentala, fenomenologiska] är Ron McClamrock. McClamrock menar, med idéer från Herbert Simon och existentiella fenomenologer som Maurice Merleau-Ponty och Martin Heidegger, att människans situation med att vara-i-världen gör det omöjligt för henne att förstå sig själv genom att abstrahera sig från den och undersöka den som om den vore ett separat experimentobjekt som han själv inte var en del av."

Ja, just det... Men detta är väl knappast nytt?

Mer än något annat (obestämd eller obestämbar "-ist" inom området) är jag ju en agnostiker. Och det coola är att även detta täcks in av Dennetts "heterofenomenologi".

Häpp!

9 juli 2009

Hållbar utveckling

Hållbar utveckling handlar inte bara om biofysiska system, utan även om ekonomiska, sociala, och politiska system. Utbildning för hållbar utveckling behöver därför inkludera lärande om alla dessa system, samt om de samverkande kvaliteter som fordras för att utvecklingen verkligen ska bli hållbar – bevarandeprincipen, fredlig samexistens, sammanflätning av ekonomi och livsomständigheter, demokrati… Utbildning för hållbar utveckling ska leda till att de lärande kan och vill verka för hållbar utveckling – såväl lokalt som globalt. Att ha kunskap är att kunna förklara (förstå, förutsäga, förändra) och att vara handlingsberedd.

Kunskapens helhet byggs upp, förutom av vetskap, redskap och konventioner, också av ställningstagande och jagbegrepp (självvärde, känslighet för andras reaktioner, mångsidighet i jag-uppfattning). I skolan ska byggandet av sådan kunskap uppmuntras genom ett undersökande arbetssätt, där eleverna tvingas ställa egna frågor; utmanas att skapa egna vägar för att belysa frågorna; förmås att själva pröva dessa vägar; och uppmanas ordna och visa fram vad de lärt.

Säger Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket, i sin presentation av utredningen Att lära för hållbar utveckling (SOU 2004:104).

Jag är väl naiv, trots min desillusion. När jag nu för andra gången ser den mångfaldigt belönade kanadensiska dokumentärfilmen The Corporation (baserad på boken The Corporation: The Pathological Pursuit of Profit and Power av Joel Bakan), och där återfinner en spegelbild av den världsbild jag själv byggt upp under många år, undrar jag om inte det bästa sättet att följa den uppmaning Ekholm (via lärarutbildningen) ger mig är att visa denna film för mina (gymnasie-)elever – om och om igen. Om att jag inte är helt fel ute vittnar de mycket omfattande studiehandledningar och material runt filmen som utarbetats bl.a. i Kanada och U.S.A. Samtidigt tvivlar jag på att ens en enda visning skulle bifallas av min (hierarki av) arbetsgivare – än mindre uppskattas av mina lärjungar.

Skolans demokratiska värdegrund trummas in med full kraft redan i skollagens (SFS 1997:1212) s.k. ”portalparagraf” (1 kap. 2 §). Enligt Skolverket (1999) fanns dock ”starka skäl för att bygga en tydlig brygga mellan skollagen och läroplanen, där värdena utgjorde brofästena” (sid. 10), och därför kom läroplanen att inledas med ett särskilt avsnitt om skolans värdegrund:
Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen slår fast att verksamheten skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

(Utbildningsdepartementet, 1994, sid. 23; 1998, sid. 5)

Trots detta – eller kanske just som en konsekvens härav – får skoldemokratin, i mina ögon, ofta en distinkt anstrykning av flathet. På (får man anta) förekommen anledning, säger man i en kommentar från Skolverket:
Det har funnits inslag i skoldebatt och pedagogisk debatt där skolans fostrande roll och dess kunskapsförmedlande satts i motsatsställning. Det är en motsättning som är skenbar. I undervisningsprocessen – i praktiken – går de inte att särskilja även om de i teorin är möjliga att se som två samtida aspekter på undervisning. Just därför är värdegrunden viktig att framhålla i läroplanen. Det är den som förenar skolans fostrande och kunskapsförmedlande roll. All undervisning innebär fostran i någon mening. Värdefrågorna är inte något alltid givet.

(Skolverket, 1999, sid. 12)

Man hänvisar till den (utmärkta!) bakomliggande utredningen SOU 1992:94, Skola för bildning, där det om värdefrågor bl.a. heter att:
De måste förstås, förankras, försvaras och utvecklas. De normer skolans verksamhet skall bygga på; såsom respekt för människans egenvärde och integritet, individens frihet, livets okränkbarhet, omsorgen om de som har det svårt, det personliga ansvaret, har en djup förankring i vårt land och vår kultur. Det är normer som således har djupa rötter I vår historiska utveckling; antikens kulturbidrag, kristen etik, humanism och upplysning. Skolan har i sin kunskapsförmedlande uppgift en viktig roll i att hävda dessa värden och ge en förståelse för hur de vuxit fram och fått en förankring i vårt land. Skolan skall ge möjligheter att utveckla ett personligt förhållningssätt till dem och till den grund de vilar på och att ge kunskaper för att medvetet kunna ta ställning i olika frågor.

(SOU 1992:94, sid. 111)


Jag ser dock subtila, men viktiga, skillnader mellan utredningens tankar och läroplanens realisering. Bryggan är skev. Brofästena bågnar. Motsättningen (spänningen) finns där, i praktiken. Det är en motsättning mellan fostran och respekt för individens integritet; mellan individens frihet och dess personliga ansvar.

Jag har tidigare skrivit att jag har mer förtroende för kulturen (civilisationen) än Rogers. Jag har också skrivit att avgörande för ett ledarskaps framgång är den konsekvens med vilket det bedrivs, och att detta omfattar ledarskapets kontext – vilket i sin direkta förlängning innebär samhället i stort. Jag vill nu kvalificera dessa påståenden.

Den kultur Rogers utgår ifrån, och som filmen The Corporation beskriver, är i och för sig naturgiven, i det att artens långsiktiga utveckling (dock ej dess slutgiltiga framgång; möjligtvis livets, i någon form) är avhängig individens kortsiktiga egoism. (Och de utslag av altruism man ibland tyckt sig finna hos vissa arter, t.ex. vargar, kan alltid föras tillbaka på en underliggande sådan.)

Det är en svindlande och övertygande insikt att evolutionen kan ses som såväl en orsak till som en följd av egennytta. Men åtminstone i teorin har vi moderna människor, i vår välfärd, möjligheten att välja bort den destruktiva kultur som på detta sätt emergerar (jo, det finns en anledning till denna anglicism: beteckningen ”emergent behavior” avser just sådana komplexa gruppbeteenden som uppstår ur en mängd identiska, enkla, individuella drivkrafter – precis som hos myrorna); att distansera oss och skapa något bättre; något för vår art – och de flesta andra – mer hållbart; något som utgår både från naturen och som utnyttjar vårt kollektiva intellekt.

Eller som Dawkins säger: “our species – alone on earth – has the power to rebel against the designs of the selfish gene”.

Att jag likväl förutser vår förutbestämda förgängelse beror på att jag inser att detta i praktiken aldrig kommer att hända. Människan är inte så god som Rogers vill tro – då vore sannolikheten för ett nytt vägval större (detta, och den ”patologi” som åsyftas i ovan nämnda bok, bekräftas inte minst av Millgrams ”slutgiltiga experiment”, kommenterat av Asplund).

De ”memer” – kulturella motsvarigheter till de själviska generna – som dominerar vår moderna diskurs, som har övertaget i den intellektuella evolutionen, är de som har planterats, nej, kultiverats, av den kapitalistiska propagandamaskinen. Människan är på sin höjd moraliskt neutral, men har en inneboende benägenhet att gräva sin egen allegoriska grop.

Kvalitet

Det var väl Kuhn som myntade begreppet "inkommensurabilitet", och med det avsåg den fundamentala oförmåga att förstå varandra – att överhuvudtaget kommunicera – som (natur-)vetenskapare inom olika paradigm erfar (och har erfarit under vetenskapshistorien).

Kvalitativ forskning (hur hög kvalitet den än håller) är inte modulär på samma sätt som kvantitativ forskning. Tror man det, gör man ett stort misstag (och jag misstänker att så är fallet ibland).

Kvalitativ forskning utgörs i bästa fall av välstrukturerade och djupsinniga betraktelser, självklart subjektiva. En ärlig humanist inser att hans berättelser om världen säger både mer - och mindre - än naturvetenskaparens. Metoden står i bakgrunden.

Jämför detta med fenomenografins armada, med Marton i ett av flaggskeppen. Inte nog med att förment objektiva kategoriseringar (hypoteser) – uppställda i efterhand – fogas till varandra, svepta i subjektivitetens slöjor. Inte nog med att Metoden glorifieras och blir ett självändamål; ett ändamål som helgar medlen. Nej, allt detta görs dessutom med en självhävdelse som bara kan ha sitt ursprung i mindervärdeskomplex. Enfaldigt tror man sig vara unika i att erkänna sin subjektivitet, och låter denna rättfärdiga all avsaknad av stringens och koherens. De publicerade "resultaten" upptas till övervägande del av försök att existensberättiga sig själva.

Och som grädde på moset vältrar man sig i (mer eller mindre genuint) förakt för de inskränkta och fyrkantiga positivisterna. I Martons fall handlar detta om att förkasta den förhatliga "dualismen" och ersätta den med… ja, vad? Över 250 sidor utvecklar han en relationens epistemologi som, trots longörerna, aldrig riktigt vill uppenbara sig.

Det är skrattretande när kritiker av ”positivistism” påstår att denna oreflekterat projicerar subjektiva värderingar på förment objektiva sådana. Än värre när man samtidigt, oreflekterat, lånar - imiterar, förvanskar - positivistiska metoder (för att kunna bidra med någonting). Snacka om att äta kakan, behålla den (spy upp den) – och sedan äta den igen!

Marton tar upp en rad (sex stycken) påstådda paradoxer inom kognitivismen (konstruktivismen), bl.a. frågan om vem det är som ”hittar” den begreppsstruktur som krävs för att tolka ett skeende. Sedan uppfinner han – utan att blinka – en s.k. ”relevansstruktur” som den lärande individen och dennes omvärld i sin interna relation på något sätt delar, men vars utseende och åtkomst är kritisk för att lärande ska ske och som (alltså) måste påverkas av en undervisande agent.

Lösningen på alla paradoxer (inklusive Menons) är inte någon magiskt upplöst ”dualitet”, utan helt enkelt evolution, vilken, utifrån ett litet antal kognitiva motsvarigheter till motoriska reflexer, producerar det vi från utsidan uppfattar som intentionalitet.

Fenomenografi i pedagogikens tjänst är helt OK, t.o.m. riktigt bra. Den hermeneutiska ansatsen till förståelse är en mycket lyckad omsättning av kognitionspsykologiska rön till praktisk undervisning. Men då kan man inte nöja sig med att prata om den ”interna relationen mellan individen och världen”. Vi kan inte ändra världen; vi kan inte ändra relationen; vi måste ändra individen.

Ett tydligt exempel på förvirringen är att uttrycken ”(den lärandes) förmåga” och ”(kvalitén hos en intern) relation” är ekvivalenta i Martons text.

Människor och myror

För ett tag sedan läste jag en kort biografi över Carl Rogers och såg honom då främst som en freudian i fårakläder. Hans ”aktualiserande tendens” var ju inget annat än sublimerad libido.

Men det är klart: Rogers vidhåller att människan i grunden är god, och dessutom hela tiden strävar efter gott (och ej blott att fortplanta sig). Det tror jag inte på.

Också i många andra avseenden tyckte jag mig se Freud, fastän svept i en annan orddräkt. Kulturen (i någon mening) står mot det naturliga, och är det som (ibland) förhindrar människan från att uppnå sina mål. Organismen vet (ursprungligen) vad som är bra för den – det har evolutionen sett till – och bland de saker vi värdesätter mest finns positiv uppskattning, inte minst från oss själva. Men precis som kulturen lurar våra evolutionära instinkter och får oss att äta raffinerat socker och mättat fett, så förleder den oss också att villkora vårt värde – vår (själv-)uppskattning – med ”onaturliga” tecken på uppskattning, som betyg, pengar och status. I den mån vi på detta sätt avviker alltför mycket från det som annars skulle ha utgjort vårt ”verkliga jag”, upplever vi en dissonans som kan leda till neuroser. Vi får ångest, och som försvar går vi in i förnekelse och förvränger vår världsuppfattning. Om våra försvar inte håller, drabbas vi av psykos.

En reflektion jag gör här är att jag, som ofta känner mig mossig i min benägenhet att anlägga evolutionära perspektiv, paradoxalt nog har betydligt mer förtroende för kulturen än Rogers (trots att jag i den också ser vår predestinerade undergång). Kanske ligger förklaringen i att jag ser den kulturella människan som lika naturlig som den okultiverade (?) myran?

De små djuren på jorden
visare än de visa
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, 1555

Något som kallas etnometodologi dök nyligen (nåja, för 10-15 år sedan) upp inom den gren av datavetenskapen som brukar benämnas artificiellt liv (AI/AL). Här kan det t.ex. handla om (jag har självt gjort sådana program) att modellera komplext (mänskligt) beteende genom att först observera en vardaglig situation – paradexemplet är hur en folkmassa korsar ett övergångsställe – och sedan överföra dessa observationer till en liten uppsättning enkla och lokala (individbaserade) regler. I en simulation låter man sedan en mängd sådana (datorbaserade) individer interagera utifrån sina, sinsemellan identiska, regeluppsättningar och kan på så sätt återskapa (?) det ursprungliga fenomenet. Snacka om (ett reduktionistiskt) meta-narrativ. I like it!

(Och som en av en händelse såg jag häromdagen på TV hur sådana simulationer kommer till användning vid s.k. ”crowd analysis”, t.ex. i samband med planering av tunnelbanesystem, eller utredning av olyckor på fotbollsarenor och rockkonserter. Det känns allt ganska tryggt med lite positivism ibland. I ett post-modernistiskt samhälle vore det väl tabu att tro att man kan lära sig av sina misstag?)