Mania

 ”…social hysterias do not stand still. If they are not yet losing steam, they are getting worse. ... Radical movements keep ratcheting up their demands, because nothing enervates a cause more than success. Crusaders resent having their purpose stolen out from under them by the fulfillment of their quest; reaching the promised land leaves seekers bereft. There’s little to do in a utopian oasis but sip coconut water. So the journey must never be completed. The goal must remain out of reach. To preserve the perfect impossibility of getting there, the desired endpoint becomes ever more extreme.”

— Lionel Shriver (2024), “Mania”, p. 69

Du sköna nya värld

Göran Rosenberg önskar nog att han kunde äta upp sitt förord till "Du sköna nya värld", vilket han skrev för snart 20 år sedan. "Vi behöver inte oroa oss för Orwells framtidsvisioner längre; historien är slut". Och det är bara början: Sen följer den äppelkindade liberalens vanliga flum om fri vilja och mänsklig kreativitet, och den garderobskonservatives kvasireligiösa dravel om högre mål och mening förenat med småborgerliga kärnfamiljsideal.

Huxleys egna förord till den andra upplagan, skrivet 15 år efter originalet kom ut (och alltså efter 30- och 40-talens händelser) är betydligt intressantare. (Very Bad Wizards var inne på liknande tankar nyligen.) Men även här återfinns en del av samma tankegods. Huxley målar nu upp tre - till skillnad från tidigare två - möjliga poler:

1) militaristiska diktatoriska nationalstater i evig kamp med varandra (i princip Orwells värld; läste Rosenberg inte detta?)

2) en enda överstatlig diktatur - den som faktiskt beskrivs i boken

3) en starkt decentraliserad värld à la Kropotkin - där varje enskilt samhälle i bästa fall verkar likna det Rosenberg vagt skissar på

Jag reagerar på att pol 1 och 2, och liknande resonemang, nästan alltid blir karikatyrer och varnande exempel. Vad är det för fel på utilitarism? På välstånd? På vetenskap och teknik? På ordning och reda? För flumliberalen verkar dessa i sig vara problematiska - även om varningarna som ges också motiveras med möjliga eller oundvikliga problem. Det som verkligen skrämmer flumliberalen, minst lika mycket som möjliga och faktiska excesser, är avsaknaden av "magi". Men det finns ingen magi. Lägg av!

Huxley skriver att han önskar att det vore möjligt att hitta en tredje väg för Förnuftet, där det kan underställas människans Högre Mål och Mening. Om han (och Rosenberg) med detta endast hade menat att vi ska använda teknik i människans tjänst och inte tvärtom så hade jag hållit med. Men det gör de inte: De silar mygg - välbefinnande på "artificiell" väg är alltid suspekt - och sväljer kameler - det faktum att industrialisering, kapitalism och konsumtionssamhälle under hela den moderna epoken *inte* brukats till allmänt välstånd utan i första hand till ökade klyftor. Även om de själva inte tillhör den yppersta eliten så ingår de i en klass självgoda popfilosofer som mentalt masturberar om anarkistisk tankefrihet, kreativitet och uppgående i något mystiskt högre medvetandetillstånd - fast med mindfulness i stället för droger förstås.

https://www.lindco.se/bocker/du-skona-nya-varld/


---

Den här boken står på min att läsa-lista:

The Age of Surveillance Capitalism
The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power
av Shoshana Zuboff

Typiskt sånt som vare sig Rosenberg eller Huxley varnar för - och kanske inte ens bekymrar sig om.

Fall, or Dodge in Hell

900 sidor på fyra dagar. Rekord? Å ena sidan: tveksamt om det var värt tiden. Å andra sidan: perfekt tidsfördriv vid irriterande sjukdom.

Skum, svårrecenserad och lätt ångestframkallande bok. Jag har ingen aning om huruvida jag bör rekommendera den. Innehåller förvisso en hel del intressanta grejor, men känns onödigt lång. Fast kanske måste den vara det för att förmedla sitt budskap? Eller?

Jag kan instämma i recensionerna i NYT och WIRED, men det säger egentligen inte så mycket.

Framförallt andra halvan är som en feberdröm. Känns som något man själv skulle kunna skriva ner efter ett dilerium men aldrig skulle komma på tanken att faktiskt göra... Man vill helst bara glömma. Samtidigt... Idéerna runtomkring är ju bra... nästan självklara på något vis...

I efterordet namedroppas David Deutch (vilken jag själv kom att tänka på), Jaron Lanier och George Dyson. Jag har bara så jävla svårt att förstå vad den absurda detaljrikedomen tillför. Känner mig lurad, utnyttjad, att engagera mig i helt godtyckliga utsvävningar. Barnsligt på något vis.

Windup Girl: En skarp betraktelse

Ur romanen The Windup Girl av Paulo Bacigalupi:


Chaiyanuchit understood what was at stake, and what had to be done. When the borders needed closing, when ministries needed isolating, when Phuket and Chiang Mai needed razing, he did not hesitate. When jungle blooms exploded in the north, he burned and burned and burned, and when he took to the sky in His Majesty the Kings dirigible, Jaidee was blessed to ride with him.

By then, they were only mopping up. AgriGen and PurCal and the rest were shipping their plague-resistant seeds and demanding exorbitant profit, and patriotic gene rippers were already working to crack the code of the calorie companies' products, fighting to keep the Kingdom fed as Burma and the Vietnamese and the Khmer all fell. AgriGen and its ilk were threatening embargo over intellectual property infringement, but the Thai Kingdom was still alive. As others were crushed under the calorie companies' heels, the Kingdom stood strong.

Embargo! Chaiyanuchit had laughed. Embargo is precisely what we want! We do not wish to interact with the outside world at all.

And so the walls had gone up -- those that the oil collapse had not already created, those that had not been raised against civil war and starving refugees -- a final set of barriers to protect the Kingdom from the onslaughts of the outside world.

As a young inductee Jaidee had been astounded at the hive of activity that was the Environment Ministry. White shirts rushing from office to street as they tried to maintain tabs on thousands of hazards. In no other ministry was the sense of urgency so acute. Plagues waited for no one. A single gxnehack weevil found in an outlying district meant a response time counted in hours, white shirts on a kink-spring train rushing across the countryside to the epicenter.

And at every turn the Ministry's purview was expanding. The plagues were but the latest insult to the Kingdom's survival. First came the rising sea levels, the need to construct the dikes and levees. And then came the oversight of power contracts and trading in pollution credits and climate infractions. The white shirts took over the licensing of methane capture and production. Then there was the monitoring of fishery health and toxin accumulation in the Kingdom's final bastion of calorie support (a blessing that the farang calorie companies thought as land-locked people and had only desultorily attacked fishing stocks). And there was the tracking of human health and viruses and bacteria: H7V9; cibiscosis111b, c, d; fa' gan fringe; bitter water mussels, and their viral mutations that jumped so easily from saltwater to dry land; blister rust. . . There was no end to the duties of the Ministry.

Jaides passes a woman selling bananas. He can't resist hopping off his bike to buy one. It's a new varietal from the Ministry's rapid prototyping unit. Fast growing, resistant to makmak mites with their tiny black eggs that sicken banana flowers before they can hope to grow. He peels the banana and eats it greedily as he pushes his bike along, wishing he could take the time to have a real snack. He discards the peel beside the bulk of a rain tree.

All life produces waste. The act of living produces costs, hazards and disposal questions, and so the Ministry has found itself in the center of all life, mitigating, guiding and policing the detritus of the average person along with investigating the infractions of the greedy and short-sighted, the ones who wish to make quick profits and trade on other's lives for it.

The symbol for the Environment Ministry is the eye of a tortoise, for the long view -- the understanding that nothing comes cheap or quickly without a hidden cost. And if others call them the Turtle Ministry, and if the Chaouzhou Chinese now curse white shirts as turtle's eggs because they are not allowed to manufacture as many kink-spring scooters as they would like, so be it. If the farang make fun of the tortoise for its slow pace, so be it. The Environment Ministry has ensured that the Kingdom endures, and Jaidee can only stand in awe of its past glories.

And yet, when Jaidee climbs off his bicycle outside the Ministry gate, a man glares at him and a woman turns away. Even just outside their own compound -- or perhaps particularly there -- the people he protects turn away from him.

Jaidee grimaces and wheel his cycle past the guards.

The compound is still a hive of activity, and yet it is so different from when he first joined. There is mold on the walls and chunks of the edifice are cracking under the pressure of vines. An old bo tree leans against a wall, rotting, underlining their failures. It has lain so for ten years, rotting. Unremarked amongst the other things that have also died. There is an air of wreckage to the place, of jungle attempting to reclaim what was carved from it. If the vines were not cleared from the paths, the Ministry would disappear entirely. In a different time, when the Ministry was a hero of the people, it was different. Then, the people genuflected before Ministry officers, three times khrabbed to the ground as though they were monks themselves, their white uniforms inspiring respect and adoration. Now Jaidee watches civilians flinch as he walks past. Flinch and run.

He is a bully, he thinks sourly. Nothing but a bully walking amongst water buffalo, and though he tries to herd them with kindness, again and again, he finds himself using the whip of fear. The whole Ministry is the same -- at least, those who still understand the dangers that they face, who still believe in the bright white line of protection that must be maintained.

I am a bully.

He sighs and parks the cycle in front of the administrative offices, which are desperately in need of a whitewashing that the shrinking budget cannot finance. Jaidee eyes the building, wondering if the Ministry has come to crisis thanks to overreaching, or because of its phenomenal success. People have lost their fear of the outside world. Environment's budget shrinks yearly wjule that of Trade increases.

(s. 172-175)

Machines Like Me: anteckningar under läsning

Följande är korthuggna anteckningar om tankar som dök upp under min läsning av Ian McEwans nyutkomna bok "Machines Like Me". Jag har nyss avslutat boken, och flera av mina funderingar har efterhand besvarats och upplösts, åtminstone delvis.

Om du inte har läst boken men funderar på att göra det, så ska du ABSOLUT INTE läsa nedanstående, eftersom innehållet skulle spoliera din läsupplevelse totalt. Men om du redan HAR LÄST boken så kanske det kan vara intressant att jämföra dina intryck med mina.



(extra blankrader följer....)












































(......här börjar det)



Hur visste Adam att Charlie hade bjudit Miranda på middag när han precis laddats upp för första gången?

(De flesta frågor av denna typ kan förklaras med att Adam är påslagen även när Charlie tror att han inte är det.)

Varför säger Charlie att Adam varnade honom för hjärtesorg, när han endast varnade för möjligheten att Miranda inte var pålitlig?

Varför har Adam tillgång till konfidentiella register och databaser?

Hur och varför lyckades Adam koppla Miranda till våldtäktsfallet?

Miranda är inte älskvärd.

Miranda är ett endast ett objekt i ett klassiskt triangeldrama, typ Arthur och Lancelot. Inte trovärdig. Ytligt beskriven. Typiskt manliga författare?

Kul att Thatcher gillar tåg.

Skillnad mellan PSPACE och NP?

I början oklart om Turing visat att NP = P och vad det innebär.

Charlies egen redogörelse för detta är luddig. Medvetet från författarens sida?

Timingen av verklighetstrogen android vs AI... borde inte AI fått större genomslag långt tidigare? Hur kan den första underhållningsroboten vara så bra, medan världen omkring är relativt lik nutiden i övrigt?

Ganska uppenbart att Miranda också är en robot / "robot", eller åtminstone liknar eller t.o.m. förlorar gentemot en sådan... och kanske Turing också...

Turing säger att spädbarn är överlägsna androiderna, att deras lek och utforskande är extremt bra på att forma generaliteter utifrån ”ingenting”... Varför skulle androider ha så svårt för öppen lek? Och stämmer det verkligen att barn är så blanka tavlor?

Turing säger att P/NP ger omedelbara svar...

Oklart hur detta möjliggör framsteg och självmedvetande när maskininlärningen frikopplats från symbolism...

Och varför skulle nätverk ha en rationalistisk tendens som gör dem Spocklikt autistiska så att de hellre begår självmord än lever med verklighetens absurditeter?

Turing/Tesla... träffades väl aldrig. Svårt att skilja dikt och verklighet gällande Tesla.

"Consciousness is the highest value..." Verkligen? Varför? Androiderna känner uppenbarligen redan.... Avses målet att fortsätta utforska?

Tanken att AI-ångest kan få oss att äntligen bli mer moraliskt konsekventa är fin.

Vet Adam att Charlie har talat med Turing?

Lite krystat att Adams plan för Gorringe och Melinda inte ifrågasätts.

Intressant med depression, frivilligt förslöande och hjärndöd hos androider. Vissa fenomen liknar människor, biologi. Andra trovärdiga endast i maskiner. Medveten (eller inte) manipulation av källkod - känslor/tankar. Placebo. Hjärtesorg. Dö av brustet hjärta. Annat medvetet självförslöande?

Eve med självinducerad Alzheimer otroligt gripande. Först sorgen, sen omsorgen om ägaren och lidandet, sen ångern vid mötet med Adam.

Varför säger Mirandas pappa om Adam: "He'll do!"?

Aha! Har Miranda lurat honom medvetet? Varför?

Gorringe uppträdande märkligt. Inte trovärdigt.

Adams välgörenhet löjlig. Bättre förmera kapitalet. Han har ju inte tänkt lämna dem. Och vad händer med backupen?

Charlie tjänar inget på att döda Adam....

Inte rimligt att Mark får stanna om Mirandas brott och straff uppdagas...

Är Adams rättrådighet ett exempel på alignment, och är det isåfall lyckat?

Känsel... sexuell kontra slag i huvudet...

Varför inget om vart Adams medvetande och minnen tar vägen? Varför ingen eftersökning, återträff?

You're totally overromanticizing dirt

He had come home with the idea in his head that he needed to get a little bit of native soil on himself before getting shot up to a place where he would be every bit as lost and alienated as Dorji and Jigme had been on aboard USS George H. W. Bush. Which seemed uncontroversial to him. But when he presented the plan to Tav over a cup of naval coffee in one of the aircraft carrier's eateries, Tav demurred. "You are totally overromanticizing dirt." 

Tav liked to play the devil's advocate. He and Doob had had many such conversations. Doob shrugged and said, "Let's say you're right. What's the worst that could happen if I get some dirt on me while I have access to dirt?" 

"Tetanus?" 

"Before they started sending me to places like this, they made sure I was up to date on my shots." 

"No, seriously, I just don't buy it, Doob." 

"Buy what? What is it you think I'm trying to sell you?" 

"You're trying to sell me the idea that there is such a thing as a state of nature that humans were designed to live in. It is the 'dirt is good' hypothesis." 

"But obviously we evolved in rustic outdoor settings. Those places are, in some sense, natural to us." 

"But we did evolve, Doob. We're not animals. We evolved into organisms that could make things like this." Tav waved his free hand around at the painted-steel environs of the aircraft carrier. "And this." He raised his cup of coffee and clinked it against Doob's. 

"Which is a good thing, you're saying." 

"Compared to being torn apart by hyenas? Yeah, obviously it's a good thing." 

"Well, I'm not going to get torn apart by hyenas. I'm just going to go camping." 

Tav smiled in a way that seemed a little forced. You don't get what I'm saying, do you? He said, "Look, you know my views on the Singularity. On uploading." 

"I did blurb your book on the topic." 

"Yes, thank you for that." Tav was referring to the idea that the human brain could, in principle, be digitized and uploaded into a computer. That this would one day happen on a large scale. That it might actually have happened already - that we might all, in fact, be living in some giant digital simulation. 

Something occurred to Doob. "Is that why you were grilling the king about his views on reincarnation?" 

"That's part of it," Tav admitted. "Look, all I'm saying is that if you've gone where I've already gone, in terms of thinking about that -" 

"If you've drunk the Singularity Kool-Aid, in other words?" Doob said. 

"Yeah, Doob, as you know I've already done, then you've already made a fundamental break with trying to be Nature Boy. I believe that the human mind is almost infinitely malleable and that people are going to adjust, within days or weeks, to life on the Cloud Ark. We will simply turn into a different civilization altogether from the one we grew up in. Our whole idea of nature will be forgotten. And a thousand years from now, people will go on 'camping trips' that will consist of sleeping in arklets, drinking Tang, and peeing into tubes just like their ancestors did." 

"To them," Doob said, "that will be a back-to-nature experience." 

"I think that is how we will see it, yes," Tav said. 

Doob considered uttering the punch line to the famous joke: Who's "we," white man? But he thought better of it.

Neal Stephenson (2015), Seveneves, p. 210-212

---

Update Jan 6, 2016

Space colonization is not a realistic alternative to taking care of the Earth.

Sweet Tooth: varning för tandröta

Jag törstade efter en form av naiv realism. Jag blev särskilt uppmärksam, jag sträckte fram mitt läsarhuvud, så snart det nämndes en Londongata som jag kände till, eller en klänningsmodell, en verklig offentlig person, till och med ett bilmärke. Då, trodde jag, hade jag en måttstock, jag kunde bedöma skrivandets kvalitet utifrån dess exakthet, utifrån hur väl det gick i linje med mina egna intryck, eller förstärkte dem. [...] Jag var inte imponerad av de där författarna (de var utspridda över Sydamerika och Nordamerika) som nästlade sig in på sina egna sidor som en del av persongalleriet, fast beslutna att påminna den arma läsaren om att samtliga gestalter och till och med de själva var rena fantasifoster och att det fanns en skillnad mellan fiktion och liv. Eller, tvärtom, hävdade att att livet hur som helst var en fiktion. Endast författare, tänkte jag, löpte någonsin risken att blanda ihop dem. Jag var en boren empiriker. Jag trodde att författare fick betalt för att låtsas och att de, där det var lämpligt, borde använda sig av den verkliga världen, den som vi alla hade gemensamt, för att skänka trovärdighet åt allt de hade hittat på. Alltså inget köpslående om begränsningarna för deras konst, ingen trolöshet mot läsaren genom att i förklädnad tyckas gå av och an över det imaginäras gränser. [...]

(s. 78)

John Mullan beskriver i Guardian hur McEwan lyckas lura både sin läsare och sin protagonist. Efter en mycket vaksam läsning känner jag mig inte särskilt lurad. Jag misstänker däremot att McEwan driver med sig själv. Helt klart driver han i varje fall med läsare som jag. Och kanske med hela den postmodernistiska genren? Kanske säger han: "Visst, trolleritrick kan vara kul. Men någon jävla ordning får det vara." Eller kanske snarare: "Hör du, Auster - så här ska det gå till".

[...] Inte förrän på sista sidan upptäckte jag att berättelsen jag läste i själva verket var den som kvinnan höll på att skriva. Apan existerar inte, den är en gengångare, ett foster av hennes enerverande fantasi. Nej. Och åter nej. Inte detta. Bortom den krystade och löjliga frågan om sex över artgränserna misstrodde jag instinktivt den här sortens litterära konstgrepp. Jag ville känna marken under mina fötter. Det fanns, enligt min åsikt, en oskriven överenskommelse med läsaren som författaren måste följa. Inget enda inslag i en fantasivärld och ingen av dess gestalter skulle tillåtas att lösa upp sig på grund av en nyck från författaren. Det påhittade måste vara lika gediget och lika förenligt med sina egna förutsättningar som det verkliga. Det var en överenskommelse grundad på ömsesidig tillit.

(s. 216)

Men boken är mycket rikare och mer mångfacetterad än så. Utöver den litterära experimentlådan, utöver 70-talsbeskrivningen, och utöver det jag karakteriserat som en insiktsfull tablå av "psykologiska invarianter guppande i samhällskulturella dyningar med decennielånga våglängder" - Om jag bara i detta sökande hade mött en enda uppenbart ondskefull människa - finns här också en diskussion av relationen mellan konst, humaniora och (natur)vetenskap. (Det är inte utan orsak som McEwan tillhör nätverket Edge. Boken är för övrigt tillägnad Christopher Hitchens.) Och man måste bara älska de två kapitel där sannolikhetsproblemet uppkallat efter Monty Hall (!) studsar runt i dessa olika världar och bland annat får Författaren att drabbas av yrsel och illamående, och Förläggaren att drabbas av leda.

Vad den definitivt inte är - i varje fall inte till den grad som de enda två citaten på pocketutgåvans pärmar vill göra gällande - är en "stilsäker agentroman" (Sundsvalls tidning) eller en "spionroman" (Expressen). Det vore en stor, om än osannolik, tragedi om recensenter och förläggare faktiskt uppfattade den så. Men minst lika tragiskt är att genuin kvalitet alltså aktivt måste döljas på en marknad där vinning står att göras endast med lättsmält godis. Som att kränga Bachs cellosviter som "perfekt avslappning för lata dagar på stranden".


(Redan efter de första sidorna bad jag min fru att läsa boken efter mig. Jag ville att hon skulle ta ställning till hur väl McEwan lyckas inta en kvinnas perspektiv. Det var något där som skavde... något om sex, relationer, könsroller... men jag ville inte tro att McEwan skulle göra mig besviken. --- Besviken blev jag däremot i efterhand på de recensenter som framhöll just detta som en brist.)


Sidhänvisningarna och citaten gäller pocketutgåvan av [Uppdrag] Sweet Tooth av Ian McEwan, översatt till svenska av Maria Ekman och utgiven av Brombergs 2012.

Sex, våld och skräck: Bok-klubben, del 2

Unga kvinnor som revolterar, tar kontroll över sin sexualitet och utövar makt. Var hittar man dem, annat än i hämndlystna flockar av driftsstyrda trollpackor i ohelig allians med uråldrig ondska?

Integrationssvårigheter? Tacka fan för det, när alla vet att flyktingar från Balkan och sydöstra Europa är svartmuskiga tattare, närmast besläktade med vargar. (Om de inte är fascister eller vampyrer.) Att ge dem lägenheter i Rosengård är så naivt att det inte är konstigt att de skrattar åt oss, utklädda i burkor för att dölja sina förvuxna polisonger.

Och hur kommer det sig att alla dessa motbjudande men rika och mäktiga sluskar (och vampyrer) lyckas locka till sig unga vackra kvinnor; och varför stannar kvinnorna kvar och låter sig förnedras? För att de enda kvinnor verkligen vill ha är pengar, och för att de vare sig kan eller vill skaffa dem själva. (Särskilt sydländska kvinnor.)

Ja, det här är några av de sanningar man hittar i Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Invävda i allmänt fantasteri, skräck, våld och "socialrealism". Och sex. I alla möjliga och omöjliga former.

Fast frågar man Anders Fager, skulle han nog säga att det är det som är grejen. Att den verkliga skräcken ligger i upptäckten att du som läsare låter dig förföras av logiken. Det var i alla fall vad han svarade på kritiken att hans noveller är skamlöst spekulativa, i en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel härförleden. Likadant med alla de makabra detaljerna. Skräcken uppstår när du kommer på dig själv med att frossa i dem.

Ett teflon-svar. Omöjligt att motbevisa och därför suspekt, även om det skulle vara en korrekt beskrivning av författarens uppsåt. Sedan skadar det ju aldrig att, som en av huvudpersonerna i boken, låta hjärntvättade konstkritiker ge sig själva och andra ett alibi för sina lägsta laster. Att ge "mediemupparna" sysselsättning, och tjäna en hacka på kuppen. Samtidigt som man lämnar möjligheten öppen, även i sitt eget huvud, att man ägnar sig åt stor konst. Transcenderande konst. Tja, vem vet? Det är knepigt, det där med konst. DN:s recensent väljer, för säkerhets skull, att kalla boken en "skrattspegel". Överlag är dagspressen okritisk; i några fall oreserverat hänförd.

Oavsett om det är Fagers egna, oreflekterade stereotyper som lyser igenom, eller om det rör sig om någon form av spekulation - ja, t.o.m. om det är så att hans medvetna lek med läsarens fördomar åstadkommer just vad han avsåg - så finner jag de ovanstående uppslagen både fantasilösa och osmakliga. Häxbränningarna ligger nu något sekel bakom oss; jämställdheten är åtminstone i teorin ett faktum; rasism och främlingsfientlighet ser vi ännu inte i backspegeln. En lång kamp för rationalitet i en orolig värld. Små, små steg i taget. Att leka med gamla, enkla "sanningar" är att ringakta dyrköpta segrar.

Socialrealismen, däremot, verkar Fager ta med en betydligt större nypa salt än de kritiker som slentrianmässigt strör detta epitet omkring sig. (Det var bl.a. detta som gjorde mig nyfiken på honom.) En berättarteknik, den ram av verklighet som omger hans fantasterier. En relief mot vilken de annars löjeväckande monstren kan anta något slags trovärdighet. En metod för att framkalla suspension of disbelief. Gott så. Och ingen dum idé. "Jag går och handlar på ICA, och låtsas att människorna omkring mig visar huggtänderna så fort jag vänder ryggen till". Javisst.

Fager är en handlingskraftig person. En mångsysslare. En rastlös själ. Uppenbarligen intelligent och med den där pragmatiska distansen som utmärker en do:er. Hur svårt kan det vara? Till grund för sina berättelser har han några fyndiga (men inte originella) idéer: Ramverket, den tunna hinnan mellan vår värld och de (den?) andra. Det stegvisa blottandet av sammanhängande mytologier. De osynliga kopplingarna mellan till synes orelaterade fenomen. Det stora i det lilla. Och för varje enskild novell föreskriver han sig själv olika formler för framställningen; olika variationer på den gradvisa uppenbarelsens kittling; på karaktärsteckning och miljöskildring; på detaljnivå och antydningarnas konkretion. Det är smart, men kyligt. Och ibland framstår texten som alltför regelstyrd, tafflig och seg, och karaktärerna alltför ytliga och endimensionella.

Krypande spänning. Ibland lyckas det, ibland inte. Ibland går det för långsamt, ibland för fort. Men oftast leder det mot en antiklimax. Fager provar alla möjligheter: Ibland berättar han för mycket, ibland för lite. Ibland lämnar han tolkningen så öppen att ingen avslutning infinner sig.

Den i mitt tycke bästa novellen är den om Karolinernas dödsmarsch. Den håller betydligt högre kvalitet än de andra; väl avvägd, och med trovärdiga - om än knapphändiga - psykologiska porträtt och miljöer. Här är dramaturgin omvänd: Vi vet redan hur det ska sluta, men inte varför. Återigen, en bra idé. Men berättelsen avslutas liiite för tidigt.

Bok-klubben, del I: One Day

Premiär för en ny avdelning

‎'You're gorgeous, you old hag, and if I could give you just one gift ever for the rest of your life it would be this. Confidence. It would be the gift of confidence. Either that or a scented candle.'

Håkan! Jag har ägnat hela dagen åt att läsa ut "One Day" och samla på mig syrliga argument för varför boken - trots att den är smart och habil och slick och snygg och... lyckad - ändå är såååå j-a engelsk och konservativ och ytlig och "litterär" och suave och irriterande och en typisk feel good-film in the making (praktiskt taget ett manus) och kliché-artad och förutsägbar och billigt hjärteknipande och... irriterande. Med små hober som struttar runt i sitt örike och säger "vi gör som vi alltid har gjort" och "allt ordnar sig säkert, som vanligt".

Och nu lipar jag.

Håkan: Betyder det att den fick godkänt? Det är kanske i grund och botten bara en feel good-bok. Vad handlar boken om till slut? Att man ska ta vara på livet (?)

Jag blev påverkad. Nostalgisk, sentimental... Ramlade in på YouTube och hade svårt att tycka illa om de moderna popvideorna.

Som feel-good (eller bad...) får den 4 av 5 - kanske 4,5 - med avdrag för det ovan nämnda, men framför allt för att några passager var stela och pinsamma och ej trovärdiga transportsträckor. "Wait for it!"... utstuderat...

Men jag är inte säker på att man får skriva feel-good, eller producera Kate Perry-videor. Det är skadligt, omoraliskt, politiskt tveksamt, nej värre: propaganda. I bästa fall opportunism, och det är illa nog. Och ska man beskriva den ironiska generationen med distans bör man nog inte vara ironisk själv.

Jag har några ömma punkter... dem får vi ta på lunchen till veckan. En del av dem (kanske alla) spiller över i värderingar, tabun, principer, måsten... Kort sagt, jag har svårt att acceptera och unna mig - eller andra - förströelse. Inte bara på grund av avundsjuka...

Men jag är glad att jag läste boken, Håkan. Tack! Sista delen höll mig i ett järngrepp, och när det hände blev jag alldeles kall... Mot slutet var jag tacksam för att det fortfarande fanns några sidor kvar; ville inte att det skulle ta slut. Och jag blev så glad för att den där allra sista sidan fanns där, som tröst...

F-n också, varför kan vi inte bara vara oss själva, göra det vi verkligen vill och ta vara på varandra och våra dagar tillsammans! Åh, Emma! Men det är ju så där... människor och situationer växer med avstånd. Absence makes the heart grow fonder. Minnena är starkare än originalupplevelserna. Det är en... förbannelse, kanske, men definitivt a fact of life. Jag är Emma. Och jag kan redan nu sörja att jag inte är, har varit eller kommer att vara en bättre kompis till mig själv. Till andra. (Nu lipar jag igen.)

Hur går det med monstren? (Inga spoilers!) Ger du boken till mig när du är klar? Vänta med att säga något tills jag också läst den, OK?