Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

27 feb. 2016

Loss aversion




Vi människor skyr förluster i högre grad än vad vi uppskattar motsvarande vinster. Vi upplever ett större missnöje när något tas ifrån oss än det nöje vi upplever när vi får (har) det. Ett närbesläktat fenomen är den s.k. endowment effect.

I National Geographics serie "Brain Games" illustrerades detta nyligen av följande experiment.

Försöksledaren bjöd in försökspersoner att delta i ett spel. I en version fick deltagarna först $20 var och blev därefter tillsagda att spelet därmed var slut: De hade alla vunnit $20 och kunde nu avsluta spelet och gå hem. Men om de ville så kunde de också försöka dubbla sin vinst genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). De flesta deltagare avböjde. De ville inte riskera att förlora de pengar de just fått.

I en annan version av experimentet fick deltagarna först $50. Därefter tog försöksledaren genast tillbaka $30. Deltagarna blev sedan informerade om att de antingen kunde ta de återstående $20 och avsluta spelet, eller försöka dubbla pengarna genom att satsa pengarna på roulette (rött eller svart). Denna gång valde de flesta att satsa sina pengar. De ville kompensera sin förlust.


I senaste numret av tidskriften Arena diskuteras två förhållningssätt till miljö- och klimathoten. I det ena lägret finns dem som förespråkar nolltillväxt eller s.k. nerväxt, alltså minskad produktion och konsumtion. I det andra lägret finns dem som sätter sitt hopp till att fortsatt teknikutveckling ska ge möjlighet till fortsatt tillväxt med minskad eller ingen miljö- och klimatpåverkan.

Som du vet tillhör jag det första lägret. Jag är van att höra invändningar av typen: "Det är inte realistiskt att människor ska acceptera försämringar i livskvalitet. Du kan inte förvänta dig att folk ska försaka saker som de redan har vant sig vid." Det finns flera svar på sådana invändningar. (Och många nya invändningar till de svaren.) Här tänkte jag bara nämna ett. Men först måste jag erkänna att jag förstås inte skulle vilja vara utan min mobiltelefon och internet.

När jag gick på gymnasiet, på 80-talet, fanns inga mobiltelefoner och inget internet. Det var inte saker som jag eller någon annan saknade. På ett sätt kan man alltså säga att jag och alla andra mådde precis lika bra utan dessa saker. Fast nu när de finns vill vi ju, som sagt, inte gärna vara utan dem igen.

Många andra saker fanns inte heller på 70- och 80-talen när jag växte upp. Andra saker fanns redan, men var inte lika vanliga som idag. Många av dem skulle jag faktiskt klara mig bra utan även idag.

Sedan åtminstone 50-talet har vi i västvärlden konsumerat allt mer för varje år som går. Ofta sägs det att vi har fått det bättre och bättre. Det är sant. Men samtidigt har vi vant oss vid en alltmer slösaktig livsstil. Vilka saker har verkligen förbättrat våra liv och vilka saker har bara gjort oss mer bortskämda? Alla ger naturligtvis inte samma svar på den frågan, men vi skulle kanske kunna enas om en relativ gradering av sakers nytta och nödvändighet?

Sociologen Roland Paulsen * säger: "Produktionen gör oss inte lyckligare längre... Snarare kan man ana motsatsen." Detta har bl.a. Daniel Kahneman undersökt. Paulsen fortsätter: "När produktiviteten ökar hela tiden och arbetstiden är konstant, så måste vi hela tiden hitta på nya saker att producera... Ofta saker som det inte finns något behov av, utan som man måste skapa behov för genom t.ex. reklam."

Vi måste också fråga oss vilka faktiska förbättringar vi egentligen kan unna oss – om vi tar hänsyn till jorden och till andra människor, även i framtiden (och alltså inte diskonterar den för kraftigt).

Och sen är det ju det där med loss aversion. Vi saknar alltså en del saker endast för att vi har haft tillgång till dem, och trots att de inte ger oss någon egentlig nytta eller nöje. Gör ett tanke-experiment: Vilka saker som inte finns idag kommer du att ha svårt att klara dig utan om 30 år?




---

(*) I filmen Kan vi göra det själva?

23 feb. 2016

Samma födelsedag

Sannolikheten att två personer i klassen fyller år på samma datum är........ Ja, vad tror du?

Inte så stor, va? Eller?

Tänk så här:

Ta först ut en person ur klassrummet. Ta sedan ut ytterligare en person. Sannolikheten att den andra personen INTE har samma födelsedag som den första personen är 364/365.

Ta nu ut en tredje person ur klassrummet. Sannolikheten att denna person inte har samma födelsedag som NÅGON av de båda första personerna är 363/365. (Nu är ju två olika dagar upptagna.)

Sannolikheten att VARKEN de första två personerna ELLER den tredje personen har samma födelsedag är: (364/365) * (363/365).

Så, sannolikheten att någon av de tre personerna faktiskt HAR samma födelsedag är:

1 - (364/365) * (363/365).

Det är mindre än 1 %.

Men nu var det ju hela klassen vi var intresserade av. I stället för att avbryta efter tre personer fortsätter vi alltså att plocka ut personer ur klassrummet, en efter en, tills det är tomt, och resonerar på samma sätt:

Sannolikheten att en fjärde person inte har samma födelsedag som de tre första är: 362/365.

Sannolikheten att VARKEN de första tre personerna ELLER den fjärde personen har samma födelsedag är: (364/365) * (363/365) * (362/265).

Så sannolikheten att någon av de fyra personerna HAR samma födelsedag är:

1 - (364/365) * (363/365) * (362/265).

Vi ser ett mönster!

Om vi fortsätter att plocka ut en person i taget så kommer vi till slut att få följande uttryck (ni är ju 31 elever):

1 - (364/365) * (363/365) * (362/265) * .................................. * (336/365) * (335/365).

Det är 73 % !

Sjuttiotre procents chans att åtminstone två personer i klassen har samma födelsedag, alltså. Det är kanske mer än du trodde?

I verkligheten är det ingen i klassen som har samma födelsedag som någon annan. Hur konstigt är det? Inte särskilt.

Vi kan tolka värdet 73 % så här: Om det fanns 100 klasser på skolan, som var och en innehöll 31 elever, så skulle ungefär 73 av dessa ha elever med samma födelsedag. (Och ungefär 27 klasser skulle inte ha det.)

---

Här är ett kalkylblad som visar hur sannolikheten förändras med antalet personer i klassen:

Där ser man t.ex. att om klassen innehåller 60 personer så är chansen drygt 99 % att minst två personer har samma födelsedag.

Man ser också att redan vid en klasstorlek på 23 personer är chansen större än 50 % att minst två personer har samma födelsedag.

19 feb. 2016

Historieskrivning

För tre år sedan skrev jag

SVT sänder just nu två olika BBC-serier om världshistorien.

I den ena får man veta att när kineserna vägrade att handla med te-sugna britter, smugglade de senare in opium i massor för att göra kineserna beroende, och upprättade sedan en svart marknad. När kejsaren satte stopp för verksamheten, svarade britterna med att skicka sina nya flotta för att bomba de kinesiska kuststäderna sönder och samman. För att avsluta offensiven krävde de ett ofantligt "skadestånd" och tvingade bl.a. till sig Hongkong som bas för frihandel.

I den andra serien sägs det att Kina redan var ett stagnerande land, befolkat av opiumrökande oduglingar, när britterna kom och i all välmening försökte intressera dem för tekniska framsteg - utan framgång. Som av en händelse förstörde en övernitisk kinesisk tjänsteman en last av brittiskt opium, för vilken britterna krävde ersättning.

För den som är intresserad av historieskrivning i dessa globaliserade tidevarv är det fascinerande och att följa de båda serierna och häpna över de tvärsäkra svaren och förklaringarna, och av filmskaparnas oblyga torgförande av sina agendor.

"Världens historia" i SVT1 är en europeisk samproduktion som främst verkar syfta till att visa att världen alltid har varit platt. "Är västvärldens storhetstid förbi?" i Kunskapskanalen verkar, namnet till trots, än så länge vara ett apologetisk självbedrägeri.

En kommentator svarade:

The victor dictates history. Perception is everything!

Och jag skrev tillbaka:

Yeah, but these are the new stories of former victors; one desperately clinging to old truths, the other shamelessly amending them in an effort to appease the new kids on the block.

15 feb. 2016

Råd och regler för mina pojkar



Att tänka på

Låt inte ny teknik göra dig dummare! Använd den för att bli smartare!
Gå in för det du gör! Hoppa inte från tuva till tuva! Engagera dig! Slutför alltid det du påbörjar!
Ge inte upp! Be om hjälp! Fråga, fråga, fråga!
Använd ditt minne för att planera framtiden, inte bara för att minnas gårdagen!
Reflektera över hur du fungerar! Utveckla och använd strategier för att få ut det mesta och det bästa hos dig själv!
Ha alltid klocka på dig!
Ha alltid en laddad mobiltelefon med dig!
För dagbok över hur du använder din tid!
Fundera över hur stor del av din fritid som du använder till förströelse i stället för nyttigheter (Det är mer än du tror. När ska du få tid att göra det du verkligen vill?)
Sätt upp mål och fullfölj dem!
Använd tid till förströelse endast om du inte orkar göra något nyttigt (eller som belöning för att du redan har utnyttjat dagens fritid till nyttigheter).
För att bli bra på något så måste du göra det mycket, ofta, regelbundet och under lång tid.
Följ inte minsta motståndets lag! Om något är värt att göra så är det svårt (i början). Undvik inte saker för att de känns jobbiga – tvärtom!
Ju bättre du blir på något, desto roligare blir det.



Regler

Du får spela datorspel, eller på annat sätt använda IT som förströelse, högst två timmar varje fredag och lördag.
Du ska läsa din e-post minst två gånger i veckan: Det gäller både din privata mejl och din skol-mejl.
Du ska kunna alla dina användarnamn och lösenord. Du ska dokumentera dem på ett systematiskt sätt och alltid kunna hitta dem direkt när du behöver dem. (Gäller t.ex. alla tjänster nedan.)
Du ska städa ditt rum varje vecka (plocka undan, dammtorka, dammsuga, vattna växter).
Du ska, på eget initiativ, även städa någon annan del av hemmet varje vecka.
Du ska regelbundet sortera dina saker: det du inte längre använder ska antingen sopsorteras och slängas, bytas, säljas eller skänkas bort. (Gäller även källaren.)



Förslag på nyttiga sätt att använda IT och sin fritid

LEGO
NE (utforska och använda, inklusive filmer, kartor, jämförelser, appar, översättningsverktyg, läxhjälp, tidslinjer m.m.)
TED talks
Blogga (inklusive filmredigering, podradio etc.)
Skriva berättelser
Läsa böcker (skönlitteratur på gränsen till det du klarar, och faktaböcker)
Kunskapskanalen
SVT Play
UR Play
Kodboken.se och Scratch
Matteboken.se
CodeHS och Code.org
Orbehandling (Word, Pages m.fl.)
Kalkylprogram (Excel, Numbers m.fl.)
Wikipedia (skriv egna artiklar!)
SR och SR Play (många bra programserier i P1)
Schack
Rollspel
Planera och laga smart mat
BBC, Discovery m.fl. om rymden, historia, vetenskap, natur m.m.
Spela saxofon, gitarr, trummor, piano m.m.

11 feb. 2016

A conflict of visions


An analysis of the implications and dynamics of visions can clarify issues without reducing dedication to one's own vision, even when it is understood to be a vision, rather than an incontrovertible fact, an iron law, or an opaque moral imperative. Dedication to a cause may legitimately entail sacrifices of personal interests but not sacrifices of mind or conscience. 
(s. 263)


Så avslutas en av de mest minnesvärda böcker jag har läst de senaste åren. Boken har fyrtio år på nacken och författaren är en kontroversiell figur vars åsikter inte kunnat ligga längre ifrån mina egna. Speciella omständigheter gjorde att jag ändå började läsa. Först lätt skeptisk. Sedan - efter lite efterforskningar - mycket skeptisk. Men efter hand allt mer imponerad. Och omskakad.




Missförstå mig rätt: Jag har inte gått över till den mörka sidan. Jag har inte mjuknat - snarare tvärtom. Men jag har insett två saker: (1) Att jag efter många år av egna funderingar inte hade en riktigt så fullständig bild av det ideologiska landskapet som jag trodde. Och (2) att jag måste revidera min devis "dum eller cynisk" med ytterligare ett, eller kanske två, alternativ; i undantagsfall kan en högermänniska vara något annat. (En intellektuell kuriositet; mycket märklig men i slutändan utan praktisk betydelse.)


Efter de inledande två kapitlen antecknade jag följande:

Mycket tänkvärd och givande hittills. Jag känner igen många av mina egna tankar. Och jag känner igen mig själv.

Men jag tycker att uppdelningen i begränsad - obegränsad - fixerad respektive formbar - människosyn i sig är alltför begränsad. (Sowell skriver själv att fler dimensioner är möjliga, och att hybrider existerar.) Jag saknar särskilt dimensionen ond - god (misantrop - filantrop), men också t.ex. dimensionen gruppvarelse - solitär.

För Sowell innebär en begränsad vision att man ser människan som både ond och fixerad, medan en obegränsad vision innebär att man ser människan som både god och formbar. Mitt eget tänkande ser mer ut som en fyrfäktare: Många konflikter verkar snarare stå mellan visionen fixerad/ond och fixerad/god.

Det återstår att se hur Sowell får in andra aspekter, som t.ex. fundamentala skillnader i definitionen av rättvisa.


Efter kapitel 3 skrev jag:

Mycket terapeutiskt. Jag förstår mig själv bättre, och jag förstår "de andra" bättre. Kanske blir det lättare att hitta gemensam mark, och kanske även kompromisser, framöver. Samtidigt bekräftas den bild jag skisserade för flera år sedan, där en representant för den begränsade visionen anklagar en ikonoklast:

Oh, you intolerable upstart. This is exactly why we, the keepers of the arcane, can never entrust its secrets to you and your like. There are forces at work here that you will never fathom. Secrets revealed and manifested through generations, ingrained and fortified in the walls of our burgs and castles, and in our palaces. 
I will grant you a boon, satiate your desire. I will do the unthinkable and tell you why what is hidden must remain hidden. Why it cannot and must not be revealed. I will let you glean the double-edged sword of true power. I will do that which no other will, and so further enhance your conviction and destructive potential. 
In the end it will avail you naught. 
You challenge the keepers to tell you what it is they know that you do not, and they tell you that your insistence is pointless. You suspect that their reluctance springs from ignorance and indifference rather than strength of character and a sense of a higher purpose. From the fear of narrow minds rather than noble ones. 
And in this you are right! So there you have it - the one edge of the sword you so desperately seek to wield. 
But even the most narrow-minded of keepers intuitively know and accept that the knowledge and power needed to wield the sword can never be articulated fully, nor mastered by any one man. And they know that failure to accept this is the most dangerous hubris of all. They also know that the pinnacle of self-control is to keep the sword sheathed, lest the temptation of using but the one edge, ever so sharp and alluring, ultimately brings destruction to all. 
This knowledge is bound to the very walls of our castles and palaces. And we, as their guardians, are part of it. 
You and your like will never see beyond the obvious. Not before every wall has crumbled and you are left with nothing but chaos and when in the ruins of an old world, the best you can hope for is to build a new world in its image. We will not allow your naïveté to set us all back.

Fortsätter det så här, så köper jag de andra två delarna i trilogin också, där Sowell lovar att vara mer personlig.

Min bäste vän och jag brukar bråka om vem av oss som egentligen är mest optimistisk (och pessimistisk). Boken erbjuder oss båda nya infallsvinklar.


Efter ytterligare några kapitel skrev jag:

Kompletterar (ersätter, överträffar) Haidts modell. Exempelvis när det gäller att förklara prioritering av lojalitet som en konsekvens av föreställningar om individuella begränsningar, evolutionära tidsförlopp och höga "processkostnader":

The intertemporal commitment of loyalty, seen as an abandonment of impartiality in future behavior by those with the unconstrained vision, was viewed very differently by those with the constrained vision. If one's view of human nature is very constrained, then the alternative to loyalty is not impartiality but pure selfishness. The kinds of emotional attachments which lead to loyalty are thus seen as beneficial social ties, essential to the functioning of the whole society.
(s. 88-89)


Det är verkligen imponerande att Sowell - uppenbarligen ärkekonservativ och kvasi-libertarian - lyckas beskriva båda sidor så neutralt.

Sowell verkar vara en sån där figur som minsann har lyckats mot alla odds och som nu inte har något tålamod med kamraterna från sin uppväxt; tvärtom en vilja att distansera sig från dem, och att pumpa upp sitt eget ego genom att intala sig att de alla borde ha kunnat följa hans exempel - om de inte vore latare eller dummare.

Det finns ju, och har funnits, en del sådana typer även i Sverige. Ingen nämnd, ingen glömd.


Vid det här laget råkade jag av en slump ramla över den här artikeln, där den konservativa tidskriften New Republic anklagar den ultra-konservativa tidskriften National Review för att inte tillräckligt tydligt ta avstånd från Donald Trump. Bevis nr. 1: Glenn Beck. Bevis nr. 2: Thomas Sowell.

The symposium gets off to a rocky start by beginning, admittedly for alphabetical reasons, with a contribution from Glenn Beck. With his long history of racism and conspiracy-mongering, Beck has all the flaws of Trump many times over. To get Glenn Beck to denounce Donald Trump as an unsound thinker makes about as much sense as hiring Larry Flynt to write about how Hugh Hefner demeans women. Nor is Beck the only extremist in the symposium, which also includes contributions from Erick Erickson (known for his boorish sexism) and Thomas Sowell, who in 2007 wrote in National Review: “When I see the worsening degeneracy in our politicians, our media, our educators, and our intelligentsia, I can’t help wondering if the day may yet come when the only thing that can save this country is a military coup. 
In the “Against Trump” symposium, Sowell makes this outlandish comparison: “The actual track record of crowd pleasers, whether Juan Perón in Argentina, Obama in America, or Hitler in Germany, is very sobering, if not painfully depressing.” Is there any rhetorical overkill Trump has been guilty of that is worse than this?

Jag läste vidare i boken, trots detta, och kunde till slut på något sätt förstå hur (den nu 85-årige) Sowell resonerar. Just den sammanblandning av fixerad och ond respektive formbar och god som jag reagerade över inledningsvis medför att Sowell i stället laborerar med olika grader av tilltro till en vision. De två klustren skiljer sig också åt när det gäller förmåga till (artikulerad) rationalitet och huruvida denna uppvisas av individer eller system. Sålunda är det snarast Lenins relativa brist på tålamod som skiljer honom från en typisk socialdemokrat. Och Obama är en välmenande men samhällsomstörtande populist som lurar folk att tro att de kan tänka och bestämma själva, vilket får till följd att de förr eller senare utnyttjas av fascister.

För en anhängare av den obegränsade visionen finns emellertid hopp om varje individs inneboende godhet och förnuft, och om aggregatets harmoni.

There are, there have been, many human beings, in whom the motives of patriotism or of benevolence have been permanent steady principles of action, superior to any ordinary, and not in a few instances, to any possible temptations of personal interest. There are, and have been, multitudes, in whom the motive of conscience or moral obligation has been paramount. There is nothing in the constitution of human nature to forbid its being so in all mankind.

J. S. Mill

Bara några kapitel kvar. Jag skriver på Facebook:

Ta mig f-n, en av de bästa böcker jag läst. Extra kul eftersom gubben är helt galen. Läs den, du också, och låt fjällen falla från dina ögon!

Är du intresserad av Jonathan Haidts arbete så kommer du att älska den här boken. Sowell, en samhällsvetare, sopar banan med psykologen Haidt. Sowells fåtöljresonemang, som dessutom har fyrtio år på nacken, innefattar och överträffar Haidts och många andra aktuella och mer eller mindre naturvetenskapliga försök att förstå människan. Haidt erbjuder en skakig proximat förklaring till varför ideologiska skillnader existerar, som i bästa fall endast flyttar problemet ett steg. Sowell, å andra sidan, ger en närmast definitiv och knivskarp beskrivning av hur dessa skillnader ser ut.

Ytterligare en originell ansats i Sowells bok är utgångspunkten att de båda visionerna egentligen har samma (positiva) mål för samhället. På så sätt undviks värdekonflikter, och motsättningarna kommer att handla enbart om effektivitet.

Ovanstående skulle kunna innebära att min devis, "dum eller cynisk" eventuellt kan utökas med ett tredje alternativ. Men jag är inte säker på att det behövs. Framför allt är jag mycket tveksam till att den breda väljarbasen förkroppsligar några positiva samhällssträvanden. Även om det, mot förmodan, skulle vara så att en del högerintellektuella (Rand undantagen) faktiskt vill allas bästa i slutändan, så är jag säker på att de flesta högerväljare endast röstar med sina egna plånböcker, och om de tänker längre än så, så nöjer de sig med att rättfärdiga sin egen position genom att hänvisa till någon nominell (men inte realistisk) möjlighet för (alla?) andra att också lyckas.

Vad skulle då ett tredje alternativ vara? Två kandidater är "uppgiven" (och då menar jag efter moget övervägande - inga genvägar!) och  "lat" (och då oftast också i förnekelse av detta faktum). Men ingen av dessa fångar helt den (sällsynta) intellektuella högermänniskan; en sådan som Sowell. Den är ett enigma; en märklig blandning av pessimism och optimism, cynism och goda intentioner. I botten handlar det, säger Sowell, om hur man ser på orsak och verkan.

In the unconstrained vision, in which man can master social complexities sufficiently to apply directly the logic and morality of the common good, the presence of highly educated and intelligent people diametrically opposed to policies aimed at that common good is either an intellectual puzzle or a moral outrage, or both.
(s. 257)


Jag har läst ut boken och köpt fortsättningen. Till en engelsktalande vän skriver jag: 

Also check out Vision of the Anointed and Quest for Cosmic Justice, which both complement this one. I have already ordered them. In them, Sowell promises to get personal, as opposed to this one where he is impressively, almost incredibly, neutral. I'm looking forward to that! For example, the subtitle of Vision of the Anointed - which deals with us lefties - is: Self-congratulation as a basis for social policy.

You gotta give it to the man. He has perfected a sublime form of passive-aggressiveness!

---

Några frågor:

1. Varför ger långsam evolution det enda svaret på vissa frågor, men absolut inte på andra?

2. Hur kan en stat dra upp gränser för medborgares handlingsutrymme, när den inte får reglera vad medborgarna gör?

3. Under vilka förhållanden skulle det någonsin vara befogat att ändra konstitutionen? (Vi är ju inga fanatiker, eller hur?)

4. Var konstitutionens upphovsmän övermänskligt rationella? En himla tur, i så fall!

5. Hur kan (den ekonomiska) individen frånkännas kapacitet att förstå något mer än sina egna lustar, men samtidigt avkrävas perfekt information och beslutsfattande?

6. Hur kan rätten till underordnas rätten från utan logiska motsägelser, gynnande av specifika grupper och socialdarwinism?

7. Även givet antagandet att människors kapacitet är begränsad, kan det verkligen finnas ett egenvärde i att inte ifrågasätta; att inte utbilda sig; att inte försöka förbättra världen?

8. Finns det ett lyckligt slut? Hur ser det i så fall ut?

7 feb. 2016

An interview with Richard Nisbett



There are so many more ways of getting people to do what’s in their own interests and society’s interests. Absolutely the most powerful way that we have is to create social influence situations where you see what it is that other people are doing and that’s what you do.

Correlation and causation; confounding variables and self-selection; the importance and limitations of controlled experiments; the problem (or not!) with replication; some really important and pervasive biases and heuristics; confabulation; the biggest lessons from modern social psychology. And more, including some of the stuff in his latest book, Mindware. This will be mandatory viewing in my course, Science+, from now on.

Listen to Nisbett (30 min. video), or read the transcription.