Jag sitter på altanen en tidig sommarkväll, tillsammans med fru och barn. Några riktigt goda vänner är också med. Grillen är tänd. Vi har tillsammans lagt ned mycket arbete på mat och dryck. Vi pratar om, och lyssnar till musik.
Barnen är glada och friska. De har många intressen, men tycker också om att umgås med oss.
Trots att vårterminen ännu inte är slut, och trots att just tiden innan avslutningen alltid innebär mycket arbete, känner jag mig inte stressad. Jag har kontroll.
Jag känner mig också nöjd med vad jag gjort under läsåret. Jag sköter alla kurser och övriga uppdrag på ett bra sätt. Och det är jag övertygad om. Jag ser också till att på ett strukturerat sätt hela tiden utveckla och förbättra en eller flera aspekter av mitt arbete. Jag har kommit lång redan, och känner ingen press; bara motivation att komma ännu längre.
Under läsåret har jag sett till att också vara ledig och ägna mig åt mina intressen, både på egen hand och tillsammans med familjen. Till sommaren är flera spännande aktiviteter planerade.
Jag känner att min dagliga tillvaro är behaglig, och att om jag längre fram ser tillbaka på mitt liv kommer jag att kunna känna mig tillfreds med det, som en följd av nöjda dagar. Men jag känner också att parallellt med detta vanliga, fullt tillräckliga, liv löper också en konsekvent linje — en personlig utveckling, ett åstadkommande.
Jag tittar mig omkring och mina tankar går tillfälligt till mina tillkortakommanden, och övriga aspekter av min tillvaro som jag inte är nöjd med. Istället för att låta detta kasta en mörk skugga över en annars idyllisk stund, konstaterar jag följande.
Den person eller tillvaro finns inte, som är så perfekt att negativa tankar och oro aldrig stör friden — det är alltså fullt normalt att tankarna ibland mörknar. Jag är inte ödesbestämd att lida av ångest. Jag behöver inte rota i mitt förflutna för att hitta en orsak till min oro, och jag behöver heller inte oroa mig för oron i sig. Jag bestämmer själv över varje ny tanke; varje ny stund.
De mer eller mindre konkreta saker jag faktiskt oroar mig för är måhända unika för mig, men alla har sina styrkor och svagheter. Jag behöver inte förebrå mig själv för att just mina svagheter är någon annans styrkor.
Alla behöver dagligen föra en inre dialog med sig själv för att styra sina tankar i en konstruktiv och positiv riktning. Inte heller behovet av detta arbete är något unikt för mig, och inget som i sig är något att oroa sig över.
Problem löser man om och när de uppstår. Nu kan jag verkligen ta till mig detta, och inte låta oron för möjliga framtida problem stjäla min energi. Jag är heller inte bitter över all den energi som sådan oro har stulit ifrån mig tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar