Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

18 aug. 2018

Maestro Bernardo

Maestro Bernardo har verkligen förvånat mig. Han har förvånat mig så att jag legat och tänkt över det nästan hela natten.
De satt och talade som vanligt igår kväll och om sina vanliga högtidliga samtalsämnen. Men han var tung till sinnes, kunde man märka. Han satt med handen om det stora skägget, grubblande och tyngd av tankar som inte måtte ha skänkt honom någon glädje. Men han var full av glöd, riktigt lidelsefull när han talte, fast det var inte en glöd som syntes utan som verkade övertäckt med aska. Han var inte sig lik, man skulle ha kunnat tro att det var en annan som man lyssnade till.
Människotanken, sade han, mäktar till sist så oändligt litet. Dess vingar är starka, men ödet som gav oss dem är starkare än vi. Det låter oss inte undslippa, inte nå längre än det vill. Vår färd är bestämd, efter ett litet kretslopp som fyller oss med förväntan och glädje hämtas vi tillbaka som falken av snöret i falktämjarens hand. När ska vi nå frihet? När ska snöret skäras av och falken höja sig mot den öppna rymden?
När? Kommer det någonsin att ske? Är det inte i stället just vårt väsens hemlighet att vi är bundna vid falkenerarens hand och alltid kommer att förbli det. Om någon förändring skulle ske i detta så skulle vi inte längre vara människor och vårt öde inte längre människoöde.
Och ändå är vi skapade till att alltid lockas av rymden och tro oss tillhöra den. Och ändå finns den ständigt över oss, öppnar sig för oss som något fullkomligt verkligt. Den är verklighet likaväl som vår fångenskap.
Varför finns detta oändliga rum som vi likväl aldrig kan nå? frågade han sig. Vad är det för mening med denna gränslösa storhet omkring oss, omkring livet, när vi ändå är lika hjälplöst fängslade, och när livet förblir likadant för det, lika instängt i sig själv? Vad tjänar de stora måtten då egentligen till? Varför ska vårt lilla öde, vår trånga dal, ha sådana mäktiga omgivningar? Blir vi lyckligare för det? Det ser inte så ut. Det ser ut som om vi bara blev ändå olyckligare, sade han.
Jag iakttog honom noga, hans dystra ansiktsuttryck och den gamla blickens underliga trötthet. 
Blir vi lyckligare av att söka efter sanningen? fortsatte han. Jag vet det inte. Jag bara söker den. Hela mitt liv har varit ett enda långt rastlöst sökande efter den, och jag har trott mig ana den någon gång, tyckt mig skymta något av dess rena himmel - men aldrig har himlen verkligen öppnat sig för mig, mina ögon insupit dess oändliga rymd, utan vilken ingenting här verkligen kan förstås. Det är inte tillåtet för oss. Därför har också all min strävan i själva verket varit förgäves. Därför har allt vad jag rört vid bara blivit halvsant och ofullgånget. Med smärta tänker jag på mina verk och med smärta och vemod måste alla betrakta dem - som en torso. Ofullgånget, ofullbordat är allt vad jag skapat. Allt lämnar jag ofullbordat efter mig.
Men är det underligt?
Det är ju människoödet. All mänsklig strävans, allt mänskligt verks oundvikliga öde. Är det någonsin mer än en ansats, en ansats till något som aldrig kan nås, som inte är avsett att kunna nås av oss. Hela den mänskliga kulturen är i själva verket blott en ansats till någonting ouppnåeligt, något som långt överstiger vår förmåga att förverkliga. Den står där stympad, tragisk som en torso. Är inte människoanden själv en torso?
Vad tjänar vingar till, när de ändå aldrig verkligen får lyftas. De blir till en börda i stället för befrielse. Vi tyngs av dem. Vi släpar på dem. Till sist blir de oss förhatliga.
Och vi känner det som en lättnad när falkeneraren drar ner huvan över huvudet på oss efter att ha tröttnat på sin grymma lek, så att vi slipper att alls se någonting.
Han satt där nedtyngd och mörk, med ett drag av bitterhet kring munnen, och ögonen glödde i honom med en farlig glöd. Jag var sannerligen högst förvånad. Var det samme man som för inte länge sen hänförts av människans gränslösa storhet, som förkunnat hennes allmakt, hur hon ska härska som en allsvåldig konung i sitt mäktiga rike. Som framställt henne som en gudars like.
Jag förstår mig inte på honom. Jag begriper ingenting.
Och fursten han satt där och hörde på, mycket fängslad av sin store mästares ord, fastän de var så olika allt vad han förut förnummit ur hans mun. Han tyckte alldeles som han. Han är verkligen läraktig, måste man säga.
Hur hänger det ena ihop med det andra? Hur förenar de sådana motsatser inom sig och kan sitta och tala om allt med samma djupa övertygelse? För mig som alltid är likadan, som är alldeles oföränderlig, är det obegripligt.
Jag har legat vaken och försökt bli klok på dem, men det lyckas mig inte. Jag kan inte komma underfund med det här.
Än är det ett enda jubel över det stora, härliga i att vara människa. Än är det bara hopplöshet, fullkomlig meningslöshet, förtvivlan. 
Hur är det då?

Han har slutat upp med att arbeta på furstinnans porträtt. Han säger att han inte kan fullborda det, att det är något hos henne han inte kan tränga in i, inte förklara för sig. Det blir ofullbordat det också. Som nattvarden, som allt han tar sig för.
Jag har råkat få se det engäng inne i furstens rum och jag förstår inte vad det är för fel på det. Jag tycker det är utmärkt. Han har målat henne alldeles som hon är, som en halvgammal sköka. Det är verkligen likt, rent djävulskt likt. Det liderliga ansiktet med de tunga ögonlocken och det lastbara, halvt frånvarande leendet, allting är likt. Och hela hennes själ har han fått in i bilden, det är rent kusligt avslöjande.
Han är nog iallafall en stor människokännare.
Vad som saknas? Han tycker ju att det är någonting som saknas. Vad då? Något som gör att det ändå inte är hon, något väsentligt? Vad skulle det vara? Det förstår jag inte alls.
Men när han säger att det är ofullbordat så är det väl det. Allt lämnar han ju ofullbordat efter sig, har han ju sagt. Allt är bara en ansats till något som aldrig kan förverkligas. Hela den mänskliga kulturen är bara en ansats - någonting alldeles ogenomförbart. Och därför är det hela egentligen fullkomligt meningslöst.
Ja, naturligtvis är det det. Hur skulle livet se ut om det inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det.
Det där vet jag av mig själv. Det är mitt väsen att veta.  



Ur Per Lagerkvist (1944/2014), Dvärgen. Brombergs. s. 54-59.

9 aug. 2018

Minnesknep, del 2: Emil räknar upp de 90 största länderna




Which techniques do we use?

Thought you’d never ask!

Since I intend to use this as a demonstration for students I will try to list them briefly:

- Social

- Associative

- Elaborative

- Content-specific

- Personal

- Haptic

- Gestural

- Spatial

- Redundant

- Phonetic

- Visual

- Narrative

- Historical

- Categorical

- Familiar

- Emergent

- Recurrent

- Ambiguous / fluid

- Tabular

- Repetitive

- Spaced

- Incremental

- Performative

- Aspirational

To be concrete: We started with the first 15; took turns telling each other what we came to think of when we heard a specific country - pictures, famous people and landmarks, geographical peculiarities, word puns... (We spent a lot of time on this, took our time, and had fun. Emil is fantastic when it comes to imaginative associations - partly because he doesn't always have any background knowledge to go on. So, Romania is represented by Dracula's fangs hiding in the navel; Laos is a louse's house.); settled on a redundant set for each; "placed" it on our head, ears, eyes, nose etc. down to the ground; gave this set a coherent feel, a number, a color; and then started anew with the next fifteen countries from head to toe.

Each day we started by repeating (performing) the list so far to each other and showing off to others; then we started with a brand new set. As we got further, we shortened each new batch to ten, then only five new countries per day. We set an ambitious goal from the start: Be able to name 100 countries, their capitals and their place on the map, and make a movie. Show off. Learn for life about how we learn, individually and in general.

So, for example, in the first round of 15, on the head there is a bear for Russia. The next "head" (#16) is a marble statue of a "black pharao" (like the one we saw at the Glyptotheque in Copenhagen a few years ago) for Sudan. The third head is a tooth from a saber-toothed tiger, since the Swedish "tand" sounds like the beginning of Tanzania... These cross-sections, every head, every ear, every eye... we used to buffer up the narrative structure of head-to-toe, (1) 1-15, (2) 16-30... adding redundancy.

We have secured six rounds of fifteen countries each. The most crucial part has turned out to be adjusting the "feel" of each consecutive round: When we practiced the third round for the first few times it felt "distant" but as we added further rounds it began to move "closer" which at first threw us since we began to feel insecure and unsure of, e.g. whether it was really "time" for Zambia (the groin) as early as round three which by now felt closer to the beginning of the list than to the end. (Zambia is a bee-hive; bees together; in Swedish: sam-bi-a.)

Gestures, emergent categories and family resemblances. For example: On the second round, we place our index finger, vertically, over our nipple, as if it were our mouth and we were motioning someone to keep quiet, ”shhh”, for Tchad. On the fourth round, we place or index finger horizontally over the nipple to symbolize an airplane going to Thailand. On the fifth round, that finger makes a downward cutting motion - a Finnish knife-wielding hooligan (and we know Finland is #66 since 4x15 + 6 = 66). On round six, that knife turns into an axe (a karate blow to the nipple, little finger landing horizontally) symbolizing a chop, a Swedish ”hugg” for Ug-anda.

So, similar gestures turn into similar implements/symbols. Each ankle (#12, 27, 42, 57, 72, 87) sports a bracelet. The first is a braid of white and red marbles (like the ones Emil always made in kindergarten), for Denmark; the second is a pale yellow-brown leather strap (like the one I wore as a teenager), for Ethiopia’s droughts; the third is a vulture’s (”gam”) neck rapping itself around the ankle, for Af-ghan-istan; the fourth is a USB-stick tied to a string, for Uzbekistan; the fifth is is a bejewelled ankle bracelet in a perfect circle, or ” O”, for Oman; the sixth is a bottle decoration for the Danish licqour ”Kir”, for Kirgizistan.

The ankle symbols are also prompted by their narrative predecessors, so after the first round’s knee, Kongo-Kinshasa (a gorilla), follows a bracelet for Denmark; after the second round’s knee, Colombia (I forgot its symbol; that happens when it gets hooked up to other things, like the fact that it also starts with a K sound), follows a leather strap for Ethiopia, etc.

8 aug. 2018

Epilog

Min vän och jag brukade träta om vem av oss två som var den störste optimisten respektive pessimisten, romantikern respektive cynikern.

Jag brukade hävda: ”Det kan gå.” Ibland, så småningom, sa jag: ”Det skulle kunna gå. Om bara...”

Han svarade: ”Människor är kackerlackor.”

Senare sa jag: ”Det hade kunnat gå.” Därefter: ”Det skulle ha kunnat gå. Det borde ha kunnat gå.”

Han kontrade: ”Människor är oförbätterliga, oavsett omständigheter.” Och lade till: ”Så länge omständigheterna är sådana att de i sig inte gör projektet ointressant.”

”Men”, kunde han sedan brista ut, ”om vi finge tillgång till fri energi så kan alla leva lyckligt i evärdelig tid.”

”Men då likväl som kackerlackor”, blev mitt svar.

6 maj 2018

Vänd inte andra kinden till

Instinkten som hindrar oss att förändra världen. Kapitel 9 i familjen Roslings bok Factfulness i SvD 6/5-18.

Nästan rätt. Men varför undviker Rosling att gå hela vägen? Att vända andra kinden till räcker inte. Kapitalismen måste motarbetas, marknadsekonomin begränsas och bolagslagstiftningen skrivas om. Det är att "slå sig själv, sin mormor och alla andra på käften" och det måste göras.

Jag är så trött på den här retoriken från liberaler: "Människor är okunniga och drivs av omedvetna biases - därför laissez faire". Det är en non sequitur, oavsett styrkan i premisserna. Dessutom borde vi sikta på att försvaga dessa alldeles oavsett sammanhang. Och jag känner då inte igen mig i dem. Faktum är att liberalernas senaste strategi att klandra (!) människor för okunskap är minst lika illa som det tillstånd de ondgör sig över - och dessutom slår den tillbaka på dem själva.

Termodynamik

Johan Norberg i Godmorgon, världen! i P1, 6/5 -18.



”Malthus räknade inte fel, men han glömde en variabel: den mänskliga uppfinningsrikedomen. Han räknade inte med konstgödsel, jordbruksmaskiner eller högavkastande grödor. Sånt som gör att en mindre andel än någonsin svälter i dag, trots att befolkningen är sju gånger större än då.”

Norberg argumenterar som vanligt övertygande, i linje med idolen Pinker. Han har nästan rätt. Men även han glömmer en sak: Människan har blivit allt bättre på att omvandla energi och materia till nyttigt arbete och näring. Det innebär att vi ökar den omgivande entropin allt snabbare. Och så länge vi begränsas av jorden och dess atmosfär, och inte utnyttjar vår uppfinningsrikedom till att öka verkningsgraden i denna omvandling snabbare än själva omvandlingen, så leder detta till en allt snarare förödelse av våra gemensamma livsbetingelser.

Malthus (och senare Wicksell) såg gränserna tydligt omkring sig. Liberaler som i globaliseringens tidevarv tappat dem utom synhåll och skrockar hånfullt - the joke is on you!

22 apr. 2018

Hur höja lärares status?

Idag igen (Godmorgon världen): ”Vi måste höja lärarnas status! Höja lönerna!”

Så j-a futtigt!

Vad sägs om makt, frihet, respekt, handlingsutrymme, engagemang, autonomi, skydd, krav, mål...?

Och vad sägs om att bredda diskussionen till allt annat än lärare - befintliga och potentiella - som individer?

Nyliberalismen är helt bankrutt. Är det någon som tar löne- och incitamentssnacket på allvar längre? Ja, tyvärr. (Inte minst lärarfacken.) Och det borde vara helt diskvalificerande!

Snälla Public service - bevärdiga inte denna pseudofråga längre!

Och till dem som tror på, eller accepterar, eller bara inte reagerar på hur dum och desperat denna cirkus är: Vakna!

21 apr. 2018

Lärande


Hur ser du på lärandet? Hur lär vi människor? Skolan förefaller vara uppbyggd på tron att vi människor kan lära oss genom att någon annan "ger oss" kunskap (lärare som undervisar) som vi sedan förvaltar på olika sätt. Men stämmer det verkligen?




Vilken STOR fråga! Den får mig att fundera på om jag inte borde tänka igenom detta mer strukturerat. Det är ju faktiskt lite märkligt att jag, som lärare, inte har gjort det. Kanske återkommer jag längre fram.

Men jag inser också att det i så fall kommer att ta tid, så jag vill kort svara redan nu. Jag är rädd att jag kommer att göra dig (och kanske också mig själv) besviken...

Först och främst: Lärande kan, och bör, betraktas utifrån många olika perspektiv. Psykologiskt, sociologiskt, ideologiskt, institutionellt, praktiskt, filosofiskt... Jag har brottstycken av intuitioner och teorier från flera olika håll - och jag tror inte att de är riktigt koherenta eller kompatibla.

Jag är också osedvanligt konservativ, och lite ”tjurig” när det gäller just lärande. Delvis p.g.a. min egen bildningsgång; delvis p.g.a. mina yrkeserfarenheter som lärare respektive tjänsteman inom olika delar av det svenska utbildningsväsendet.

Psykologi: Jag är ju utbildad kognitionsvetare, vilket nog har förstärkt mina intutioner snarare än förändrat dem. När jag tänker på lärande är det främst på individens egen medvetna och omedvetna aktivitet, kontra en omkringliggande värld av stoff. Nyckelord: metakognition, disciplin, ödmjukhet, repetition, konstruktivism. Jag skulle kunna gå in på kognitionspsykologiska (neurologiska) modeller av lärande, men jag tror att de till största del bekräftar mångtusenårig erfarenhet. (Vilket gör att jag är mycket frustrerad över dagens historielösa, populärpsykologiska, ”evidensbaserade” pedagogiska avarter och geschäft.) Men några viktiga begrepp är arbetsminne, chunking, långtidsminne, associativa nätverk, komma ihåg resp. känna igen...

En del människor är naturligt nyfikna, disciplinerade och ödmjuka. De kommer automatiskt att tillämpa och göra explicita en mängd automatiska och omedvetna kognitiva strategier, och därmed utveckla en sofistikerad meta-kognition. Givet att de befinner sig i en miljö där de konfronteras med riklig, relevant och stimulerande information (vilken de till stor del genererar eller utvinner själva) så kommer dessa att på egen hand utvecklas till bildade, eller åtminstone bildningsbara personer. Ofta, men inte alltid, kan och bör samhället vägleda dem mot och in i historiskt ackumulerad kunskap.

Många människor tar sig inte så långt på egen hand, men kan genom design och konsekvent upprätthållande av normer och institutioner, komma i princip lika långt.

En del kan eller vill svårligen anta en sådan resa.

Konstruktivism är ett mångtydigt begrepp; ofta missförstått och nedvärderat. För mig innebär det - och jag antar att detta svarar på en delmängd av dina funderingar - att allt lärande sker i och av den lärande individen. (Därmed inte sagt att den stimulus som ingår i processen inte kan vara extern, eller ha sociala inslag.)

För mig implicerar detta att det viktigaste för lärande är motivation (extern eller intern). I andra hand kommer tillgång till material / stimulation. I tredje hand strategier - vilka alltså kan komma både inifrån och utifrån.

En viktig samhällelig fråga är hur långt vi ska / kan / bör tillhandahålla sådana strategier. Ska vi tvinga alla att gå i skolan? Samma skola? Hur länge? Vad måste man lära sig? Hur mycket? Vad göra med dem som inte vill eller kan; i lägre eller högre grad?

Jag har inga svar på dessa frågor. Personligen är jag mest intresserad av att de som vill och kan mest ska kunna utvecklas så mycket som möjligt. Jag tror också att vi med design av normer och institutioner långsiktigt kan påverka hur stor andel av befolkningen som tillhör denna kategori.

Å andra sidan, vad är det minsta vi ska kräva av alla? För att tillerkänna dem inflytande?

Skolan handlar om mycket mer än lärande. Socialisering (disciplinering), empati, normbefästande, sortering, orientering, vägledning...

Jag är mycket skeptisk till de flesta former av pedagogik, didaktik och metodik. De skadar och förvirrar mer än de hjälper. Varje lärande och lärare med ärligt uppsåt vet, i varje läge, vad de behöver veta för att utvecklas vidare.

Klassrumsstorlek, undervisningsmetoder etc. har dessutom mer att göra med de normer, institutioner och externa mål (utöver lärande) som råder vid en viss tid och plats.

Avslutningsvis vill jag varna för en falsk dikotomi mellan att ”ge”, ”få” och ”skapa” lärande / kunskap. Konstruktivism, i bemärkelsen självdriven kunskapsbildning, fungerar inte i ett vakuum. Att ”lära ut” handlar om att designa en miljö av stimuli som möjliggör eller påskyndar den lärandes egna arbete. Därifrån är det naturligtvis långt till nidbilden av ”katederundervisning” som en förfelad tillämpning av en ”transmissionsmodell” för informationsöverföring. Och lika långt till den förhoppning bland vissa elever / studenter och föräldrar / övriga - ibland ärlig; ibland spelad - att det räcker att befinna sig i klassrummet / skolan för att översköljas med all för vidare framgång nödvändig kunskap - om bara lärarna använder ”rätt” metod.

15 apr. 2018

Utilitarism och moralisk identitet

Utilitarianism and Moral Identity (Very Bad Wizards #135, 13/3-18)

Här sätter man verkligen fingret på en avgörande punkt: I en utilitaristisk utopi är alla vegeterande, men inte olyckliga, robotar. Om det är sant, så innebär det att vi i en sådan värld inte längre är moraliska agenter. Men det moraliska värdet av denna värld kan ju, rent teoretiskt bestå (och eventuellt vara högre än alternativen). Själv vill jag kunna behålla en känsla av agens. Men jag tycker att vi ska vara frugala på denna punkt, och de flesta verkar i mitt tycke alltför glupska.

Incitament...

Hidden Motives (Waking Up #119)

Blir så trött på incitamentsdiskussionen. Oj, det är så svårt att koordinera människors önskningar... men vem har sagt att alla önskningar ska uppfyllas? Harris säger nåt om att vi bör kompensera människor för deras "otur" men att det är kontraproduktivt att låtsas att vem som helst klarar Harvard. Visst, men om du nu klarar Harvard så kan du väl nöja dig med att du har haft mer tur än andra - utan att också kräva att du ska ha det (materiellt) bättre.

Publiken: Hur ska samhället organiseras med tanke på att ingen kan råda över vare sig sitt arv eller sin miljö och med tanke på att vi inte har någon fri vilja?

Harris: Viss kompensation för olika förutsättningar.

Hanson (min tolkning): För mycket kompensatoriska insatser tar bort nödvändiga incitament för dem som (för tillfället) klarar sig utan. Folk accepterar det inte. Utveckling avstannar, går baklänges. Enda sättet att minska ojämlikhet är krig och katastrof.

Jag: Amerikaner kan inte ens föreställa sig att människor kan drivas av annat än pengar och prestige. Det är en kulturell blind fläck. De flesta verkar dessutom tro att (hoppet om) ”relativ rikedom” gentemot andra är en nödvändig drivkraft. Alla former av tak för både absolut och relativ rikedom uppfattas som otänkbara begränsningar av individets frihet.


Men Hansons liknelse mellan europeisk medeltid och dagens kapitalistiska demokratier var bra. Modern socialdemokrati i ett nötskal.

We need to rethink our moral obligations to create a better world

We need to rethink our moral obligations to create a better world (Anne Schwenkenbecher in The Conversation, March 20, 2018)


The paradox of collective action is that while none of us can individually make a difference to the overall outcome, together we can. And while no individual’s failure to act will undermine the success of the collective effort, if too many people continue with business as usual we will not make a change for the better. 
So why change your behaviour if it doesn’t make much difference for better or worse? Understanding how we might have obligations for collective problems will mean we need to rethink some of our common assumptions and intuitively held views about morality. 
[...] 
Here is a way in which we could rethink our moral obligations regarding problems of collective action. We could think of our individual obligations as deriving from the collectively optimal response to these problems and understand our responsibility to address them as shared, rather than individual. 
Moral obligations or responsibilities, on this view, have different sources. Sometimes, we have obligations to perform certain actions or to produce certain outcomes because we can make a difference for the better. At other times, the source of our obligation may not reside in the effect of our actions or omissions, but in how these relate to a collective pattern of action that we perceive as morally right. 
We might think that closing the emissions gap or slowing down antibiotic resistance by reducing our carbon or anti-microbial footprint is the best collective pattern of action available to us (beyond government action). Consequently, our obligations to change our behaviour can be seen as deriving their moral force from the fact that they form part of that pattern. 
So reducing our carbon footprint or reducing our anti-microbial footprint are actions that are constitutive of our collectively doing the right thing. Another way of putting this is to say that individual moral responsibility (remedial, in this case) need not be tied to individual causal impact, but may derive from our collective responsibility and our joint difference-making ability.