Dagens ord


The individual was not the prime mover of history, but its result

2 maj 2015

Filosofiskt tidskrift spänner upp tablån

Senaste numret av Filosofiskt tidskrift (#2/15) behandlar en mängd ämnen, såsom förnuft, fri vilja, orsaker, skäl, rättvisa, frihet, kunskap, sannolikhet, rationalitet, vetenskap och postmodernism

Numret har också ett underliggande och outtalat tema, nämligen att demonstrera de stora, systematiska och kanske ofrånkomliga skillnader i uppfattningar om dessa ämnen som förekommer hos människor - oavsett akademisk tillhörighet och nivå - och som grovt kan karaktäriseras som politisk hållning. Texterna täcker tillsammans ett spektrum av världs- och människosyner, och visar tydligt hur de faller ut i specifika meningsskiljaktigheter och hur dessa kan spåras historiskt.

Läsningen blev för mig extra gripande då jag strax innan tagit del av en aktuell korrespondens mellan Sam Harris och Noam Chomsky, vilken underströk den inkommensurabilitet som vi tycks vara för evigt utlämnade åt. Min frustration växte eftersom jag själv (naturligtvis) har starka åsikter i många av dessa frågor. (Jag var redan uppretad sedan gårdagen, då jag upplevde att både John Oliver och Johan Rockström trots allt var alltför tillmötesgående i sin inställning till den typ av låtsat ovetande laissez-faire som sedan lång tid präglat vår framfart på jorden.)

Eric Johannesson: Finns det objektiva sannolikheter?

Mycket koncis och intressant inledning och avslutning, vilka mynnar ut i att en determinist endast kan operera med subjektiva sannolikheter, och att det hittills inte finns grund att överväga någon annan hållning. Däremellan snårig kvantfysik och matematisk formalism som jag ärligt talat inte orkade sätta mig in i.

Erik Persson: Sokratisk dialog som pedagogisk metod 

Tydlig, kortfattad och pragmatisk text om en generell undervisningsmetod för att införa, diskutera och befästa (filosofiska) begrepp. Jag ser tydligt hur denna metod kan tillämpas även i andra ämnen än filosofi. Metoden främjar både fördjupad kunskap om olika enskilda begrepp och allmän färdighet i analys och reflektion (inklusive självreflektion.) Ett utmärkt sätt att arbeta för att bibringa elever de mentala verktyg de behöver för att förhoppningsvis inte fastna i just sådana låsta positioner som diskuterats ovan. Tänk till exempel om alla gymnasielever rutinmässigt särskiljde mellan nödvändiga, tillräckliga och kontingenta villkor!

Lars Bergström: Förnuft och kausalitet 

Numrets centrala text, skriven av redaktören själv. Utgår från den uppenbarligen vanliga tanken att "determinismen vederlägger sig själv". Mer specifikt att "förnuft" och "rationalitet" måste vara fristående från kausalitet för att vara värda namnen. Att läsa de fjorton sidor som Bergström ägnar åt att i milda ordalag tillrättavisa denna tanke gör mig illa till mods, inte minst som jag inser hur utbredd och i många fall oreflekterad den är. Även hos stora moderna filosofer verkar den helt rumsren, vilket jag finner hårresande.

Diskussionen kommer snart in på områden som medvetande, fri vilja och autonomi, men även fysikalism, naturalism och materialism; datorer och artificiell intelligens; och på människan som en "blank tavla" eller som genetiskt och evolutionärt helt predeterminerad. Och samtidigt som man förstår hur dessa frågor är relaterade med varandra växer också fram ett slags förklaring till hur varför så många moderna människor, även akademiker och filosofer, fortfarande är dualister, på gränsen till ockultister. Det är den desperata, fåfänga och förfelade förhoppningen om mänsklig värdighet som står på spel.

Min egen definition av "förnuft" har med koherens och konsistens att göra, och är därmed helt kompatibel med både materialism och moralisk realism à la Tännsjö (om jag har förstått honom korrekt). Jag uppfattar Bergström egna tankar som helt i linje med mina, men önskar att han vore ännu tydligare i sin kritik.

Ruben Wiwe: Är det skäligt att medvetet skapa ett dövt barn? 

Välskriven och pedagogisk text av gymnasieläraren Wiwe, som bland annat innehåller distinkta beskrivningar av flera klassiska filosofiska idéer. Jag undrar om texten återspeglar den nivå som Wiwe bedriver sin undervisning på. Min förmodan är att texten ändå är något för avancerad för allmänt bruk på gymnasiet. (Men jag kan ha fel.) Wiwes egen tillämpning av Rawls procedurella definition av skälighet är snygg och intressant, men lämnar mig av någon anledning inte helt övertygad eller entusiastisk. Däremot är vägen till målet väl värd att vandra.

Som en del i helheten behandlar texten olika etiska och meta-etiska förhållningssätt. Vilka skäl är moraliska skäl? Finns det ens några sådana?

Henrik Lundberg: Recension av Postmodernismens förklaring av Stephen R. C. Hicks

Beroende på vad man lägger i begreppet postmodernism så är det där mina egna intuitioner krockar. Jag kan se både den ljusa och den mörka bilden av "förnuft" och "kunskap", som Lundberg uttrycker det. Det är uppenbart att förnuftet har sina gränser. Postmodernismen har också rätt i att förnuft och kunskap ofta har en (godtycklig) maktdimension. Samtidigt är vetenskapen det bästa verktyg vi har för att navigera i världen.

Det mest intressanta i texten är resonemanget om postmodernismen som en ofrånkomlig konsekvens, från Kant och framåt, av den nyplatonska insikten om att människan inte har direkt tillgång till verkligheten. Detta är något jag som kognitionsvetare är akut medveten om och det utgör också grunden till en hälsosam distans som förhoppningsvis breder ut sig alltmer. Samtidigt motiverades både Platon, Kant och många senare tänkare i första hand av religiösa (eller kvasi-religiösa) skäl, snarare än av någon djupare vetenskaplig ödmjukhet. Det är också här som postmodernismen kan tjäna både ljusa och mörka syften.

Det visar sig att Hicks (och kanske också Lundberg) är libertarian och anhängare av Ayn Rand (!) Trots det ovan sagda är hans slutsats i stället att:
Postmodernismen är den akademiska radikalvänsterns kunskapsteoretiska strategi för att i teori och praktik bemöta krisen som socialismens misslyckande gav upphov till.
Grovt sammanfattat verkar argumentationen vara att eftersom socialismen vetenskapligt bevisats inte fungera, och eftersom detta är ett oacceptabelt resultat, så måste vetenskapen vara felaktig - alternativt så måste den misskrediteras och framställas som bristfällig.

Lundberg försöker hålla distansen till detta resonemang, men konstaterar själv att "alla postmodernister är vänstermänniskor (även om alla vänstermänniskor inte är postmodernister)". Jag undrar om det verkligen stämmer. Som vi sett ovan är förkastande av förnuftet vanligt förekommande  över hela det politiska spektrat, måhända under olika etiketter.

Avslutningsvis tecknar Lundberg en nidbild av "de fatala konsekvenser som en bristande tilltro till förnuftets autonomi innebär" (!) och beskriver hur det:
hos vänstern har [...] blivit en självklar utgångspunkt att vi är helt och hållet präglade av vår sociala och kulturella tillhörighet - av de mångbesjungna "strukturerna" - snarare än av vårt eget tänkande och vår reflektionsförmåga.
Det blir uppenbart att man kan välja att beteckna sig antingen som kritiker eller förespråkare av "förnuftet", beroende på hur man definierar det.

Frans Svensson: Recension av Den solidariska genen av Göran Greider 

Greider (och Svensson) verkar vara en trevlig prick, med hjärtat på rätta stället och en hjärna som jobbar på högvarv. Jag skulle gärna läsa hans bok, men funderar på om jag behöver det, med tanke på att jag också läser många av de böcker som ligger till grund för Greiders funderingar.

När jag läser Greider (via Svensson) tala om hur de senaste vetenskapliga rönen om människors evolutionära historia tycks ligga i linje med vänsterpolitik så funderar jag naturligtvis på den övergripande frågan om huruvida detta spelar någon roll; eller bör spela någon roll. Jag väljer att citera delar av Svenssons avslutande diskussion.
...boken skulle ha tjänat på ett åtminstone lite större mått av tydlighet med avseende på till exempel vad den politiska vänstern mer specifikt skulle ha att vinna på att ta till sig de senaste vetenskapliga rönen om människans natur, liksom vilken betydelse sådana vetenskapliga rön mer generellt egentligen kan tänkas ha för normativ politisk argumentation. Greider antyder förvisso att vänstern, med hänvisning till modern forskning, skulle kunna avfärda den inte alldeles ovanliga invändningen att socialismen utgör en vacker tanke, vilken dock är omöjlig för varelser med vår specifika natur att omsätta fullt ut i praktiken. 
...Men som vi såg tidigare menar ju Greider samtidigt att människan är åtminstone delvis egoistisk till sin natur, vilket torde innebära att realiserandet och upprätthållandet av ett socialistiskt samhälle knappast kan antas vara helt problemfritt. Är idén då att en socialistisk samhällsordning trots allt är mer i enlighet med vår natur än varje annan samhällsordning? Eller åtminstone inte mindre i enlighet med vår natur än eller flera andra tänkbara samhällsordningar? Eller kanske bara att ett socialistiskt samhälle i alla fall inte går emot den mänskliga naturen? Man kan vidare fråga sig i vilken utsträckning (om någon alls) som hänsyn till huruvida en viss samhällsordning är i enlighet med vår natur eller inte egentligen är relevant för frågan om vi bör försöka realisera denna samhällsordning. Givet den till synes mycket rimliga idén att bör implicerar kan, så gäller väl att ett samhälle som är sådant att det inte kan realiseras av oss människor inte heller är ett samhälle som vi bör realisera. Men så länge som det är åtminstone möjligt för oss att realisera ett socialistiskt samhälle tycks det vara en substantiell fråga huruvida vi bör realisera ett sådant samhälle eller ej och svaret på den frågan skulle mycket väl kunna vara att vi verkligen bör göra det även om detta skulle visa sig kräva ett mer eller mindre stort mått av ansträngning av oss för att stå emot olika naturgivna egoistiska instinkter.

Notis: Mänsklighetens överlevnad

Stephen Hawking och flera andra varnar för att mänskligheten snart kan vara utplånad. Bör detta bekymra oss? Jag lutar själv (svagt) åt det likgiltiga hållet, väl medveten om att detta nog är fruktansvärt egoistiskt (*). Bergström menar att det beror på hur goda liv eventuellt framtida generationer skull komma att leva. Om detta kan vi inget veta, säger Bergström, och därför kan vi heller inte uttala oss i frågan.


Notis: En sorts relativism

Vad är "absolut kunskap"? Kunskap som är helt fristående från vårt mänskliga kognitiva maskineri? Är någon anhängare av sådan kunskap? Kanske påven? Hur är det med "absolut sanning"? En användbar definition av sådan är helt enkelt "det som faktiskt är sant". Man kan missta sig om vad som är sant. Sanningen "transcenderar" de enskilda subjektens uppfattningar. Men det gör den inte relativ.


Nya böcker: "Mörkrets furste" av Darren Oldridge (Fri Tanke)

Om djävulens historia

Nytt nummer: Modern Filosofi

Intervju med Torbjörn Tännsjö om hans filosofiska liv (!) och Christian Azar om djur och människor.


Nya böcker: "Vi och dom" av Joshua Greene (Fri Tanke)

En universell moralfilosofi (!)

Nya böcker: "Fatta!" av Torbjörn Tännsjö (Thales)

Du förstår mer än du vill erkänna!



Medarbetare i detta nummer

Lars Bergström, professor i praktisk filosofi

Eric Johannesson, doktorand i teoretisk filosofi,Stockholm

Henrik Lundberg, lektor i sociologi, Göteborg

Erik Persson, SLU, Alnarp

Frans Svensson, docent i praktisk filosofi, Stockholm

Ruben Wiwe, gymnasielärare




---

(*) I sammanhanget tipsar jag om Olle Häggströms senaste bloggtext: Vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror.

Om vi pratar om nu levande människor så är det väl klart att det, trots våra bristande intuitioner, är mångfalt värre med 1000000 döda än med 100000.

Men om vi tänker på ännu inte födda människor så utgör vår oförmåga att hantera skalskillnader bara en del av problemet, kanske inte ens en betydande del.

Om vi vill fela på den säkra sidan så är det inte självklart att vi ska välja en närmast oändlig mängd framtida liv om dessa riskerar att bli plågsamma... Jag tror detta är Bergströms tanke.

En annan tanke jag har ansluter till radikal livsförlängning (à la Kurzweil) och liknande. Jag upplever personligen att prospektet borde te sig lockande - och gör det i varje enskilt ögonblick - samtidigt som vi nog lite till mans egentligen inte har vare sig vilja eller ork att leva vidare allt för länge.

Jag tänker också på det klassiska argumentet att döden inte borde skrämma någon eftersom man som död inte känner någonting. Utsträckt (klumpigt) till hela mänskligheten skulle detta kanske innebära att det egentligen inte spelar någon roll om mänskligheten går under. (Fast för vem, kan man då undra.) Annorlunda uttryckt: Varje människa som föds kommer (förhoppningsvis) att bedöma alternativet att aldrig ha blivit född som sämre än det som nu blev fallet. Men det betyder väl inte att vi kan resonera så för dem som ännu inte blivit födda, i deras ställe? Jag vet faktiskt inte.

I vilket fall som helst, om jag förutsätter (vilket är långt ifrån självklart) att det inte finns något annat värde i framtida människors liv än det som de själva skulle ha upplevt, och kombinerar detta med tanken att de, som icke existerande, inte kan betraktas (betrakta sig?) som snuvade på konfekten - ja, då blir min slutsats att det faktiskt inte spelar någon roll om mänskligheten går under. (Då bortser jag förstås ifrån de faktiska dödsfall som leder dithän.)

Men som jag skrev ovan är jag orolig för att detta är ett alltför egocentriskt (för att inte säga solipsistiskt) perspektiv. Det rimligaste måste ändå vara att göra allt vi kan för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Förhoppningsvis är den minst värdeneutral, och den kan mycket väl vara oändligt positiv.

Trots det är det för mig svårt att se hur man kan värdera denna fortlevnad, oavsett hur många människor eller hur långa tidsrymder det rör sig om.

Jag känner mig verkligen osäker på detta, och ber om ursäkt om jag har skrivit något riktigt dumt eller upprörande.

19 apr. 2015

Fatta!

Fatta! av Torbjörn Tännsjö

...om det är omöjligt att skilja mellan "betydande" personer och "små" människor får vi alla godta att vi kan bli omskrivna. Yttrandefrihet är viktigare än vår individuella fåfänga. Vi bör vänja oss vid tanken att i det samtida informationssamhället är vi alla kändisar. Och det är meningslöst att huka sig för paparazzofotografen (gör man det ser man bara konstig ut på bild!) 
Ytterst handlar den fråga jag här avhandlar om människovärde. Vågar vi framstå som vi är inför andra, vågar vi bejaka förtroende och öppenhet, eller vill vi ängsligt stänga in oss, var och en i sitt surmulna källarhål?
(s. 159)

11 apr. 2015

Wellnessyndromet: Några reservationer

Här kommer ett utdrag ur det första kapitlet i boken Wellnessyndromet av André Spicer (Cass Business School, London) och Carl Cederström (Stockholm Business School).

VARFÖR ÄLSKAR ALLA ATT HATA RÖKARE? 
Att röka är inte bara dåligt för din hälsa, det är också dåligt för din karriär. År 2011 publicerade New York Times en artikel som berättade om hur vissa amerikanska sjukhus i sitt rekryteringsarbete börjat tillämpa en allt tuffare policy när det gäller rökning. Efter att tidigare insatser riktade mot rökning inte gett tillfredsställande resultat, hade man nu bytt taktik och övergått från att förbjuda rökning till att förbjuda rökare. Innebörden var att man nu inte längre skulle tolerera ens en cigarett utanför sjukhusområdet före eller efter arbetet. För att säkerställa att man endast anställde helt rökfria personer hade man infört urinprov, liknande dem som används för att avslöja narkotikamissbrukare. 
Som försvar för dessa påflugna och straffande åtgärder anförde arbetsgivarna självfallet att de endast månade om sina anställdas hälsa. Givetvis var de också bekymrade över rökningens ekonomiska kostnader i form av försämrad produktivitet och ökade sjukvårdsutgifter. De menade att tidigare insatser som att erbjuda avvänjningsprogram och förbjuda rökning på sjukhusområdet inte hade fått tillräcklig effekt. Sedan 2007, då den ansedda institutionen Cleveland Clinic slutade anställa rökare, har andra sjukhus följt samma väg. 
På ytan tycks hela debatten handla om ekonomi och hälsa. Rökning är dyrt (för samhället och för de anställda) och dåligt för hälsan. Men rökare har också blivit ett märkligt föremål för intresse, i både privata och offentliga diskussioner. I praktiken är det helt OK att förlöjliga och göra satir av rökare. De ses ofta som både komiska och motbjudande, ungefär som Patty och Selma, de två kedjerökande och konstant hostande mostrarna i The Simpsons. Men varför är det så? Varför framstår rökare som lustiga? Och varför utlöser de så mycket moralisk upprördhet? Vi tenderar ofta att glömma att rökare och rökning för bara ett par decennier sedan var det mest normala man kunde tänka sig. Man kunde tända en cigarett utan att någon reagerade. Kontor, bilar, flygplan, butiker - vart man än gick fanns askkoppar utplacerade. Och sjukvårdssektorn var på intet sätt immun mot detta. 
Den nya tidens anställningspolicy, som förbjuder rökare istället för rökning, utgör en del av en längre historia under vilken rökning på olika sätt har förbjudits och reglerats. Det är välkänt att Nazi-tyskland blev den första nation som införde rökförbud på offentliga platser. Det var också under nazistregimen som sambandet mellan rökning och cancer för första gången fastslogs. Robert Proctor konstaterar i The Nazi War on Cancer att "under en tid var Tysklands tobaksepidemiologi i själva verket den mest avancerade i världen, och samma sak kan sägas om många andra tyska insatser i kampen mot tobaken". Nazityskland erbjuder ett intressant exempel på hur vetenskap och moralisk indignation ibland kan ge varandra näring. Under nazisterna betraktades rökare som andra klassens medborgare, nästan lika lågt i rang som alkoholisterna, vilka, icke att förglömma, var bland de första att skickas iväg till koncentrationslägren i mitten av 1930-talet. Det var uppenbart att rökning gick stick i stäv med ideologin om rashygien och kroppslig renhet, och vetenskapliga bevis som pekade i önskvärd riktning gav människor mod att ventilera redan befintliga fördomar på ett våldsamt sätt
Under de senaste sjuttio åren har forskningen kunnat klarlägga riskerna med rökning mycket detaljerat. Parallellt med detta har det växt fram allt mer restriktiva förbudssystem. I de mest utvecklade ekonomierna är det idag förbjudet att röka på arbetsplatserna, och det blir allt vanligare att förbjuda rökning på offentliga platser som trottoarer och parker. Det intressanta med dessa förbud är att de i grund och botten strider mot det nyliberala valfrihetstänkandet. Som fria män och kvinnor bör vi ha rätt att göra vad vi vill med våra kroppar. Vi bör ha friheten att tända en cigarett om vi känner för det. För att övervinna motsättningen mellan paternalism och individuell frihet har man rättfärdigat rökförbuden på huvudsakligen medicinska grunder. Det handlar alltså inte om att inskränka rökarnas frihet, utan om att garantera friheten för de som riskerar att ofrivilligt utsättas för passiv rökning. En intressant aspekt av diskussionen som ledde fram till införandet av rökförbud på restauranger var att rökning sades utgöra ett potentiellt hot mot alla som arbetade i denna miljö. Det är intressant, eftersom rättigheterna för de människor som jobbar på restauranger, exempelvis rätten till minimilön och giltiga anställningsavtal, annars brukar ignoreras
En mer trovärdig förklaring till varför rökning kom att förbjudas på restauranger är att rökning inte längre har samma positiva konnotationer som tidigare. Tobaksindustrin var en gång i tiden otroligt framgångsrik när det gällde att ge rökning en magisk aura. På 1950-talet var cigaretten en självklar accessoar för den eleganta kvinnan som gled in på en lyxkrog, liksom för den frihetsälskande cowboyen. Idag har dessa idealbilder mer eller mindre försvunnit i väst. (Tobaksindustrin ägnar sig istället åt att med hjälp av etiskt tvivelaktiga strategier uppmuntra människor i fattigare länder att börja röka.) Långt ifrån att vara ett sofistikerat uttryck för frihet så ses rökning numera som en löjlig aktivitet värd att fördömas. Men förändringen handlar inte bara om rökning; mer omedelbart gäller den rökare, som idag betraktas som som både moraliska och estetiska bakåtsträvare. 
Chris Grey och Jo Brewis har just framfört detta argument. De menar att medicinsk kunskap omärkligt övergår i moraliskt språk. Vi tar steget från det medicinska påståendet att rökning är dåligt för hälsan, via den kortare formuleringen att rökning är dåligt, till ett nytt påstående som säger att rökare är dåliga. 
Denna övergång har en viktig politisk dimension som sällan noteras.. I sin bok Om det politiska hävdar Chantal Mouffe att det utmärkande för vår nuvarande postpolitiska situation inte bara är att det politiska träder undan. "Vad som för närvarande sker", skriver hon, "är att det politiska utspelar sig i moralens register." Detta moraliska register fyller flera syften: det skapar en åtskillnad mellan "vi" och "dom", och det säger vad som är rätt och vad som är fel. Därmed kan man ge sken av att man inte pratar om politik överhuvudtaget. Det enda vi gör är att fälla legitima (och vetenskapligt grundade) påståenden, till exempel att rökning är dumt och att rökare därför måste vara dumma. Detta är en central funktion hos varje form av moraliserande: det har en avpolitiserande effekt. Det moraliska registret låter oss med andra ord stigmatisera rökare (och andra grupper) utan att det antas ha något att göra med politik; det är helt enkelt en fråga om moral. 
Denna avpolitisering är helt avgörande för wellnessyndromet, som innebär att lycka och hälsa blir de grundläggande kriterierna för vad som kan räknas som ett moraliskt liv. Moral handlar i detta sammanhang inte bara om ditt förhållande till andra människor; det handlar om ditt förhållande till dig själv, och i synnerhet till din egen kropp. Renata Salecl poängterar att en viktig aspekt av den allt genomsyrande valfriheten är att människor tvingas ta ansvar för sin egen sjukvård. I dagens situation "är läkarens roll inte längre att vara en auktoritet som ger råd om en bästa vägen framåt för patienten; numera nöjer han sig med att tala om för patienten vilka alternativ som finns, och överlåter till honom att eller henne att ge (eller avstå från att ge) sitt välgrundade samtycke. Denna förändring upplevs inte nödvändigtvis som en frigörelse från en medikaliserad kontroll. Tvärtom leder det till att "hälsoproblem blir individens yttersta synd. På samma sätt som den anställde känner skuld över att stå utan jobb eftersom han inte lyckats hitta ett nytt arbete innan det nuvarande avslutades, börjar sjuka människor känna skuld över att de inte har förebyggt sin ohälsa." Att inte ta ansvar för sin egen hälsa genom att avstå från att röka blir inte bara en potentiell katalysator för kroppsligt misslyckande - det blir dessutom ett moraliskt misslyckande. 
Det moraliska registret läggs numera som ett raster över vårt dagliga liv och omfattar allt från vad vi äter till hur vi klär oss och hur vi har sex. Alla dessa aktiviteter bedöms utifrån huruvida de är bra eller dåliga. I takt med att skiljelinjen mellan privat och offentligt har suddats ut, har våra vardagssysslor tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Det är egentligen inte en fråga om att politiken gör inbrytningar i den privata sfären (man minns den gamla feministiska parollen "det personliga är politiskt"); snarare ser vi en motsatt rörelse där det som tidigare var offentliga angelägenheter nu omformuleras som en fråga om individuell smak och moral. Politikernas privatliv skildras nu mycket omsorgsfullt, utifrån antagandet att det är i deras sovrum, badrum eller kök som vi kan hitta den verkliga förklaringen till deras politik, passet om det gäller Silvio Berlusconis sexuella böjelser eller David Camerons musiksmak. Varje vecka ser vi nya exempel på denna moraliska privatisering av politiken. Besattheten av det privata är förstås ingenting nytt. Det har alltid funnits en fascination över detaljerna i politikernas livsföring. Ändå kan man hävda att det är först i och med massmediesamhället - och i synnerhet televisionen - som politikernas livsstil har blivit det främsta slagfältet för kampen om det allmänna bästa
Strävan att skapa en bättre värld är inte längre föremål för offentliga överläggningar; istället har den blivit en fråga om personliga livsstilsval. Människors djupa misstro mot de stora samhällsinstitutionerna går hand i hand med en naiv entusiasm över den egna förmågan att förbättra tillvaron genom att finslipa sin livsstil. Direkt handlande är vad som gäller Och i de flesta fall är föremålet för detta handlande den egna kroppen Verktygen i förbättringskampanjerna är allt från fitnessplaner, nya dieter och livsstilsprogram på tv till kurser i positivt tänkande. De vägledande gestalterna är inte längre politiker, aktivister eller intellektuella, utan stjärnkockar, lyckoguruer och entusiastiska entreprenörer. De överordnade ledorden för dessa kampanjer är hälsa och lycka.
(s. 38-43, min fetstil)


Boken handlar förstås om mycket annat än rökning. Faktum är att just rökning verkar vara ett ganska dåligt exempel på bokens egentliga budskap. Men det beror förstås på...

Boken är utgiven av förlaget Tankekraft, vilket brukar borga för högkvalitativ och originell samhällskritik. Boken kom till min kännedom bl.a. genom en längre artikel i tidskriften Arena, skriven av en av författarna, Carl Cederström, baserad på delar av boken. Artikeln var både välskriven och intressant.

Temat för både artikel och bok är, som jag förstår det, förskjutningen av ansvar och förhoppningar från det gemensamma till det individuella, vilket naturligtvis är högaktuellt och politiskt sprängstoff.

Men när jag drygt trettio sidor in i boken läser ovanstående börjar jag fundera, och dra öronen åt mig.

Författaren framstår mest som en bitter och snarstucken... rökare? Och exemplet verkar som sagt illa valt: Rökning är ju faktiskt bara dåligt - för alla.

Texten bjuder bl.a. på en märklig beskrivning av kampen mellan ett envist upplysningsarbete (David) och tobaksbolagens reklam (Goliat) som troligen skulle få Oreskes och Conway att dra en djup suck.

Är det inte just hjärntvätt vi vill motsätta oss? (Oavsett om vi är liberaler eller socialister; se mer nedan.) Och hur ställer sig författaren egentligen till moralisk och social utveckling? Är sådan ens möjlig? I så fall, hur?

Hur kan social ingenjörskonst någonsin kunna föreskrivas om inte ens rökavvänjning (på samhällsnivå) kan ses som en framgång? Rökning som ju till råga på allt är en last som huvudsakligen skapats på konstgjord väg och upprätthållits endast genom massiv marknadsföring.

Vi möts också av några grova, för att inte säga groteska, retoriska figurer. Nazisterna? Verkligen?

Mellan raderna lyser en misstro mot vetenskap igenom texten. Denna misstro verkar inte stanna vid ett sunt kritiskt tänkande.

Författarna verkar vara allergiska mot det alla former av "paternalism", på ett sätt som gränsar till anarki och laissez-faire. Samtidigt uttrycks en märklig ambivalens mot liberalism.

Texten gör ingen tydlig skillnad på olika rättigheter och friheter (inte minst de s.k. "negativa"), trots att dessa begrepp förefaller helt centrala (på gränsen till tvångsmässighet). Inte heller diskuteras på liberalismens interna konflikter och logiska motsägelser: Hur kan man ens diskutera rökares respektive icke-rökares "friheter" utan att också reflektera över det omöjliga i att uppfylla bådas?

Hur ser egentligen författarna på enskilda individer som autonoma, moraliska agenter? Har vi "frihet" att undvika påverkan av marknadsföring?

(Och hur är det förresten med ett sjukhus eller företags frihet att ställa upp sin egen rekryteringspolicy, i nyliberalismens namn?)

Man kan inte heller låta bli att undra över författarnas inställning till restaurangarbetare och deras eventuella "rättigheter". Finns det egentligen något förkastligt i deras arbetsvillkor, eller utgör dessa endast en irriterande inkonsekvens?

Rökningens "positiva konnotationer"... Jo, man tackar! Snacka om att spänna vagnen före hästen.

Förresten, finns det några strategier för att uppmuntra människor att börja röka som inte är "etiskt tvivelaktiga"?

Om "varje form av moraliserande har en avpolitiserande effekt"... vad f-n är då politik?

Dessutom, moral har väl alltid handlat om "ditt förhållande till din kropp"?

Sådana svepande uttalanden om trender när det gäller förhållandet mellan politik och moral, mellan offentligt och privat, ger ett förvirrat och historielöst intryck.

Televisionen? Verkligen?

Författaren framstår alltmer som en väldigt märklig samhällskritiker: Han verkar egentligen vara en konservativ aristokrat (och rättshaverist) som låtsas, eller tror sig vara, något annat. "Människors djupa misstro mot de stora samhällsinstitutionerna går hand i hand med en naiv entusiasm över den egna förmågan att förbättra tillvaron genom att finslipa sin livsstil". Jag är rädd att författaren här avslöjar en reaktionär inställning snarare än en revolutionär sådan.

Jag påminns om min gamla text (från 2010) om rökning och hyckleri.

---

Kapitel två är betydligt bättre än kapitel ett, och ibland är det riktigt bra. Det påminner bitvis om artikeln i Arena, även om innehållet är ett annat. Jag har ännu inte läst längre (tre kapitel återstår) men jag kan inte låta bli att spekulera... Har de båda kapitlen olika författare? Är det Spicer som skrivit kapitel ett, medan Cederström har skrivit kapitel två? Jag misstänker det. I så fall är det synd att Cederström har slagit sig ihop med Spicer. Den enda gemensamma nämnaren mellan kapitlen ligger i det lilafärgade stycket i utdraget ovan (om "individens yttersta synd"), vilket talande nog är ytterligare ett citat av någon annan (i det här fallet filosofen Renata Salecl).

Mot slutet av kapitlet diskuteras de senaste årens trend av matlagningsprogram på TV (och det är kanske här man hittar den "humoristiska diagnos" som utlovas på bokens baksida). Diskussionen avslutas med en längre, och mycket negativ, beskrivning av TV-kocken Jamie Olivers förehavanden. Jag vill understryka att jag nedan endast återger slutet av denna diskussion. Samtidigt som jag kan hålla med om mycket i den allmänna beskrivningen av de fenomen som beskrivs så vill jag ifrågasätta kritiken av Oliver som person - dels för att han är just en enskild person som inte rimligen kan lastas för fenomenen i sig, och dels för att han i mitt tycke har visat prov på just den sorts medborgaraktivitet som, om den kopierades, skulle kunna leda från individuell indignation till gemensamt förbättringsarbete.
[...] 
Med metoder hämtade från reality-tv försökte [Jamie] Olivers serie "föra lågutbildade befolkningsgrupper med lägre inkomst upp till samma nivå som medelklassen". Det underliggande budskapet tycks vara att om vi vill lösa ett allvarligt socialt problem, bör vi inte ropa på statliga ingrepp, eftersom det bara skapar ännu fler problem. Vad vi istället behöver är det som vissa har kallat för "moraliskt entreprenörskap", vilket innebär att någon populär figur försöker förändra individer och inspirera dem att ta ansvar för sin egen hälsa genom att äta bättre. 
Det som är så slående med detta korståg är inte Jamie Olivers förmåga att skapa ett slags besynnerligt biomoraliskt panoptikon, där den som underlåter att konsumera et korrekta antalet grönsaker förevisas inför miljoner tv-tittare. Det slående är snarare det djärva antagandet att allvarliga samhällspolitiska problem (som frågan om vilken utbildning fattiga barn i Storbritannien faktiskt får) kan hanteras genom en spektakulär kostrådgivningsinsats. Inbakad som en undertext i serien Jamie's School Dinners [...] finner vi tron på att omfattande ekonomiska och sociala frågor kan åsidosättas till förmån för ett enkelt kroppsligt ingrepp via maten. Premissen för Jamie's School Dinners är att skolbarnens öde egentligen inte avgörs av den statliga skolpolitiken, av de djupt befästa klasstrukturerna i det brittiska samhället, av den systemnödvändiga arbetslösheten, eller ens av den globala kapitalismens vindkantringar. Barnens öde styrs istället av vilken mat de stoppar i munnen. När vi betraktar en "Turkey Twizler" är det därför inte denna matprodukts oklara innehåll, dess oaptitliga färg eller det omgivande fettlagrets blänkande lyster som gör den till ett fasaväckande objekt. Att tittaren känner sådan avsky handlar snarare om att denna köttslickepinne fungerar som representant för alla former av diskriminering, orättvisa och förnedring som oavlåtligt drabbar dessa skolbarn såväl i deras nuvarande situation som under resten av deras liv. 
Varför väckte Jamie's School Dinners ett sådant enormt gensvar? Förmodligen för att serien låg väl i linje med antagandet att politiska ingrepp - för att inte tala om politiska ideologier - endast är användbara och acceptabla när de omsorgsfullt undviker större frågor (exempelvis frågan om välfärdsstaten) och istället fokuserar på snäva beteendemässiga korrigeringar. Frågor rörande offentlig service näringspolitik, könsroller och hela det brittiska klassamhället avskrivs från agendan. Det enda godtagbara politiska handlandet är det som sker i form av menyförändringar och enstaka matlagningskurser. Det patos som så ofta gör att medelklassreformatörer som Jamie Oliver plötsligt får upp ögonen för världens lidande och utropar att "något måste göras" ges nu utlopp i allt snävare kanaler. Samtidigt som detta utelämnar många större, och förmodligen mer avgörande, frågor av verklig politisk dignitet, innebär det också att den upprörde medelklassaktivisten får känna att han eller hon har åstadkommit något viktigt och konkret. 
Sådan är biomoralens logik: den inger en känsla av självgod rättfärdighet, en känsla av att man står på rätt sida om den moraliska lagen. Om folk bara var mer som du - eller mer som Jamie Oliver - skulle världen vara en mycket bättre plats. Inte bara en lyckligare plats, utan också en hälsosammare plats.
(s. 76-77, min fetstil)


Jag ser ingen klara skäl att ifrågasätta Olivers uppsåt. Jag förstår inte heller inte hur författaren kan påstå att Olivers initiativ motverkar, snarare än innefattar och uppmuntrar gemensam handling och statliga ingrepp. (Och då ska man veta att jag normalt är extremt skeptiskt till liknande tv-program; se nedan.) Oliver har ju faktiskt gjort en hel del, utöver tv-programmen, för att åstadkomma både konkreta förbättringar på olika håll och för att lyfta debatten till en långsiktig politisk nivå. Detta beskrivs också tidigare i kapitlet.

Analysen är intressant och potentiellt radikal, men varför dessa omotiverade slutsatser? Visst uppskattar jag kritiken mot TV4 (och övriga kanaler), som ju ligger mellan raderna, men - precis som i utdraget från kapitel ett - synes mig exemplet illa valt. Oliver är en av få som faktiskt har uppvisat genuin vilja och respekt för de medverkande i den här och liknande genrer av reality-tv. För mig är det uppenbart att han har utnyttjat sitt kändisskap för att driva en fråga som engagerar honom, snarare än att exploatera människor från underklassen för att erbjuda medelklassen förströelse och samvetslättnad via en kombination av "moralisk indignation"och "sadistisk förlustelse" (s. 66), vilket nästan alltid annars är fallet.

---

Med tre kapitel kvar hänvisar jag till mitt omdöme i ett tidigare blogginlägg: De frågor som tas upp i Wellnessyndromet är viktiga och relevanta. Men boken utgör (hittills) ett spretigt kollage av direkta och indirekta citat från en heterogen samling källor, utan tydlig riktning och ibland med närmast kontraproduktiva (?) konsekvenser.

---

ETC (12/4): Från välfärdsstat till wellnesstat.

---

UPPDATERING 17/4

Efter att nu ha läst ut boken måste jag säga att de återstående tre kapitlen, samt avslutningen, är mycket bra. Särskilt kapitel tre är lysande! (Jag vill nu ändra min spekulation ovan: Har Spicer skrivit båda de två inledande kapitlen, och Cederström det tredje och större delen av återstoden? Jag har i varje fall mycket svårt att tro att författaren till det första och det tredje kapitlet är densamme.)

Tre böcker om individen och samhället

Under påsklovet har jag läst tre böcker.

The Examined Life. Psykologiskt godis. Oemotståndlig bladvändare med hög igenkänningsfaktor; ibland svindlande sentimental. Det är svårt att inte imponeras av författaren, som kombinerar intelligens och empati med litterär framställningsförmåga och vältalighet. Efter avslutad sträckläsning infinner sig emellertid en viss tomhet. Det hela känns lite för tillrättalagt... Jag kommer på mig själv med att förebrå författaren för alla frågor han inte ställer: Vad ligger bortom de bakomliggande faktorer som psykoanalysen uppdagar som skälen till olika tillstånd? Var går gränsen mellan friskt och sjukt? Är någon helt frisk? I vilket samhälle? Bör psykoanalytikerns roll vara att avveckla sig själv?

Economix. Ekonomisk historia och samhällskritik i serieform. Mycket ambitiös och imponerande. Trots ett glättigt anslag som betonar lättlästhet och underhållningsvärde är  bokens 300 sidor tätt packade med en syntes av flera års djupa och breda studier. Bakom den anspråkslösa formen finns en mycket genomtänkt och tydlig struktur. En av ytterst få böcker som jag troligen kommer att läsa om igen, och gärna då högt för mina barn. Min enda kritik är att några begrepp skulle ha kunnat förklaras ännu något grundligare.

Wellnessyndromet. En välbehövlig titt på några typiska samtidsfenomen. Viktig och relevant, och ett verktyg för analysera både sig själv, sin livs- och arbetssituation, och det omgivande samhället. Bitvis skarp och välriktad kritik mot både individer, institutioner och fenomen, men samtidigt ojämn, och inte helt övertygande. Argumentationen liknar stundvis närmast ett kollage av direkta eller indirekta citat från en heterogen samling källor, och uppvisar inte alltid en helt tydlig linje. (Se även separat kommentar.)

31 mars 2015

Den offentliga lögnen om superläraren

SvD 21 mars 2015:

Få läxor, korta dagar – och ändå i världstopp


Är det något som karaktäriserar de senaste årens skoldebatt så är det alla - precis ALLA - vägar verkar bära till den enskilde Läraren och vad denne förväntas åstadkomma under Lektionen. Även inlägg som huvudsakligen beskriver ANDRA faktorer - både på och mellan raderna - lyckas på något sätt få med denna obligatoriska slutkläm.

Ju mer man lyckas distansera sig från den här diskursen (det är inte lätt), desto mer inser man hur desperat den är. Jag förutsätter naturligtvis (kanske inte helt självklart) dugliga lärare. Det krävs sannerligen inga magiska trollspön för att få fram sådana. Det som däremot krävs för att höja skolans resultat med "helt vanliga" lärare är en mängd andra saker, varav många dessutom ligger utanför skolans direkta kontroll.

Jag sa "desperat"... Som läsare av den här bloggen vet vid det här laget, så delar jag in världen i tre kategorier: de som är dumma; de som är cyniska; och de som inte är det. Det är uppenbart att debatten nu styrs fullständigt av människor i de två förstnämnda kategorierna. Efter flera års indoktrinering verkar även många annars vettiga personer, utan direkt inblick i skolans värld, acceptera de felaktiga premisser som hela debatten vilar på.

Så länge den offentliga lögnen om superläraren vidmakthålls kommer inga hållbara resultatförbättringar att ske.

27 mars 2015

Musikalisk hedonism

Jag har lyssnat en del till Schumanns pianokonsert i a-moll de senaste veckorna. Verket tar en dryg halvtimme att spela, och under större delen av denna tid ser jag fram emot den näst sista minuten. Det är då den sista satsen når sitt klimax och den vackraste av harmonier får blomma ut. Men bara en kort stund. Tio sekunder. Jag ryser och känner mig tillfredsställd. Jag känner att hela stycket är riktigt bra och jag vill strax spela det igen. Men ska jag verkligen ta det från början? Jag kan ju nöja mig med enbart den sista satsen. Kanske spola fram en bit i den. Kanske hela vägen fram till det "gôttaste".

Klassisk musik (i ordets rätta bemärkelse), och den s.k. sonatformen i synnerhet, renodlar denna musikaliska Kama Sutra. Exposition, utveckling, rekapitulation. Paradexemplet är Mozarts 41:a symfoni som i den fjärde och sista satsen når allt högre, rent extatiska, höjder. Mot slutet av satsen når verket sitt klimax, och nackhåren reser sig programenligt.

Malcolm Arnolds 5:e symfoni är ett (modernare) exempel på hur även det lilla scherzot (ofta placerat precis före den sista satsen) kan innehålla russinet i kakan. I centrum av dessa fem minuter växer en oemotståndlig, ironisk vals fram och lyssnaren kan omöjligt hålla smilbanden i schack. Särskilt som det till synes glättiga också levererar "just a little more bite", som det heter i reklamen. (Ungefär som Last Week Tonight.)

Jag har också lyssnat till Peteris Vasks samtida och ganska "taggiga" stråkkvartetter. De behåller mitt intresse hela tiden, utan att innehålla några utpräglade passager av örongodis. Däremot lockar mig Jacques Duphlys stycken för cembalo, från 1700-talet, just med sådana passager - och de upprepas dessutom flitigt. Ett typiskt exempel är La Vanlos stigande melodi mot pedaltoner.

Jag jämför med modern populärmusik, men också med äldre tiders folkmusik. Kan man se någon historisk trend; någon fundamental förändring i relationen mellan skapare och brukare?

Min spontana slutsats är att den omedelbara och den uppskjutna behovstillfredsställelsen nog har samexisterat under lång tid, åtminstone det vi kallar historisk tid. Att gå pang på rödbetan är inget nytt. Inte heller att dra ut på njutningen, dels som ett sätt att förhöja den; dels som ett sätt att signalera och erfara sofistikation - vilket i sig är en njutningsform.

Jag jämför också med klassisk komedi och tragedi, moderna sitcoms och tv-serier, filmer. Litteratur, från både kiosk och antikvariat. Berättelsebågar: Början, mitt och slut. Här, till skillnad från i musikens värld, tycks njutningen kräva åtminstone en viss väntan. Man kan inte ens berätta en Bellman-historia utan att först ge en viss bakgrund; bygga upp en viss förväntan. Det närmaste vägen till förlösning är ordvitsen, som förvisso kan vara kort, men vars katharsis likväl beror av det delvis omedvetna - och lyckosamma - detektivarbete som den genererar hos lyssnaren.

Förr eller senare är det är kolan man vill åt. Plocka russinen ur kakan. Men vad, om något, går förlorat vid omedelbar behovstillfredsställelse?

Jag tror att en ko(n)st som utgörs endast av sötsaker, utan några fibrer eller beska, förminskar varje upplevelse och leder till olyckligt tröstätande utan egentlig tillfredsställelse. Kanske också utan insikt om eller ens avsaknad av verklig tillfredställelse. Detta är den hedonistiska spiralen. Detta är Schlaraffenland.

Jag tror att de flesta upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara, utan något element av förväntan, eget arbete och upplösning.

Jag tror att många upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara om inte också vägen är en del av målet - ibland kanske hela målet.

Modern inspelnings- och förmedlingsteknik accelererar en "snuttifering" som tillåter brukaren att "kortsluta" verk. Detta påverkar inte bara den enskilda brukaren utan tvingar också fram ett allt "sötare" utbud. Relationen mellan skapare och brukare förändras, och skaparen förlorar makt. Men precis som i relationen mellan herre och dräng så drabbas också brukaren.

---

Tredje satsen av Schumanns pianokonsert i a-moll på Spotify  (9.40-9.50 händer det!)

Fjärde satsen av Mozarts 41:a symfoni

Scherzot i Malcolm Arnolds 5:e symfoni

Peteris Vasks 3:e stråkkvartett

La Vanlo av Duphly (första gången runt 0.40)


24 mars 2015

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

Pacific Standard:

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

That’s the conclusion of a growing number of researchers who argue that 30 years of test scores have not measured a decline in public schools, but are rather a metric of the country’s child poverty and the broadening divide of income inequality.

BILL RADEN MAR 18, 2015

20 mars 2015

Gruppen och individerna

Det finns många olika skäl att vara skeptisk till aktuella strömningar som upphöjer den enskilda lektionen och dess metodik till ett universallösning. Ett sådant skäl är motsättningen mellan några av alla de saker som en lärare förväntas åstadkomma under varje lektion, oavsett elevgrupp och övriga omständigheter.

Skolan bör arbeta gruppnivå för att stärka allas grundförutsättningar. Samtidigt tvingas lärare åt andra hållet: mot ett ökat individfokus. Inte minst gäller detta inklusion av, arbete med och administration kring enskilda elever med sämst förutsättningar.

Vi tappar bort helheten. Både på kort och på lång sikt. Genom att lärarens kraft går åt till att kompensera för allt mer heterogena grupper med allt sämre förutsättningar så blir de långsiktiga resultaten kontinuerligt sämre för det stora flertalet som inte har några "akuta" problem.

Vi ser att läsförståelse, allmän begreppsförmåga och logiskt tänkande minskar för varje årskull. Detta är något som bör åtgärdas i tidig ålder, och sannerligen inte bara i skolan, men vi måste också göra vad vi kan i alla delar av utbildningssystemet, bl.a. genom att planera och sätta in förebyggande åtgärder på gruppnivå. Detta kräver tid och kraft som för närvarande ofta kanaliseras till enstaka och okoordinerade punktinsatser.

En viktig uppgift för skolledningen är att ge lärarna möjlighet att fokusera på undervisningens innehåll. Detta är något som bör prioriteras betydligt högre än många andra populära projekt, med mål att på kort sikt "effektivisera" verksamheten.