Dagens ord


The individual was not the prime mover of history, but its result

27 mars 2015

Musikalisk hedonism

Jag har lyssnat en del till Schumanns pianokonsert i a-moll de senaste veckorna. Verket tar en dryg halvtimme att spela, och under större delen av denna tid ser jag fram emot den näst sista minuten. Det är då den sista satsen når sitt klimax och den vackraste av harmonier får blomma ut. Men bara en kort stund. Tio sekunder. Jag ryser och känner mig tillfredsställd. Jag känner att hela stycket är riktigt bra och jag vill strax spela det igen. Men ska jag verkligen ta det från början? Jag kan ju nöja mig med enbart den sista satsen. Kanske spola fram en bit i den. Kanske hela vägen fram till det "gôttaste".

Klassisk musik (i ordets rätta bemärkelse), och den s.k. sonatformen i synnerhet, renodlar denna musikaliska Kama Sutra. Exposition, utveckling, rekapitulation. Paradexemplet är Mozarts 41:a symfoni som i den fjärde och sista satsen når allt högre, rent extatiska, höjder. Mot slutet av satsen når verket sitt klimax, och nackhåren reser sig programenligt.

Malcolm Arnolds 5:e symfoni är ett (modernare) exempel på hur även det lilla scherzot (ofta placerat precis före den sista satsen) kan innehålla russinet i kakan. I centrum av dessa fem minuter växer en oemotståndlig, ironisk vals fram och lyssnaren kan omöjligt hålla smilbanden i schack. Särskilt som det till synes glättiga också levererar "just a little more bite", som det heter i reklamen. (Ungefär som Last Week Tonight.)

Jag har också lyssnat till Peteris Vasks samtida och ganska "taggiga" stråkkvartetter. De behåller mitt intresse hela tiden, utan att innehålla några utpräglade passager av örongodis. Däremot lockar mig Jacques Duphlys stycken för cembalo, från 1700-talet, just med sådana passager - och de upprepas dessutom flitigt. Ett typiskt exempel är La Vanlos stigande melodi mot pedaltoner.

Jag jämför med modern populärmusik, men också med äldre tiders folkmusik. Kan man se någon historisk trend; någon fundamental förändring i relationen mellan skapare och brukare?

Min spontana slutsats är att den omedelbara och den uppskjutna behovstillfredsställelsen nog har samexisterat under lång tid, åtminstone det vi kallar historisk tid. Att gå pang på rödbetan är inget nytt. Inte heller att dra ut på njutningen, dels som ett sätt att förhöja den; dels som ett sätt att signalera och erfara sofistikation - vilket i sig är en njutningsform.

Jag jämför också med klassisk komedi och tragedi, moderna sitcoms och tv-serier, filmer. Litteratur, från både kiosk och antikvariat. Berättelsebågar: Början, mitt och slut. Här, till skillnad från i musikens värld, tycks njutningen kräva åtminstone en viss väntan. Man kan inte ens berätta en Bellman-historia utan att först ge en viss bakgrund; bygga upp en viss förväntan. Det närmaste vägen till förlösning är ordvitsen, som förvisso kan vara kort, men vars katharsis likväl beror av det delvis omedvetna - och lyckosamma - detektivarbete som den genererar hos lyssnaren.

Förr eller senare är det är kolan man vill åt. Plocka russinen ur kakan. Men vad, om något, går förlorat vid omedelbar behovstillfredsställelse?

Jag tror att en ko(n)st som utgörs endast av sötsaker, utan några fibrer eller beska, förminskar varje upplevelse och leder till olyckligt tröstätande utan egentlig tillfredsställelse. Kanske också utan insikt om eller ens avsaknad av verklig tillfredställelse. Detta är den hedonistiska spiralen. Detta är Schlaraffenland.

Jag tror att de flesta upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara, utan något element av förväntan, eget arbete och upplösning.

Jag tror att många upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara om inte också vägen är en del av målet - ibland kanske hela målet.

Modern inspelnings- och förmedlingsteknik accelererar en "snuttifering" som tillåter brukaren att "kortsluta" verk. Detta påverkar inte bara den enskilda brukaren utan tvingar också fram ett allt "sötare" utbud. Relationen mellan skapare och brukare förändras, och skaparen förlorar makt. Men precis som i relationen mellan herre och dräng så drabbas också brukaren.

---

Tredje satsen av Schumanns pianokonsert i a-moll på Spotify  (9.40-9.50 händer det!)

Fjärde satsen av Mozarts 41:a symfoni

Scherzot i Malcolm Arnolds 5:e symfoni

Peteris Vasks 3:e stråkkvartett

La Vanlo av Duphly (första gången runt 0.40)


24 mars 2015

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

Pacific Standard:

What If Education Reform Got It All Wrong in the First Place?

That’s the conclusion of a growing number of researchers who argue that 30 years of test scores have not measured a decline in public schools, but are rather a metric of the country’s child poverty and the broadening divide of income inequality.

BILL RADEN MAR 18, 2015

20 mars 2015

Gruppen och individerna

Det finns många olika skäl att vara skeptisk till aktuella strömningar som upphöjer den enskilda lektionen och dess metodik till ett universallösning. Ett sådant skäl är motsättningen mellan några av alla de saker som en lärare förväntas åstadkomma under varje lektion, oavsett elevgrupp och övriga omständigheter.

Skolan bör arbeta gruppnivå för att stärka allas grundförutsättningar. Samtidigt tvingas lärare åt andra hållet: mot ett ökat individfokus. Inte minst gäller detta inklusion av, arbete med och administration kring enskilda elever med sämst förutsättningar.

Vi tappar bort helheten. Både på kort och på lång sikt. Genom att lärarens kraft går åt till att kompensera för allt mer heterogena grupper med allt sämre förutsättningar så blir de långsiktiga resultaten kontinuerligt sämre för det stora flertalet som inte har några "akuta" problem.

Vi ser att läsförståelse, allmän begreppsförmåga och logiskt tänkande minskar för varje årskull. Detta är något som bör åtgärdas i tidig ålder, och sannerligen inte bara i skolan, men vi måste också göra vad vi kan i alla delar av utbildningssystemet, bl.a. genom att planera och sätta in förebyggande åtgärder på gruppnivå. Detta kräver tid och kraft som för närvarande ofta kanaliseras till enstaka och okoordinerade punktinsatser.

En viktig uppgift för skolledningen är att ge lärarna möjlighet att fokusera på undervisningens innehåll. Detta är något som bör prioriteras betydligt högre än många andra populära projekt, med mål att på kort sikt "effektivisera" verksamheten.

16 mars 2015

Hur viktig bör en lektion vara?

Jag har åtskilliga gånger argumenterat mot ett alltför stort fokus på individuella lärare och effekten av deras praktik på elevernas (uppmätta) resultat.

Här kommer ytterligare ett skäl för min skepsis mot en alltför stor tonvikt på själva klassrummet och lektionen (t.ex. uttryckt som en rekommendation att filma och reflektera över vad som händer där och då). Det är också en förklaring till hur jag som person kan hävda att jag är en reflekterande och engagerad lärare, samtidigt som jag inte prioriterar sådana aktiviteter.

Jag är övertygad om att de flesta av mina kollegor håller med.

Mitt, och dessa kollegors, fokus ligger på varje enskild elevs faktiska och långsiktiga utveckling och kunskaper, snarare än på ett förfinande av vår egen lärarpraktik, mätt i enskilda lektionsaktiviteter.

Detta yttrar sig bl.a. så att vi arbetar för att göra lektionen så oviktig (!) som möjligt, i åtminstone några avseenden. Eller snarare: Vi arbetar långsiktigt för att elevernas arbete ska vara så okänsligt för de specifika omständigheterna - vare sig deras arbete sker under lektionstid eller inte. Ja, faktiskt är det också så att vi vill förmedla budskapet till eleverna att det är deras individuella arbete och kunskapsbyggande som är det viktiga - inte lektionen i sig.

När jag hävdar att "allt rullar på" menar jag inte i första hand att jag som lärare gör som jag alltid har gjort (utan att reflektera över hur detta påverkar eleverna, eller hur min praktik kan optimeras). Nej, jag menar att jag upplever att mina elever har nått insikt om hur de själva bäst arbetar för att så effektivt som möjligt tillägna sig kunskaper, utveckla sitt eget tänkande, och dra mesta möjliga nytta av de resurser - inklusive mig som lärare - som skolan har att erbjuda dem.


Detta är en insikt som jag på olika sätt förmedlar, med olika mer eller mindre subtila och individanpassade signaler, utdelade under en längre tid (så länge som krävs), tills dess att eleven är oberoende (!) av mig som lärare.

Att vara oberoende i den här bemärkelsen betyder inte att man inte behöver hjälp. Tvärtom: Det innebär att man vet exakt när, hur, var, med vad och varför man vill ha hjälp! Av läraren eller från något annat håll.

Att vara oberoende innebär också att man "vet vad som gäller", d.v.s. man har förstått innehåll, mål och bedömningskriterier, samt inom vilka ramar dessa ska uppnås.

Säger jag nu allt detta för att jag önskar en så bekväm tillvaro som möjligt som lärare? Nej, knappast! Jag är precis på väg till en timmes extralektion med en (1) elev. Detta gör jag gärna, och förväntar mig ingen extra ersättning eller tacksamhet.

Det är eleven själv som har efterfrågat denna extralektion. Detta är oberoende! Eleven har också förberett ett antal konkreta frågor inför lektionen. Detta är oberoende!

Exakt hur denna lektion utspelar sig (om den hade filmats)? Tja, det spelar liksom ingen större roll.

Återigen, jag är övertygad om att mina kollegor tänker, och gärna gör, likadant.

13 mars 2015

Fascism är en symtomdiagnos

Fascism är en symtomdiagnos.

Om tillräckligt många av ett antal karaktäristiska egenskaper uppvisas av en rörelse så berättigar detta stämplandet av densamma som fascistisk.

I den senaste tidens diskussion om huruvida SD bör betraktas som ett fascistiskt parti, hävdar en del att partiet (hittills) inte uppvisar vissa typiska - eller nödvändiga - drag.

Jag menar att detta är oväsentligt, emedan partiets tongivande tendenser - och de som lockar partiets väljare - förekommer just i fascistiska partier, och endast där.

11 mars 2015

Dagens ord: Talang

  1. talang

    talang´ subst. ~en ~er 
    ORDLED: tal-ang-en
    1 medfödd lätthet att tillägna sig viss färdighet särsk. på det konstnärliga el. det idrottsliga området; ibl. med antydan om blott ytlig begåvning {→begåvning 1fallenhet}: talanglösberättartalangskådespelartalanghon har ~ för pianospelen lat spelare som lever endast på sin ~
    BET.NYANS: om person med denna egenskap {→begåvning 2}: pojken var en stor ~
    KONSTR.: ~ (för ngt)
    HIST.: sedan ca 1700; av fra. talent med samma bet.; av lat. talentum, grek. talanton 'vikt; penningsumma'; jfr talent

    2 ogripbar och godtyckligt distribuerad egenskap vilken personer som inte arbetar uppger sig sakna för att förklara varför de inte presterar lika väl som de personer vilka de tillskriver densamma
    HIST.: mytologisk; sedan förhistorisk tid 


---

(1) är hämtad från NE:s ordbok, 1/3 -15

9 mars 2015

Alla handlingar är ideologiska

Alla handlingar är ideologiska.

Detta gäller oavsett om den som utför eller förordar handlingen är medveten om det eller inte.

Utförandet av en handling innebär också att andra handlingar väljs bort.

Förordandet av en handling innebär också att andra handlingar underkänns.

Det är alltså inte orimligt att på ideologisk grund ifrågasätta även till synes obetydliga och enstaka handlingar.

Om en handling inte tillmäts någon vikt så finns det inga skäl att förorda den.

Att påstå något annat är att bagatellisera handlandet.

6 mars 2015

Konturer

Det intellektuella människor gör är inte i första hand att söka efter det sanna eller det rätta; inte heller att söka överenskommelser; eller ens att nå ömsesidig förståelse. Nej, det är att blottlägga gränsen mellan förnuft och känsla. Konturerna är lösa, även för en enskild individ, och än mer för allt större grupper. Arbetet blir aldrig färdigt och resultatet är svårt att kommunicera. Likväl är det viktigt, och löper som en budkavle genom generationerna. Det är ett kall och en kulturgärning.

---

Uppdatering 9/3: The Cognitive Science of Kirk and Spock

1 mars 2015

Bidrar religion till ett bättre samhälle?


Bo Rothstein på DN Debatt (1/3 -15): ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”


Argumentationen är inte vattentät. Uttalandena:

(1) "Från detta kan vi alltså slå fast att de ovan nämnda världsreligionerna inte förmått leverera vad de utlovar – samhället får inte en högre etik eller bättre moral ju mer befolkningen utövar religion. Likadan är bilden om vi tittar på mera objektiva mått på mänsklig välfärd såsom spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd. Ju mer religion som utövas desto sämre är som regel värdena på dessa och andra standardmått på mänsklig välfärd."

och

(2) "Således, även i ett ekonomiskt synnerligen rikt land som USA ser vi denna icke-effekt av religion på etiskt handlande och moral."

...följer inte med nödvändighet från de fakta som presenteras. Åtminstone inte om de tolkas som orsakssamband (vilket inte är orimligt att tro).

Jag tycker att en bättre angreppsvinkel är att helt enkelt räkna det totala antalet länder i världen som uppvisar höga resp. låga värden på olika mått av tillit, och att sedan inom respektive grupp räkna antalet länder som uppvisar höga resp. låga värden på olika mått av religiositet. Och stanna därvid.

På så sätt undviker man helt debatten om illusoriska orsakssamband och tendentiösa tolkningar, och levererar samtidigt ett mer relevant resultat: Om, av totalt 100 länder i världen, 45 av de 50 mest tillitsfulla länderna i världen är sekulära och 45 av de 50 minst tillitsfulla länderna är religiösa så kan man konstatera att det inte finns något motiv att propagera för (ökad) religiositet som ett (viktigt) sätt att höja tilliten i ett land. Det spelar ingen roll om det finns några orsakssamband, och inte ens åt vilket håll dessa i så fall går.

Sedan kan man ju fundera på sammanblandningen av begrepp som tillit och korruption, å ena sidan, och moral och etik å den andra. Rothstein kan säkert argumentera för att epitetet "moraliskt högstående" (alltid) är lämpligt just för samhällen som uppvisar hög tillit och låg korruption (och inga andra). Men det skulle kunna bli en ganska lång och komplicerad diskussion, och alla skulle definitivt inte hålla med om allt.

Enklare då att undvika värdeladdade och mångtydiga begrepp, och i stället lyfta fram (mer eller mindre) kvantitativa mått vars egna värden är odiskutabelt positiva.

Slutligen: Oavsett om man vill blanda kvantitativa mått med värdeomdömen eller inte, så måste man ju också fundera på vilka andra mått än just tillit och korruption som kan vara relevanta vid en jämförelse av olika länder. Oavsett vad resultaten från den undersökning som refereras visar, så skulle en snabb genomgång av samtliga dessa styrka trovärdigheten.


---


Uppdatering 7/3:

Efter ett antal repliker svarar Rothstein i DN 5/3: "Fakta tycks inte bekräfta vad tron säger". Patrik Lindenfors karaktäriserar hela debatten som en av Rothstein gillrad retorisk fälla.

I sin avslutande artikel skriver Rothstein bl.a.:

(3) "Men om det inte finns något positivt samband kan det inte heller finnas en positiv effekt."

Detta är inte nödvändigtvis sant. Det är inte heller detsamma som det Rothstein hävdar tidigare i samma artikel:

(4) "Vad jag visar är att något sådant samband inte går att finna i det mest omfattande datamaterial som i dag står forskningens till buds."

Det senare är jag med på, och det är gott så. Utifrån de svar Rothstein har fått av religiösa debattörer kan jag också hålla med Lindenfors om att de har gått i en retorisk fälla.

Men vi kan inte heller utesluta följande möjlighet: Religion har en positiv effekt på tillit och korruption. Det finns emellertid en eller flera andra, eventuellt bakomliggande, faktorer som förklarar de lägre nivåerna av dessa storheter i mer religiösa länder.

Jag påpekar inte detta för att ge religionsförespråkare någon ammunition, utan precis tvärtom. Varför ens bjuda in till missförstånd? Personligen anser jag det så självklart att religion bör avlägsnas från samhället att det det känns onödigt att ens påtala det. Jag tiger helst ihjäl religionen, och jag önskar att den strategin vore nog. Men jag kan knappast klandra dem som inte tiger, ty det är ju uppenbart att många inte är redo att släppa taget om religionen ännu.

Missförstånd, förresten... Låt säga att det faktiskt vore så att religion har en positiv effekt på exempelvis tillit. Ja, låt oss konstatera att religion har, eller åtminstone upplevs ha, någon positiv effekt. Åtminstone för några. (Detta kan vi nog vara överens om, utan att gå in på detaljer, då det annars skulle vara svårt* att förklara dess dragningskraft.)

Skulle sådana positiva effekter kunna motivera religionens roll i ett modernt samhälle? Absolut inte! Att argumentera så är ungefär som att rekommendera någon att kissa ner sig för att hålla värmen.

---

(*) Men inte omöjligt.

28 feb. 2015

Skolutveckling?




Min arbetsgivare har på senare tid föreslagit flera områden för reflektion och utveckling. Av detta drar jag slutsatsen att min arbetsgivare också upplever ett behov av, eller åtminstone när en önskan om förändring (hos mig).

Först kom ett påbud om självrannsakan och en uppskattning av effekten av min praktik. Jag valde att inte gissa utan att i stället gå direkt till källan, och bad därför mina elever att fylla i nedanstående enkät, baserad på de frågor jag själv hade fått (N ≈ 4 × 20).


En liten enkät…

Om den undervisning du får av mig. Det är din upplevelse som räknas!

Fråga 1: Vad anser du om de aktiviteter som sker under lektionerna? 


a) De är engagerande och utmanande

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


b) De har ett tydligt mål

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


c) De innehåller direkt återkoppling

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


d) De utmärks av en balans mellan kontroll och utmaning

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


e) De utmärks av koncentration

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7



Fråga 2: Vad anser du om informationen kring undervisningen?


a) Jag vet var skall jag vara

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


b) Jag vet vem skall jag vara med

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


c) Jag vet vad skall jag göra

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


d) Jag vet vad ska jag lära

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


e) Jag vet hur ska jag göra

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


f) Jag vet när ska jag göra det

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


g) Jag vet hur länge ska jag göra det

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7


h) Jag vet vad ska jag göra sen

Inte alls





Absolut
1
2
3
4
5
6
7




Mycket kort kan sägas att undersökningen till stor del stöder min intutitiva uppfattning om läget, vilken jag under ett medarbetarsamtal nyligen beskrev så här: "De flesta vet vad som gäller och arbetet flyter på med hög effektivitet"

En del elever är inte helt klara över målen för undervisningen eller hur de bör arbeta. En del elever efterfrågar fler utmaningar och mer direkt återkoppling.


Undersökningen bygger alltså direkt på arbetsgivarens frågor till mig, och efterfrågar därmed uttryckligen elevernas egna upplevelser.

För att bedöma validiteten, alltså i det här fallet vad undersökningen egentligen säger och huruvida det är relevant och viktigt, måste man bl.a. fundera över följande: Vilka frågor ställs? Varför? Vilka frågor ställs inte? Till vilka ställs de? Till vilka ställs de inte? Av vem ställs de? När? Hur? O.s.v.

Mycket kort anser jag att undersökningen har ett visst värde, i förhållande till de försumbara resurser som har lagts ned på att uföra den. (Det var förvånande för mig att några upplevde återkopplingen som annat än direkt; och det var tankeväckande att en del inte var helt säkra på hur de bäst borde arbeta.)

Man bör dock ha klart för sig att svaren på ovanstående frågor är långt ifrån självklara. Något som framstår tydligt för mig är att detta är en undersökning av (a) elevgruppen och (b) olika individer i den; minst lika mycket som det är en undersökning av (c) läraren eller av lärarens (d) metoder och undervisning. I resultatet är det också svårt att skilja mellan de föregående faktorerna och på (e) skolans totala pedagogiska miljö. Dessutom finns en stark (f) växelverkan mellan läraren och dennes metoder / ledarskap å ena sidan, och den aktuella elevgruppen å den andra.

För mig är det långt ifrån uppenbart att, och i så fall hur och när, olika elevers upplevelser över huvud taget ska vägas in och tolkas.

Det verkar också rimligt att tro att en likadan undersökning, utförd av samma lärare (i det här fallet jag) men bland andra elevgrupper, skulle kunna ge radikalt annorlunda resultat - och detta oavsett om läraren anpassar sitt ledarskap till dessa eller inte, jämfört med det som varit relativt framgångsrikt i de aktuella grupperna. Framför allt denna sista observation gör mig något skeptisk till denna typ av undersökningar.

Min käpphäst är denna: Givet att vissa grundläggande krav är uppfyllda krävs sällan någon modifikation av lärares arbetssätt (vilket alltså redan från början är flexibelt och delvis anpassat efter den specifika elevgruppen). Om sådan modifikation ändå görs har den låg verkningsgrad och är ofta kontraproduktiv. De resultat som en elevgrupp uppnår är till övervägande del beroende av gruppen som sådan, och den omgivande miljön (i vid mening).


---


Därefter ombads jag titta på den här filmen, och kommentera den.



Critique and feedback: The story of Austin's butterfly


Lätt frågande blev min spontana (och lite stressade och kanske kryptiska) kommentar att det är...

...svårt att avgöra vad [i det filmen visar] som är resultatet av (1) en specifik process, (2) olika specifika påpekanden, (3) upprepade försök, och (4) behovet/kravet av att bli godkänd/färdig; kriterierna för detta, och konsekvensen varmed de efterföljs. 
Allt detta i kombination med specifika egenskaper hos gruppen, individen, miljön och läraren.


Efter ett litet tag kände jag ett behov av att komplettera:

Tänk om vi lärare [i stället] hade kunnat, med ledningens goda minne, säga till en elev efter dennes första inlämning av en uppgift: "Nej, det där är inte färdigt, och det ser du själv. Gör om, gör rätt, och kom tillbaka först då om du vill bli godkänd." 
Det här gäller förstås inte alla elever och uppgifter. Men ganska många. Fler än vad som för tillfället anses politiskt korrekt att vidgå. Jag felar hellre åt det oresonliga hållet än tvärtom, då jag är övertygad om att det är högst kontraproduktivt att i onödan invagga elever i inlärd hjälplöshet.


Örjan Lax: "Det där är inte en häst!"


Efter ytterligare en tids övervägande följde jag upp med följande:

Jag var medvetet provokativ i min förra text, eftersom jag provocerades av filmen om fjärilen. Nu när känslorna har lagt sig vill jag förtydliga några saker. 
Skolans och lärarens kanske främsta uppgift (ja, hela existensberättigande) ligger i att vägleda elever mot mål som inte är tydliga för dem från början, längs vägar som de själva inte lätt kan urskilja. Det är detta som ger både elever och lärare de "guldstunder" som allt mentorskap handlar om. Detta förutsätter emellertid att eleverna (och den omgivande miljön) inser och accepterar det egna utgånsgläget och behovet av vägledning; att de är villiga - ja, entusiastiska - att underkasta sig en vandring vars syfte de inledningsvis inte kan förstå, medelst metoder de inledningsvis inte kan utvärdera, mot mål de vare sig kan urskilja eller inse det fulla värdet av. 
Det är möjligt att en sjuåring är oförmögen att på egen hand utvärdera sin teckning i förhållande till ett originalfotografi; därom kan jag inte säkert uttala mig (kalla mig Örjan Lax!) Vad jag vet är jag själv inte för mitt liv kan rita en verklighetstrogen krokiteckning hur mycket jag än stirrar på min modell. Och det är alltså i just sådana situationer som jag har behov av en lärare, som vet att instruera mig i hur jag - i min aningslöshet - kan bedöma avståndet mellan min teckning och originalet på ett systematiskt och konstruktivt sätt, och hur jag - steg för steg (som vart och ett ligger inom min "proximala zon") kan minska detta avstånd. 
Det jag emellertid vill varna för är att slentrianmässigt förutsätta att de flesta faktiska situationer i skolans värld [på gymnasienivå] faktiskt ser ut så. Det gör de definitivt inte! (Fundera på vad som krävs för att lille Austin i exemplet med fjärilen över huvud taget ska producera sex stycken successivt bättre teckningar!) Och att då tillämpa ett ramverk som kräver ett flertal förutsättningar för att vara meningsfullt blir då i stället kontraproduktivt. Inte bara för att det producerar inlärd hjälplöshet utan också - och inte minst - därför att det effektivt utarmar lärarnas (mentala) resurser, och leder till att skolan får ständigt lägre verkningsgrad och auktoritet.

---


Därefter kom ytterligare en film, och en fråga om huruvida detta var något som jag ville pröva:



Bill Gates: Teachers need real feedback


Mitt svar denna gång, av tidsnöd något kortfattat:

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. 
Är det så att lärarens agerande har en påverkan på en elevgrupp? Ja! Kan detta ledas i bevis med välgjorda studier, där skillnaden i resultatförändring mellan likvärdiga grupper över tid med stor säkerhet kan förklaras delvis utifrån skillnader i lärarnas agerande? Ja! 
Betyder detta att "den viktigaste faktorn för elevernas resultat är lärarens agerande"? NEJ!

Är jag villig att filma mig själv? Jajamensan, inga problem! [Jag gör det ibland.]  Kan jag lära mig något av det? Säkert! Skulle jag kunna förändra min praktik, baserat på dessa videostudier, så att någon elev lyckas något bättre i något avseende (utan att någon annan samtidigt förfördelas)? Inte omöjligt. 
Betyder detta att mina kollegor och jag regelbundet bör filma våra lektioner som en prioriterad del av vårt arbete och på så sätt uppnå  stora och viktiga resultatförbättringar? NEJ! 
Givet att grundläggande förutsättningar är uppfyllda, så är verkningsgraden av sådana åtgärder är nämligen försumbar i jämförelse med den påverkan som en mängd andra faktorer tillsammans har på elevernas resultat (både individuellt och som grupp). 
(Detta motsäger alltså inte att vissa studier kan tolkas så att "den viktigaste faktorn för elevernas resultat är lärarens agerande", jämfört med ett begränsat antal andra faktorer, under vissa givna förutsättningar.) 
Förutom det jag redan skrivit [se ovan] är ett fokus på individuella lärares ständiga jakt på förbättring och ökad effektivitet, och utvärdering av desamma - med eller utan videofilmning - kontraproduktiv av ytterligare skäl: 
(1) Den underblåser den offentliga lögnen - vilken Gates propagerar - att det är lärarkårens minskande effektivitet och professionalism som ligger bakom den fallande resultatutvecklingen i stora delar av västvärlden. Detta är inte sant. För att göra en lång historia kort så är det snarast en välfärdssjukdom, med symtom såsom ett förkastligt kundperspektiv och en utbredd letargi. Många inser detta, egentligen, men ljuger, av olika skäl. Andra förstår det inte utan ägnar sig i bästa fall åt önsketänkande. Förutom det tragiska i denna förträngning så kommer den på sikt också att ytterligare förvärra situationen. 
(2) Ur ett fackligt (och sociologiskt) perspektiv kan man också resonera så här: Låt säga att tio nyutexaminerade och ambitiösa lärare i ungdomlig iver under några år orkar göra det lilla extra ("go above and beyond the call of duty"); dokumenterar detta (med video) och konkurrerar ut mig - den gamle grinige gubben - i sann NPM-anda.(*) Ytterligare någon procent av elevkullen når kanske gränsen för godkänt. Blir världen (skolan) i längden ett bättre ställe då? Är de uppväxande generationerna och samhället verkligen betjänta av detta? Knappast. Av flera skäl (varav jag har varit inne på några tidigare). 
Kvalitén, i djupare mening, eroderas i takt med att statistiken putsas.

---

(*) NPM, New Public Management