Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

1 mars 2020

Not Born Yesterday, en följetong

Jag har varit dålig på att blogga den senaste tiden. Tänkte skärpa mig och börjar därför anteckna redan under läsning av Hugo Merciers nya bok "Not Born Yesterday". Jag vet redan på förhand att den kommer att reta mig till vansinne. Jag vet också att jag efteråt kommer att ha svårt att artikulera min kritik, och att de flesta av mina vänner kommer att ställa sig frågande till mitt höga blodtryck. Som vanligt.

Det kan ju förstås vara så att jag inte har några goda argument. Att jag bara reagerar känslomässigt, och kanske också inkonsekvent.

Mercier kommer att hävda - liksom han och Sperber gjort tidigare, och liksom många andra, ex. Pinker och Gigerenzer - att människan är rationell. Att de senaste årtiondenas kognitions- och socialpsykologi är dålig vetenskap och vänsterpropaganda. Att lättlurade och lättledda människor är en evolutionär omöjlighet - både i backspegeln och i evighetens perspektiv. Att det undermedvetna, som det beskrivits under de senaste 3000 åren, är antingen ett missförstånd eller en överdrift.

Att det medvetna är precis vad det borde vara: en blank värja för retorisk fäktning - om motivationen finns där.

Efter en snabb genomgång av Asch, Milgram, Kahneman, Richerson & Boyd, Heinrich m.fl. avslutar Mercier det första kapitlet:

Once we take strategic considerations into account, it becomes clear that gullibility can be too easily taken advantage of, and thus isn't adaptive. Far from being gullible, humans are endowed with dedicated cognitive mechanisms that allow them to carefully evaluate communicated information. Instead of blindly following prestigious individuals or the majority, we with many cues to decide what to believe, who knows best, who to trust, and what to feel. 
The multiple mass persuasion attempts witnessed since the dawn of history - from demagogues to advertisers - are no proof of human gullibility. On the contrary, the recurrent failure of these attempts attest to the difficulties of influencing people en masse. 
Finally, the cultural success of some misconceptions, from wild rumors to supernatural beliefs, isn't well explained by a tendency to be credulous. By and large, misconceptions do not spread because they are pushed by prestigious or charismatic individuals - the supply side. Instead, they owe their success to demand, as people look for beliefs that fit with their preexisting views and serve some of their goals. Reassuringly, most popular misconceptions remain largely cut off from the rest of our minds and have few practical consequences, explaining why we can be relatively lax when accepting them.
-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 13-14


Den första meningen i citatet ovan har samma struktur som Zuboffs "fri vilja är så viktigt att det måste finnas". Alltså: Det skulle kunna gå illa för mänskligheten om den beter sig dumt. Alltså får den inte göra det. Alltså gör den inte det.

Att det är "svårt" att övertyga människor innebär inte att det är svårt att manipulera dem. Det är bara ytterligare ett bevis på de påverkas av precis de krafter som Mercier vill tona ned betydelsen av, eller snarare, inkludera i sin variant av rationalitet.

Få praktiska konsekvenser? Bara om man, som Mercier, bortser från allmänningens dilemma och samhällelig kunskapsbildning som en public good.


Mercier har nog en poäng när han flyttar fokus från "supply" till ”demand” för att förklara varför folk agerar som de gör (konformitet, prestige, framgång, etc.) Men detta förflyttar ju bara problemet. Om individer egentligen inte är lättlurade, eller om de (medvetet) väljer att inte koppla in sin skepsis, så innebär det ju att de är cyniska snarare än dumma. Är det bättre?

Nja, kanske flyttar det fokus från ledare, på gott och ont: Vare sig diktatorer, myndigheter eller marknadsförare är i sig så hotfulla eller nödvändiga som vi tror. Men problemen försvinner ju inte för det: Istället för att ledas i fördärvet av någon av dessa, så leds vi kollektivt i fördärvet av varje enskild persons ”smarta”, kortsiktiga och egoistiska strategiska ”dumhet”.

Hanlons rakkniv: Skyll inte på ondska det som kan förklaras med dumhet.

Brecht: Samhället måste byggas så att det inte kräver några goda människor.

Jag tror att Mercier skulle hålla med om dessa deviser. Men av för mig perversa anledningar: Han definierar om dumhet som cynism, och sedan till individuell rationalitet. Och han förlitar sig på en osynlig hand. Denna hand kan antingen vara långt mäktigare än vad Smith någonsin tänkte sig eller åtminstone det mäktigaste vapnet vi har. Vilken av dessa hållningar Mercier står för återstår att se.

Det är typiskt för den världs- och människobild som (den nyliberala) konservatismens överstepräst Sowell beskriver som den "begränsade":

Människan är ond

Undergången kan inte undvikas

Det finns inga lösningar, endast mer eller mindre goda kompromisser

---

Efter en promenad med Musikrevyn i lurarna - under vilken Saint-Saëns bombastiska orgelkonsert, framförd av Utah Symphony Orchestra, och de obehagliga associationer den gav upphov till, fick min hud att knottras av vämjelse - slår det mig:

Merciers m.fl. hållning är denna: evolutionär mismatch är en oxymoron. Denna hållning karakteriserar många samhällsdebattörer från vitt skilda håll - biologi, psykologi, antropologi, sociologi, historia, filosofi, juridik, politik. Detta är samma naiva adaptionism som avfärdades av Gould och Lewontin för snart 50 år sen.

---

(Här kommenterade Patrik och förekom på så sätt en stor del av innehållet i kapitel 2. Se kommentarsfältet nedan. Jag svarade i samma kommentarsfält, och läste sedan just detta kapitel.)

---


En övertro på den evolutionära teleologins allt förlåtande skyddsnät är en form av naiv adaptionism, som gränsar till religion. En mildare form säger att allt ordnar sig i sinom tid (och här finns flera varianter, från de mest fromma till det mest cyniska). En strängare, eskatologisk form säger att domedagen - och med den uppryckningen - är nära. Och först kan och kommer allt att ordna sig.

Sowells konservativa (och eventuellt också religiösa) människa har av livsvisdom tillägnat sig en nödvändigtvis "begränsad" (till skillnad från naivt "obegränsad") vision av människan och världen; begränsad också i så måtto att hon inser att hon vare sig kan skärskåda det förflutna eller överskåda framtiden och sina handlingars konsekvenser. (Här erkänns alltså en opacitet, och insikt om denna lyfts upp som ett dygdemönster.)

Det är alltså bättre att sitta still i båten - acceptera och vörda den förborgade visheten i status quo, den kulturella evolutionens krona och resultatet av en successiv (men inte medvetet styrd) beskärning av tidigare vildskott i samhällets trädgård - och samtidigt akta sig noga för att i hybris försöka styra den (eventuellt gudomliga) plan som utvecklas organiskt i nuet och framtiden

Och här finns en paradox, ty Mercier kritiserar Heinrichs, Richersons och Boyds argumentation om att just denna opacitet innebär ett selektionstryck för "okritiskt" accepterande av kulturellt överförd information utifrån tumregler som frekvens, prestige och framgång.

För den konservative är mängden individer en population, ett statistiskt fenomen. Men här finns något även för nyliberalen: äta eller ätas. Medan den konservative ser relationen mellan individ och samhälle som den mellan ett arbetarbi och en bikupa (där någon råkar vara drottning) så handlar relationen för libertarianen om den enes bröd och den andres död - individen står i ständig motsättning både till varje annan individ och till kollektivet (eller totaliteten - något "samhälle" finns ju som bekant inte, enligt Thatcher). Men den organiska utvecklingen, den osynliga handen, lotsar tryggt vidare mot den enda hamn där vi kan, ska, bör ankra.

Till skillnad från Mercier och hans gelikar ser den progressive samhället som någonting mer: en sårbar balans mellan individualitet och kollektiv, där den enskilde vare sig uppslukas av helheten eller konkurrerar mot grannen. Detta kräver mycket av både individuell utveckling, disciplin och respekt - och av medveten, iterativ utformning och underhåll av både personliga och institutionella relationer.

Detta är den radikala upplysningens bild av samhället. Spinozas och Jonathan Israels bild.

Det är talande att Mercier bl.a. exemplifierar harmonisk samexistens (där stabil kommunikation kan utvecklas och bestå) med olika celler i en människokropp. En levercell och en hjärncell har samma mål, samma "fitness" och kan därmed lita fullständigt på varandra, påstår han. En cancercell är en cell som blivit "ond" och svikit den organiska harmonin- en anomali, fortsätter han. Även med tanke på den förenklade och kortfattade framställningen utgör detta exempel ett närmast Freudianskt bevis på den konservatives tro på (hopp om, svepskäl för) "organismen i organismen". Många (bl.a. Lindenfors, Dennett, Turchin) har beskrivit hur samarbete på varje nivå i ett komplext system - från organeller till stater - också karakteriseras av evolutionär kapprustning och ständiga hot om sönderfall: så snart en chans till "avhopp" uppenbarar sig så kommer den att utnyttjas - av leverceller såväl som av andra - och yttra sig bl.a. just som cancer.

Det är precis samma förlopp som Mercier själv illustrerar med de varningsropande apor som plötsligt skulle kunna "upptäcka" att de tjänar mer på att hålla tyst och rädda sig själv - om omständigheterna är de rätta (under tillräckligt lång tid).

Exemplet med mor och foster inte heller övertygande. Mercier är noga med att beskriva det som en tävling mellan fostret och dess framtida syskon, snarare än mellan foster och moder. Men det skulle krävas mer information än vad han anför för att inte snarare dra slutsatsen att det är just det senare som faktiskt sker: Är det verkligen rimligt att tro att den energi som modern förnekar fostret (genom att utsöndra mer insulin) och istället lagrar som fett kommer framtida syskon till del, snarare än modern själv?

En detalj (delvis ursäktad av den kompakta framställningen): Mercier anger som ett skäl för att anta att gasellens "stotting" verkligen är en evolverad s.k. stark signal - som delas av både bytesdjur och rovdjur - är att gasellen inte hoppar jämfota inför just geparder, eftersom både gasell och gepard "vet" att den fina form som därmed demonstreras inte har någon betydelse i ett sprintlopp. Men hur vet Mercier det? (Visst kan det vara så, och visst kan instinkten att inte lägga energi på att signalera i dessa fall då utvecklas - kanske ökar detta chansen att gasellen kommer undan just geparder. Och visst kan detta i sin tur utgöra ett stöd för tolkningen av den nu selektiva stottingen som en evolverad, delad och stark signal för ömsesidigt nyttig kommunikation mellan de båda kontrahenterna.) Resonemanget är slarvigt och dåligt underbyggt: Om gasellen är i fin form jämfört med sina artfränder så torde detta rimligen resultera i att den blir mer svårfångad både i sprint- och distanslopp.

En sak till:

Unreliable signals, if they proliferate, threaten the stability of communication. If receivers stop benefiting from communication, they evolve to stop paying attention to the signals. Not paying attention to something is easily done. If a given structure is no longer advantageous, it disappears - as did moles' eyes and dolphins' fingers. The same would apply to say, the part of our ears and brains dedicated to processing auditory messages, if these messages were, on balance, harmful to us.
-- Mercier (2020), Not Born Yesterday, s. 20

Tydligare kan det väl inte bli. Om ovanstående ska bli rimligt, och ha bäring i sammanhanget, så måste vi tänka oss att Mercier resonerar om skeenden många tusentals år bakåt i tiden, och dessutom hoppar friskt mellan korta och långa tidsintervall. Men vad som gällde då behöver inte gälla nu. Och det ska ganska mycket till för att kulturell - för att inte tala om biologisk - evolution skulle kompensera för de nackdelar som ett alltför "okritiskt" lyssnande nu kan innebära. Eller om vi flyttar oss ännu längre tillbaka, från språkets uppkomst till den tid då så gott som alla landlevande organismer utvecklade hörsel och ljudproduktion (t.ex.): Hur länge skulle det dröja innan vi "skitsnackande" människor tillbakabildat alla dessa miljontals år av i övrigt extremt användbara adaptioner?

---

Eller så får Mercier bita i det sura: Om rationalitet och språk är produkterna av en stabil samevolution under den långa stenåldern, så är det den rationalitet som rådde då som fortfarande råder.

Klanmedlemen kryper inte för Ledaren för att han är dum nog att tro på vad denne säger, utan för att han är smart nog låtsas göra det. Klanen anfaller först och ställer frågor sedan för att det är säkrast så. Den medeltida fursten ingår allianser endast för att de gynnar honom just då  - och sticker kniven i ryggen på sina fränder så snart det gynnar honom mer. Alla är införstådda med spelets regler - det finns inget att förlåta.

I förlängningen av dagens "rationella" konservatism ligger feodalismen och fascismen (och just denna rationalism ser vi nu breda ut sig i Västvärlden), medan en "rationell" libertarianism väntar på sin furste och hans Machiavelli (tja, den väntan är ju också över) - och en bångstyrig stat fylld av småfurstar in spe (ja, den också).

Se här, en annan devis som både Wittgenstein, Mercier och jag kan instämma i, men av olika orsaker:

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga

---

(Långlunch tisdag 3 mars. Läste kapitel 3 och 4 på fiket och antecknade efter hand. Sluggar ganska vilt. Mer stenografi och medvetandeström än noggrann analys. Men, vad tusan, jag dubbelarbetar ju!)


Kapitel 3

Här finner vi högerns omvända populism: "Vänstern försöker övertyga er om att ni är svaga, att ni behöver försvara er mot påverkan. Det behöver ni inte. Ni är minsann inte lättlurade." (Visst känns det bra? Ni behöver inte ha dåligt samvete, och jag kan fortsätta att utnyttja er.)

Gullibility, vilket nedsättande ord! Låt dem inte kalla dig dum! Dina instinkter leder rätt! (Inte minst för mig).

Hitler? Som enligt Mercier felaktigt trodde att han kunde påverka massorna? "Se vad han ställde till med." Vafalls?

Jaha, så waterboarding likställs med instrumentell betingning. Det är väl ändå skillnad på förhör och hjärntvätt?

Jaha, så den stabila samevolutionen av språk och rationalitet är inte en kapprustning? Nej, den är en marknadsplats! Bättre och bättre för alla, hela tiden! (Och var finns argumenten för detta? Att mänskligt språk möjliggör oändligt många nya kombinationer?)

Sedan en intressant poäng: System 2 är inte nytt, inte en modern överbyggnad på system 1. Båda systemen måste utvecklats parallellt. OK, det är en rimlig hypotes. (Men inte nödvändig, se t.ex. Patriks kommentar. Den är emellertid fundamental för Merciers resonemang. Synd då, att han inte följer den till sin logiska slutpunkt. Se nedan.)

OK, vi regredierar inte till lättövertalade grobianer utan till konservativa tjockskallar som inte låter sig påverkas alls. Men är det bättre? Det är ju i så fall precis lika lätt att utnyttja som motsatsen. Och det var det Hitler gjorde: Påverkade folk via omväg. Förhindrade öppenhet och tvingade fram stenåldersrationaliteten. Inte genom att tränga igenom, övertala, bygga upp ny världsbild - utan genom att skala av, avtäcka en gammal.

Sidan 44 om system 1 och 2. Här visar Merciers eget resonemang att automatisk skepsis är precis lika illa som motsatsen: att alltför lätt låta sig övertalas. Det förra leder till att man förkastar korrekta påståenden och argument. Det senare att man accepterar inkorrekta påståenden och ogiltiga argument. Varför skulle det förra vara bättre än det senare?

En annan svaghet i Merciers resonemang: Vilka motiv har den enskilde att utvärdera påståenden och argument överhuvudtaget, om de redan stryker medhårs?

Det fåtal experiment som Mercier åberopar för misstänkliggöra omedvetna processer är alltför enkla att avfärda. Han borde följa Dennetts råd och attackera de mest robusta resultaten i stället.

Subliminal påverkan, implicita attityder, priming... Mercier et al kommer alltid att slå ifrån sig dessa resultat. Men börja från andra hållet: Plocka inte den lågt hängande frukten utan försök argumentera bort de starkaste, självklara bevisen för associativt tänkande! Litteraturen är full av mycket övertygande exempel på anchoring, framing etc.

Diskussionen om förhörsteknik och hjärntvätt leder ingenstans.

Sidan 44 (längst ner): Enligt Mercier så spelar det ingen roll om system 1 släpper igenom falska eller bekanta meddelanden, så länge de rimmar med vad man redan tror eller vill. Att system 2 inte ens kopplas in har inget med intellektuell lättja att göra. Tvärtom, varför ägna energi åt att ifrågasätta något om man inte upplever sig behöva göra det? Återigen: Om Mercier har rätt i att människor som i lägre grad kopplar in system 2 lika gärna förkastar falska som sanna påståenden så länge dessa inte upplevs intressanta - och därför inte kan påstås vara mer känsliga för desinformation - är det bättre? Self-serving bias är knappast den "rationalitet" vi vill ha.

Att system 2 kan förstärka felaktiga meddelanden är ju ytterligare stöd för sårbarhet. Backfire effect, motivated reasoning, Dunning-Kruger...

Marx och Engels? Really!? Detta är nivån, alltså. Här förväntas läsaren acceptera följande implikation: Marx och Engels är typexemplet på kvasiintellektuella skitsnackare - det vet ju alla nuförtiden. Och visst är det typiskt att just intellektuella snobbar i så hög grad gick på det där skitsnacket. Se där hur uppenbart värdelöst system 2 är! (Den här populistiska retoriken riktas både åt hö-hö-högern och åt tvehågsna gråsossar.)

Kahneman säger inte att system 2 är definitionen av rationalitet. Men det kan användas för att (med mycket möda) förstå och acceptera den externa logik som vi har uppfunnit.

Samma problem som i Enigma: Vi jämför inte med system 2, utan med en extern standard.

Sidan 46: "Gullible individuals would be taken advantage of until they stop paying attention...". Men hallå! Om du verkligen är godtrogen så gör du inte ens kopplingen, upptäcker inte ens att du blir utnyttjad. Och vilken tidshorisont talar vi om? Ofta är kopplingen mellan påverkan och utfall omöjlig att överblicka. Och hur skulle den som utnyttjats kunna kompensera?

Mercier lyckas inte visa varför kapprustningsliknelsen är felaktig. Det är ju hans modell. Men han vill ju klämma in öppenhet också... Varför skulle en kapprustning innebära att vi var öppna från början och först senare blev skeptiska? (sidan 41)

Den utnyttjade godtrogne - talar vi om en enstaka nutida individ eller om en tidigare population Mercier är återkommande otydligt och medvetet svävande på den punkten.

---

Kapitel 4

Plausibilitet definierar Mercier som huruvida något stämmer överens med individens egna erfarenheter. OK, så kan man se det. Men man måste då också göra skillnad på denna interna standard (som mycket väl kan vara alltför starkt kopplad till egna erfarenheter, motiv, etc.) och på en extern dito. Det är stor skillnad på skillnad på en faktisk värderingsmekanism och en yttre standard eller ett ideal.

Är backfire-effekten verkligen sällsynt, även i ideologiskt viktiga frågor? Mercier refererar till Wood & Porter (2016). Den måste jag titta närmare på.

Sidan 53-54. Nej, den sokratiska metoden (majeutiken) visar inte hur effektivt (intuitivt) resonerande fungerar. Samma fel som i Enigma. Problemet är ju att ”vigilance” saknas. Det räcker inte att visa att vi accepterar giltiga men inte ogiltiga skäl. Dessutom är det inte sant: vi accepterar ibland ogiltiga resonemang och förkastar ibland giltiga. Vi är alktså inte ”open” heller.

Men Metcier verkar tycka att även denna (felgenererande) "stubbornness", "vigilance",  konservatism är sund.

Om den inte vore sund, skulle den då vara evolutionärt omöjlig? Nej, om vi håller oss i nutid så handlar det om mismatch. (Förutom skillnaden mellan intern "rationalitet" och extern standard.)

Ja, deliberation kan vara produktiv men är det långt ifrån alltid. Och vi undviker den som pesten!

Sidan 56-57. Svagt (anekdotisk) resonemang om att goda skäl vinner. Det viktigaste är inte argumentens styrka utan de sociala strömningarna - och det vet Mercier. Det är ju det han ofta lutar sig mot: så länge det är ”rationellt” - alltså så länge det ligger i mitt eget intresse - att diskriminera svarta, kvinnor, homosexuella, etc. så gör jag det - oavsett vilka "sunda" argument mot diskriminering som finns tillgängliga. Och jag söker absolut inte upp sådana!

Att vara, eller låtsas vara, klimatförnekare är också naturligt, strategiskt och därmed, i Merciers bok, "rationellt". Så länge den "smarte" entrepenören; den kortsiktige, närsynte, självtjänande - och när så är strategiskt lämpligt, lismande - egoisten får fler barnbarn än "viktigpettrarna" och the do-gooders, ja, då har han den spelteoretiska evolutionära historiens välsignelse. Varför ens lägga energi på att bry sig om andra än familjen? Blod är tjockare än vatten. Girighet är bra! Inskränkthet är bra! Merciers resonemang är faktiskt precis så futtigt. I hans värld fungerar universitet och högskolor som kyrkor och kloster, och intellektuella som munkar i celibat. De kan vara bra att ha ibland (för utveckling av ny teknik), men de ska hållas kort och ingen vettig människa lyssnar på dem.

Här finns också den obligatoriska berättelsen om ett ungt högerspökes radikalisering, bitterhet och känsla av utfrysning inom akademin - och föreliggande bok är en del av revanschen.

I en fotnot skriver Mercier att bias kanske gäller produktion snarare än utvärdering av skäl. Ja, OK, men är det bättre?

Sidan 58. Mercier påstår här att vi kan lita på att plausibilitetskontroll sker utan bias. What!? Det har han minsann inte visat, och så är det inte. Många biases ligger djupare.

Här kommer det igen: Problemet är inte bias utan tidigare information... Ha! Det är förstås både-och. Och även om vi inte hade haft bias så är problemet med informationen tillräckligt problematiskt.

På sidan 59 nämns äntligen mismatch!

Vaccinationsexemplet illustrerar åter hur Mercier slår sig till ro med att "supply" inte påverkar menligt och struntar i att "demand" är inskränkt.

Sidan 66. "Det krävs inte mycket för att skapa (?) en kreationistisk anti-vaxare och konspirationsteoretiker" Precis! (Vem "skapar". Kan det ha något med "supply" att göra?)

"Works with poor material"... Ja, det finns ju inget (annat).

Så landar vi i "Who's your expert (inför kapitel 5) — varför söka upp någon överhuvudtaget? Och varför söka upp någon som inte säger det jag vill höra?

---

Kapitel 5 börjar ironiskt nog med att erkänna vikten av just success, frequency, prestige och imitation - alltså just de fenomen som Boyd, Richerson och Heinrich lyfter fram.

Och resonemanget förutsätter alltså att vi letar aktivt efter experter överhuvudtaget.

Varför vill vi ha "rätt"? Vill vi det? Hur då, ”rätt”?

Sidan 68. Mercier verkar inte tycka om tanken på en underliggande g-faktor för att förklara kompetens. I stället verkar han föredra Gardners m.fl tanke om många olika sorters intelligens, och anför hjärnans modularitet som en möjlig anledning till människors olika kognitiva profiler. Detta förefaller mig tveksamt.

Han säger också (i en fotnot) att en förekomsten av en generell mekanism som kan förklara relativa kognitiva styrkor och svagheter förefaller osannolik i ljuset av hur svårt det visat sig vara att överföra kunskaper och färdigheter från ett ämne till ett annat - s.k. transfer of learning. Här stödjer han sig på experiment som liknar dem inom pedagogik, där man ofta finner att elever som undervisas och övar på ett visst område sällan generaliserar eller tillämpar resultaten inom andra områden. Jag tycker snarare att detta är ett argument för en generell g-faktor. Och jag undrar vart Merciers resonemang är tänkt att leda.

Sidan 69. "..they didn't rely on rough heuristics such as picking dominant or prestigious individuals..." Nähä, vad gick de efter, då? Det finns ju fler, uppenbara, "tumregler" för att avgöra vem som är bäst på frågesport. Och om det i stället var så att gruppdeltagarna kände igen de rätta svaren trots att de inte fick fram dem själva, så skulle ju detta passa bättre in i Merciers resonemang än att hänvisa till mer sofistikerade strategier.

Sidan 70. Om den förhatliga "folly of crowds" (majoritetens tyranni): "By this logic, the Earth is flat..." Haha, vilket självmål. För varje exempel på hur majoritetens åsikt (nu) överensstämmer med sanningen, så finns det lika många som visar motsatsen. Och Condorcets beslutsregel gäller bara under mycket specifika förhållanden - vilket Mercier naturligtvis känner till.

(Och varför argumenterar han nu för frekvens ≈ korrekthet? Det var ju det han ville ifrågasätta från början.)

Evolutionary valid cues respektive "nymodigheter" som statistik och sannolikhet. Tydligare kan det inte bli. Nej, människor resonerar inte spontant att 0,65^n > 0,5^n o.s.v.. De följer flocken, oavsett om dess medlemmars förmåga att korrekt välja riktning ligger över eller under 0,5. Det är ju precis det som är problemet. Det är inte en feature - det är en bug. (I xkcd-strip:en hänvisar protagonisten till sina "levelheaded" och höjdrädda vänner. Det motsvarar i sammanhanget den artificiella kunskap som ges i experimentet: varje deltagare har en 65 % chans att välja rätt.)

Återigen, när Mercier et al i artificiella situationer lyckas få sina försökspersoner att ta hänsyn till att alla andra bara har följt flocken, och att flocken i sin tur bara har följt efter en enstaka person - ja, då kan problemet reduceras till hur mycket tillit försökspersonen bör tillmäta just denna. (Och det är ett problem i sig.) Men hur ofta ser det ut så i verkligheten? Gigerenzer har i alla fall en ambition att designa beslutssituationer på ett sätt som sak ge individen så goda förutsättningar som möjligt, men Mercier vill att vi slår oss till ro och "litar" till att de flesta nog vet bäst själva.

When cues are evolutionarily valid, people weigh a number of them to decide how valuable the majority opinion is: size of the majority in relative terms (the degree of consensus) and absolute terms (group size), competence of the members of the majority, and the degree of dependency between their opinions.
Mercier, Not Born Yesterday, s. 74

Det finns så många problem med det här stycket. Vilken grupp talar vi om? Den "evolutionära valida" stammen? Vad har den för ekologisk validitet här och nu? Och hur väl fungerar egentligen den här beslutsprocessen ens på stamnivå? Det verkar som om Mercier har teleporterat några snävt rationella nutida människor till ett påhittat stamråd under stenåldern, där sakfrågan och utgången av förhandlingarna är av rent akademisk karaktär, och efter vilket deltagarna genast teleporteras tillbaka till nutiden. Men visst, kanske är detta en deskriptivt rimlig modell för den lokala "kvarterskyrkan" (vilken jag har beskrivit i tidigare texter).

Och så det vanliga snacket om att många deltagare i Aschs studie faktiskt inte böjde sig för majoriteten, och att många som gjorde det senare "erkände" att de egentligen visste det rätta svaret och endast hade prioriterat grupptillhörighet... Tja, här har vi det igen - är det bättre?

Sidan 76. Märklig definition av "social pressure". För Mercier verkar det endast betyda: "Jag måste göra detta för att visa andra att jag gör som de". Men det kan ju lika gärna innebära: "Eftersom andra gör det här så är det nog intressant, viktigt, korrekt."

"On the whole, our mechanisms of open vigilance provide us with a good estimate of who knows best". Detta har inte visats.

---

Cosmides, Boyer, Bloom och Pinker, m.fl. bidrar med varsin "blurb" på bokomslaget. De två senare formulerar sig med viss återhållsamhet men den sammantagna bilden de ger är att (med Boyers ord) "Mercier demolishes ... our cherished belief ... that (other) humans are ... gullible, an illusion that is entrenched in ... academic psychology ..." Ironiskt då att Pinker sedan många år befinner sig på en evighetslång världsturné där budskapet är just att människor är så nedtyngda av bias att de inte förmår ta till sig just hans uppenbart korrekta världsbild!

---

Kapitel 6

På sidorna 81-82 sammanfattar Mercier den första delen av kapitlet: "Evolutionarily valid behavioral cues to deception would be maladaptive - and, indeed, there don't seem to be any." Om detta håller jag med.

Men måste vi inte vara vaksamma? Kanske behövs det inte, eftersom folk sällan ljuger? Jo, det är klart att de gör: Om man kan komma undan med en lögn så vore man en idiot om man inte ljög. (Rent evolutionärt.) Och jag tänker på Grices maximer, och Gyges ring.

I en fotnot ifrågasätter Mercier t.o.m med det behov av självbedrägeri som enligt ex. Hanson och Simler skulle vara evolutionärt fördelaktigt, för att inte säga oundvikligt, i en informationskapprustning.

Negligence (medveten eller inte) borde övervakas och bestraffas lika hårt som deception. Låter idealistiskt.

"Our minds are, by necessity, egocentric, attuned to our own desires and preferences, likely to take for granted that people know everything we do and agree with us on most thing." Se där, en hel rad biases. Även om vi räknar bort de första, och låter Mercer förvandla nödvändighet till dygd, så återstår den Griceska godtrogenheten, curse of knowledge, m.m.

Det är alltså diligence - samvetsgrannhet - som vi borde värdesätta och protokollföra. Hmm... how's that working out for you?

Vi kan förutsätta diligence när våra incitament är naturally aligned... Det här kokar bara ner till samma refräng som tidigare: "blod är tjockare än vatten", "vi hugger inte varandra i ryggen så länge vi båda tjänar på att hjälpas åt att hugga någon annan i ryggen först", o.s.v. Och dessutom, om Trumps supportrar upplever (delvis med rätta?) att de har gemensamma intressen (t.ex. i att hålla kolindustrin igång) - hur rationellt är det?

Gemensamma fiender verkar vara bra att ha. Kanske nödvändigt?

Nu börjar det lukta homo economicus och nyliberal, idealiserad marknad. I bästa fall handlar det alltså om kortsiktiga och lokala win-win-situationer.

Och så en god portion "naturligt är gott". Of course.

Fotnot 26. Chimpanser ignorerar pekande för att det inte har något informationsvärde för dem. Really? Sååå... den evolutionära logiken (att hålla koll på gemensamma intressen) gäller bara talat språk?

Fotnot 29. "We are better of erring on the side of caution..." Alltid? Måste det vara så?

Självuppfyllande profetia. Negativ spiral. Alibi för lata och egocentriska.

Sidan 90. Commitment signals. "People say...". Adjusted for past commitment violations. Yeah, how's that working for you? Antingen skiter folk i att Trump konsekvent säger "People say". Eller så är det snarare en positiv signal: Jag ljuger. Ni vet att jag ljuger. Alla vet att jag ljuger. Men både ni och jag kan förneka att något enskilt uttalande är en medveten lögn följt av medvetna val att acceptera (eller inte ifrågasätta) just denna lögn. Tillsammans kan vi blåljuga och kortsluta samhällsdebatten, samtidigt som vi låtsas delta i den på lika villkor. (Jämför fotnot 37.)

Kahneman säger att världens tragedi är att vi litar mer på de självsäkra än på de samvetsgranna. Mercier säger att detta inte är något problem, eftersom vi justerar våra omdömen när vi senare upptäcker vårt misstag. Really? Tror han på det själv? Eller räknar han med att vi ska tro på honom (och marknaden, och Trump) nu - och strunta i att vi kommer att ångra oss när jordens medeltemperatur har stigit med ytterligare tre grader?

Nej, det gäller uppenbarligen bara i small scale societies. Alltså familjer, klaner, kvarterskyrkor.

Så hur klarar vi oss nu: "in the absence of positive cues, we reject communicated information". Ha!

Name recognition och branding. Möjliggör de verkligen för oss lära känna "the people who make sure the products we buy are safe"?

Sidan 94. "Even the best-informed, most competent speaker shouldn't be listened to if we don't think they have our interests at heart." Tydligare blir det inte.

Avslutningen av kapitel 6 är fullt av tveksamheter. Jaha, det är OK att lita på Pepsi för att Tiger Woods säger det? Och att sluta lita på Pepsi för att Tiger Woods är otrogen? Folk borde hålla koll på hur ofta politiker faktiskt håller sina löften, snarare än när de bryter dem? Vi borde lita mer på folk i allmänhet?

---

Kapitel 7

From the evolutionary perspective I have adopted in this book, emotional contagion is implausible. If emotions were truly contagious, if they forced irrepressible mimicry, they would be too easily abused. [...] If our emotions were so easily manipulated, we would be much better of not paying any attention to emotional signals.
Mercier, Not Born Yesterday, s. 98

Byt ut "emotional" mot "epistemological" eller "moral". Det kommer Mercier att göra.

Förutom det jag redan sagt om hur Mercier blandar ihop olika tider, platser och typer av situationer, så måste något mer här sägas om det "evolutionära perspektivet" och den naiva adaptionismen. Vad kan ett beteende vara om det inte är en (perfekt) anpassning (till en specifik tid, plats och situation)? Kan det ens finnas "på riktigt" överhuvudtaget? Jodå, det kan vara en s.k. "spandrel"; en mismatch; en kompromiss; för mycket av det goda; en bieffekt...

Det är ju fullständigt uppenbart - ur ett evolutionärt perspektiv - att däggdjur utvecklat just emotionell "smitta" för dess positiva konsekvenser. Mercier vill önsketänka fram en nyliberal atomär individ som agerar i "splendid isolation", med fri vilja och allt, och vars perfekt rationella beteende kan aggregeras med alla andras i en metafysisk drift mot ett harmoniskt optimum.

Sidorna 99-106. Bra om starka signaler. Tänkvärt om smittometaforen.

Sidan 107. "Whether or not an individual starts displaying bizarre behaviors is a function of their existing relationships..." Ja, delvis. Men det innebär inte att problemen försvinner. "Behaviors that are truly harmful ... serious self-harm ... do not create mass psychogenic illnesses". Här glids det på orden. Werther-självmord sprider sig inte heller till alla eller ens många i den omedelbara närheten, men den sociala närheten är inte geografisk - särskilt inte i internet-eran. Självskadebeteende "smittar" inte den omedelbara omgivningen, men väl de som befinner sig i fel omständigheter. Trump flyttar på Overtonfönstret och "smittan" sprider sig till diverse "incels", var och en isolerad i sin egen källare, hundratals kilometer ifrån både varandra och källan.

Om den missförstådda "massan", sid. 109-112. "...some people are ready to seize any chance to steal and assault ... Their actions are not driven by 'irresistible currents of passions' but by the opportunity to act with relative impunity that crowds provide" (s. 110). Och i en fotnot: "If, moreover, there is a gradation in how many people already behaving badly it takes to allow someone to behave badly, then the phenomenon looks like a cascade of influence, when in fact no (direct) influence takes place at all". Jösses! Snacka om motivated reasoning! Och, om vi accepterar resonemanget, inklusive tvetydigheterna - är det bättre?

Sidan 111. "...antisocial actions ... were driven by rational (albeit selfish) factors ... rather than sheer panic."

---


Kapitel 8 och 9

Om du har läst så här långt så måste jag tyvärr meddela att följetången härmed avslutas. Efter att ha läst kapitel 8 och 9 får jag bara ur mig invektiv. Jag ska läsa ut boken men mer skrivet här blir det inte. Det är inte värt besväret. Det är bara att konstatera: Karln är en monumental k*kskalle.


---

Christian Munthe om en konservativ vänster

Pinkers pågående kurs om rationalitet vid Harvard, föreläsning om social och politisk bias

29 feb. 2020

Walden 3



Äntligen klar med Zuboffs "Surveillance Capitalism". En tung bok, på flera sätt, men mycket läsvärd. Ett extremt ambitiöst projekt: teoribygge; sociologisk betraktelse; litteratur; massiv fältstudie; personlig kamp. Jag är mycket imponerad, men också provocerad. Det är framförallt tre saker som skaver - i en mycket innehållsrik och givande bok, som jag sympatiserar med till 95 %.

* "Will to will"

* "Behavioral economic's view of human frailty"

* "Mystery equals freedom"

Zuboff är en liberal marxist, vad det verkar. Lite för liberal för min smak. Tror jag... Hon insisterar på en version av fri vilja som jag inte riktigt kan köpa. Jag kan förstå att hon gör det, och jag kan också förstå varför. Men jag tror att hon har fel. Och jag tror också att hon gör fel i att tro att hon behöver denna fria vilja, vare sig i sin analys eller för sina varningar.

Zuboff är en mycket imponerande person. Bokens tillblivelse motsvarar ett herkuliskt arbete. Zuboff tillskriver detta sin "vilja att vilja" kämpa sig upp varje morgon - i med- och avsevärd motgång; en vilja som hon befarar blir alltmer sällsynt i takt med att övervakningskapitalismen dränerar oss på både identitet, kreativitet och handlingskraft. Men i denna "vilja" gömmer sig en romantisk tanke om den orörde röraren; den liberala samhällsdrömmens autonoma subjekt. Zuboff vill till varje pris värna detta subjekt, och jag håller med. Men för det krävs inget magiskt tänkande, utan endast insikten om vikten av att ge varje individ goda förutsättningar att kultivera sin identitet.

I sin kritik av övervakningskapitalismen är Zuboff skoningslös, men hon är relativt överseende med den nyliberala världsordning som föregått den. Att ekonomisk beteendevetenskap stör henne verkar framför allt bero på att den hotar hennes bild av sig själv och andra som rationella varelser. Här är hon mer emotionell än intellektuell.

Skinners analys - att frihet (i denna magiska bemärkelse) kräver ett mysterium; att upplösningen av mysteriet omintetgör friheten; och att mysteriet kan och bör upplösas - är korrekt. Zuboff kämpar emot denna analys med näbbar och klor, men utan att övertyga mig. Däremot håller jag med henne om faran av att låta mysteriets lösning ägas av en stat eller ett företag. Det måste naturligtvis vara allmängods. Och Skinners vision om hur samhället ska (eller måste) organiseras när vi väl känner till lösningen på mysteriet - ja, den kan ifrågasättas.

För Zuboff är känslan av frihet så viktig att den inte får vara obefogad. Det är förstås ett felslut. Men jag tror att vi kan rädda frihetskänslan - om än inte den magiska friheten. Skinner verkar tro att Nozicks upplevelsemaskin är den enda logiska slutpunkten. Men i den mån handlingsutrymme ingår i hedonium (och det gör det nog) så måste det förstås värnas.

Zuboff är inte bara orolig för mysteriets upplösande, utan också för att lösningen ger makt att förutsäga och att manipulera. Det har hon förstås rätt i, och 95 % av boken ägnas åt att dokumentera hur detta redan sker och hur det kommer att fortskrida om vi inte vaknar och gör motstånd. Men vi måste hålla isär existens, analys, prediktion och modifikation. De förra är nödvändiga men inte tillräckliga villkor för de senare. Dessutom är prediktion och modifikation inte dåliga i sig, snarare tvärtom. Det viktiga är att vi tillsammans bestämmer vad, hur och varför.

Dagens liberaler beter sig som en karikatyr av Odysseus: De binder sig inte vid masten utan intalar sig själva att de kan motstå sirenernas sång med ren viljestyrka. Då spelar det ingen roll hur mycket vi vet om sirenernas sång; vår egen hybris kommer att fälla oss.

Kanske Zuboff vill hävda att hon snarare förespråkar att vi sätter munkavle på sirenerna innan vi seglar vidare. Men vad händer då nästa gång? Vi kan knappast upptäcka eller utrota alla sirener. Vi måste istället ta fram effektiva hörselskydd för oss själva. Inte sådana som stänger ute alla misshagliga ljud och därför långsiktigt försvagar vår förmåga att skilja ljud från oljud - det skulle innebära en omyndigförklaring, vilket en acceptans av vår bristfälliga hörsel inte är - utan brusreducerande hörlurar, för vars design och funktion vi själva tar ansvar.

Projekt för en ny upplysning:

- Effektiv Altruism
- Fortsätta upplösningen av mysteriet
- Hitta nya sätt att kombinera frihet med icke-mysterium
- Politisk och social administration av olika personligheter/intressen
- Valets och frihetens ontologi och etik
- Balansera individuella val och kollektiv välfärd
- Maximera välstånd, jämlikhet och hållbarhet

---

Recension av Merciers nya bok i SvD häromdan. Ojojoj... Om jag retar mig på marxisten Zuboff, hur mycket kommer jag inte då att störa mig på Mercier?! (Och på det faktum att SvD förstås uppskattar hans budskap att människor visst är rationella och förnuftiga.) Jag spänner fast säkerhetsbältet och gasar på...

16 feb. 2020

21 tankar inför det 21:a århundradet - och ett moment 22

Jag avslutar just läsningen av Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 Lessons for the 21st Century”. Jag har inte läst de två föregående, ty jag har varit skeptisk till fenoment Harari just för att han snabbt blivit så populär.

Jag blev positivt överraskad. Boken innehåller massor av godis, och ganska lite annat. Harari har rätt i det mesta och tillför en hel del eget, inte minst i syntes och klarhet.

Jag har under läsning - och glada utrop - stött på en del kritiska kommentarer som gått ut på att boken är betydligt sämre än sina föregångare och att den helt enkelt är dålig. Det förstnämnda kan jag inte uttala mig om, förutom att det delvis skulle kunna förklara det sistnämnda - genom kontrastverkan. Men i den mån andra förklaringar tarvas, känner jag mig faktiskt villrådig.

Jag har ju läst en hel del. När jag nu läser en bok som jag finner ovanligt bra, och samtidigt upptäcker att den av andra tvärtom uppfattas som dålig, så blir jag både orolig, fundersam och nyfiken.

Den kritik jag har sett har jag inte kunnat ta till mig. Den förefaller substanslös, irrelevant. Jag förstår den inte. Men nu slår det mig: Kan det vara så att klagomålen egentligen inte handlar om de till synes triviala faktorer som faktiskt tas upp, utan om ideologiska skavsår?

Det kanske inte är enstaka faktafel, översättningsmissar (?), urval, etc. som ger uppgov till kritik, utan just det innehåll som kritikerna inte kunnat behäfta med någon konkret brist? Trots att kritiken innehåller ord som ”slarvigt” och ”tunt”, så är det kanske det innehåll som faktisk föreligger - i tillräcklig omfattning - som är problemet?

Och jag, som sväljer detta innehåll med hull och hår, är förstås blind för de svårsmälta ingredienserna.

Med den idén som motivation upprättar jag en lista över några av de saker som Harari ifrågasätter - ofta i drastiska ordalag. Det kan ju hända att den innehåller en eller flera av kritikernas älsklingar och att detta faktum i sig, snarare än någon objektiv brist hos boken, förklarar de negativa reaktionerna.

Ja, kanske är det just det faktum att Hararis ifrågasättande är så svårundkomligt som resulterar i det annars svårförklarliga fenomenet att vissa recensioner samtidigt är både vaga och emfatiska. Just för att boken är så bra uppfattas den alltså som så dålig. Ja, jag tror faktiskt att det till viss del är så.


Listan? Här:

- liberalism
- individualism
- rationalitet
- fri vilja
- dualism
- kapitalism
- fria marknader
- imperialism
- nationalism
- religion
- fri företagsamhet
- opinionsbildning
- teknikoptimism

m.fl. Med ett antal underrubriker för var och en.


Jag säger som jag sa om SAS-filmen: Har du problem med innehållet (substansen) i boken, så är du en del av problemet.

Jag blir beklämd när jag funderar över hur många som inte är medvetna om de saker och problem som Harari tar upp. Men jag blir än mer orolig över dem som faktisk läser och inte håller med (eller som inte hade hållit med om de hade läst). Hur många är det?

Harari målar upp en hotfull bild av vår nära förestående framtid. De flesta av de problem han tar upp skulle vara nästan oöverstigliga även om vi alla vore överens om att de faktiskt föreligger. Om inte ens vi som faktisk läser boken kan komma såpass långt, ja, då kan Harari lägga till ett tjugoandra kapitel - ett Moment 22:

Det säkraste sättet att inte lösa problem är att inte erkänna dem.


9 dec. 2019

Mystery solved



Jag skäms faktiskt lite över att läsa Sherman (Deacon). Eller så här: jag är tveksam till om jag borde lägga tid på det när det finns så mycket annat viktigare att läsa.

Jag träffade Deacon för några år sedan; lyssnade till hans föredrag (om AI) och pratade en del med honom efteråt. Jag fick samma intryck då som nu, när jag läst en bit: Det finns något skumt/flummigt i hans ansats. Om man (han) avklarnat detta skumma, så återstår inget revolutionerande eller nytt.

Samtidigt som han så gärna vill att det ska finnas något sådant. Han vill vara tydlig och konsekvent, samtidigt som han vill stå för något "magiskt" eller åtminstone genialiskt. Dennett, Carroll och många andra har redan sagt allt av värde som jag, med lite god vilja, hittar även hos Deacon. Men han envisas med att påstå att han säger något mer. Han vill införa något "speciellt", men vill samtidigt inte anklagas för att göra just detta. Och hela jargongen låter lite anti-etablissemang och hippie:esk.

..är mina fördomar och första intryck. Fast jag är skyldig honom en chans. Och jag tror att han har en poäng i att övergången från orsak-verkan till "mål-medel" hanteras lite väl styvmoderligt i många fall, och att definitioner av liv ofta är onödigt flummiga.

We lack an explanatory bridge over our gap in understanding... Selves and non selves, aims and aimlessness are all natural phenomena. The bridge we lack connects two domains one one natural world... Not having a scientific solution to the mystery leaves the sciences ungrounded... We, the scientifically inclined... argue that natural selection is explanation enough... Still, when confronted with the mystery of purpose, we admit evolution does not create selves and aims; it just hones them... Evolutionary theory is therefore an incomplete alternative to supernatural myths...

--- Sherman (Deacon): Neither Ghost Nor Machine, p. 20



Vad Deacon är ute efter här, tror jag, är en tydlig åtskillnad mellan (lokalt) entropibevarande (eller -sänkande) processer och entropihöjande dito. Det är, anar jag, hans distinktion mellan "liv" och "död" o.s.v.

Men varför inte bara säga det, då?

Evolution silar ju fram just de senare. (Så ordet "selektion" behöver inte tyda på en försåtlig betydelseglidning.)


Och visst, evolutionen skapar inte "själv" eller "mål" -- men den skapar entiteter som beskriver sig själva och sin värld i dessa termer, för att det är bekvämt. Mysteriet löst.

16 nov. 2019

Östlig harmoni och västlig instrumentalism

In 1405, Admiral Zheng set off from China with a glorious armada, leading three hundred magnificent ships on a thirty year odyssey to distant lands as far afield as Africa.  Everywhere he wen, Zheng - a muslim by birth whose father had completed a pilgrimage to Mecca - heightened the prestige of the empire. He left such a fine impression that, in some parts of Southeast Asia, he was even deified, with temples still venerating him to this day. His ships inspired awe in those he visited - not surprisingly, since his crew of twenty-seven thousand men was larger than the entire population of man ports of call. Indeed, his fleet was the largest the world had ever seen, dwarfing the technological capabilities of Europe at that time. Zheng's largest ships had as many as nine masts and luxurious cabins with balconies, while his armada included troop and horse transports, patrol boats, warships, and tankers holding fresh water. 
Later that century, Christopher Columbus set sail from Spain with a crew of ninety men in three threadbare boats, each of which could have fit ten times into one of Zheng's. After just three days, one of their rudders broke, and they had to stop in the Canary Islands for repairs. 
And yet, in spite of this enormous technological chasm, it was Columbus's voyage that would change the course of history, while Zheng's armada left virtually no imprint on the world. Why?


(Hur stora var de spanska och engelska armadorna på 1500-talet? Hur stora var de persiska armador som belägrade Grekland redan 500 år f. Kr.? Varför jämföra en upptäcktsresa med en eriksgata? Hur kunde Alexander erövra större delen av Asien 350 f. Kr.?)


Jag fick en kraftig ingivelse. Satt och funderade koncentrerat och inspirerat en lång stund. Hittade kopplingar mellan Heyes, Tomasello, Wrangham och Lent, m.fl.

Kanske finns det en ”reduktionistisk” version av Lents argument. Och kanske börjar den med Diamond (longitudinell topografi).

Av evolutionär logik och tillfälligheter var det nog ändå judarnas stamfäder som låg bakom den västerländska instrumentalismen. Vi är det utvalda folket; jorden är vår att förbruka. De arkaiska hebréernas skoningslösa egocentrism och övernaturligt förstärkta självförtroende (i en karg miljö) kanaliserades så småningom in i kristendomen och vidare in i både renässans, upplysning, vetenskaplig och industriell revolution. Detta i en, i jämförelse med sydostasien, relativt karg och glest befolkad miljö. (Det här är inte antisemitism; de råkade bara vara den av alla konkurrerande etniska grupper som fick störst kulturellt genomslag.)

Så skribenterna i Dagen har nog en poäng när de, provocerande, hävdar att västvärldens ”framgång” vilar på det kristna arvet (snarare än - enbart - på axialtidens greker och deras dualism och den därifrån spirande västerländska rationalismen).

I Kina och sydöstasien (Orienten) var klimatet mildare, den odlingsbara marken mer vidsträckt och homogen och matproduktionen större och mer kollektiv. Det ledde till en längre gången genetisk (?), ontogenetisk och kulturell självdomestikation än i nordvästra Europa, vilket i sin tur undantryckte individualistiska och streberaktiga (aggressiva) tendenser och tvingade fram normer för långsiktig samexistens, ekvilibrium, kretslopp, harmoni.

Lent hävdar att Kina på 1000-talet var teknlogiskt överlägsna Europa i början av 1600-talet. Jag tänker att de kulturella miljöerna vid det här laget var så olika att Öst kunde vidmakthålla sitt fokus på harmoni trots tusen år av teknologiska ”lockelser”, medan Väst så snart tillfälle gavs drog iväg mot en alltmer accelererande exploatering. Öst stod emot Väst ökande inflytande i ytterligare 300 år, men har nu (tillfälligt?) tvingats att kämpa mot - och besegra (!) inkräktarna på deras egen planhalva.

När Kina nu uppnår världsherravälde, kan vi då se fram emot en återgång till (globalt) kretsloppstänkande? (Mer eller mindre auktoritärt.) Eller är Öst nu för alltid korrumperat? Även om det vore tänkbart, är det likväl för sent? Jordens komplexa system har i Antropocen kastats in i en ny ”hysteres” där endast kamp för överlevnad och flykt är alternativen.

1 nov. 2019

Du sköna nya värld

Göran Rosenberg önskar nog att han kunde äta upp sitt förord till "Du sköna nya värld", vilket han skrev för snart 20 år sedan. "Vi behöver inte oroa oss för Orwells framtidsvisioner längre; historien är slut". Och det är bara början: Sen följer den äppelkindade liberalens vanliga flum om fri vilja och mänsklig kreativitet, och den garderobskonservatives kvasireligiösa dravel om högre mål och mening förenat med småborgerliga kärnfamiljsideal.

Huxleys egna förord till den andra upplagan, skrivet 15 år efter originalet kom ut (och alltså efter 30- och 40-talens händelser) är betydligt intressantare. (Very Bad Wizards var inne på liknande tankar nyligen.) Men även här återfinns en del av samma tankegods. Huxley målar nu upp tre - till skillnad från tidigare två - möjliga poler:

1) militaristiska diktatoriska nationalstater i evig kamp med varandra (i princip Orwells värld; läste Rosenberg inte detta?)

2) en enda överstatlig diktatur - den som faktiskt beskrivs i boken

3) en starkt decentraliserad värld à la Kropotkin - där varje enskilt samhälle i bästa fall verkar likna det Rosenberg vagt skissar på

Jag reagerar på att pol 1 och 2, och liknande resonemang, nästan alltid blir karikatyrer och varnande exempel. Vad är det för fel på utilitarism? På välstånd? På vetenskap och teknik? På ordning och reda? För flumliberalen verkar dessa i sig vara problematiska - även om varningarna som ges också motiveras med möjliga eller oundvikliga problem. Det som verkligen skrämmer flumliberalen, minst lika mycket som möjliga och faktiska excesser, är avsaknaden av "magi". Men det finns ingen magi. Lägg av!

Huxley skriver att han önskar att det vore möjligt att hitta en tredje väg för Förnuftet, där det kan underställas människans Högre Mål och Mening. Om han (och Rosenberg) med detta endast hade menat att vi ska använda teknik i människans tjänst och inte tvärtom så hade jag hållit med. Men det gör de inte: De silar mygg - välbefinnande på "artificiell" väg är alltid suspekt - och sväljer kameler - det faktum att industrialisering, kapitalism och konsumtionssamhälle under hela den moderna epoken *inte* brukats till allmänt välstånd utan i första hand till ökade klyftor. Även om de själva inte tillhör den yppersta eliten så ingår de i en klass självgoda popfilosofer som mentalt masturberar om anarkistisk tankefrihet, kreativitet och uppgående i något mystiskt högre medvetandetillstånd - fast med mindfulness i stället för droger förstås.

https://www.lindco.se/bocker/du-skona-nya-varld/


---

Den här boken står på min att läsa-lista:

The Age of Surveillance Capitalism
The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power
av Shoshana Zuboff

Typiskt sånt som vare sig Rosenberg eller Huxley varnar för - och kanske inte ens bekymrar sig om.

15 okt. 2019

Liberal Democracy and Epistemic Neutrality

Utdrag ur:

Klemens Kappel, Liberal Democracy and Epistemic Neutrality (first draft)


”...liberal democracy does not require neutrality with respect to conceptions of justice. In just the same way, one might suggest, does liberal democracy not require epistemic neutrality. To expand Kymlicka’s terminology, neutrality is only required between conceptions of the good which are both justice-respecting and fact-respecting. The general idea would be that the state (and societal culture, to some extent) is obliged to remain neutral between different conceptions of the good, or sets of individual values, but not between different different conceptions of what the facts are. [...]

Suppose that the state adopts certain policies based on controversial views of the facts. For example, suppose the state refuses to fund alternative medicine in public health care because of the lack of evidence for efficacy, or refuses to include intelligent design in school curricula on the ground that intelligent design lack[s] proper scientific basis, or launches an educational initative to convice the population that political action is needed in response to climate change, [...] thereby implying that climate deniers lack proper scientific grounding. Individuals who disagree with these decisions, but are nonetheless forced to comply with them in the relevant sense, have no ground for complaint, then, because the requirement of value neutrality does not extend that far. Those who firmly believe in the efficacy of alternative medicine, for example, do not have a just complaint that it is not available in a publicly funded health care system. Or put it differently: people have a right to hold and act upon the belief that alternative medicine is highly effective, of course, but they must themselves bear the cost of these beliefs, and they have no ground for complaint if public policy is based on incompatible factual beliefs.

Now, I have merely indicated how one might in principle respond to the fact that certain factual beliefs may play a role for individual autonomy similar to that of individual values. I haven’t argued that liberal democracy should adopt epistemically non-neutral attitudes (though I believe that it should). I have merely indicated how epistemic non-neutrality is a possibility within the general framework. Moreover, I haven’t argued that the liberal state should side with best science, when [it] adopts policies in areas of factual controversies, and commits itself to non-neutral stances on these controversies (though this is also what I think the state should). In fact, it is useful to have a general term for this particular very familiar non-neutral attitude, so let me simply refer to it as scientific non-neutrality.”

s. 23-24


”...we need not view liberal democracy as wedded to any general principles of epistemic neutrality, beyond what is required by our basic cognitive freedoms. This means that contrary to what is asserted by many commentators, there is [no] inherent conflict between democracy and the inherent non-neutrality of science. Hence, Seife and others are wrong to think that science and democracy is necessarily at odds. Liberal democracy can adopt the inherent non-neutrality of science. This is not yet to hold that liberal democracy ought to embrace scientific non-neutrality. I haven’t argued that any particular epistemically non-neutral stance adopted by the state or by societal culture is justified, or how one should state a satisfactory defense of a non-neutral policy, though I do think we should endorse what I called scientific non-neutrality. I have indicated that even if the best arguments for scientific non-neutrality are epistemically circular, [that] does not prevent us from rationally endorsing scientific non-neutrality.”

s. 26


Ur:

Klemens Kappel, Liberal Democracy and Epistemic Neutrality (first draft)

https://www.academia.edu/1755455/Liberal_Democracy_and_Epistemic_Neutrality

8 sep. 2019

Liberal nationalism

Björn Östbring, Det nya Sverige behöver liberal nationalism, Kvartal, 8 september 2019




Visst behövs ett svagare tillflöde och en större utspädning av nytillkomna för att de ska kunna integreras. Vi måste vara mer pragmatiska än vi hittills varit. Vänstern måste bli mer realistisk och mindre misstänksam. Högern måste vara hederlig och inte springa iväg åt det chauvinistiska hållet.

En tanke jag fick när jag läste/lyssnade är att författaren både går lite för långt och samtidigt inte går långt nog. (Och här skiljer vi oss kanske åt p.g.a. olika moraliska ”smaklökar”.)

Östlings liberala sida tillåter mångkultur. Hans nationalistiska sida ger de ”etablerade” medborgarna i uppgift att socialisera nytillkommande i de för närvarande rådande normerna, kulturen, kontraktet, språket etc.

Jag kan tänka mig att vrida lite på de här rattarna: Å ena sidan har jag svårt att tro på, eller ens acceptera, den typ av mångkulturalism som naivt tror att medborgare kan köra sitt eget race hemma men samtidigt vara neutrala samhällsmedborgare. Ju mindre religion och specialtraditioner desto bättre. Bara det faktum att folk uppmuntras odla eller behålla unika seder på hemmaplan underminerar den viktigaste delen av samhällskontraktet: du är inte speciell. Och det funkar inte i praktiken. (Därför är jag skeptisk till klassisk liberalism.)

Å andra sidan, varför nöja sig med en socialisering till just den enskilda nationens kontrakt? Varför inte vara ”universell” i den bemärkelse att man står för just det universella upplysningsideal som man vill att *alla* nationer ska ha som grund för sitt ”nationella” kontrakt? Julafton, folkdräkt, Strindberg... De är inte viktiga i sig, utan möjligen i egenskap av exempel på universella saker: vikten av (neutral) historisk och litterär bildning.

Om vi slår oss till ro med att ”uppfostra” invandrare i svenska värderingar, så kommer vi inte längre i vår egen uppfostran: ett fåtal intellektuella svenskar kanske förmår hålla isär det specifika och det allmänna, men det stora flertalet gör det nog inte. Även de måste ”uppfostras”. Målet måste vara att alla nationer ska närma sig varandra, genom att närma sig universella värden.

Sverige har varit världsbäst på antikorruption. Andra länder borde lära sig av detta. Nu verkar det snarare som om vi faller tillbaka till mediokritet. Sådana institutioner och normer ska inte handla om nationella särdrag, utan en strävan mot högsta universell standard.

---

Vännen Thore fällde följande tänkvärda kommentar: "behovet av nationalism är resultatet av invandringspolitiken. Om man ogillar nationalism borde man ha varit invandringsmotståndare tidigare eller idag propagera för återvandring."

18 juli 2019

M. Knight Shyamalans påverkan på folkhälsan

I ETT SVAGT ÖGONBLICK fick jag för mig att lillgrabben och jag skulle undersöka vad M. Knight Shyamalan har haft för sig den senaste tiden. (Detta som en del i ett pågående filmtittarprojekt.) Jag gav grabben en kort muntlig resumé av Unbreakable (2000) och uppmanade honom att hålla distansen. Sedan såg vi Split (2017) och därefter Mr. Glass (2019).

Split var faktiskt halvhyfsad som thriller/skräckis men tydligt riktad mot tonåringar - främst kvinnliga sådana. Den balanserade på gränsen till det rimliga (undantaget en orimligt naiv psykolog) men kantrade förstås i slutändan över till det övernaturliga. Produktionen var ganska snygg; filmen höll ihop, och huvudpersonens personlighetsklyvning var om inte helt övertygande så åtminstone fascinerande och underhållande porträtterad av en uppenbart road och inspirerad skådis. Under större delen av filmen kunde den vaksamma tittaren nästan låta garden sänkas men mot slutet förstärktes det tidigare närmast subliminala budskapet till övertydliga nivåer: Mind over matter. Vi kan och bör alla släppa fram våra slumrande men inneboende superkrafter. Du är så mycket mer än du tror. Kroppen och hjärnan är formbara nästan utan gräns.

Mr. Glass visade sig vara ett hafsverk. Den gick inte att ta på allvar. Men budskapet trummades in med allt högre volym: Superhjältar är inte litterära gestaltningar av våra förhoppningar och farhågor - tvärtom; de är bleka återspeglingar av vår sanna potential och historia. Verkliga berättelser som cyniskt har nedgraderats till mytologi. Det bästa sprattet Satan har spelat mänskligheten är att övertyga oss om att superhjältar bara finns i serietidningar. En allomfattande konspiration håller oss nere; fjärmar oss från vår inre potential; hotar oss med stigmatisering om vi trots detta tycker oss känna en mystisk gnista i vårt inre; skrämmer oss från att vårda den; förlöjligar oss om vi försöker eller - gud förbjude - tror oss om att faktiskt ha lyckats uppnå extraordinära krafter och förmågor, ett högre medvetandetillstånd. (Chemtrails? Flourerat vatten? Psykiatri? Mystiska försvinnanden? Deep state?)

KARLN ÄR SCIENTOLOGERNAS STÖRSTA MEGAFON I HOLLYWOOD! Och hans filmer betittas av miljontals aningslösa ungdomar! För min yngste son blev även detta speltakel en uppbygglig erfarenhet eftersom han med min hjälp kunde se matrisen nästan lika tydligt som jag själv. Men jag bävar vid tanken på Shyamalans påverkan på folkhälsan.

Och det värsta, och märkligaste, är att inte ens de filmrecensenter jag normalt uppfattar som pålitliga har något att säga om detta. New York Times, Guardian m.fl. gör sig lustiga över detaljer men ser helt mellan fingrarna med projektets egentliga syfte. Hur kan man undgå att se detta för vad det är: ett hopkok av New Age, pseudovetenskap, Ayn Rand, Alex Jones, framgångsevangelism...

10 juli 2019

Metzinger's dangerous idea

Metzinger verkar vara orolig för vad som skulle hända om folk i allmänhet insåg att de inte har fri vilja. Han kan nog ha rätt i att illusionen är tätt sammankopplad med utvecklingen av samarbete och moraliska intuitioner; och också i att självbild och kulturell kontext påverkar varandra; men jag tror och hoppas likväl att vi nu är mogna att lämna retributivism och andra stenåldersidéer bakom oss, och att detta kan göras utan att samhället regredierar -- snarare tvärtom!

Imagine that we have created a society of robots. They would lack freedom of the will in the traditional sense, because they are causally determined automata. But they would have conscious models of themselves and of other automata in their environment, and these models would let them interact with others and control their own behavior. Imagine that we now add two features to their internal self- and other-person models: first, the erroneous belief that they (and everybody else) are responsible for their own actions; second, an "ideal observer" representing group interests, such as rules of fairness for reciprocal, altruistic interactions. What would this change? Would our robots develop new causal properties just by falsely believing in their own freedom of the will? The answer is yes: moral aggression would become possible, because an entirely new level of competition would emerge -- competition about who fulfills the interests of the group best, who gains moral merit, and so on. You could now raise your own social status by accusing others of being immoral or by being an effective hypocrite. A whole new level of optimizing behavior would emerge. Given the right boundary conditions, the complexity of our experimental robot society would suddenly explode, though its internal coherence would remain. It could now begin to evolve on a new level. The practice of ascribing moral responsibility -- even if based on delusional PSMs [Phenomenal Self Models] -- would create a decisive, and very real, functional property: Group interests would become more effective in each robot's behavior. The price for egotism would rise. What would happen to our experimental robot society if we then downgraded its members' self-models to the previous version -- perhaps by bestowing insight?
[...]
 Neuroscientists like to speak of "action goals", processes of "motor selection", and the the "specification of movements" in the brain. As a philosopher (and with all due respect), I must say that this, too, is conceptual nonsense. If one takes the scientific worldview seriously, no such things as goals exist, and there is nobody who selects or specifies an action. There is no process of "selection" at all; all we really have is dynamic self-organization. Moreover, the information-processing taking place in the human brain is not even a rule-based kind of processing. Ultimately, it follows the laws of physics. The brain is best described as a complex system continuously trying to settle into a stable state, generating order out of chaos.
 According to the purely physical background assumptions of science, nothing in the universe possesses an inherent value or is a goal in itself; physical objects and processes are all there is. That seems to be the point of the rigorous reductionist approach -- and exactly what beings with self-models like ours cannot bring themselves to believe. Of course, there can be goal representations in the brains of biological organisms, but ultimately -- if neuroscience is to take its own background assumptions seriously -- they refer to nothing. Survival, fitness, well-being, and security as such are not values or goals in the true sense of either word; obviously only those organisms that internally represented them as goals survived. But the tendency to speak about the "goals" of an organism or a brain makes neuroscientists overlook how strong their very own background assumptions are. We can now begin to see that even hardheaded scientists sometimes underestimate how radical a naturalistic combination of neuroscience and evolutionary theory could be: It could turn us into beings that maximized their overall fitness by beginning to hallucinate goals.
I am not claiming that this is the true story, the whole story, or the final story. I am only pointing out what seems to follow from the discovery of neuroscience, and how these discoveries conflict with our conscious self-model. Sub personal self-organization in the brain simply has nothing to do with what we mean by "selection". Of course, complex and flexible behaviors caused by inner images of "goals" still exist, and we may also continue to call these behaviors "actions". But even if actions, in this sense, continue to be a part of the picture, we may learn that agents do not -- that is, there is no entity doing the acting. 

Thomas Metzinger, The Ego Tunnel, 2009, p. 129-131