Dagens ord


The individual was not the prime mover of history, but its result

10 jan. 2015

Looking for Freedom?



I går lade jag upp en länk på Facebook. Länken gick till en s.k. Borowitz Report i The New Yorker med rubriken Republicans Expose Obama’s College Plan as Plot to Make People Smarter.

I dag fick jag, mycket glädjande, ett meddelande från en tidigare elev (*). Meddelandet löd som följer:

Tja!! Jag läste artikeln med Obamas proposition och republikanernas missnöje, men förstår inte riktigt motivet för deras missnöje. Valfriheten kvarstår ju även om man erbjuder subventioner i form av första två år gratis, och jag utgår från att de har ett betygssystem för antagningen?











Utan att fundera alltför mycket skrev jag ett svar som visade sig bli ganska långt. När jag var färdig slog det mig att det kunde finnas en poäng i att publicera korrespondensen här på bloggen. I meddelandet skriver jag spontant och snabbt och riktar mig till en ung människa som jag fram till nyligen har varit lärare för. En sådan text kommunicerar ju för andra läsare - utöver själva innehållet - också ledtrådar till hur jag förhåller mig till elever både under och efter gymnasietiden. Jag sökte och fick min tidigare elevs tillstånd att göra just detta. Mitt svar löd så här:



Kul att du engagerar dig!


Först och främst: Artikeln i New Yorker ("Borowitz Report") är satir.
 Men det stämmer att Obama nyligen har presenterat ett sådant förslag, och att högern är kritisk.
 Förslaget går ut på att 75% av kostnaden för två års (folk-)högskola (typ) betalas av (del-)staten om studenten kontinuerligt får godkända resultat. Alla, mer eller mindre, är alltså välkomna att börja. (Detaljerna är nog inte utarbetade ännu.)


I Sverige är det, som du vet, helt gratis att studera på folkhögskola/högskola/universitet. För att dessutom få studiemedel (för levnadskostnader - INTE skolavgifter!) måste man upprätthålla en viss betygsnivå. Till många högskole- och universitetsutbildningar krävs att man tidigare har läst vissa kurser och uppnått vissa resultat. Men det finns många kurser som har låga eller inga antagningskrav. På svenska folkhögskolor tror jag att det är allmän behörighet som gäller, d.v.s. att man gått ut gymnasiet - men kanske inte ens det altid är ett krav.


Personligen tycker jag inte att det spelar någon större roll hur antagningskraven ser ut, så länge det finns krav på att man fortlöpande klarar av studierna.


I Sverige har finansiering av lärosäten sedan 90-talet varit sådan man får betalt för (1) hur många elever/studenter man antar; och (2) hur många elever/studenter man examinerar. Som du förstår leder detta oundvikligen till en utveckling mot kvantitet på bekostnad av kvalitet, och det leder på sikt till sänkta krav - både för finansiering och examinering. Detta är ett allmänt problem med satsningar som syftar till att fler, eller "alla", eller så många som möjligt, ska studera (vidare).


Jag tror i.o.f.s. inte att Obamas förslag i sin nuvarande form kan kritiseras utifrån detta argument, ännu.


Så vilka argument har högern i USA egentligen för sin kritik? Tja, de flesta är av karaktären "det gaur inte" och handlar om att det blir för dyrt eller krångligt att finansiera. Sådana argument är bara rökridåer - vill man så kan man!

Det tyngsta argumentet går ut på att så fort man subventionerar (halvstatliga) institutioner, så kan (andra) privata alternativ inte längre konkurrera. Det leder till att "incitamenten" för att leverera och vidareutveckla hög kvalitet minskar, och därför kommer också kvalitén att sjunka på sikt. Dessutom är det orättvist mot alla som inte kan ge sig in i konkurrensen på lika villkor. (På tal om frihet.)

Dessa är urtypiska amerikanska argument, och vi hör ju allt oftare liknande diskussioner även i Sverige nuförtiden.


Dessa argument är alltså, med god vilja, de rimligaste, som jag ser det. Personligen anser jag dem vare sig tunga eller övertygande. Men de är åtminstone relevanta.


Om jag nu får raljera lite - och komma till min tolkning av satiren i Borowitz Report (nämnde den verkligen valfrihet, förresten?) - så är det så här:


I USA pratar man vitt och brett om "valfrihet" och personlig frihet o.s.v. Detta har två skäl, ett historiskt och ett retoriskt.


Det historiska skälet är kopplat till det jag skrev ovan, om hur USA från början bygger på just frihet och konkurrens, och hur detta i bästa fall kan tänkas generera både högsta kvalitet (spetskvalitet åtminstone) och maximal frihet från förtryck.


(Här finns en JÄTTE-diskussion om olika former av liberalism, och deras filosofiska rötter och eventuella logiska rimlighet. Men let's not go there!)


Det jag kallar det retoriska skälet - och nu är det vänsterradikalen Björn som snackar - är helt enkelt att överklassen/kapitalisterna för länge sedan kommit på att det här med "frihet" är det perfekta knepet för att lura folk att acceptera ett system som egentligen går ut på att koncentrera makt och rikedom - med motiveringen att "alla kan bli en vinnare". T.ex. är det ironiskt nog så att i USA röstar många av dem som har det sämst ställt på republikanerna (!)

Men det här är naturligtvis en officiell hemlighet! Ingen högermänniska skulle någonsin erkänna detta offentligt. Och, intressant nog: Många gör det nog inte för sig själva heller. Därav min devis: "Dum eller cynisk?"

Nej, det är alltid "frihet" som är slagordet. Ibland uppbackat med incitamentsargumentet ovan. Men det egentliga skälet är - precis som satiren insinuerar - att ju fler som delar på kakan, desto mindre bitar blir det för dem som redan har...

En parallell tolkning/diskussion har med religion att göra. Utan att gå in på detaljer så är det faktiskt många i USA som - av dumhet eller cynism - fortfarande resonerar i termer av ormen i paradiset och kunskapens förbjudna frukt.


Nej, nu måste jag åka till operan - ha en trevlig helg!

---

(*) I sammanhanget kan det vara relevant att nämna min princip att inte acceptera (eller själv göra) vänförfrågningar från nuvarande elever. (Däremot kommunicerar jag i undervisningen med elever via Facebook-grupper.) Efter examen är det emellertid fritt fram, men även då påminner jag mig om den allmänna principen att "informationen och formerna för elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad" (vilken är tagen från grundskolans läroplan - det finns ingen motsvarande skrivning för gymnasieskolan).

P.S. Dagens operabesök (med barnen) inställdes strax därefter p.g.a. stormvarning, men är nu ombokat till nästa vecka.

7 jan. 2015

De stora linjerna

Statsvetaren: Man fastnar i detaljfrågorna (Skolvärlden, 7 januari 2015)

Jodå, en artikel i min smak. Fast mycket vill ha mer: Konkretisera den "idébaserade diskussionen" ytterligare! Och när detta är gjort, visa hur det då skulle bli "lättare att enas om de stora utvecklingslinjerna". (Tips: Det blir det inte.)

4 jan. 2015

Politisk korrekthet och Galileo-effekten

Patrik Lindenfors länkade till ledaren i DN i dag: Det politiskt korrekta SD. Min reaktion är följande.

Om PK ska betyda något annat än "comme-il-faut" så är det detta: Att sätta upp och agera efter regler som går på tvärs mot individuella intuitioner och önskningar för att på så sätt uppnå en högre moral på samhällelig nivå.

Om man verkligen är "PK" så är man också den första att erkänna att man inte alltid handlar efter eget godtycke - och att detta råkar sammanfalla med det accepterade eller anbefallda - utan tvärtom att man ibland (ofta) känner hur ens egna önskningar står i konflikt med etablerade regler - men att det är just detta som motiverar reglerna.

Att i dag skälla någon för att vara "PK" innebär underförstått att denna någon blint följer regler. Omvänt, att i dag stolt utnämna sig till "icke-PK" innebär underförstått att man minsann kan tänka självständigt.

Om "PK" ska ges en vettig innebörd, så blir resultatet det omvända: Att vara "PK" är då att upplyst följa regler istället för att agera i blint egenintresse; och att vara "icke-PK" innebär att man (mer eller mindre stolt) öppet erkänner att man inte vill följa några andra regler än sitt egenintresse.

Begreppsförvirring kommer alltid att uppstå, ty (i) samhällets moral förändras ständigt; och (ii) de lagar och regler som kodifierar denna moral kommer alltid att släpa efter. Detta leder till att det i varje givet ögonblick kan finnas visst fog för att lyssna till någon som föreslår att aktuella regler inte speglar eller ej optimalt uppfyller "allmänviljan" eller "allas" bästa.

Att med eller utan fog idka eller uppmana till civil olydnad kommer då att framställas om "icke-PK". Här finns en stor risk för Galileo-effekten, d.v.s. att "fritänkaren" felaktigt utgår från att hen är den enda som insett sanningen.

Problemet är alltså att gallra ut falska profeter och att ta vara på de verkliga i den inkrementella förbättringen av (kodifieringen av) samhällets moral. Och lackmus-testet består alltså i att fråga huruvida protester eller nya förslag baseras på egenintresse eller inte.

(Ett ytterligare problem är att avgöra vilka "alla" är, eller i vilkas "egenintresse" något ligger. Det är ju långt ifrån självklart var gränserna för ett "samhälle" går.)

---

Nu när du har läst så här långt, så får du gärna läsa den här texten också:

Stereotyper och fördomar

Uppdatering 11/1: Som en extra bonus rekommenderas debatten Escaping the Moral Maze:

26 dec. 2014

Tillsammans

Dagens bok. Hittills mycket lärorik och tankeväckande.

Några tankar efter det inledande kapitlet:

Rothstein anför sju motiv för ekonomisk demokrati, t.ex. i form av kooperativ, och lyfter då bl.a. fram Ostroms forskning, som enligt R visat att lokal demokrati är överlägsen central styrning för att hantera "allmänningens dilemma". R menar att detta går att överföra till "möjligheten att på demokratisk väg säkra företags ekonomiska uthållighet, eftersom företag för de anställda kan ses just som en gemensam resurs".

Något senare förordar R överföring av offentliga serviceuppgifter till kooperativ i en (icke-kapitalistisk) marknadsekonomi. R menar att vänsterns traditionella motstånd mot ett sådant arrangemang är något av en paradox, och tar upp några vanliga - men enligt R ej tillräckliga - motargument, bl.a. fackföreningars oro för underbudskonkurrens och självexploatering.

Jag, som känner mig träffad av R:s anklagelse om "mental blockering", funderar mest på hur just allmänningens dilemma skulle lösas eller minskas (enbart) med ett dylikt arrangemang. Så länge "företaget" (med litet "f") är den resurs som står i centrum, och så länge flera konkurrerande företag opererar på samma allmänning, ter sig detta problem i princip oförändrat för mig.

23 dec. 2014

Vad som inte kan köpas för pengar


En del av marknadens lockelse ligger i att den inte sätter sig till doms över över de preferenser som den tillfredsställer. Den frågar inte om ett visst sätt att värdera saker är bättre än ett annat. Om någon är villig att betala för sex eller för en njure, och en myndig person är villig att sälja, är ekonomens enda fråga: "Vad kostar det?" Marknaden pekar inte finger. Den skiljer inte mellan höga och låga preferenser. Parterna i en affär avgör själva värdet av det som utbyts. Denna icke-dömande inställning till värden utgör kärnan i marknadstänkandet och kan förklara mycket av dess dragningskraft. Men vi har betalt ett högt pris för vår ovilja att befatta oss med moraliska och andliga frågor samtidigt som vi okritiskt anammat marknaden: vi har tömt det offentliga samtalet på moralisk energi och bidragit till den teknokratiska, förvaltande politik som kommit att prägla samhället.

Michael J Sandel: Vad som inte kan köpas för pengar, Daidalos, 2014, s. 20-21.


Uppdatering 20/1 2015:

 



Nina Björk i DN 20/1 2015: Vilja kan inte mätas i pengar

20 dec. 2014

Skolans inre arbete

Eva-Lotta Hultén i DN, 19/12 2014: Därför tror skolforskare inte längre på disciplin

Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.


Inte en särskild lyckad sammanfattning. Framför allt för att uppdelningen är för enkel. Den mäthysteri och ytliga (syn på) kunskap som kritiseras i artikeln sorterar nämligen inte under någon av dessa rubriker.

Jag har personligen också svårt att acceptera kategorierna "progressivister" respektive "traditionalister", så som de beskrivs här. Enligt artikelförfattaren "envisas" de förra - men inte de senare - "med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla."

Ovanstående stycke blir nästan obegripligt om man inte först likställer "traditionalism" med "ytlig kunskapssyn". Och det verkar ju konstigt. Hur är det egentligen med "kritiskt tänkande"? Vad förutsätter det, och hur utvecklar man det? Jo, först och främst genom att - med eget arbete - skaffa sig goda grundkunskaper, förståelse och allmänbildning. Att "resonera och relativisera" utan detta är kontraproduktivt.

Att "traditionalister" skulle skriva under på en "transmissionsmodell" för kunskapsöverföring är nonsens - det är snarast tvärtom: För en traditionalist - eller ska vi säga "konstruktivist" - är det självklart att allt lärande sker i den lärandes eget huvud. Att kunskap på något magiskt sätt skulle kunna överföras utifrån verkar snarare vara den fromma förhoppningen hos dem som föreskriver sociala processer, resonemang och relativisering före eller på bekostnad av det individuella (och hårda) förberedande arbetet.

Liksom de flesta inlägg i debatten, lyckas den här artikeln inte undvika en svartbild beskrivning både av nuläge och visioner; delvis för att den inte heller - liksom de flesta inlägg - tillräckligt tydligt sätter in skolan i ett större sammanhang.

Det bör inte finnas någon motsättning mellan "processorientering", "det sociala", "meningsfullhet", "ansvar", "nyfikenhet" och "initiativkraft" å ena sidan; och höga krav (både för antagning och examination), repetitiva uppgifter, faktapluggande etc. å den andra. Däremot är det viktigt att ta saker i rätt ordning och i rätt proportioner.

Kunskap skapar mening - inte tvärtom. Därför är det också orimligt att t.ex. ta ett koncept som "formativ bedömning" så långt att det blir omöjligt att ställa upp högre mål än dem som för närvarande är inom räckhåll.

Men hela den här diskussionen är fruktlös så länge man inte betraktar skolan i ett historiskt och sociokulturellt perspektiv. En större och mer heterogen kohort än någonsin tidigare ska numera avancera till - och examineras från - allt högre utbildningar. Detta imperativ härrör från ett flertal kraftiga samhällsströmningar som alla ligger utanför skolans sfär och kontroll. Samtidigt förändras kohortens generella förutsättningar att tillgodogöra sig det skolan kan och bör erbjuda - ofta till det sämre - av parallella utvecklingar i samhället.

Verkningsgraden av förändringar av och föreskrifter för skolans inre arbete - oavsett åt vilket håll de stretar - är marginell i jämförelse med den påverkan som dessa omgivande faktorer utövar. Omvänt: I den mån de externa faktorer som påverkar skolans möjlighet att utföra sin uppgift hanteras (motverkas) utanför skolan, ökar verkningsgraden av skolans interna arbete - och pedagogiska teser och antiteser upplöses automatiskt i en naturlig syntes.

I skoldebatten används alltsom oftast förment pedagogiska strider som undanflykter från mer övergripande - och besvärliga - diskussioner och problem. Hur, var och när ska olika grupper och individer hanteras? Hur kan man kombinera inklusion med särbehandling? Hur kan man, om alls, kombinera kvalitet med kvantitet? Hur kan man, utanför skolans ramar, ge så många som möjligt så goda förutsättningar som möjligt?

Personligen har jag några förslag på åtgärder, men detaljerna är inte intressanta här. Det intressanta är att de inte handlar om skolans inre arbete.

---

Läs mer: 90-talsreformerna utlöste inte kunskapsraset (Skolvärlden, 15/12 -14)

14 dec. 2014

Kritiskt tänkande

[Critical thinking] involves three things: (1) an attitude of being disposed to consider in a thoughtful way the problems and subjects that come within the range of one’s experiences, (2) knowledge of the methods of logical inquiry and reasoning, and (3) some skill in applying those methods. Critical thinking calls for a persistent effort to examine any belief or supposed form of knowledge in the light of the evidence that supports it and the further conclusions to which it tends. It also generally requires the ability to recognize problems, to find workable means for meeting those problems, to gather and marshal pertinent information, to recognize unstated assumptions and values, to comprehend and use language with accuracy, clarity, and discrimination, to interpret data, to appraise evidence and evaluate arguments, to recognize the existence (or non-existence) of logical relationships between propositions, to draw warranted conclusions and generalizations, to put to test the conclusions and generalizations at which one arrives, to reconstruct one’s patterns of belief on the basis of wider experience, and to render accurate judgments about specific things and qualities in everyday life. 

Glaser, E. (1941). An Experiment In the Development of Critical Thinking. New York, NY: Bureau of Publications, Teachers’ College, sid. 5-6

Citatet ur:

Possin, K. (2014), Critique of the Watson-Glaser Critical Thinking Appraisal Test: The More You Know, the Lower Your ScoreInformal Logic, vol. 34, nr. 4, sid. 393-416.

4 dec. 2014

This Will Revolutionize Education (or Not)

Jag håller inte med om riktigt allt som sägs i den här filmen, men det mesta tål att upprepas gång på gång: Teknologi i sig revolutionerar inte lärande och de eventuella fördelar som någon teknologi kan ge uppenbarar sig nästan enbart då andra, teknikoberoende, kriterier först är uppfyllda. Lärande försiggår i den lärandes inre, om det sker alls.

Lärande är ofta - ja, kanske alltid - en social aktivitet, och i den mån skolan (i vid mening) kan utforma den sociala miljön för lärande på ett gynnsamt sätt är detta en av dess huvuduppgifter.

Men motivationen, intresset, engagemanget, måste komma från någon annanstans: inifrån den lärande; utifrån den lärandes omgivning. Att ge läraren i klassrummet huvudansvaret för att motivera till lärande är att göra för lite för sent och innebär dessutom ett slöseri med lärarens kompetens.

Nej, läraren kan inte överföra kunskap direkt till den lärande, det stämmer (och det vet alla lärare). Vad läraren *kan* och bör göra är att (1) tillhandahålla en karta över landskapet, och (2) välja ut och ordna stoffet.


29 nov. 2014

Theaetetus


And so, Theaetetus, if ever in the future you should attempt to conceive or should succeed in conceiving other theories, they will be better ones as the result of this inquiry. And if you remain barren, your companions will find you gentler and less tiresome; you will be modest and not think you know what you don't know. This is all my art can achieve—nothing more. I do not know any of the things that other men know—the great and inspired men of today and yesterday. But this art of midwifery my mother and I had allotted to us by God; she to deliver women, I to deliver men that are young and generous of spirit; all that have any beauty. And now I must go to the King's Porch to meet the indictment that Meletus has brought against me; but let us meet here again in the morning.



Ur Platons dialog Theaetetus (209b-210d), såsom den återges i Rebecca Goldsteins bok Plato at the Googleplex, sid. 304-305.

6 nov. 2014

Biologi, psykologi, ideologi

Om jag hade haft tid att blogga...

...så skulle jag ha skrivit något om den här artikeln. Den handlar om det jag nu för tiden brukar kalla "den enda kvarvarande fråga som är värd att diskutera", nämligen vad som egentligen avgör människors politiska ställningstaganden och agerande. Och, i förlängningen, hur vi ska förhålla oss till detta.

Jag läser just nu boken "Plato at the Googleplex" av Rebecca Goldstein. Den är mycket läsvärd och behandlar förstås liknande frågor. Personligen tycker jag att ibland att både artikeln ovan och Goldsteins bok framstår som något naiva, kanske typiskt amerikanska, vilket är intressant i sig. Ett exempel är följande citat ur artikeln:
we still operate in politics and in media as if minds can be changed by the best honed arguments, the most compelling facts. And yet if our political opponents are simply perceiving the world differently, that idea starts to crumble
Citatet framstår som dubbelt anmärkningsvärt, eftersom det ideal som beskrivs inledningsvis rimmar illa med verkligheten, även om man inte tar dessa relativt nya (eller kanske ändå inte så nya) rön i beaktande. Detta är något som  artikelförfattaren egentligen verkar vara medveten om, vilket framgår tidigare i texten:
[This] challenges everything that we thought we knew about politics—upending the idea that we get our beliefs solely from our upbringing, from our friends and families, from our personal economic interests, and calling into question the notion that in politics, we can really change (most of us, anyway)
Kognitiv dissonans? Önsketänkande?

Jag önskar innerligt att alla som önskar en välfungerande demokrati tänker igenom förutsättningarna för en sådan och agerar därefter.

För egen del är jag mest fascinerad av följande paradox, vilken har följt mig genom livet.
the question of how conservatives can have a higher negativity bias, and yet not have neurotic personalities. (Actually, if anything, the research suggests that liberals may be the more neurotic bunch.) Indeed, conservatives tend to have a high degree of happiness and life satisfaction.
Jag är inte helt nöjd med den lösning som föreslås i artikeln.
successfully monitoring and attending negative features of the environment, as conservatives tend to do, may be just the sort of tractable task…that is more likely to lead to a fulfilling and happy life than is a constant search for new experience after new experience.
För att fungera behöver denna förklaring kompletteras med det obekväma konstaterandet att de negativa faktorer som relativt enkelt låter sig kontrolleras oftast ligger nära den egna individen i tid och rum. För att uppnå ett bekymmersfritt tillstånd krävs alltså både ett mått av egocentrism, och en förmåga att förtränga de orosmoment som man inte själv har direkt kontroll över - på det ena eller andra sättet.

---

Tillägg 6/12

How Conservative Brains Are Wired Differently and What This Means for Our Politics


Tillägg 20/12

Why Conservatives Win: George Lakoff Explains Why Framing Is Important and What Democrats Must Learn