Dagens ord


The individual was not the prime mover of history, but its result

19 juni 2015

Knuffandets politik

Jag kommer antagligen att bli mycket frustrerad av denna bok. De sista kapitlen i Kahnemans bok gjorde mig besviken, och här kommer uppenbarligen fortsättningen. Watch this space..!



Förlagets beskrivning:

Tillsammans med Richard H. Thaler publicerade Cass Sunstein år 2008 den mycket uppmärksammade boken "Nudge: improving decisions about health, wealth, and happiness". De argumenterade där för en ”libertariansk paternalism” som inte tvingar utan ”knuffar” människor i riktning av mer förnuftiga val, i betydelsen fördelaktiga för deras långsiktiga välfärd. I denna uppföljare redogör Sunstein klart och koncist för tankarna bakom denna ”knuffandets politik”, och förhåller sig då också till de invändningar som den blivit bemött med. ”Paternalism” förknippas med förmynderi och har alltid varit en skottavla för liberaler. John Stuart Mill hävdade att det enda som kan legitimera en begränsning av personers frihet är att förhindra skada för andra, inte att förhindra skada för en själv: över sig själv, sina egen kropp och själ är individen suverän. Mill antog att vuxna personer som regel vet sitt eget bästa. Sunstein mobiliserar de senaste decenniernas omfattande psykologiska och beteendeekonomiska forskning om hur människor tänker och beter sig, och i synnerhet om riskerna för allvarliga misstag i ovanliga eller obekanta situationer. Mer än vi tror, och Mill trodde, är vi styrda av det psykologerna kallar ”system 1”, som arbetar snabbt och intuitivt, och inte av det långsammare men reflekterande och kalkylerande ”system 2”. Insikten om mänskliga misstag och skevheter i vårt tänkande gör att vi inte kan ta för givet att människor väljer det som är till deras bästa, eller snarare: vi förstår nu bättre varför de väljer det som rentav är skadligt för deras välfärd. Människor kan vara kortsynta och impulsiva, fästa överdriven vikt vid kortsiktiga intressen, de är offer ”framing”, hur något presenteras, de prokrastinerar, är överoptimistiska, viljesvaga osv. Sunstein hävdar nu att i sammanhang där människor är särskilt benägna att begå misstag kan paternalistiska ingripanden i form av ”valarkitektur” förbättra deras tillvaro. Med ”valarkitektur” menar han olika sätt att leda våra val i en viss riktning utan att avskaffa valfriheten. Ett enkelt exempel på ”valarkitektur” är hur olika slags, mer eller mindre sunda, maträtter exponeras i en kafeteria. Ett annat är default-regler som styr vad som händer om man inte gör något, t ex automatisk inskrivning i en pensionsförsäkring. Det betyder att använda kunskapen om de psykologiska mekanismer som förklarar att människor väljer dåligt för att utforma ”knuffar” som får dem att undgå dåliga val. Om människor kan blir friskare och leva längre genom sådana icke frihetsbegränsande knuffar finns det starka moraliska skäl för myndigheterna att använda sig av dem.

Cass R. Sunstein är jurist och professor vid Harvard och leder där ett program om beteendeekonomi och offentlig politik. Hans författarskap omfattar rätts- och demokratiteori, riskanalys, offentlighetsteori, beteendeekonomi och statlig regleringspolitik. Sunstein arbetade en tid under president Barack Obama som ansvarig för Vita husets Office of Information and Regulatory Affairs.

14 juni 2015

Nollsummespelet

Alf Hornborg: Nollsummespelet, Daidalos, 2015


Inledning, s. 9-15


Uppläsning publicerad med författarens tillstånd.


[...] Den industriella revolutionen innebar inte i första hand en absolut befrielse från markytans begränsningar utan snarare en lokal ökning av förmågan att exportera och omfördela sådana begränsningar i världssamhället. Snarare än att upphäva europeiska markbegränsningar en gång för alla försåg den Europa med medel att tillägna sig markresurser från andra kontinenter. I en annan värld, där utvecklingsbegreppet förlorat sin magi, kommer vi kanske att förstå att teknisk utveckling inte alls är det ymnighetshorn som Ricardo och Marx i allmänhet tänkte, utan lokala manifestationer av ett globalt nollsummespel. Och vad det innebär, om vi betraktar teknik som en i grunden social konstruktion, är ännu mera svårsmält, eftersom det betyder att en konkret maskin som en traktor eller ett järnvägslok helt enkelt inte skulle existera utan den ojämna prissättningen på människotid och naturutrymme i världssamhället. De högteknologiska samhällssektorer som nu hyllas för sin effektiva tids- och rumsanvändning, förefaller i stort sett omedvetna om i hur hög grad denna effektivitet har möjliggjorts genom en exploatering av oerhörda mängder mänsklig tid och naturarealer såväl tidigare i historien som i nutid i andra delar av världssystemet. Även om dessa samband i allmänhet på grund av geografiska och tidsmässiga avstånd befinner sig utom synhåll för dem står de utvecklade sektorerna i lika stor skuld till slaveri och miljöförstöring som till uppfinningsrikedom och entreprenörskap.

(s. 190)

13 juni 2015

Dagens ord: refute


refute


Preferred Usage

prove to be false (She refuted the theory that the earth was flat.)


Problematic Usage

allege to be false, try to refute (*She refuted the theory that the earth was round.)


Comment

Refute is a factive or success verb, like know and remember, which presupposes the objective truth or falsity of the proposition. Many writers, including a slim majority of the Usage Panel, accept the non-factive "try to refute" sense, but the distinction is worth respecting.




Steven Pinker​, The Sense of Style, s. 279

6 juni 2015

Psycholinguistic garden paths

Ur Steven Pinkers The Sense of Style (s. 119):

"...for every ambiguity that yields a coherent (but unintended) interpretation of the whole sentence, there must be thousands which trip up the reader momentarily, forcing her to backtrack and re-parse a few words. Psycholinguists call these ambiguities 'garden paths,' from the expression 'to lead someone up the garden path,' that is, to mislead him. They have made an art form of grammatical yet unparsable sentences:

The horse raced past the barn fell. 
The man who hunts ducks out on weekends. 
Cotton clothing is made from is grown in Egypt. 
Fat people eat accumulates. 
The prime number few. 
When Fred eats food gets thrown. 
I convinced her children are noisy. 
She told me a little white lie will come back to haunt me. 
The old man the boat. 
Have the students who failed the exam take the supplementary."

De exempel Pinker citerar är hämtade ur Bever, T. G. (1970), The cognitive bias for linguistic structures, i J. R. Hayes (red.), Cognition and the development of language. New York: Wiley.

2 maj 2015

Filosofiskt tidskrift spänner upp tablån

Senaste numret av Filosofiskt tidskrift (#2/15) behandlar en mängd ämnen, såsom förnuft, fri vilja, orsaker, skäl, rättvisa, frihet, kunskap, sannolikhet, rationalitet, vetenskap och postmodernism

Numret har också ett underliggande och outtalat tema, nämligen att demonstrera de stora, systematiska och kanske ofrånkomliga skillnader i uppfattningar om dessa ämnen som förekommer hos människor - oavsett akademisk tillhörighet och nivå - och som grovt kan karaktäriseras som politisk hållning. Texterna täcker tillsammans ett spektrum av världs- och människosyner, och visar tydligt hur de faller ut i specifika meningsskiljaktigheter och hur dessa kan spåras historiskt.

Läsningen blev för mig extra gripande då jag strax innan tagit del av en aktuell korrespondens mellan Sam Harris och Noam Chomsky, vilken underströk den inkommensurabilitet som vi tycks vara för evigt utlämnade åt. Min frustration växte eftersom jag själv (naturligtvis) har starka åsikter i många av dessa frågor. (Jag var redan uppretad sedan gårdagen, då jag upplevde att både John Oliver och Johan Rockström trots allt var alltför tillmötesgående i sin inställning till den typ av låtsat ovetande laissez-faire som sedan lång tid präglat vår framfart på jorden.)

Eric Johannesson: Finns det objektiva sannolikheter?

Mycket koncis och intressant inledning och avslutning, vilka mynnar ut i att en determinist endast kan operera med subjektiva sannolikheter, och att det hittills inte finns grund att överväga någon annan hållning. Däremellan snårig kvantfysik och matematisk formalism som jag ärligt talat inte orkade sätta mig in i.

Erik Persson: Sokratisk dialog som pedagogisk metod 

Tydlig, kortfattad och pragmatisk text om en generell undervisningsmetod för att införa, diskutera och befästa (filosofiska) begrepp. Jag ser tydligt hur denna metod kan tillämpas även i andra ämnen än filosofi. Metoden främjar både fördjupad kunskap om olika enskilda begrepp och allmän färdighet i analys och reflektion (inklusive självreflektion.) Ett utmärkt sätt att arbeta för att bibringa elever de mentala verktyg de behöver för att förhoppningsvis inte fastna i just sådana låsta positioner som diskuterats ovan. Tänk till exempel om alla gymnasielever rutinmässigt särskiljde mellan nödvändiga, tillräckliga och kontingenta villkor!

Lars Bergström: Förnuft och kausalitet 

Numrets centrala text, skriven av redaktören själv. Utgår från den uppenbarligen vanliga tanken att "determinismen vederlägger sig själv". Mer specifikt att "förnuft" och "rationalitet" måste vara fristående från kausalitet för att vara värda namnen. Att läsa de fjorton sidor som Bergström ägnar åt att i milda ordalag tillrättavisa denna tanke gör mig illa till mods, inte minst som jag inser hur utbredd och i många fall oreflekterad den är. Även hos stora moderna filosofer verkar den helt rumsren, vilket jag finner hårresande.

Diskussionen kommer snart in på områden som medvetande, fri vilja och autonomi, men även fysikalism, naturalism och materialism; datorer och artificiell intelligens; och på människan som en "blank tavla" eller som genetiskt och evolutionärt helt predeterminerad. Och samtidigt som man förstår hur dessa frågor är relaterade med varandra växer också fram ett slags förklaring till hur varför så många moderna människor, även akademiker och filosofer, fortfarande är dualister, på gränsen till ockultister. Det är den desperata, fåfänga och förfelade förhoppningen om mänsklig värdighet som står på spel.

Min egen definition av "förnuft" har med koherens och konsistens att göra, och är därmed helt kompatibel med både materialism och moralisk realism à la Tännsjö (om jag har förstått honom korrekt). Jag uppfattar Bergström egna tankar som helt i linje med mina, men önskar att han vore ännu tydligare i sin kritik.

Ruben Wiwe: Är det skäligt att medvetet skapa ett dövt barn? 

Välskriven och pedagogisk text av gymnasieläraren Wiwe, som bland annat innehåller distinkta beskrivningar av flera klassiska filosofiska idéer. Jag undrar om texten återspeglar den nivå som Wiwe bedriver sin undervisning på. Min förmodan är att texten ändå är något för avancerad för allmänt bruk på gymnasiet. (Men jag kan ha fel.) Wiwes egen tillämpning av Rawls procedurella definition av skälighet är snygg och intressant, men lämnar mig av någon anledning inte helt övertygad eller entusiastisk. Däremot är vägen till målet väl värd att vandra.

Som en del i helheten behandlar texten olika etiska och meta-etiska förhållningssätt. Vilka skäl är moraliska skäl? Finns det ens några sådana?

Henrik Lundberg: Recension av Postmodernismens förklaring av Stephen R. C. Hicks

Beroende på vad man lägger i begreppet postmodernism så är det där mina egna intuitioner krockar. Jag kan se både den ljusa och den mörka bilden av "förnuft" och "kunskap", som Lundberg uttrycker det. Det är uppenbart att förnuftet har sina gränser. Postmodernismen har också rätt i att förnuft och kunskap ofta har en (godtycklig) maktdimension. Samtidigt är vetenskapen det bästa verktyg vi har för att navigera i världen.

Det mest intressanta i texten är resonemanget om postmodernismen som en ofrånkomlig konsekvens, från Kant och framåt, av den nyplatonska insikten om att människan inte har direkt tillgång till verkligheten. Detta är något jag som kognitionsvetare är akut medveten om och det utgör också grunden till en hälsosam distans som förhoppningsvis breder ut sig alltmer. Samtidigt motiverades både Platon, Kant och många senare tänkare i första hand av religiösa (eller kvasi-religiösa) skäl, snarare än av någon djupare vetenskaplig ödmjukhet. Det är också här som postmodernismen kan tjäna både ljusa och mörka syften.

Det visar sig att Hicks (och kanske också Lundberg) är libertarian och anhängare av Ayn Rand (!) Trots det ovan sagda är hans slutsats i stället att:
Postmodernismen är den akademiska radikalvänsterns kunskapsteoretiska strategi för att i teori och praktik bemöta krisen som socialismens misslyckande gav upphov till.
Grovt sammanfattat verkar argumentationen vara att eftersom socialismen vetenskapligt bevisats inte fungera, och eftersom detta är ett oacceptabelt resultat, så måste vetenskapen vara felaktig - alternativt så måste den misskrediteras och framställas som bristfällig.

Lundberg försöker hålla distansen till detta resonemang, men konstaterar själv att "alla postmodernister är vänstermänniskor (även om alla vänstermänniskor inte är postmodernister)". Jag undrar om det verkligen stämmer. Som vi sett ovan är förkastande av förnuftet vanligt förekommande  över hela det politiska spektrat, måhända under olika etiketter.

Avslutningsvis tecknar Lundberg en nidbild av "de fatala konsekvenser som en bristande tilltro till förnuftets autonomi innebär" (!) och beskriver hur det:
hos vänstern har [...] blivit en självklar utgångspunkt att vi är helt och hållet präglade av vår sociala och kulturella tillhörighet - av de mångbesjungna "strukturerna" - snarare än av vårt eget tänkande och vår reflektionsförmåga.
Det blir uppenbart att man kan välja att beteckna sig antingen som kritiker eller förespråkare av "förnuftet", beroende på hur man definierar det.

Frans Svensson: Recension av Den solidariska genen av Göran Greider 

Greider (och Svensson) verkar vara en trevlig prick, med hjärtat på rätta stället och en hjärna som jobbar på högvarv. Jag skulle gärna läsa hans bok, men funderar på om jag behöver det, med tanke på att jag också läser många av de böcker som ligger till grund för Greiders funderingar.

När jag läser Greider (via Svensson) tala om hur de senaste vetenskapliga rönen om människors evolutionära historia tycks ligga i linje med vänsterpolitik så funderar jag naturligtvis på den övergripande frågan om huruvida detta spelar någon roll; eller bör spela någon roll. Jag väljer att citera delar av Svenssons avslutande diskussion.
...boken skulle ha tjänat på ett åtminstone lite större mått av tydlighet med avseende på till exempel vad den politiska vänstern mer specifikt skulle ha att vinna på att ta till sig de senaste vetenskapliga rönen om människans natur, liksom vilken betydelse sådana vetenskapliga rön mer generellt egentligen kan tänkas ha för normativ politisk argumentation. Greider antyder förvisso att vänstern, med hänvisning till modern forskning, skulle kunna avfärda den inte alldeles ovanliga invändningen att socialismen utgör en vacker tanke, vilken dock är omöjlig för varelser med vår specifika natur att omsätta fullt ut i praktiken. 
...Men som vi såg tidigare menar ju Greider samtidigt att människan är åtminstone delvis egoistisk till sin natur, vilket torde innebära att realiserandet och upprätthållandet av ett socialistiskt samhälle knappast kan antas vara helt problemfritt. Är idén då att en socialistisk samhällsordning trots allt är mer i enlighet med vår natur än varje annan samhällsordning? Eller åtminstone inte mindre i enlighet med vår natur än eller flera andra tänkbara samhällsordningar? Eller kanske bara att ett socialistiskt samhälle i alla fall inte går emot den mänskliga naturen? Man kan vidare fråga sig i vilken utsträckning (om någon alls) som hänsyn till huruvida en viss samhällsordning är i enlighet med vår natur eller inte egentligen är relevant för frågan om vi bör försöka realisera denna samhällsordning. Givet den till synes mycket rimliga idén att bör implicerar kan, så gäller väl att ett samhälle som är sådant att det inte kan realiseras av oss människor inte heller är ett samhälle som vi bör realisera. Men så länge som det är åtminstone möjligt för oss att realisera ett socialistiskt samhälle tycks det vara en substantiell fråga huruvida vi bör realisera ett sådant samhälle eller ej och svaret på den frågan skulle mycket väl kunna vara att vi verkligen bör göra det även om detta skulle visa sig kräva ett mer eller mindre stort mått av ansträngning av oss för att stå emot olika naturgivna egoistiska instinkter.

Notis: Mänsklighetens överlevnad

Stephen Hawking och flera andra varnar för att mänskligheten snart kan vara utplånad. Bör detta bekymra oss? Jag lutar själv (svagt) åt det likgiltiga hållet, väl medveten om att detta nog är fruktansvärt egoistiskt (*). Bergström menar att det beror på hur goda liv eventuellt framtida generationer skull komma att leva. Om detta kan vi inget veta, säger Bergström, och därför kan vi heller inte uttala oss i frågan.


Notis: En sorts relativism

Vad är "absolut kunskap"? Kunskap som är helt fristående från vårt mänskliga kognitiva maskineri? Är någon anhängare av sådan kunskap? Kanske påven? Hur är det med "absolut sanning"? En användbar definition av sådan är helt enkelt "det som faktiskt är sant". Man kan missta sig om vad som är sant. Sanningen "transcenderar" de enskilda subjektens uppfattningar. Men det gör den inte relativ.


Nya böcker: "Mörkrets furste" av Darren Oldridge (Fri Tanke)

Om djävulens historia

Nytt nummer: Modern Filosofi

Intervju med Torbjörn Tännsjö om hans filosofiska liv (!) och Christian Azar om djur och människor.


Nya böcker: "Vi och dom" av Joshua Greene (Fri Tanke)

En universell moralfilosofi (!)

Nya böcker: "Fatta!" av Torbjörn Tännsjö (Thales)

Du förstår mer än du vill erkänna!



Medarbetare i detta nummer

Lars Bergström, professor i praktisk filosofi

Eric Johannesson, doktorand i teoretisk filosofi,Stockholm

Henrik Lundberg, lektor i sociologi, Göteborg

Erik Persson, SLU, Alnarp

Frans Svensson, docent i praktisk filosofi, Stockholm

Ruben Wiwe, gymnasielärare




---

(*) I sammanhanget tipsar jag om Olle Häggströms senaste bloggtext: Vår oförmåga att ta till oss stora dödssiffror.

Om vi pratar om nu levande människor så är det väl klart att det, trots våra bristande intuitioner, är mångfalt värre med 1000000 döda än med 100000.

Men om vi tänker på ännu inte födda människor så utgör vår oförmåga att hantera skalskillnader bara en del av problemet, kanske inte ens en betydande del.

Om vi vill fela på den säkra sidan så är det inte självklart att vi ska välja en närmast oändlig mängd framtida liv om dessa riskerar att bli plågsamma... Jag tror detta är Bergströms tanke.

En annan tanke jag har ansluter till radikal livsförlängning (à la Kurzweil) och liknande. Jag upplever personligen att prospektet borde te sig lockande - och gör det i varje enskilt ögonblick - samtidigt som vi nog lite till mans egentligen inte har vare sig vilja eller ork att leva vidare allt för länge.

Jag tänker också på det klassiska argumentet att döden inte borde skrämma någon eftersom man som död inte känner någonting. Utsträckt (klumpigt) till hela mänskligheten skulle detta kanske innebära att det egentligen inte spelar någon roll om mänskligheten går under. (Fast för vem, kan man då undra.) Annorlunda uttryckt: Varje människa som föds kommer (förhoppningsvis) att bedöma alternativet att aldrig ha blivit född som sämre än det som nu blev fallet. Men det betyder väl inte att vi kan resonera så för dem som ännu inte blivit födda, i deras ställe? Jag vet faktiskt inte.

I vilket fall som helst, om jag förutsätter (vilket är långt ifrån självklart) att det inte finns något annat värde i framtida människors liv än det som de själva skulle ha upplevt, och kombinerar detta med tanken att de, som icke existerande, inte kan betraktas (betrakta sig?) som snuvade på konfekten - ja, då blir min slutsats att det faktiskt inte spelar någon roll om mänskligheten går under. (Då bortser jag förstås ifrån de faktiska dödsfall som leder dithän.)

Men som jag skrev ovan är jag orolig för att detta är ett alltför egocentriskt (för att inte säga solipsistiskt) perspektiv. Det rimligaste måste ändå vara att göra allt vi kan för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Förhoppningsvis är den minst värdeneutral, och den kan mycket väl vara oändligt positiv.

Trots det är det för mig svårt att se hur man kan värdera denna fortlevnad, oavsett hur många människor eller hur långa tidsrymder det rör sig om.

Jag känner mig verkligen osäker på detta, och ber om ursäkt om jag har skrivit något riktigt dumt eller upprörande.

19 apr. 2015

Fatta!

Fatta! av Torbjörn Tännsjö

...om det är omöjligt att skilja mellan "betydande" personer och "små" människor får vi alla godta att vi kan bli omskrivna. Yttrandefrihet är viktigare än vår individuella fåfänga. Vi bör vänja oss vid tanken att i det samtida informationssamhället är vi alla kändisar. Och det är meningslöst att huka sig för paparazzofotografen (gör man det ser man bara konstig ut på bild!) 
Ytterst handlar den fråga jag här avhandlar om människovärde. Vågar vi framstå som vi är inför andra, vågar vi bejaka förtroende och öppenhet, eller vill vi ängsligt stänga in oss, var och en i sitt surmulna källarhål?
(s. 159)