De problem som en del elever befinner sig i diagnostiseras idag ofta utifrån de symptom som uppvisas, utan att någon bakomliggande medicinsk orsak kan anges. Den största faran med sådana statistiska diagnoser är att många människor blandar ihop dem med s.k. etiologiska diagnoser, d.v.s. sådana som faktiskt pekar ut en orsak. Att symptomdiagnoser ändå letat sig in i diskursen beror bl.a. på att de är användbara för att karaktärisera och kommunicera relativt vanliga problembilder.
Symptomdiagnoser kan också vara indikatorer på bakomliggande orsaker som inte är medicinska, utan t.ex. sociala. Det kan också vara så att de symptom som uppvisas av en viss elev faktiskt har en primärt medicinsk orsak, men att denna (ännu) inte har hittats. Det faktum att symtomdiagnoser (felaktigt) likställs med etiologiska diagnoser genererar en mängd för- eller nackdelar, beroende på vilket perspektiv man har.
Det finns en intressant koppling mellan symptomdiagnoser som en aktuell och omdebatterad företeelse, och den ungefär jämnåriga (men hittills mindre namnkunniga) idén om en inklusiv skola. Tanken bakom den senare är att – oavsett vilken storhet som mäts – motverka en närmast automatisk tolkning av (området närmast) normalfördelningens medelvärde som ”normalt”, och att i stället betrakta kurvans utseende i sin helhet som det naturliga, d.v.s. att lyfta fram variationen i sig som normal (i en population), inte en viss individs egenskaper, oavsett var dessa befinner sig på kurvan.
Inklusion, enligt ovan, är en genomtänkt filosofi, med tydliga politiska utgångspunkter och konsekvenser. Oavsett vad man tycker om dessa, är teorin i sig oklanderlig. Praktiska problem med dess implementation uppstår dock i dagens skola av två orsaker. För det första verkar en genuint inklusiv lärandemiljö kräva betydligt större resurser än vad som för närvarande allokeras till skolan. För det andra verkar det svårt att jämka samman inklusion med skolans roll som producent av (högpresterande) aktörer på arbetsmarknaden. Problemet förvärras av att arbetsmarknaden befinner sig i stark omvandling.
Sett ur detta perspektiv ter sig symptomdiagnoserna som ett symptom (!) på en upplevd – men i vissa fall kanske oreflekterad – dissonans mellan viljan till gott och en krass verklighet; en möjlighet till läpparnas bekännelse om inklusionens lov, men samtidigt ett konkret verktyg för att vinna tid, kraft, resurser, acceptans, samvete… till att (trots allt) agera producent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar