Medier och politik

Jaha, så visade sig den från början ganska tråkiga och typiska boken från en av MIT:s alla "Media"-grupperingar ändå till slut växa till en intressant och sansad betraktelse över gränslandet mellan medier och politik i dagens och framtidens samhälle. Och vad som från början verkade vara en udda fågel i förlagets utgivning fann sin plats på agendan.

Henry Jenkins diskuterar och utvecklar tre begrepp:

• mediekonvergens,
• deltagarkultur, och
• kollektiv intelligens.

Inget av dessa begrepp är ursprungligen hans egna, och han lutar sig tungt mot bl.a. Pierre Lévy.

Jenkins utnämner sig själv - i kontrast till de många "kritiska pessimister" (t.ex. Chomsky) som utgör majoriteten av dagens (och gårdagens) medie-kommentatorer - till en "kritisk utopist", men hoppas samtidigt att hans traktat ska motstå tidens tand bättre än exempelvis Negropontes och Rheingolds nu lätt löjeväckande lovsånger till den djärva nya digitala eran (endast drygt 10 år gamla).

Jag vill... visa på den demokratiska potential som finns i vissa av samtidens kulturella trender... Allting är möjligt.

s. 245

Jag tänker på Coetzees beskrivning av sig själv som en pessimistisk anarkist, och rodnar lätt när jag betänker hur lätt det är att raljera, både över sakernas tillstånd och över de naiva satar som i ord eller handling försöker bevara en konstruktiv hållning. Som Habermas.

Som underlag för ett blogginlägg är detta en uppfordrande bok; att hålla sig á jour med det senaste - på nätet och annorstädes i medielandskapet - är inte lätt. Och att följa upp och redovisa Jenkins studieobjekt och referenser - trots, eller kanske just på grund av, deras synbara lättillgänglighet (bara "ett klick bort") - måste jag tvinga mig att ge upp på förhand.

Om jag alltså hoppar direkt till slutet, kan jag kanske sammanfatta min läsning, eller snarare min behållning av densamma, i två punkter.

Pedagoger har i flera år nu bombarderats av mer eller mindre välvillig och uppbyggelig, dock nästan alltid flåshurtig, propaganda för införandet av IT i undervisningen. (Jag skulle kunna skriva mycket om detta...) I bjärt kontrast till detta står Jenkins beskrivning av hur Heather Lawver, efter att 13 år gammal ha läst Harry Potter och de vises sten, startade den nätbaserade skoltidningen The Daily Prophet. Utifrån detta diskuterar han begreppet medielitteracitet som - uppfattar jag det - ett av de yttersta målen för utbildning.

Det är också fascinerande att läsa Jenkins redogörelse för de s.k. Harry Potter-krigen: krig som utpelar sig såväl mellan konservativa kristna och liberala bibliotikarier och pedagoger, som mellan rättighetsinnehavare och - ibland mycket kreativa - skapare av s.k. fan fiction (om man skriver http://www.dailyprophet.org/ i webbläsarens adressfönster omdirigeras man hit). Dessa krig har förvånansvärt vittgående implikationer.

Moralreformisterna håller med om att böckerna stimulerar barns läsande och lärande, men de oroar sig för vad det är de lär sig. Vissa aktivister ser böckerna som något som försvagar kristendomens inflytande på den amerikanska kulturen till förmån för en ny global andlighet. [Berit] Kjos höjer ett varningens finger och säger: "Harry Potter-böckerna skulle aldrig ha blivit kulturellt accepterade för 50 år sedan. Dagens kulturella klimat - med öppenhet gentemot ockult underhållning och en skepsis gentemot biblisk kristendom.... har under de senaste 60 åren lärts ut och spridits genom utvecklingen av det globala utbildningssystemet." För en generation sedan skulle dessa grupper kanske ha tagit sikte på den sekulära humanismen, men idag har de identifierat en ny fas i globaliseringen i vilken multinationella företag och supranationella organisationer aktivt försöker sudda ut kulturella olikheter. Dessa kristna kritiker hävdar att för att nå en global marknad måste den amerikanska kapitalismen skala bort de sista spåren av den jude-kristna (sic!) traditionen, och för att gynna konsumismen måste den utplåna allt motstånd mot frestelser.

s. 195-196

...Pedagoger tar till sig fangemenskapernas informella pedagogik och använder den som en modell för att utveckla litteraciteten bland barn och ungdomar. Yttrandefrihetsgrupper drar fördel av unga människors intrese för Harry Potter.... I vart och ett av dessa fall använders sig väletablerade institutioner av modeller som kommer från gräsrötternas fangemenskaper och förnyar sig för att passa in i en tid som präglas av mediekonvergens och kollektiv intelligens. Så varför inte applicera samma lärdomar på presidentvalspolitiken? Vi kanske inte kan omstörta en stark maktfaktor... över en natt: ingen som är involverad i dessa populärkulturella kampanjer talar om en revolution, vare sig digital eller av något annat slag. Vad de däremot talar om är en förändring av allmänhetens roll i den politiska processen och att föra den politiska världen närmare medborgarnas vardag; de talar om att förändra människors sätt att tänka kring samhälle och makt så att de ska kunna mobilisera kollektiv intelligens och förändra styret; de talar om ett skifta från den individualiserade bilden av den upplyste medborgaren till den kollaborativa tanken om en övervakande medborgare.

s. 208-209

Mot slutet av sin bok diskuterar Jenkins två parallella vägar in i framtiden. Han frågar först, med Lévys ord:

...vad som skulle hända om delandet av kunskap och utövandet av gräsrotsmakt skulle bli normativt. I Lévys värld ser personer med fullständigt motsatta perspektiv ett värde i att lyssna till och tala med varandra, och sådana samtal utgör grunden för ömsesidig respekt och tillit. Arbetet på Center for Deliberative Democracy vid Stanford University präglas av ett liknande ideal.... Under en session steg... stödet för hjälp till utlandet från en 20-procentig minoritet till en 53-procentig majoritet... diskussioner om kriget i Irak ledde till en ny koncensussyn på Irak som en viktig fråga som emellertid är helt skild från Kriget mot terrorismen och som borde utkämpas med multinationella snarare än nationella medel.

s. 233-234

Mot denna koncensuskultur står (en ofta förutspådd) polarisering. Jenkins citerar teknikkolumnisten Andrew Leonard på Salon:

..."Det som jag finner oroväckande är emellertid hur lätt internet har gjort det att inte bara googla fram den information jag behöver, när jag behöver den, utan även att hitta det åsiktspaket som jag är intresserad av vid en viss tidpunkt."

s. 236

Till detta kommer den likaledes vanligt framhållna risken för vad jag skulle vilja benämna arkanisering: Samtidigt som mängden tillgänglig information ("at your fingertips") ständigt växer och distinktionen mellan information och kunskap blir allt tydligare, blir det också svårare att komma åt, överblicka, och bemästra expertkunskaper. Och på samma sätt som Internet möjliggör samarbete över tid och rum, underlättas (uppmuntras) också bildandet av kunskapshegemonier. Jenkins anför Peter Walsh, som hävdar vi måste överge (det individuella) expertparadigmet till förmån för kollektiv intelligens.

Angående båda dessa extremer framhåller Jenkins nyktert att:

...sådana modeller uppstår naturligtvis inte av sig själva som en naturlig konsekvens av teknologisk förändring. De skapas genom experiment och medvetna ansträngningar.

s. 236-237

Han återkommer till diskussionen om kritik kontra kriticism (och här dröjer jag själv kvar en stund):

...det mest kontroversiella påståendet i den här boken [är] mitt antagande att ökat deltagande i populärkulturen är något positivt. Alltför många kritiska pessimister är fortfarande fast i det gamla tänkandet om culture jamming. Motstånd blir ett syfte i sig istället för ett redskap att stärka kulturell mångfald och företagsansvar.... Är ideologisk och estetisk renlärighet verkligen mer värdefullt än att omvandla vår kultur?

s. 247

Som en prototyp för en "mogen kunskapskultur" nämner Jenkins Warren Ellis Global Frequency, som i sin tur bygger på (Alvin Tofflers, och senare) Cory Doctorows tankar om en organisationsform de kallar adhocatri - en organisation utan hierarkier där varje person bidrar med sina kunskaper för att lösa specifika problem, och där ledarrollerna skiftar med uppgiftens karaktär.

Ett något blygsammare, men desto mer påtagligt, exempel på kollektiv intelligens, menar Jenkins, är Wikipedia. Än mer närliggande: Som av en händelse meddelade Erik Svensson idag att han startar en ny, gruppbaserad, blogg där han och hans doktorander ska diskutera sin forskning "för öppen ridå".

Jenkins avslutar med en uppmaning att "ompröva medieutbildningens mål så att unga människor kan komma att se sig själva som kulturdeltagare... och inte bara som [kritiska] konsumenter." (s. 257)

Jag undrar stilla hur vi ska hinna (orka) tillägna oss (och bibehålla) de generella -för att inte tala om specialiserade - kunskaper och färdigheter som verkar krävas för att kunna delta fullt ut i Jenkins utopiska framtidssamhälle.

Recensionerna av boken i svensk dagspress fördelar sig förutsägbart i en timglasform:

• LO-tidningen anammar "gräsrotsperspektivet" och beskriver boken som "så full av intelligens och kreativitet att man blir hoppfull inför framtiden".
• Kulturen förhåller sig neutral.
• Expressen är ambivalent, medan
• Aftonbladet är lätt skeptisk.
• Corren, däremot, tar fasta på samförståndsandan och kallar boken "obligatorisk", inte minst för lärare.
• SvD läser boken som du-vet-vem, och lyfter fram individens makt. Pelle Snickars skriver:

Inom den mediekritiska pessimism som odlas av personer som exempelvis Noam Chomsky eller Robert McChesney, ses medborgaren eller konsumenten i regel som ett offer för de stora (medie)bolagens manipulering av utbudet – och i förlängningen av hela det demokratiska samhället. Även om dessa herrar på olika sätt försöker att aktivera medborgaren i sin roll som konsument, finns det hos dem ofta en enkelspårig retorik kring mediepåverkan, propaganda och medial styrning.

”Convergence Culture” anlägger ett helt annat perspektiv; för Jenkins är det i stället fråga om att lyfta fram hur komplex relationen faktiskt är mellan medieproducenter och användare. Genom ett antal empiriskt välförankrade fallstudier visar han hur framför allt webben gjort den gamla me­diala sändare–mottagare-modellen helt obsolet. Nätets otaliga användarkulturer excellerar snarare i ett sofistikerat växel­spel mellan mediekonsumtion och pixelproduktion. Den centrala frågan är därför inte längre vad medierna gör med oss – utan vad vi gör med medierna.