Fysik och poesi

Vetenskapen vill exakthet. Den vill säga klotets bana, skivans rotation, planetens rörelse. Den vill ha precision i läge, hastighet och massa. Den vill tala utan tvekan: den vill säga kraft, moment och energi och veta vad den menar. Vad vill poesin? Den vill det som finns kvar när språket vänt sin bokstavlighet ryggen. Den vill trängas under orden; omfamna deras mellanrum, rida på deras axlar.

Så inleder Helena Granström, fysiker och författare till boken Alltings mått, sin betraktelse över (vad jag skulle vilja beskriva som) metafysikens psykologiska gränser.

En variant (eller ett specialfall) av denna diskussion om filosofins "glastak" är frågan om huruvida matematiken är upptäckt eller uppfunnen. En kollega uttryckte nyligen ståndpunkten att matematikens begrepp (t.ex. sinuskurvan) förvisso är uppfunna, men att de - i sin tur - möjliggör upptäckter (t.ex. cosinuskurvan som derivatan av sinuskurvan). Jag antar att han med "upptäckter" menade upptäckter inom den "möjliga värld" som definieras av de uppfunna begreppen. Men även om mängden av möjliga (tänkbara) världar är oändlig, följer inte att den skulle innehålla alla världar (eller "hela" världen). Med andra ord: vi kan inte avkräva vare sig filosofin, matematiken eller naturvetenskapen (eller, för den delen, religionen) någon slutgilitig beskrivning eller förklaring av "verkligheten. Det var väl också detta Kant menade när han talade om noumenon.

Granström anför ett liknande resonemang då hon med Bohrs ord konstaterar att "en fysikvetenskap som upphört att förhålla sig till det naturliga språkets naiva begrepp är inte längre någon vetenskap".

Lekmän må förledas att tro att matematiken på något övermänskligt sätt förmår fånga universum sanningar, även om dessa sanningar inte kan översättas till vardagsspråk. Men, fortsätter Granström:

...förmodligen löper den verksamme forskaren mindre risk [...] att förledas av metaforiken; sin abstraktion till trots är det matematiska teckent mer gripbart än den flyktiga elektronens kanske-existens [...] och en kroppsligt baserad
intuition för fysikaliska fenomen ersätts hos teoretikern med en upparbetad känsla för det matematiska ramverket.

Om vi i språket alltså också inkluderar matematiken, kan jag instämma i Granströms slutsats:

...det som framträder genom språklig gestaltning är intimt sammanbundet med och omöjligt att separera från språket självt. Mer än ett sätt att förmedla verkligheten blir språket någonting att samtidigt uppleva och konstruera den genom.