Lärande

Hur ser du på lärandet? Hur lär vi människor? Skolan förefaller vara uppbyggd på tron att vi människor kan lära oss genom att någon annan "ger oss" kunskap (lärare som undervisar) som vi sedan förvaltar på olika sätt. Men stämmer det verkligen?

Vilken STOR fråga! Den får mig att fundera på om jag inte borde tänka igenom detta mer strukturerat. Det är ju faktiskt lite märkligt att jag, som lärare, inte har gjort det. Kanske återkommer jag längre fram.

Men jag inser också att det i så fall kommer att ta tid, så jag vill kort svara redan nu. Jag är rädd att jag kommer att göra dig (och kanske också mig själv) besviken...

Först och främst: Lärande kan, och bör, betraktas utifrån många olika perspektiv. Psykologiskt, sociologiskt, ideologiskt, institutionellt, praktiskt, filosofiskt... Jag har brottstycken av intuitioner och teorier från flera olika håll - och jag tror inte att de är riktigt koherenta eller kompatibla.

Jag är också osedvanligt konservativ, och lite ”tjurig” när det gäller just lärande. Delvis p.g.a. min egen bildningsgång; delvis p.g.a. mina yrkeserfarenheter som lärare respektive tjänsteman inom olika delar av det svenska utbildningsväsendet.

Psykologi: Jag är ju utbildad kognitionsvetare, vilket nog har förstärkt mina intutioner snarare än förändrat dem. När jag tänker på lärande är det främst på individens egen medvetna och omedvetna aktivitet, kontra en omkringliggande värld av stoff. Nyckelord: metakognition, disciplin, ödmjukhet, repetition, konstruktivism. Jag skulle kunna gå in på kognitionspsykologiska (neurologiska) modeller av lärande, men jag tror att de till största del bekräftar mångtusenårig erfarenhet. (Vilket gör att jag är mycket frustrerad över dagens historielösa, populärpsykologiska, ”evidensbaserade” pedagogiska avarter och geschäft.) Men några viktiga begrepp är arbetsminne, chunking, långtidsminne, associativa nätverk, komma ihåg resp. känna igen...

En del människor är naturligt nyfikna, disciplinerade och ödmjuka. De kommer automatiskt att tillämpa och göra explicita en mängd automatiska och omedvetna kognitiva strategier, och därmed utveckla en sofistikerad meta-kognition. Givet att de befinner sig i en miljö där de konfronteras med riklig, relevant och stimulerande information (vilken de till stor del genererar eller utvinner själva) så kommer dessa att på egen hand utvecklas till bildade, eller åtminstone bildningsbara personer. Ofta, men inte alltid, kan och bör samhället vägleda dem mot och in i historiskt ackumulerad kunskap.

Många människor tar sig inte så långt på egen hand, men kan genom design och konsekvent upprätthållande av normer och institutioner, komma i princip lika långt.

En del kan eller vill svårligen anta en sådan resa.

Konstruktivism är ett mångtydigt begrepp; ofta missförstått och nedvärderat. För mig innebär det - och jag antar att detta svarar på en delmängd av dina funderingar - att allt lärande sker i och av den lärande individen. (Därmed inte sagt att den stimulus som ingår i processen inte kan vara extern, eller ha sociala inslag.)

För mig implicerar detta att det viktigaste för lärande är motivation (extern eller intern). I andra hand kommer tillgång till material / stimulation. I tredje hand strategier - vilka alltså kan komma både inifrån och utifrån.

En viktig samhällelig fråga är hur långt vi ska / kan / bör tillhandahålla sådana strategier. Ska vi tvinga alla att gå i skolan? Samma skola? Hur länge? Vad måste man lära sig? Hur mycket? Vad göra med dem som inte vill eller kan; i lägre eller högre grad?

Jag har inga svar på dessa frågor. Personligen är jag mest intresserad av att de som vill och kan mest ska kunna utvecklas så mycket som möjligt. Jag tror också att vi med design av normer och institutioner långsiktigt kan påverka hur stor andel av befolkningen som tillhör denna kategori.

Å andra sidan, vad är det minsta vi ska kräva av alla? För att tillerkänna dem inflytande?

Skolan handlar om mycket mer än lärande. Socialisering (disciplinering), empati, normbefästande, sortering, orientering, vägledning...

Jag är mycket skeptisk till de flesta former av pedagogik, didaktik och metodik. De skadar och förvirrar mer än de hjälper. Varje lärande och lärare med ärligt uppsåt vet, i varje läge, vad de behöver veta för att utvecklas vidare.

Klassrumsstorlek, undervisningsmetoder etc. har dessutom mer att göra med de normer, institutioner och externa mål (utöver lärande) som råder vid en viss tid och plats.

Avslutningsvis vill jag varna för en falsk dikotomi mellan att ”ge”, ”få” och ”skapa” lärande / kunskap. Konstruktivism, i bemärkelsen självdriven kunskapsbildning, fungerar inte i ett vakuum. Att ”lära ut” handlar om att designa en miljö av stimuli som möjliggör eller påskyndar den lärandes egna arbete. Därifrån är det naturligtvis långt till nidbilden av ”katederundervisning” som en förfelad tillämpning av en ”transmissionsmodell” för informationsöverföring. Och lika långt till den förhoppning bland vissa elever / studenter och föräldrar / övriga - ibland ärlig; ibland spelad - att det räcker att befinna sig i klassrummet / skolan för att översköljas med all för vidare framgång nödvändig kunskap - om bara lärarna använder ”rätt” metod.