Inkomstklyftorna vidgas i Sverige.
Jaså, brukspatron vill ha ett samhälle som "håller ihop"? Nåja, det kan man ju åstadkomma på andra sätt än (ekonomisk) jämlikhet.
"Avregleringen" kalhugger hela vårt Sverige.
Jag känner mig kluven inför Guillou, som ena stunden skriver en dylik artikel, och i nästa stund glorifierar storviltsjakt i Afrika på TV4...
Nåväl, på frågan varför marknadsliberalerna inte själva förmår att se vansinnet är mitt svar: de djupt mänskliga svagheter som gör oss alla benägna att söka bekräftelse snarare än att försöka vederlägga våra åsikter, våra önskningar; och som leder till att vi - i förlägenhet, desperation och krampaktighet - tenderar att försöka bota ont med ont.
Vad kan vara värre än att se de oerhörda negativa konsekvenserna av sina egna handlingar och viljeyttringar? Att tvingas acceptera att de är just det - och att man därmed måste ge upp en stor del av sin identitet, och leva med skammen.
Detta gäller förstås alla människor, och kan lika gärna förklara vansinne på den extrema vänsterkanten.
Varför oppositionen inte förmår bromsa skeendet? Medskyldighet, avsaknad av alternativ, indoktrinering. Men framför allt uppgivenhet: inför väljarkårens nyckfullhet; inför den globala vattenbalja där vi blott är en barkbåt på drift.
Då bortser jag förstås från den förhoppningsvis lilla men mäktiga andelen cyniker som tydligt ser konsekvenserna, och som är nöjda med dem.
29 dec. 2011
26 dec. 2011
Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?)
Det övergår mitt förstånd varför skolan ska betala för att låta ett dominerande teknikföretag övertyga oss om att vi måste köpa deras produkter.
Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)
I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.
Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.
Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.
Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.
---
Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.
Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"
Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?
Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".
Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.
Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)
Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.
Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.
Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...
Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!
(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)
Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.
Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner. De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.
Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt knep: högt tempo.)
Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!
Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.
Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)
Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.
Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.
(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)
Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.
(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)
Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.
(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)
En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!
Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.
(Men de som inte tar den, då?)
En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.
(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)
Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.
---
En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?
(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)
OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.
(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)
Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.
(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)
Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...
(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)
Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!
---
Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.
Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).
De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.
Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.
Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.
Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.
Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?
Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.
Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.
Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)
I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.
Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.
Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.
Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.
---
Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.
Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"
Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?
Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".
Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.
Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)
Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.
Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.
Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...
Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!
(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)
Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.
Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner. De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.
Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt knep: högt tempo.)
Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!
Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.
Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)
Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.
Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.
(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)
Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.
(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)
Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.
(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)
En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!
Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.
(Men de som inte tar den, då?)
En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.
(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)
Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.
---
En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?
(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)
OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.
(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)
Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.
(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)
Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...
(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)
Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!
---
Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.
Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).
De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.
Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.
Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.
Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.
Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?
Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.
Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.
Pinker vs. Lakoff: Metaforer och politik
Pinker argumenterar övertygande för att metaforer i sig inte är de mest grundläggande byggstenarna i mänskligt resonerande. Snarare bör metaforernas allmänna förekomst ses som en konsekvens av att vårt språk kontinuerligt formas runt ett litet antal grundläggande begrepp (tid, rum, kraft, orsak-verkan) som i sin tur utgör de symboler och procedurer som manipuleras av vårt kognitiva maskineri.
Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.
Så långt, så väl.
Men sedan händer något:
Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.
Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.
Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)
Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.
Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.
Kapitalism.
Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.
Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.
Det är inte våra metaforer som bestämmer hur vi uppfattar världen; tvärtom: det är (hur vi uppfattar) världen omkring oss som formar vårt språk, och därmed ger upphov till metaforer.
Så långt, så väl.
Men sedan händer något:
A realist interpretation of conceptual metaphor casts a different light on the application of metaphor and framing to politics. True to his cognitive theory, Lakoff states that "frames trump facts" in the mind of citizens, and that the dominant frames are imposed by those in power to serve their interests. It's a condescending and cynical theory of politics, implying that average people are indiscriminately gullible and that political debate cannot and should not be about the actual merits of policies and people.
[...]
But isn't it undeniable that beliefs and decisions are affected by how the facts are framed? Yes, but that is not necessarily irrational. Different ways of framing a situation may be equally consistent with the facts being described [...] but they make different commitments about other facts [...]
In other cases, different frames pick out the same facts but are consistent with different policies.[...] One can engage these framings by disputing the implied generalizations [...] As with all metaphors, we can evaluate the merits of rival framings by asking which aspects we ought to ignore.
People certainly are affected by framing, as we know from centuries of commentary on the arts of rhetoric and persuasion. And metaphors [...] are an essential tool of rhetoric, ordinary communication, and thought itself. But this doesn't mean that people are enslaved by their metaphors or that the choice of metaphor is a matter of taste or indoctrination. [...] Different metaphors can frame the same situation for the same reason that different words can describe the same object [...] Like other generalizations, metaphors can be tested on their predictions and scrutinized on their merits, including their fidelity to the structure of the world.
(s. 259-261)
Samtidigt som Pinker här arbetar hårt för att visa sin självständighet visavi metaforer, lyckas han förmedla just hur kraftfulla de är. Lakoffs ord - frames trump facts - genljuder, likt kommendörens förmaning av Don Giovanni.
Frihet. Frihet att förhålla sig självständig. Självständig gentemot kultur och politik; psykologiska och samhälleliga krafter; andra människor.
Förnuft. Tron att det egna förnuftet förmår övervinna varje chimär, varje illusion; se igenom ideologisk dimma; se tingen i sig. Och en from förhoppning om att denna förmåga även kan utsträckas till andra. (I så motto liknar Pinker faktiskt Chomsky, som är märkligt förvånad över sina medmänniskors tillkortakommanden.)
Demokrati. I denna uttunnade form. Demokrati som ett emblem, snarare än en verksam kraft. Ett alibi för status quo, snarare än en uppfordran till ifrågasättande och handling.
Liberalism. Varje människas rätt till salighet. Varje människas självklara förmåga att på egen hand uppnå salighet. Det oproblematiska i allas samtidiga, icke ömsesidigt uteslutande, salighet.
Kapitalism.
...do frames really always trump facts? Lakoff's evidence is that people don't realize that they are actually better off with higher taxes... But if that is a fact, it has to be demonstrated the old-fashioned way, as an argument backed with numbers - and in the face of people's perception, not entirely deluded, that some portion of their federal taxes goes to ... bureaucratic waste...
(s. 259-260, min kursivering)
Man kan undra hur en sådan demonstration skulle komma till stånd.
Pinker talar en hel del om kuhnska paradigm, men verkar inte ha slagits av tanken att han själv verkar inom ett sådant. Vilket skulle bevisas.
11 dec. 2011
Eagleton om Marx, eller: Why Americans Don't Drive Stick
Några lösryckta citat ur "Varför Marx hade rätt" av Terry Eagleton.
Översättning: Maria Åsard.
Handlingar som vi utför enligt vår egen fria vilja påverkar oss ofta i slutändan som främmande krafter.
(s. 56)
Sanningen är att det förflutna inte är verkligare än framtiden, även om det känns så.
(s. 71)
Det ingår i den tragiska visionen att ständigt stirra det värsta i ansiktet, men att höja sig över det just genom själva stirrandet.
(s. 77)
Döden [...] är artens grymma seger över individen.
(s. 81)
På samma sätt som vi måste börja tänka på subjektet som en sorts praktik, så måste vi börja tänka på den objektiva världen som ett resultat av den mänskliga praktiken.
(s. 122)
I ordets absoluta betydelse är pacifismen grovt omoralisk.
(s. 165)
Den faustiska drömmen om obegränsade framsteg i en materiell värld [...] är en vision som i hemlighet inte kan tåla det materiella för att det blockerar vår väg till evigheten. [...] Postmodernismen och pionjärandan är två sidor av samma mynt. Ingendera kan acceptera att det är våra begränsningar som gör oss till dem vi är ...
(s. 203)
Översättning: Maria Åsard.
10 dec. 2011
Att lära av de bästa
Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi presenterar "Att lära av de bästa" - om svensk skola i ett internationellt forskningsperspektiv.
Bättre än mycket annat. Men några grova missar:
Givet utgångspunkten att den viktigaste faktorn för resultaten är "vad som händer i klassrummet" är det märkligt tyst om vad eleverna gör och inte gör, och varför. Det är detta som är pudelns kärna. Men samtidigt en (politiskt) blind fläck. Och om man börjar nysta i den änden är man snart tillbaks till de bakomliggande orsaker som sorterats bort som mindre viktiga i "indicie-kedjan".
Bättre än mycket annat. Men några grova missar:
- Att faktorer som huvudmannaskap, klasstorlek, decentralisering m.fl inte framstår som de enskilt största förklaringarna till en nedåtgående trend, betyder inte att de kan ignoreras.
- Individ- och gruppnivå hålls inte isär.
- Bakomliggande orsaker (ekonomiska, ideologiska, socio-kulturella) tappas bort.
Givet utgångspunkten att den viktigaste faktorn för resultaten är "vad som händer i klassrummet" är det märkligt tyst om vad eleverna gör och inte gör, och varför. Det är detta som är pudelns kärna. Men samtidigt en (politiskt) blind fläck. Och om man börjar nysta i den änden är man snart tillbaks till de bakomliggande orsaker som sorterats bort som mindre viktiga i "indicie-kedjan".
5 dec. 2011
Skitskolan
Hej, Natanael
Jag (lärare) tittade på "Världens bästa skitskola" häromdagen. Och blev snart besviken - igen. Jag ville gärna tro att SVT nu skulle revanschera sig efter den spekulativa och populistiska serien "Klass 9A", men icke. I stället höll programmet ungefär samma låga nivå som "Debatt" som samtidigt sändes på grannkanalen.
Man verkar vara mer intresserade av att röra upp känslor än att reda ut tankar. Det handlar om underhållning, snarare än saklig information, offentligt samtal, konstruktiv debatt. Ja, underhållning: Känslan av rättfärdig indignation är svåremotståndlig, vilket exploateras samvetslöst. Sensationsjournalistik! Värre än så, eftersom ämnet är så viktigt och forumet så inflytelserikt: Desinformation. Mediemissbruk. Ansvarslöst.
Om man är mån om sin journalistiska integritet bör man börja med att skaffa sig själv en välgrundad, realistisk och bred uppfattning om hur en god skola, en god utbildning ser ut, och redogöra för den. Sedan bör man själv ta ställning till vilka hinder som finns för förverkligandet, samt hur och i vilken grad dessa kan och bör övervinnas. Därefter bör man söka upp de människor som verkligen kan och har funderat (längre än de flesta) på dessa frågor och låta dem komma till tals.
Men programmet - i likhet med det mesta i dagens s.k. skoldebatt - gör något helt annat: Hoppar från tuva till tuva. Presenterar lösryckt och "körsbärsplockad" data. Sticker ivrigt fram en mikrofon till vem som helst som kan vräka ur sig något dräpande. "Oroväckande observationer", som det heter i programpresentationen.
Man är inte trovärdig i sin kritik om man inte presenterar genomtänkta alternativ; om man inte tar ett steg tillbaka och funderar över i vilket större sammanhang (ekonomiskt, socialt, kulturellt, ideologiskt, historiskt...) verksamheten försiggår och förändras. Om man inte funderar över - och själv kommer fram till trovärdiga svar på - frågor som varför så många lärare uppenbarligen är så dåliga nuförtiden, och framför allt: varför det har blivit så populärt att påstå just detta.
Vänligen,
/Björn
Jag (lärare) tittade på "Världens bästa skitskola" häromdagen. Och blev snart besviken - igen. Jag ville gärna tro att SVT nu skulle revanschera sig efter den spekulativa och populistiska serien "Klass 9A", men icke. I stället höll programmet ungefär samma låga nivå som "Debatt" som samtidigt sändes på grannkanalen.
Man verkar vara mer intresserade av att röra upp känslor än att reda ut tankar. Det handlar om underhållning, snarare än saklig information, offentligt samtal, konstruktiv debatt. Ja, underhållning: Känslan av rättfärdig indignation är svåremotståndlig, vilket exploateras samvetslöst. Sensationsjournalistik! Värre än så, eftersom ämnet är så viktigt och forumet så inflytelserikt: Desinformation. Mediemissbruk. Ansvarslöst.
Om man är mån om sin journalistiska integritet bör man börja med att skaffa sig själv en välgrundad, realistisk och bred uppfattning om hur en god skola, en god utbildning ser ut, och redogöra för den. Sedan bör man själv ta ställning till vilka hinder som finns för förverkligandet, samt hur och i vilken grad dessa kan och bör övervinnas. Därefter bör man söka upp de människor som verkligen kan och har funderat (längre än de flesta) på dessa frågor och låta dem komma till tals.
Men programmet - i likhet med det mesta i dagens s.k. skoldebatt - gör något helt annat: Hoppar från tuva till tuva. Presenterar lösryckt och "körsbärsplockad" data. Sticker ivrigt fram en mikrofon till vem som helst som kan vräka ur sig något dräpande. "Oroväckande observationer", som det heter i programpresentationen.
Man är inte trovärdig i sin kritik om man inte presenterar genomtänkta alternativ; om man inte tar ett steg tillbaka och funderar över i vilket större sammanhang (ekonomiskt, socialt, kulturellt, ideologiskt, historiskt...) verksamheten försiggår och förändras. Om man inte funderar över - och själv kommer fram till trovärdiga svar på - frågor som varför så många lärare uppenbarligen är så dåliga nuförtiden, och framför allt: varför det har blivit så populärt att påstå just detta.
Vänligen,
/Björn
3 dec. 2011
Betygsinflation och tydliga krav
Tittade nyss på Björklunds presentation av åtgärder för att minska betygsinflation.
Bl.a. sägs de nya ämnesplanerna och kunskapskraven vara betydligt tydligare än förut - för att minska tolkningsutrymme och variation.
Detta väcker åter en fundering som jag burit på sedan jag började arbeta med det nya bedömningssystemet (GY11):
Är kraven verkligen tydligare? Eller handlar det kanske om en annan, men relaterad fråga:
Är det innehållskännedom eller förmågor som ska behandlas och bedömas?
I ämnesplanen för matematik står det centrala innehåll som ska behandlas under kurserna förvisso tydligt specificerat. Men i kunskapskraven används följande formulering:
Citatet ovan utgör den inledande frasen i samtliga kunskapskrav - allt som följer därpå bestäms till stor del av (avsaknaden av) just dessa mått-attribut*.
Man skulle kunna hävda att eftersom utvecklandet och bedömningen av kunskapskravens förmågor sker utifrån det centrala innehållet, så kommer detta med nödvändighet att leda till och kräva innehållskännedom. Men inget tycks hindra läraren från att välja ut endast ett fåtal begrepp och procedurer i sin bedömning av elevernas kunskaper (efter att ha informerat eleverna).
Man skulle också kunna hävda att det nationella provet, NP, ska vara vägledande. Och eftersom uppgifterna i NP täcker in hela det centrala innehållet följer med nödvändighet att kännedom om detta innehåll krävs för att kunna uppvisa de eftersökta förmågorna. Men detta resonemang innehåller flera tveksamheter.
Kort sagt saknas klart uttryckta krav på innehållskännedom.
Och så var det där här med förmågor... De förmågor som man sedan länge försökt vaska fram i högskoleproven. Förmågor som abstrakta fenomen; neutrala, möjliga att åtskilja från varje kontext, separera från ett konkret stoff. Förmågor som varje individ förutsätts eller sägs besitta eller vara i stånd att utveckla i samma utsträckning; att fylla sin tabula rasa med, allt efter behag. Förmågor som lyfter individen ur sin sociala, kulturella och biologiska miljö: konstituerar den naiva universalismens agent. Förmågor som ideal valuta på en idealiserad marknad; avskalade alla specifika tillämpningar, alla fixerade värdeomdömen.
--
* I slutet av första stycket används även formuleringen "I arbetet hanterar eleven några/flera [...] procedurer".
Bl.a. sägs de nya ämnesplanerna och kunskapskraven vara betydligt tydligare än förut - för att minska tolkningsutrymme och variation.
Detta väcker åter en fundering som jag burit på sedan jag började arbeta med det nya bedömningssystemet (GY11):
Är kraven verkligen tydligare? Eller handlar det kanske om en annan, men relaterad fråga:
Är det innehållskännedom eller förmågor som ska behandlas och bedömas?
I ämnesplanen för matematik står det centrala innehåll som ska behandlas under kurserna förvisso tydligt specificerat. Men i kunskapskraven används följande formulering:
Eleven kan översiktligt/utförligt beskriva innebörden av centrala begrepp...Notera den frapperande avsaknaden av attribut! Inget sägs här om vilka eller hur många av de centrala begreppen som eleven ska kunna beskriva.
Citatet ovan utgör den inledande frasen i samtliga kunskapskrav - allt som följer därpå bestäms till stor del av (avsaknaden av) just dessa mått-attribut*.
Man skulle kunna hävda att eftersom utvecklandet och bedömningen av kunskapskravens förmågor sker utifrån det centrala innehållet, så kommer detta med nödvändighet att leda till och kräva innehållskännedom. Men inget tycks hindra läraren från att välja ut endast ett fåtal begrepp och procedurer i sin bedömning av elevernas kunskaper (efter att ha informerat eleverna).
Man skulle också kunna hävda att det nationella provet, NP, ska vara vägledande. Och eftersom uppgifterna i NP täcker in hela det centrala innehållet följer med nödvändighet att kännedom om detta innehåll krävs för att kunna uppvisa de eftersökta förmågorna. Men detta resonemang innehåller flera tveksamheter.
Kort sagt saknas klart uttryckta krav på innehållskännedom.
Och så var det där här med förmågor... De förmågor som man sedan länge försökt vaska fram i högskoleproven. Förmågor som abstrakta fenomen; neutrala, möjliga att åtskilja från varje kontext, separera från ett konkret stoff. Förmågor som varje individ förutsätts eller sägs besitta eller vara i stånd att utveckla i samma utsträckning; att fylla sin tabula rasa med, allt efter behag. Förmågor som lyfter individen ur sin sociala, kulturella och biologiska miljö: konstituerar den naiva universalismens agent. Förmågor som ideal valuta på en idealiserad marknad; avskalade alla specifika tillämpningar, alla fixerade värdeomdömen.
--
* I slutet av första stycket används även formuleringen "I arbetet hanterar eleven några/flera [...] procedurer".
27 nov. 2011
I Brygge
Recension av filmen "In Bruges"
Betyg: 4 (av 6)
The Good
Snygg produktion och bra regi. Mycket snyggt foto. Goda skådespelarinsatser, särskilt av Farrell. Kvick och dråplig dialog och fungerande situationskomik. Ett brett persongalleri med flera intressanta, skruvade men hyfsat trovärdiga karaktärer. Håller intresset uppe till slutet och bjuder på underhållning på vägen dit.
The Not So Good
Manuset går delvis på rutin och innehåller många klichéer. (Inte minst slutscenen är ju så förutsägbar att den nästan blir oförutsägbar!) Med lite distans är handlingen endast en stomme för de enskilda scenerna, replikerna. Och det räcker liksom inte hela vägen, särskilt eftersom inte alla scener står för sig själva. Sens moralen - att man ska stå för sina principer - blir ju minst sagt parodisk, med tanke på *vilka* principer som efterlevs (uppenbarligen är *de* inte så viktiga.)
Jag stör mig på gangsterrromantiken; fascinationen över sociopater; pulp fiction-våldet (inklusive det faktum att folk tar alldeles för god tid på sig att dö); den absurda och godtyckliga moralen och hederskoderna. Inte nog med att det är sååå uttjatat - budskapet är dessutom (nästan alltid) oklart och tveksamt; och för mig personligen är det rent motbjudande. (Ja, jag hatar "Sopranos", t.ex., både som underhållning och som samhällsfenomen.)
Och att Brygge med självklarhet skulle utgöra varje självrespekterande tuffings hatobjekt, ja kanske t.o.m. helvetet på jorden - det blir snabbt ganska fånigt. Snart framstår själva namnet, "Bruges", som det enda skälet till denna märkliga orts-fobi. Det är fånigt. Särskilt mot slutet, när Ray uppenbarligen funnit sig tillrätta ganska bra, men ändå tvingas älta manuskriptets tomma snack om det hatade "Bruuuuusscchh".
Mitt tips: "Midnight Run" med Robert de Niro och Charles Grodin.
Betyg: 4 (av 6)
The Good
Snygg produktion och bra regi. Mycket snyggt foto. Goda skådespelarinsatser, särskilt av Farrell. Kvick och dråplig dialog och fungerande situationskomik. Ett brett persongalleri med flera intressanta, skruvade men hyfsat trovärdiga karaktärer. Håller intresset uppe till slutet och bjuder på underhållning på vägen dit.
The Not So Good
Manuset går delvis på rutin och innehåller många klichéer. (Inte minst slutscenen är ju så förutsägbar att den nästan blir oförutsägbar!) Med lite distans är handlingen endast en stomme för de enskilda scenerna, replikerna. Och det räcker liksom inte hela vägen, särskilt eftersom inte alla scener står för sig själva. Sens moralen - att man ska stå för sina principer - blir ju minst sagt parodisk, med tanke på *vilka* principer som efterlevs (uppenbarligen är *de* inte så viktiga.)
Jag stör mig på gangsterrromantiken; fascinationen över sociopater; pulp fiction-våldet (inklusive det faktum att folk tar alldeles för god tid på sig att dö); den absurda och godtyckliga moralen och hederskoderna. Inte nog med att det är sååå uttjatat - budskapet är dessutom (nästan alltid) oklart och tveksamt; och för mig personligen är det rent motbjudande. (Ja, jag hatar "Sopranos", t.ex., både som underhållning och som samhällsfenomen.)
Och att Brygge med självklarhet skulle utgöra varje självrespekterande tuffings hatobjekt, ja kanske t.o.m. helvetet på jorden - det blir snabbt ganska fånigt. Snart framstår själva namnet, "Bruges", som det enda skälet till denna märkliga orts-fobi. Det är fånigt. Särskilt mot slutet, när Ray uppenbarligen funnit sig tillrätta ganska bra, men ändå tvingas älta manuskriptets tomma snack om det hatade "Bruuuuusscchh".
Mitt tips: "Midnight Run" med Robert de Niro och Charles Grodin.
Sagan om jättarna och glastaket
Kommentar till Olle Häggströms text, Kunskap på gott och ont.
Ja du, Olle, nog är vi lika, alltid! Din text väcker flera halvslumrande tankemönster till liv: mönster som har följt mig genom livet.
I den mardrömslika fantasivärld där många av min barn- och ungdoms (tvångsmässiga) tanke-experiment försiggick, ingick bl.a. en form av utslagningstävling (lite à la Robinson m.fl), arrangerad av de onda men gudalika jättar som höll mänskligheten gisslan i underjorden. Det gällde att vara smart(ast) för att klara sig. Men samtidigt fick man inte visa sina medmänniskor att man var - eller snarare *kände sig* - smartare än någon annan.
Framförallt kunde man inte visa *jättarna* att man trodde sig ha klurat ut hur man skulle klara sig vid något enskilt tillfälle; eller, mer generellt, att man trodde sig smartare än de flesta av ens medtävlare och att man därmed trodde sig kunna stanna kvar i tävlingen ganska länge. (De som åkte ut gick något horribelt öde till mötes, ungefär i stil med att bli nedkastad i ökenmonstrets håla för att där spendera 1000 år i dennes matsmältningssystem...)
Inte heller i denna alternativa värld var kunskap / medvetenhet en självklar frälsning: Det som å ena sidan höll dig vid liv var å andra sidan också det som alienerade dig; från dina medmänniskor och från dina mest basala livsvillkor.
En metafor, ett grekiskt drama, en jungiansk arketyp.
Och inför jättarna var det ju hybris som var den stora faran. Detta ständiga balanserande mellan självförakt och stolthet; mellan straff och belöning.
Framförallt - och paradoxalt - ledde den strikta stratifieringen av "smartness" (kunskap / medvetandenivå) till en gryende insikt om den egna kunskapens relativitet, det egna medvetandets godtyckliga horisont.
Jag kunde tydligt se att jag låg bättre till än många av mina medtävlare. De myllrade omkring i väntan på utslagning: uppfattade inte vad jag uppfattade, såg inte det jag såg. Men fanns det då inga allvarliga konkurrenter? Varför upptäckte jag sällan sådana? De måste ju finnas där. Och hur såg de då mig? Vad såg de, som jag *inte* såg? Vad tänkte de om sina chanser?
Och jättarna, slutligen... Om min begränsade men dock insikt i mina egna begränsningar - om mitt eget medvetandes glastak (tanken svindlar ännu) - faktiskt var en konsekvens och en del av min högre medvetandenivå, relativt myllret... borde då inte en ännu högre medvetandenivå leda till än större ödmjukhet, snarare än självtillräcklighet?
Fast ödmjukheten kanske bara vändes inåt. Åt sidan. Uppåt. Inte nedåt. Nej, riktade man blicken nedåt blev resultatet snarare frustration. Vrede över all denna *avsaknad* av självkritik, *trots* tilltagande dumhet, allt snävare medvetandehorisonter. Var det detta som drev jättarna att utyttja sin (relativa?) omnipotens till att arrangera dessa oändliga gladiatorspel?
Fanns det kanske också jättarnas jättar, som i sin tur plågade dem? Kanske plågade de oss, så som de själva blev plågade - med en ack så bitterljuv smak i munnen. (Som den jag själv hade när jag slog familjens hund. Kunde inte låta bli. Behövde det. Hatade det. Hatade mig själv för det.)
---
Kommer också tänka på upplevelsemaskinen, och mina återkommande samtal med Martin och Klas. (Och jag antar här att Nozick också behandlar en klassisk hjärntvättsmaskin.)
Om du nu ligger där i det ljumma vattnet, berövad sinnesintryck, sondmatad, drogad, hypnotiserad. Med ett flin på läpparna. Drömmer angenäma drömmar. Mår hur bra som helst. I 70 år (eller mer). Vad har du då för skäl att stiga upp, att stänga av?
Som jag ser det: knappast något. (Men Martin hoppar ut.)
Och om någon tillfälligt stänger av maskinen, låter dig kvickna till, och sedan frågar om du vill komma ut? (Nu hoppar Klas ut.)
(Kan vi definiera utilitarismens nytta / lycka som integralen av de känslointryck du upplever momentant, över en hel livstid?)
Men om jag står utanför tanken. Vill jag då lägga mig i den? (Och här kommer vi äntligen tillbaka till din text, Olle)
Nej.
Jag vill, borde säga ja, men kan inte.
Jag faller här till föga för Mats och Klas argument (ingen integral). Och för mina egna, om det existentialistiska hjältedådet. Något slags "mervärde" - ack så svårt att definiera, utan att det blir banalt. Utan att det, någonstans, blir godtyckligt. Relativt. Relativt vad då?
Jag konstaterar att jag är programmerad att söka högsta möjliga medvetandetillstånd. Men också att jag är dessutom är programmerad att betrakta just mitt medvetandetillstånd (i varje enskilt ögonblick) som det högsta jag verkligen *kan* tänka mig (utan att tillgripa tomma ord).
Och den där lilla tveksamheten, då? Den där glimten av det egna glastaket. Som lockar mig att (kanske korrekt) dra slutsatsen att jag ligger i täten. Men som också lockar mig att tro att jag lyckats bryta mot de programmerade reglerna...
Ju mer jag tror mig bryta mot reglerna, desto mer följer jag ju just dessa regler...
12 nov. 2011
Autentisk konst
Romeo och Julia-körens "uppsättning" av Decamerone fick mig att tänka på Adorno och hans idéer om det autentiska konstverket. Själv nämner han ju Mahlers posthorn, men det gör - ärligt talat - inget för mig. Körens meta-teater, däremot, får precis den effekt som jag antar att Adorno är ute efter: en "skevhet" som skapar distans, lämnar en "glipa", både mot vardagen - "verkligheten", konsten och verket självt.
(Eller är det bara jag som är en ovan och lättroad teaterbesökare...)
(Eller är det bara jag som är en ovan och lättroad teaterbesökare...)
2 nov. 2011
Morgondagen är här - igen
Kommunen fortsätter sitt hjärntvättsprogram.* Denna gång kommer visdomen inte von oben; i stället är det verksamheterna själva som för(e)ställer sig för varandra, tävlar om vem som kan visa upp flest och mest politiskt korrekta floskler.
Jag hamnar bl.a. framför en grupp uppenbart engagerade (och helt säkert mycket kompetenta) undersköterskor. De beskriver hur de använder metoden PDSA (Plan, Do, Study, Act) för att ständigt utveckla äldrevården - utan att det kostar något extra, förstås. Det finns flera korn av sanning i deras utgångspunkter, men någonstans på vägen urartar det hela till absurditet: Saker som borde vara självklara förvandlas till fantastiska framgångshistorier, blåses upp till orimliga proportioner.
Denna "professionalisering", dessa desperata försök till... förment intellektualisering. Det handlar inte bara om förflackning - det finns en halvt medveten strategi där bakom...
Och så Barn- och utbildningsförvaltningen, med sitt "Alla ska lyckas". En slogan som förstås går att motivera på olika sätt, men som först och främst är just detta: en slogan. Som kan förnyas med jämna mellanrum, generera obegränsat med mer-arbete till ingen egentlig nytta. Ett "ständigt pågående förbättringsarbete" ska genomföras. Allt ska bli bättre hela tiden. Det finns inga gränser - det pekar den senaste forskningen entydigt på! (Och du är väl ingen bakåtsträvare?)
Och hur kommer vi vidare? Jo, vi måste sätta upp tydliga, mätbara mål (SMART: Specified, Measurable, Attainable, Relevant, Time-bound) - inte bara för sådant som är lätt att mäta kvantitativt, som betyg, socio-ekonomiska faktorer - utan för allt annat också: trivsel, välmående, värderingar, önskemål, intressen, förhoppningar, drömmar... (Har vi inte varit här förut?)
"Vi går nu ut med en stor enkät till kommunmedborgarna, där vi ber dem tala om hur de ser på skolans uppgift." Och sen då?
Det är ju knappast så att målen för utbildning, barnomsorg och äldrevård har förändrats. Det är inte rocket science, precis. Men det är detta vi ska tro. Inte ifrågasätta. Om något, får vi gärna käbbla om hur målen bör förändras - morgondagen är ju här, framtiden!
Det handlar om att komplicera det enkla för att dra uppmärksamheten ifrån ekonomiska realiteter och överväganden. Från ideologiskt ödesdigra val och icke-val, och deras konsekvenser.
Malin Rönnblom beskriver i Fronesis (36/37, s. 27-28) den nyliberala styrningstekniken, vilken bl.a. har som konsekvens (syfte) att göra det ointressant att utsätta ideologierna för kritisk granskning - "makten att definiera 'det goda samhället' har blivit en del av en nyliberal styrningsrationalitet där ekonomiska modeller tillämpas på alla samhällsområden som om de vore självklara mått på framgång. Denna styrningsrationalitet tar sig olika uttryck, men ett centralt exempel är styrning som revision. Som Nikolas Rose uttrycker det: 'Revision är kontroll av kontrollen'. Ständiga krav på mätbara mål och indikatorer, utvärderingar och självvärderingar, förändrar både politikens innehåll och dess mål - inte minst genom att avpolitisera den."
I samma tidskrift efterlyser Anders Johansson (s. 21) det dialektiska kritiska tänkandet: "efterfrågan på enkla svar, tydliga ställningstaganden, identitetsbekräftelse och lösningar som överensstämmer med det rådande är stor - det är svårt att stå emot. Och om man gör det, står emot förenklingskravet, så finns det alltid någon annan som levererar det gångbara tyckandet."
Kravet att uppge illusionerna om sitt läge är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna.
---
* Förra gången fann jag mig tvungen att censurera mina betraktelser hårt, men de är tillgängliga i oförkortat skick för personligt bruk.
Jag hamnar bl.a. framför en grupp uppenbart engagerade (och helt säkert mycket kompetenta) undersköterskor. De beskriver hur de använder metoden PDSA (Plan, Do, Study, Act) för att ständigt utveckla äldrevården - utan att det kostar något extra, förstås. Det finns flera korn av sanning i deras utgångspunkter, men någonstans på vägen urartar det hela till absurditet: Saker som borde vara självklara förvandlas till fantastiska framgångshistorier, blåses upp till orimliga proportioner.
Denna "professionalisering", dessa desperata försök till... förment intellektualisering. Det handlar inte bara om förflackning - det finns en halvt medveten strategi där bakom...
Och så Barn- och utbildningsförvaltningen, med sitt "Alla ska lyckas". En slogan som förstås går att motivera på olika sätt, men som först och främst är just detta: en slogan. Som kan förnyas med jämna mellanrum, generera obegränsat med mer-arbete till ingen egentlig nytta. Ett "ständigt pågående förbättringsarbete" ska genomföras. Allt ska bli bättre hela tiden. Det finns inga gränser - det pekar den senaste forskningen entydigt på! (Och du är väl ingen bakåtsträvare?)
Och hur kommer vi vidare? Jo, vi måste sätta upp tydliga, mätbara mål (SMART: Specified, Measurable, Attainable, Relevant, Time-bound) - inte bara för sådant som är lätt att mäta kvantitativt, som betyg, socio-ekonomiska faktorer - utan för allt annat också: trivsel, välmående, värderingar, önskemål, intressen, förhoppningar, drömmar... (Har vi inte varit här förut?)
"Vi går nu ut med en stor enkät till kommunmedborgarna, där vi ber dem tala om hur de ser på skolans uppgift." Och sen då?
Det är ju knappast så att målen för utbildning, barnomsorg och äldrevård har förändrats. Det är inte rocket science, precis. Men det är detta vi ska tro. Inte ifrågasätta. Om något, får vi gärna käbbla om hur målen bör förändras - morgondagen är ju här, framtiden!
Det handlar om att komplicera det enkla för att dra uppmärksamheten ifrån ekonomiska realiteter och överväganden. Från ideologiskt ödesdigra val och icke-val, och deras konsekvenser.
Malin Rönnblom beskriver i Fronesis (36/37, s. 27-28) den nyliberala styrningstekniken, vilken bl.a. har som konsekvens (syfte) att göra det ointressant att utsätta ideologierna för kritisk granskning - "makten att definiera 'det goda samhället' har blivit en del av en nyliberal styrningsrationalitet där ekonomiska modeller tillämpas på alla samhällsområden som om de vore självklara mått på framgång. Denna styrningsrationalitet tar sig olika uttryck, men ett centralt exempel är styrning som revision. Som Nikolas Rose uttrycker det: 'Revision är kontroll av kontrollen'. Ständiga krav på mätbara mål och indikatorer, utvärderingar och självvärderingar, förändrar både politikens innehåll och dess mål - inte minst genom att avpolitisera den."
I samma tidskrift efterlyser Anders Johansson (s. 21) det dialektiska kritiska tänkandet: "efterfrågan på enkla svar, tydliga ställningstaganden, identitetsbekräftelse och lösningar som överensstämmer med det rådande är stor - det är svårt att stå emot. Och om man gör det, står emot förenklingskravet, så finns det alltid någon annan som levererar det gångbara tyckandet."
Kravet att uppge illusionerna om sitt läge är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna.
---
* Förra gången fann jag mig tvungen att censurera mina betraktelser hårt, men de är tillgängliga i oförkortat skick för personligt bruk.
19 juni 2011
TV4
TV4 är propagandamaskinen som talar om för dig att du är värd all lyx du kan omge dig med - utan dåligt samvete. Och du kan och kommer att få det ännu bättre - om du bara köper en lott (alla kan bli vinnare!). Du är en fantastiskt god människa, som konsumerar lydigt och ägnar dig åt "marknadsdriven välgörenhet".
TV4 bjuder in dig - i egenskap av klädsamt privilegierad världsmedborgare - till månatliga galor, där du tillsammans med "alla andra" kan vältra dig i ditt eget bröd *och* din osjälviska sympati med grannens död - samtidigt.
TV4 fördummar dig och får dig att acceptera - nej, tro på nödvändigheten av - glidningen från redaktionellt innehåll till infotainment styrd helt av mer eller mindre dolda särintressen.
TV4 berättar för dig att du inte behöver ifrågasätta vare sig vapenindustri, banker, storföretag, hamburge-kedjor eller lokala skojare - tvärtom: det bästa du kan göra för de mindre bemedlade, såväl i närheten som långt borta, är att *inte* ifrågasätta.
TV4 visar dig att du är, eller kan bli, en del av "aristokratin", och att det ligger i ditt intresse att vara lojal mot det kapitalistiska systemet. TV4 dämpar din revolutionära glöd genom visa dig att allt är bra, och att det som ännu inte är bra *kommer* att bli bra - bara du inte reser dig upp i båten.
TV4 övertygar dig om att en ständig ökning av din "levnadsstandard" *inte* är tillfällig, utan en naturlag starkare än klimatförändringar, miljöförstöring och peak oil.
TV4 får dig att känna mer samhörighet med upp-spacklade och utstyrda kändisar, halv-kändisar och pseudo-kändisar än med verkliga människor i din närhet.
TV4 målar upp en stereotyp att antingen känna igen sig i eller aspirera på; och en ledargrupp av sådana stereotyper. Bjuder in dig till en gemenskap som du inte vågar stå utanför.
TV4 bjuder, mellan reklampauserna, på allt mer smaklösa skådespel ägnade både att förströ och dig och att sänka dina pretentioner. TV4 luckrar upp, dövar och likriktar dina moraliska instinkter.
TV4 matar dig med känslor och myter. Förför dig. Förstör dig.
TV4 bjuder in dig - i egenskap av klädsamt privilegierad världsmedborgare - till månatliga galor, där du tillsammans med "alla andra" kan vältra dig i ditt eget bröd *och* din osjälviska sympati med grannens död - samtidigt.
TV4 fördummar dig och får dig att acceptera - nej, tro på nödvändigheten av - glidningen från redaktionellt innehåll till infotainment styrd helt av mer eller mindre dolda särintressen.
TV4 berättar för dig att du inte behöver ifrågasätta vare sig vapenindustri, banker, storföretag, hamburge-kedjor eller lokala skojare - tvärtom: det bästa du kan göra för de mindre bemedlade, såväl i närheten som långt borta, är att *inte* ifrågasätta.
TV4 visar dig att du är, eller kan bli, en del av "aristokratin", och att det ligger i ditt intresse att vara lojal mot det kapitalistiska systemet. TV4 dämpar din revolutionära glöd genom visa dig att allt är bra, och att det som ännu inte är bra *kommer* att bli bra - bara du inte reser dig upp i båten.
TV4 övertygar dig om att en ständig ökning av din "levnadsstandard" *inte* är tillfällig, utan en naturlag starkare än klimatförändringar, miljöförstöring och peak oil.
TV4 får dig att känna mer samhörighet med upp-spacklade och utstyrda kändisar, halv-kändisar och pseudo-kändisar än med verkliga människor i din närhet.
TV4 målar upp en stereotyp att antingen känna igen sig i eller aspirera på; och en ledargrupp av sådana stereotyper. Bjuder in dig till en gemenskap som du inte vågar stå utanför.
TV4 bjuder, mellan reklampauserna, på allt mer smaklösa skådespel ägnade både att förströ och dig och att sänka dina pretentioner. TV4 luckrar upp, dövar och likriktar dina moraliska instinkter.
TV4 matar dig med känslor och myter. Förför dig. Förstör dig.
18 juni 2011
Arbetar-aristokratins drömfabrik
Läser om Lenins begrepp arbetar-aristokrati och känner att det förklarar exakt varför jag alltid har hatat TV4.
I ett tidigare kapitel beskriver Liedman fascismens blandning av vansinne och smartness, ungefär på samma sätt som Eco beskriver Berlusconis Italien. Även detta utgör en nyckel till dagens svenska medielandskap. Jämför med filmen "Videocracy", som likt sin kusin och pseudo-namne "Idiocracy", tycks visa ett otänkbart överdrivet framtids-scenario, men vars förutsägelser, år för år, infrias i takt med människors sociala töjning - även i Sverige. Känslor, myter, lärosatser, skådespel och absurdism... Och ingen - inte ens ledarna - vet (eller är intresserade av att veta) var gränserna går.
Kalla mig foliehatt, men jag kan inte låta bli att se framför mig hur allt detta medvetet planerades i slutet av 80-talet, tillsammans med en mängd andra långsiktiga åtgärder. Mycket riktigt var det bl.a. "revisionister" i form av högersinnade socialdemokrater som låg bakom (eller tillät) dessa att träda i kraft.
Och nu tittar vi på Postkodmiljonären, allihop. Jag mår illa
Gentemot revisionisterna hävdar Lenin att de förbättringar, som arbetarna till äventyrs kan ha fått i vissa kapitalistiska länder, är tillfälliga och att de framför allt tjänar till att att dämpa arbetarnas revolutionära glöd och att få dem lojala mot den kapitalistiska staten. Lenin menar också att en särskild arbetar-aristokrati håller på att bildas - dvs. en typ av arbetare som genom löner och andra förmåner snarare känner samhörighet med sitt lands bourgeoisi än med det internationella proletariatet. Denna grupp gör anspråk på att vara hela proletariatets ledargrupp, och den får givetvis stöd av bourgeoisin och därmed av den nationella statsapparaten.
Sven-Eric Liedman (2005), Från Platon till kriget mot terrorismen, Bonniers.
I ett tidigare kapitel beskriver Liedman fascismens blandning av vansinne och smartness, ungefär på samma sätt som Eco beskriver Berlusconis Italien. Även detta utgör en nyckel till dagens svenska medielandskap. Jämför med filmen "Videocracy", som likt sin kusin och pseudo-namne "Idiocracy", tycks visa ett otänkbart överdrivet framtids-scenario, men vars förutsägelser, år för år, infrias i takt med människors sociala töjning - även i Sverige. Känslor, myter, lärosatser, skådespel och absurdism... Och ingen - inte ens ledarna - vet (eller är intresserade av att veta) var gränserna går.
Kalla mig foliehatt, men jag kan inte låta bli att se framför mig hur allt detta medvetet planerades i slutet av 80-talet, tillsammans med en mängd andra långsiktiga åtgärder. Mycket riktigt var det bl.a. "revisionister" i form av högersinnade socialdemokrater som låg bakom (eller tillät) dessa att träda i kraft.
Och nu tittar vi på Postkodmiljonären, allihop. Jag mår illa
13 maj 2011
Ständigt denne Hume
En anledning till att kunskap om "är" inte verkar övertygande som en väg (av flera) mot "bör" är att vi uppenbarligen är dåliga på att använda det vi redan vet om "är" för att gemensamt komma överens om - och efterleva - lämpliga "bör"-satser.
Rorty et als reaktion på (eller utnyttjande av) detta är att det inte är någon idé att försöka (alt. att påstå att man med gott samvete kan strunta i det).
Harris m.fl., å andra sidan, verkar vilja tro att lösningen endast handlar om mer kunskap. Detta (bl.a.) lämnar honom vidöppen för kritik om naivitet - alltså både befogad och obefogad sådan.
Chomsky är märkligt kluven i frågan enär han dels talar sokratiskt om människans outnyttjade kompetens men samtidigt verkar omfatta en tragisk vision.
Rorty et als reaktion på (eller utnyttjande av) detta är att det inte är någon idé att försöka (alt. att påstå att man med gott samvete kan strunta i det).
Harris m.fl., å andra sidan, verkar vilja tro att lösningen endast handlar om mer kunskap. Detta (bl.a.) lämnar honom vidöppen för kritik om naivitet - alltså både befogad och obefogad sådan.
Chomsky är märkligt kluven i frågan enär han dels talar sokratiskt om människans outnyttjade kompetens men samtidigt verkar omfatta en tragisk vision.
12 maj 2011
Det dåliga samvetets sopberg
Nu har det uppenbarligen gått så långt att en organisation kan få en "grön" utmärkelse för att den låter sätta upp några batteriholkar - utan att det spelar någon roll hur stor andel av de förbrukade batterierna som faktiskt hamnar där.
Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.
Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)
Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?
Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.
Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.
Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)
Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?
Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.
3 maj 2011
Enögd tillbakablick
I stället för att ge en distanserad bild av ett närliggande förflutet, framstod dokumentären Censuren - en thriller i sig själv som ett tydligt tidsdokument...
Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.
Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"
Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.
Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"
2 maj 2011
Att skala en sparris
Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...
Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.
Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.
Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.
Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]
Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.
Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.
Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.
Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]
29 apr. 2011
Hellre lutheran!
Vännen Martin levererade följande moralfilosofiska citat av Simon Blackburn:
Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -
Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.
Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).
Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.
Hellre lutheran än skrupelfri!
---
* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse
Turen kan göra mer än dygden för att ändra den väg våra liv tar. Ändå är människor märkvärdigt ovilliga att medge detta; vi envisas med att ta ansvar, som framgår av arvsyndens myt. Tydligen är vi hellre skyldiga än har otur.Jag håller förstås med om de inledande två satserna. Men sedan tycks ett felslut följa...
Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -
Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.
Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).
Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.
Hellre lutheran än skrupelfri!
---
* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse
28 apr. 2011
Denna skola
Intressenterna i den (ständigt) aktuella skoldebatten kan kanske delas upp i en fyrfältare med FAKTAKUNSKAPER --- FLEXIBILITET längs en axel, och FÖRUTSÄTTNING --- PRIORITET längs den andra.
De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:
(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.
(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.
(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.
Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).
Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.
Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?
De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:
(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.
(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.
(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.
Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).
Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.
Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?
21 apr. 2011
Sôphrosynê
Jag misstänker att jag inte skulle komma så bra överens med Åke Frändberg. Likväl står denne för det mest minnesvärda citatet ur senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/11):
Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.
Och den undflyende känslan av förödmjukelse.
Rättslikhet är ett värde eftersom otillbörlig diskriminering kränker ett liv i mänsklig värdighet. Att otillbörligt diskriminera en människa är att förringa, förödmjuka och förnedra henne. George Simenon, en man som mer än de flesta borrat i det mänskliga själslivet, säger drastiskt men rakt på sak: "On peut faire tout à un homme, même le tuer, mais pas l'humilier" (G. Simenon, À la recherche de l'homme nu, 1976, s.14).
Ett liv i mänsklig värdighet betraktar jag som ett grundvärde, med vars hjälp vi kan rättfärdiga rättslikhetsvärdet. Men vad menar jag då med ett liv i mänsklig värdighet och varför är detta värdefullt?
Dessa båda frågor kan, som jag ser det, inte besvaras var och en för sig utan blott tillsammans, och skälet för detta är att idén om ett liv i mänsklig värdighet vilar på en vad jag nästan är frestad att kalla estetisk människouppfattning - bilden av en människa som lever ett liv i mänsklig värdighet är något vackert i sig.
Denna bild är mångskiftande till sin karaktär. Den visar en människa som möter andra å ena sidan utan undergivenhet och inställsamhet och å andra sidan utan förringande och uppblåsthet - den självständiga, fria, mogna människan med självaktning (inte självtillräcklighet), som inte slavar under oket av mänskliga eller gudomliga förtryckare. Det är skönheten i denna bild, om man har förmåga att se den, som gör den till ett ideal och till en dygd, som man bör försöka integrera med sin personlighet. De gamla grekerna kallade denna dygd sôphrosynê (besinning), som sattes i kontrast till hybris (högmod, förmätenhet och arrogans).
Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.
Och den undflyende känslan av förödmjukelse.
14 apr. 2011
Födelsedagen
Satt nyss på exakt samma plats och gjorde exakt samma sak som för drygt 30 år sedan:
Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.
Med pirr i magen.
Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.
Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.
Det äldre blickade tillbaka och förundrades.
Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.
Svindlande.
Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.
Med pirr i magen.
Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.
Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.
Det äldre blickade tillbaka och förundrades.
Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.
Svindlande.
21 feb. 2011
16 feb. 2011
11 feb. 2011
Medvetandet: Addendum
Ett försök till svar på två kommentarer.
Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?
Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.
Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?
Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.
Neocortex-myten är populär.
Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.
Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?
Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".
Vad menas med att icke medvetna organismer har qualia? Menas icke självmedvetna organismer?
Ja, icke självmedvetna. "Medvetande" utan prefixet "själv-" ter sig något lättare att definiera i strikt funktionella termer, och nu var det ju det "svåra" problemet som stod i fokus. Därmed inte sagt att qualia i sig är lättare att förklara hos en "endast medveten" organism än hos en självmedveten sådan.
Uttryckt på ett annat sätt: Givet att qualia kan funktionaliseras, återstår att förklara känslan av och fascinationen över (den upplevda) förmågan att distansera sig från sig själv. Detta är "själv"-et i självmedvetande. Metvetande utan självmedvetande är då kognition och qualia (i någon viss grad) utan upplevd förmåga till självdistans (vilket jag tycker verkar vara ett hållbart koncept). Kanske är en gorilla, en hund, en kanin, en korp eller en makrill medveten (endast) i denna bemärkelse?
Var gränserna dras mellan icke medvetna, medvetna och självmedvetna organismer är en annan fråga (och jag tror att det måste handla om mycket diffusa, ja närmast godtyckliga, gränsdragningar i ett kvantitativt spektrum)... Men mitt resonemang är inte beroende av ett svar. Jag utgår inte ifrån att endast människan är självmedveten, utan ifrån det svagare antagandet att (graden av) självmedvetande är korrelerat med antalet återkopplingar och minnesspår.
Neocortex-myten är populär.
Varför ordet "myt"? Så vitt jag förstår (men jag kan ha fel) är det ett faktum att den mänskliga hjärnan utmärks av neocortex omfattning; och av ett stort antal återkopplingsbanor i neocortex och mellan neocortex och inre / tidigare delar av hjärnan. Givet (en sympatisk inställning till) mitt försök till en strikt funktionell / kognitivistisk / komputationell förklaringsmodell tycks detta utgöra en högst rimlig utgångspunkt.
Och "populär"? Tja, att återkopplingsbanor just nu studeras intensivt inom neurobiologin är, så vitt jag förstår, ett faktum. Att detta skulle vara missriktat eller fruktlöst (vilket ordet "myt" kan tänkas implicera) kan jag inte hålla med om (oavsett förklaringsmodell). När det gäller val av förklaringsmodell -- eller, för den delen, tilltro till någon modells förklaringskraft -- är min erfarenhet att det (fortfarande) är relativt få människor som bekänner sig till ett strikt funktionellt perspektiv. Om dessa på senare tid har blivit några fler -- är det ett problem (vilket, återigen, ordet "myt" kan tänkas implicera)? I så fall, för vem, och varför?
Till sist: Jag är varken neurobiolog eller filosof, utan blott en halvbakad och avdankad kognitionsvetare utan närmare kontakt med det aktuella forskningsläget. Jag tog mig friheten att konstruera en -- det medges -- till synes "tvärsäker" text, för att på anmodan så koncist som möjligt förmedla min spontana ansats till problemet, och kanske också en illustration av hur detta problem ter sig ur ett funktionellt perspektiv. Notera den inledande ironin: "Inga problem".
Medvetandet förklarat
En vän bad mig förklara medvetandet. Inga problem.
Jo, så här är det:
Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.
Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).
Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.
Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.
Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...
Jo, så här är det:
Medvetandet "förklaras" av tre komponenter: 1) Minne; 2) Återkopplingsslingor; och 3) Qualia.
Ur ett kognitivistiskt perspektiv *är* det vi kallar medvetande automatisk och kontinuerlig revidering och retrospektiv inspektion av tidigare minnesspår. Vår *uppfattning* av och om medvetandet -- känslan av psykologisk permanens, stablitet, enhet, unicitet och koherens -- är, eller springer ur, de qualia som därmed genereras (tillsammans med de "strikt funktionella qualia", enligt nedan, som även organismer utan medvetande (?) har utrustats med).
Den senaste neuropsykologiska forskningen fokuserar just på de återkopplingsslingor - både i och från / till neocortex - som är så framträdande och unika för människan.
Återstår att förklara qualia. Jag är övertygad om att de - åtminstone i teorin - går att funktionalisera. Något annat vore märkligt, och ryms inte i en materialistisk och evolutionär förklaringsmodell och världsuppfattning. Ansatsen måste vara att de är kommunikativa "genvägar", alltså att de i vissa situationer (mer) effektivt förmedlar information i ett distribuerat beräkningsmaskineri.
Möjligen kan någon komponent (säg, "toppen") av qualia vara (rent) epifenomenal. Det skulle innebära att devisen "en hjärncell för mycket" implicerar att då qualia kombineras med ett strikt funktionellt "medvetande" enligt ovan (redan det alltså specifikt för människan) uppstår en helt ny spelplan för fortsatt evolution av psyket, där den dittills strikt funktionella kognitiva apparaturen (inklusive qualia) - alltså den intentionala agenten - nu måste navigera *både* omvärlden (med hjälp av interna representationer) *och* den rent epifenomenala "inre" världen. Kanske ett fall av "ett steg bakåt och ? steg framåt"...
23 jan. 2011
Mera ljus
Om man är en okunnig drömmare av förut omtalat slag, som, uppfylld av längtan efter något okänt, dväljes i en omgivning, vilken icke förstår en, men som nöjer sig med trånga vardagsförhållanden, på vilka en annan för länge sedan blivit uppledsen; - om man är en sådan person, och en vacker dag, sedan man börjat läsa, finner sig vara en själsfrände till sådana män som en Goethe, en Schiller, en Geijer eller en Tegnér - visserligen en mycket, mycket obetydlig frände, men likväl i besittning av någon gnista från den ande, vilken besjälat mänsklighetens ljusa förtrupper - så finns det säkert ingen himmel skönare än den, i vilken man då känner sig vara. Det är en upphöjelse, vilken ingen mäktar fatta, som icke erfarit den. Den kan icke beskrivas, men man får kanske en aning om den, ifall man besinnar, att den oftast skygge drömmaren lidit mycket av sin olikhet med alla andra, och att han känt en ensamhet, som berövat honom tron på sig själv.
Karl Johan Gabrielsson (1887), Mera Ljus. Några ord till arbetareklassen om självundervisning. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.
17 jan. 2011
Om det akademiska studium
En student, som icke känt behovet av övertygelse och icke strävat att vinna densamma, han har aldrig studerat, han vet då icke, vad akademiskt studium är, och har även såsom student blott varit en skolpojke. Omständigheterna kunna väl, efter det han lämnat universitetet, driva honom till allvarligare studier, men detta inträffar sällan, och vad som förlorat är kan dessutom icke återvinnas. Mången har till sin skada erfarit detta, och man träffar, ehuru sällsynt, dessa män, vilkas strävanden man icke kan neka sin aktning, men vilka genom en bristande bildning vid universitetet i sina studier kastas hit och dit, och som, emedan en upphöjdare självkänsla inger dem avsmak för den blott tanklösa slentrianen, icke heller duga för det verksamma livet i samhället.
Johan Vilhelm Snellman (1840), Om det akademiska studium. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.
16 jan. 2011
Wright vs. Dennett
Dennett för fram några av mina egna förbehåll mot "The Evolution of God" (som, trots allt, är en intressant och i många avseenden vettig bok); sammanfattar kompatibilismen i "Frihet, skuld, ansvar" och - får man anta - hans egen bok "Freedom Evolves". Och sedan börjar herrarna bli ordentligt oense när samtalet kommer in på medvetandet.
11 jan. 2011
The Evolution of God: preliminära tankar (halvvägs)
Under min läsning av Robert Wrights "The Evolution of God" har jag kommit att bli alltmer frustrerad. Jag försöker klarlägga skälen till detta. Anteckningar (i affekt) följer:
Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.
Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).
Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.
Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)
Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...
Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.
Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!
Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)
Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:
Critique of Crisis Theory
...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.
Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.
Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.
Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.
(!)
...och sedan blir han Buddhist.
Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!
Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...
Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.
Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).
Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.
Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)
Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...
Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.
Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!
Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)
Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:
Critique of Crisis Theory
...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.
Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.
Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.
Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.
(!)
...och sedan blir han Buddhist.
Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!
Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...
9 jan. 2011
Stammens religion
Åttio sidor in i Robert Wrights The Evolution of God dämpas min entusiasm något: jag saknar - ännu - en förklaringsmodell.
Wright delar in antropologer som studerar religion i "marxister" (d.v.s. cyniker) och funktionalister. De förra talar om prästerskap och ledare som egoistiska demagoger, medan de senare talar om smarta (eller genom kulturell evolution överlevande) strateger i konkurrens med både interna rivaler och fientliga stammar.
Jag hade velat se ytterligare en ansats, längre bort från cynismen, som vi kan kalla kodad visdom.
Denna ansats räknar med "funktionella" men också med "altruistiska" eller "ekologiska" bevekelsegrunder för religiöst färgade samhällsnormer och incitament för deras efterlevnad; tillsammans med både långsiktiga och pragmatiska insikter i socialpsykologi.
De "onödiga" polynesiska ritualerna vid kanotbygge skulle t.ex. kunna innesluta både kunskap och handling inriktad på ett långsiktigt hållbart fiske. Olika former av tabu skulle på samma sätt kunna stävja långsiktigt destruktiv egoism och maktkamper.
Ur detta perspektiv medför religiösa företeelser auktoritet att ingjuta självbehärskning för kollektivets bästa, och att inskärpa långsiktigt gynnsamma beteenden som annars ej nöjaktigt låter sig motiveras för samtliga enskilda individer. Ackumulerad livsvisdom - med nödvändig uppbackning.
Ett sådant synsätt medför också att Wrights diskussion om (själv-)bedrägeri måste kompletteras: Antingen är shamanen en beräknande charlatan eller gör hans falska övertygelse honom till en godtrogen kugge i det sociala maskineriet - eller är han en självuppoffrande "skådespelare" som förvaltar och förmedlar kulturens framgångsrecept.
Vägen mot framtiden
Den övergripande intentionen med både avglobaliserings- och livsmedelssuveränitetsparadigmet är att tänka bortom den snävt effektivitetsorienterade ekonomin, vars huvudkriterium består av att till varje pris minska styckkostnaden, utan hänsyn till de negativa sociala och ekologiska konsekvenser som dessa processer medför. En verkligt effektiv ekonomisk förvaltning skulle snarare stärka solidariteten i samhället genom att göra marknadsmekanismerna underordnade värderingar som rättvisa, jämlikhet och gemenskap och genom att utvidga sfären för det demokratiska beslutsfattandet. Med Karl Polanyis ord handlar livsmedelssuveränitet och avglobalisering i grund och botten om att "återinbädda" [reembed] ekonomin i samhället, istället för att godta ett samhälle som dikteras av ekonomin.
Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 168-169.
7 jan. 2011
Matkrigen
Bondejordbrukets försvarare menar att det är det kapitalistiska industrijordbruket med dess förödande destabilisering och omvandling av mark, natur och sociala relationer som är huvudorsaken till dagens matkris. Enligt denna uppfattning utgör det industrialiserade jordbruket en återvändsgränd både socialt och miljömässigt. Ur kapitalets synvinkel är mat, foder och agrobränslen utbytbara investerings-områden, där vinstnivåerna kommer att avgöra var pengarna hamnar. Att tillgodose de verkliga behoven hos den globala befolkningsmajoriteten är en målsättning av sekundär betydelse, om den över huvud taget tas med i beräkningen. För det kapitalistiska jordbrukets kritiker är det just denna omvandling av verkliga relationer till abstrakta utbytesrelationer - en process som ibland kallas för varufiering - som utgör huvudorsaken till krisen i det samtida försörjningssystemet.
Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 23-24.
Mer exakt: Befolkningstillväxt är nödvändig för fortsatt kapitaltillväxt och proletarisering, och alltså "av intresse", om än sekundärt. Vad som över huvud taget inte tas med i beräkningen är just den ökande befolkningens behov.
2 jan. 2011
Högre utbildning
”Tusentals ungdomar stängs ute från studier i Sverige” (Jan Eliasson i DN, 2/1 2011)
Jag förstår inte hur det kan vara ett principiellt "problem" att erbjuda någonting gratis som andra tar betalt för. Det är precis vad staten - vi - ska göra. "Svarta börs-handel" är inte ett starkt argument emot detta: Man skulle väl knappast ställa in en gratiskonsert p.g.a. risken att besökare blev pålurade T-shirts och annan "merchandise" utanför portarna (eller, för att göra analogin starkare, sittplatsbiljetter som man "bara måste ha" - trots att hela arenan utgörs av ståplatser).
Denna "risk" kvarstår dessutom även om man måste betala inträde.
(Tror man på marknadskonkurrens torde högkvalitativa gratistjänster snarare tvinga ned priserna på andra håll.)
Finansieringssystemet är förvisso ordentligt sönder sedan snart två decennier, men det är ett lika stort problem även utan utländska studenter. Vi måste kunna hålla isär kvalitet och kvantitet. Man kan inte sätta upp tvingande kvantitetsmål för demografiska egenskaper - minst av allt högre utbildning (nivåindelade strävansmål hade varit något rimligare). Detta är emellertid precis vad som gjorts: av sossarna i ett missriktat försök att tvinga fram akademisk jämlikhet; av borgarna för att kunna skylta med tom statistik (och blir man inte akademiker kan man ju åtminstone bli entrepenör).
Jag tror på höga och tydliga antagnings- och examinationskrav; en (mycket) frikostig finansiering, frikopplad från genomströmningssiffror; och en nivåindelad högre utbildning som ger goda möjligheter att avancera.
Möjligen kan jag också tänka mig förtur för svenska medborgare vid antagning, i de fall vi helt enkelt inte har tillräckliga (personella) möjligheter att erbjuda högsta kvalitet för alla kvalificerade sökanden på populära utbildningar.
Jag kan tänka mig att detta sammantaget leder till en god cirkel där inte bara utländska studenter, utan även utländska forskare och lärare söker sig till Sverige.
Snacka om en "win-win situation".
På tal om stipendier, förresten: De är en synnerligen usel form av en nästan alltid lika usel idé om "välgörenhet":
(a) de är i första hand ett sätt att ge *givaren* gott samvete;
(b) de är godtyckligt villkorade, både till storlek och inriktning;
(c) de försätter mottagaren i en förödmjukande beroendeställning;
(d) de används för dold styrning; och
(e) de kan dras in utan tillfredsställande motivering men med bibehållen "god vilja".
Jämför pensionsreformen...
Jag förstår inte hur det kan vara ett principiellt "problem" att erbjuda någonting gratis som andra tar betalt för. Det är precis vad staten - vi - ska göra. "Svarta börs-handel" är inte ett starkt argument emot detta: Man skulle väl knappast ställa in en gratiskonsert p.g.a. risken att besökare blev pålurade T-shirts och annan "merchandise" utanför portarna (eller, för att göra analogin starkare, sittplatsbiljetter som man "bara måste ha" - trots att hela arenan utgörs av ståplatser).
Denna "risk" kvarstår dessutom även om man måste betala inträde.
(Tror man på marknadskonkurrens torde högkvalitativa gratistjänster snarare tvinga ned priserna på andra håll.)
Finansieringssystemet är förvisso ordentligt sönder sedan snart två decennier, men det är ett lika stort problem även utan utländska studenter. Vi måste kunna hålla isär kvalitet och kvantitet. Man kan inte sätta upp tvingande kvantitetsmål för demografiska egenskaper - minst av allt högre utbildning (nivåindelade strävansmål hade varit något rimligare). Detta är emellertid precis vad som gjorts: av sossarna i ett missriktat försök att tvinga fram akademisk jämlikhet; av borgarna för att kunna skylta med tom statistik (och blir man inte akademiker kan man ju åtminstone bli entrepenör).
Jag tror på höga och tydliga antagnings- och examinationskrav; en (mycket) frikostig finansiering, frikopplad från genomströmningssiffror; och en nivåindelad högre utbildning som ger goda möjligheter att avancera.
Möjligen kan jag också tänka mig förtur för svenska medborgare vid antagning, i de fall vi helt enkelt inte har tillräckliga (personella) möjligheter att erbjuda högsta kvalitet för alla kvalificerade sökanden på populära utbildningar.
Jag kan tänka mig att detta sammantaget leder till en god cirkel där inte bara utländska studenter, utan även utländska forskare och lärare söker sig till Sverige.
Snacka om en "win-win situation".
På tal om stipendier, förresten: De är en synnerligen usel form av en nästan alltid lika usel idé om "välgörenhet":
(a) de är i första hand ett sätt att ge *givaren* gott samvete;
(b) de är godtyckligt villkorade, både till storlek och inriktning;
(c) de försätter mottagaren i en förödmjukande beroendeställning;
(d) de används för dold styrning; och
(e) de kan dras in utan tillfredsställande motivering men med bibehållen "god vilja".
Jämför pensionsreformen...
1 jan. 2011
Frihet och ansvar: Ond tro
Som en pendang till mitt förra inlägg om antologin Vad innebär det att vara demokrat? kommer här ett lätt retuscherat och relativt fristående utdrag ur en (hittills) censurerad text. Det var Zizeks artikel som fick fördämningarna att brista...
Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:
...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.
Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande. Två så positivt laddade ord: tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka.
Personligen finner jag det uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.
Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och (post)modernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...
Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den moderna samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.
"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.
Vad som växte fram som en tanke om varje människas möjligheter har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)
Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:
I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:
"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs?
En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).
Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).
Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar. [Exempel raderade]
I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.
När man pressar sådana människor på en konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.
När man pressar sådana människor på en konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.
Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)
Vad innebär det att vara demokrat?
Valda stycken ur antologin Vad innebär det att vara demokrat?, Tankekraft, 2010. Översättning: Marcel Mangold.
---
Badiou menar att Platon var mer än en reaktionär aristokrat: Han insåg att demokratin - såsom den utvecklades i Grekland - inte var den slutgiltiga lösningen på "dilemmat" kommunism kontra fascism. Jag tolkar Badious text som ett stöd för mina käpphästar om egoism och förträngning, och om behovet av (någon form av) självbehärskning.
Badiou, via Platon, påminner också om den ofrånkomliga (?) mänskliga driften att inordna sig i "vi"- och "dem"-grupper. Evolutionsbiologen Reichholf, i sin bok Därför vill vi vinna, verkar inte erbjuda några positiva framtidsutsikter då han hävdar att kulturen - med sin potential att lösgöra sig från biologin - snarare förstärker denna tendens, "den enes död är den andres bröd".
(Hela texten, nio sidor, är fantastisk!)
---
Och jag kommer att tänka på Dilsa Demirbag-Sten...
Om vi idag upplever att regerandets och ekonomins förkrossande herravälde över en folklig suveränitet som successivt tömts på allt meningsinnehåll, så beror detta kanske på att de västerländska demokratierna håller på att betala priset för ett filosofiskt arv som de accepterade utan att granska. Missförståndet att uppfatta regerandet som en enkel verkställande makt är en av de villfarelser som har haft de mest vittgående konsekvenserna i den västerländska politiska historien. Det har lett till ett tillstånd där de politiska reflektionerna kring moderniteten villar bort sig bakom tomma abstraktioner som lagen, allmänviljan och folksuveräniteten, och därmed lämnar obesvarad den i alla hänseenden avgörande frågan om regerandet och dess artikulering i förhållande till suveränen.
Giorgio Agamben, Inledande kommentar till demokratibegreppet, s. 15.
---
I korthet: av konstaterandet att demokraternas "värld" inte på något sätt är "allas" värld följer redan att demokratin, i egenskap av emblem och väktare vid murarna innanför vilka dess lilla värld njuter och tror sig leva, förenar en konservativ oligarki vars enda (ofta krigiska) funktion är att under det tillskansade namnet "värld" bevara det som enbart är territoriet för dess animaliska liv. [...]
Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.
Alain Badiou, Det demokratiska emblemet, s. 20-21.
Badiou menar att Platon var mer än en reaktionär aristokrat: Han insåg att demokratin - såsom den utvecklades i Grekland - inte var den slutgiltiga lösningen på "dilemmat" kommunism kontra fascism. Jag tolkar Badious text som ett stöd för mina käpphästar om egoism och förträngning, och om behovet av (någon form av) självbehärskning.
Badiou, via Platon, påminner också om den ofrånkomliga (?) mänskliga driften att inordna sig i "vi"- och "dem"-grupper. Evolutionsbiologen Reichholf, i sin bok Därför vill vi vinna, verkar inte erbjuda några positiva framtidsutsikter då han hävdar att kulturen - med sin potential att lösgöra sig från biologin - snarare förstärker denna tendens, "den enes död är den andres bröd".
(Hela texten, nio sidor, är fantastisk!)
---
Rädslan för massorna och passionen för ordningen, sådan är trots allt den liberala ideologins kärna, för vilken demokratin i slutänden är föga mer än än lösnäsan på marknadens despotism och dess "icke snedvridna" konkurrens.
Daniel Bensaïd, Den permanenta skandalen, s. 29.
Och jag kommer att tänka på Dilsa Demirbag-Sten...
---
Vilka historiska bevis eller filosofiska hjälpmedel tillåter oss idag att hävda att människor, som Dostojevskij formulerade det, "hellre vill ha frihet än bröd?". Det senaste århundradets lärdomar visar snarare att när människor i väst har tvingats välja mellan marknadens förförelser, den disciplinära maktens normer och den osäkerhet som genereras av en alltmer gränslös och oordnad mänsklig geografi, så har majoriteten kommit att föredra att moralisera, konsumera, anpassa sig, njuta av överdåd och lyda påbud framför att göra sig till sina egna livs upphovsmän.
Wendy Brown, "Numera är vi alla demokrater...", s. 61, 65.
Eller kanske: "Hej, TV4!"
---
Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål - avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. - Utsatt, existerande.
Jean-Luc Nancy, Ändlig och oändlig demokrati, s. 84.
---
Nej, för mig är demokratin inte ett ideal, eftersom jag ... alltid utgår från ... att jämlikheten är en förutsättning och inte ett mål som ska uppnås. Det jag försöker säga är att demokrati i betydelsen folkmakt, makten hos de som inte har någon särskild titel i namn av vilken de kan utöva makt, utgör själva grunden som gör politiken tänkbar. Om makten tillfaller de kunnigaste, de starkaste eller de rikaste, är det inte längre fråga om politik.
Jacques Rancière, Demokratierna mot demokratin, s. 89.
---
I Europa år 2008 ser den tysta majoriteten, "det största antalet", hur dess tystnad lika självsäkert översätts av den styrande eliten. Skillnaden är att denna tystnad numera tvingas vara evig, emedan demokratin uppfattas som ett röstlöst samtycke. Situationen är sådan att de som är berövade politisk röst bekvämt slår sig till ro i tron att "styrbarhet" [governability] - ett begrepp som lanserades på bred front under 1990-talet - gynnar alla, trots att det i själva verket innebär att makten koncentreras hos de mäktigaste och rikaste klasserna.Det som kallas "representativ demokrati" - som i vår tid påstås bestå av fria val, fria politiska partier, en fri press och givetvis den fria marknaden - är i själva verket en oligarkisk form: representationen utövas av en minoritet som beviljas ansvar för de gemensamma angelägenheterna i egenskap av intendenter eller förvaltare. Alla dagens "avancerade industriella demokratier" är i själva verket oligarkiska demokratier: de representerar segern för en dynamisk oligarki, en världsregering som centreras kring stora rikedomar, men som också har förmågan att skapa konsensus och legitimitet genom politiska val som, genom att begränsa spännvidden av alternativ, i praktiken skyddar medel- och överklassens inflytande.
Kristin Ross, Demokrati till salu, s. 98, 107.
Intendenter var det, ja...
---
Kanske är det detta som är så oroande med dagens Kina: misstanken att dess version av auktoritär kapitalism inte bara är en rest från vårt förgångna - en repetition av den process av kapitalistisk ackumulation som pågick från 1500-talet till 1700-talet i Europa - utan ett tecken på vad som komma skall. Tänk om den "brutala kombinationen av den asiatiska piskan och den europeiska börshandeln" (för att använda Trotskijs karaktärisering av Tsarryssland) visar sig vara mer ekonomiskt effektiv än den liberala kapitalismen? Tänk om detta tyder på att demokratin, såsom vi uppfattar den, inte länge är ett villkor och en motivations-faktor för ekonomisk utveckling, utan snarare ett hinder? [...]Vad är då gudomligt våld? Formellt kan man definiera dess plats mycket exakt. Badiou har redan tydliggjort det konstitutiva överskott som representationen utgör i förhållande till de representerade: på Lagens nivå representerar statens Makt bara medborgarnas intressen, etc.; den tjänar dem; är ansvarig inför dem och är själv underställd deras kontroll. På överjagets underjordiska nivå ser vi emellertid hur det offentliga budskapet om ansvar och så vidare kompletteras med det obscena budskapet om en villkorslös maktutövning: lagarna binder mig i själva verket inte, jag kan göra dig vad jag vill, jag kan behandla dig som skyldig om jag bestämmer mig för det, jag kan förgöra dig om jag påstår så... Detta obscena överskott är en nödvändig beståndsdel i föreställningen om suveränitet - asymmetrin är strukturell, det vill säga lagen kan enbart upprätthålla sin auktoritet om undersåtarna i lagen uppfattar ekot av den obscena och villkorslösa självhävdelsen. Folkets "gudomliga våld" utgör korrelatet till detta maktens överskott: den är dess motpart, den tar sikte på detta överskott och undergräver det.
Slavoj Zizek, Från demokrati till gudomligt våld, s. 117, 126-127.
Och jag som var så förtjust i den förnuftiga kontraktsmodell för den juridiska makten som Pauen och Roth lägger fram i boken Frihet, ansvar, skuld...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)