Att skala en sparris

Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...

Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.

Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.

Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.

Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]