Autentisk konst

Romeo och Julia-körens "uppsättning" av Decamerone fick mig att tänka på Adorno och hans idéer om det autentiska konstverket. Själv nämner han ju Mahlers posthorn, men det gör - ärligt talat - inget för mig. Körens meta-teater, däremot, får precis den effekt som jag antar att Adorno är ute efter: en "skevhet" som skapar distans, lämnar en "glipa", både mot vardagen - "verkligheten", konsten och verket självt.

(Eller är det bara jag som är en ovan och lättroad teaterbesökare...)