Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

26 dec. 2011

Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?)

Det övergår mitt förstånd varför skolan ska betala för att låta ett dominerande teknikföretag övertyga oss om att vi måste köpa deras produkter.

Hur kommer en sådan situation till stånd, kan man fråga sig. Jo, som ett resultat av den Heliga Upphandlingen, förstås. En upphandling som, enligt regelverket, måste generera maximal bang for the buck. Utifrån någon skala - mindre noga vilken. (Jämför matbespisningen, t.ex.)

I det här fallet har förvaltningen lyckats (nej, sett sig tvungna) att byta leverantör inom kommunens s.k. 1-1-satsning (en dator till varje elev). En ny aktör har nämligen dykt upp. En aktör vars produkter och tjänster ger ett större mervärde, som det heter.

Detta mervärde består av periodiska inspirationsdagar. Vi får alltså inte bara hårdvara, utan även know-how. Leverantören vill minsann inte bara sälja grejor; de är också måna om att grejorna verkligen kommer till nytta.

Inspirationsdagarna består av föreläsningar och seminarier: omvärldsanalyser, framgångsberättelser, tips och tricks. Tre till fyra heldagar per år, för kommunens samtliga lärare, ingår i priset.

Fast det är ju exklusive lönekostnaderna, då... Kommunen satsar hårt: Vi får inte bara Framtidsdagar och fortbildningsdagar utan nu även Inspirationsdagar.

---

Jag bänkar mig i mörkret. På scen sitter en "f.d. elev" som säger sig vara tacksam mot sin progressiva skola för att hon fått lära sig att tänka utanför boxen; att söka och ifrågasätta kunskap; att skapa den själv, i stället för att bli matad med den. Det accepterar hon inte. Det accepterar inte ungdomar idag, och det måste vi förstå.

Därefter tar en verksamhetschef över. Hon uppmanar entusiastiskt till verksamhetsutveckling och kvalitetsarbete, och till samarbete över kommungränserna (även grannkommunen har deltagit i upphandlingen): "Nu har vi ju tekniken!"

Och så, dagens clou: En företrädare för Apple Education, direkt via videokonferens från Kalifornien. Stephanie Hamilton. Presentationen går fort; är (medvetet?) otydlig. Många får nog intrycket att detta är en akademiker och en erkänd auktoritet. Och kvinnan utstrålar verkligen pondus och trosvisshet. Är det bara jag, eller finns där också en antydan till förbarmande över oss sent vaknade syndare?

Hur ska vi engagera och stödja dagens inlärare, inleder hon retoriskt, och jag väljer att provisoriskt tolka "vi":et välvilligt; som "vi lärare, vi som bryr oss, vi här i rummet".

Utbildning är en riskundvikande verksamhet, konstaterar hon. Därav en tradition av lågt teknik-utnyttjande.

Tidigare har vi fokuserat på verktygen i sig, snarare än vad man kan göra med dem, fortsätter hon. (Är det "vi" som i "vi lärare" eller - vilket verkar troligare - mänskligheten i stort? En retorisk glidning som genererar dåligt samvete och en vilja till bättring.)

Men nu finns äntligen förutsättningarna! Nu finns nämligen iPad och iPhone. 4. S.

Detta sagt dagar efter lanseringen av Apples senaste produktuppdatering. Med tung betoning på just denna nya version: 4S. Nu, alltså, äntligen, är vi framme! Nu, äntligen, kan vi börja fokusera på verksamheten, snarare än tekniken. Nu, när den just har kulminerat i verklig transparens och fokus på praktiken, på samhällsnyttan. Vilken makalös timing! Och vilken tur - för oss.

Jag skäms. Undrar hur hon kan behålla sin seriösa uppsyn, utan att blinka. Funderar på om det är ett utslag av cynism, arrogans eller indoktrinering. Men troligtvis är det professionalism...

Utan att blinka, var det, ja: Elevernas förväntningar - nej, krav - förändras snabbt, berättar Hamilton vidare: Skolan måste vara beredd att acceptera flexibilitet, mobilitet, föränderlighet, osäkerhet. Med mobila enheter - med OS X Lion och iCloud - kan vi äntligen infria 1700-talets upplysningsideal!

(I min retoriska analys handlar det nu om att, medelst överrumpling, få publiken att svälja det närmast otroliga, så att de sedan inte kan backa.)

Vi uppmanas att prata med eleverna: Fråga dem vad de uppskattar! Ungdomar använder tekniken med lätthet, med självklarhet, på fritiden. De undrar varför de inte får göra det i skolan också.

Eleverna kräver interaktiv teknologi - inte för att det behövs, men för att de vill. De kräver lärare som intar rollen som mentor och samarbetspartner.  De vill att skolan ska vara mer intressant, och inte så tråkig. De kräver mer valfrihet. Och de kräver verkliga problem, att få arbeta med det som känns relevant (för dem). För elever idag känns skolan som att sitta fast i ett flygplan, utan att kunna röra sig, utan elektronik. De väntar bara på att få fortsätta med sitt riktiga liv igen.

Konstaterar hon. Och jag undrar hur det blev så självklart att dessa "krav" måste hörsammas. (Retoriskt  knep: högt tempo.)

Man skulle ju kunna se det så här också: Nu har vi (Apple, alltså) lyckats sälja på nästan alla våra grejor, så nu måste ju ni också köpa dem!

Hamilton: Digital information finns nu överallt, fritt tillgänglig. Den växer explosionsartat. Och därmed förändras lärarens roll.

Men detta stämmer ju bara inte. Vare sig som en logisk konsekvens, eller som ett faktum. (Den retoriska figuren här är upprepning: har man hört något tillräckligt många gånger accepterar man det till slut.)

Vidare: Berlinmuren skulle inte ha fallit utan Bill Gates och Steve Jobs. Den arabiska våren spreds via Twitter och FaceBook.

Och: Vi måste uppmuntra eleverna till innovation, att ta risker! Förändring kräver ledarskap.

(Och härifrån uppgår retoriken i management-floskler i en salig blandning: positivt laddade ord, åberopande av (vaga) auktoriteter, halmgubbar, falska resonemang...)

Hamilton omformulerar sin inledande fråga: Hur får vi (och nu står "vi":et helt klart för Apple) lärare att omfamna ny teknik? Jo, vi påvisar att tekniken ökar engagemanget; ökar relevansen; ger uppmuntran; belönar insatser; leder till viljan att bemästra något (spel-psykologi). Datorn har tålamod: den talar aldrig om för eleven att den är korkad.

(Men den "korkade" eleven är ju den som verkligen behöver läraren, snarare än tekniken.)

Vart ska vi då, frågar Hamilton, och plockar fram den senaste pop-taxonomin: Puenteduras. Tekniken måste användas för något annat, något genuint nytt och tidigare omöjligt, om den ska upplevas som meningsfull.

(Duh! Vänta nu... vem är det som ska övertyga vem om vad här egentligen?)

En app för iPhone förvandlar aritmetikträning till spel i stället för tvång. En elev har gjort en utmärkt redovisning om Fibonnacci (med hjälp av iWork). Se där!

Eleven har kontrollen, utropar Hamilton.

(Men de som inte tar den, då?)

En lärare har gjort en film (med iMovie) som demonstrerar begreppet parabel med hjälp av en basketboll.

(Behövdes tekniken verkligen? Jo, bilderna i läroboken är ju oursäktliga, med tanke på att en iPhone har en upplösning på 8 megapixlar!)

Ja, och så fortsätter det. Men jag avrundar min rapport från Hamiltons pass här, med följande reflektion: Omhuldandet, upphöjandet av förändring är bara försäljningssnack. Modeindustri. Slit och släng. De flesta människor orkar inte ändra sig mer än ett fåtal gånger under sina liv; det är en psykologisk konstant.

---

En "omvärldsbloggare" intar scenen. Talar om att samhället förändrats snabbt med persondatorer och internet Vi lever nu i nätverkssamhället, i det postindustriella samhället. Allt går snabbare och snabbare, utan central kontroll. Hur påverkas demokratin av sociala och interaktiva medier; av ett distribuerat, kollektivt, gräsrotsperspektiv?

(Ah, denna "deltagarkultur"... Även den kidnappad av kapitalet. En sämre implementation av gamla idéer: SCB, statliga myndigheter, folkbildning.)

OECD vill att ungdomar ska utnyttja interaktiva verktyg, agera självständigt, arbeta med andra i heterogena grupper. EU:s digital agenda inför 2020 syftar till att elever ska ställa generativa frågor, reflektera, diskutera och dra normativa slutsatser.

(Öhh... ja, just det... Målet för verksamheten...)

Läraren får en vägledande roll. Skolan behandlar frågor och teman som är komplexa och konfliktfyllda. Elevernas uppgift blir att förädla information till kunskap.

(Ja, men snälla! Det är ju det vi alltid har siktat mot. Och det kräver ju mer "traditionellt" lärande (först), snarare än mindre.)

Betygssystemet har halkat efter. Det handlar fortfarande om kunskap, snarare än om förmågor: analysförmåga; kommunkativ förmåga; metakognitiv förmåga; förmåga att hantera information; begreppslig förmåga...

(Snälla, snälla!!! Nya namn på gamla företeelser - igen. "Begreppslig förmåga" är en eufemism för faktakunskap. Faktum är att "förmågor" egentligen är förhandlingsbara kunskaper.)

Och i den digitala agendan för Sverige heter det att "strategiska utmaningar ska hanteras av huvudmännen"... Jojo!

---

Företrädare för en skola i Västra Götaland pratar om hur de skapar "ett omdefinierat lärande". De vill "utbilda tågluffare - inte charter-resenärer" och säger sig inte utgå ifrån tekniken.

Vad är det vi inte kan backa ifrån, frågar de sig? Och svarar: effektivisering (beräkningskraft); att världen utanför klassrummet har blivit tillgänglig (nätverk); variation (mjukvara); motivation (medier).

De ger en mängd exempel på hur de arbetar, i olika årskurser. De visar dussintals exempel. Är sååå politiskt korrekta. Men jag kan inte se att de gör något nytt. Det där som, enligt Puentedura, skulle motivera all teknik. Faktum är att jag, med lite distans, kan se hur de går över ån efter vatten, gång på gång.

Det mesta blir teknik för teknikens skull, i ren desperation. Och det värsta är att de inte märker det själva.

Skolledarna berättar att vi måste börja med "varför", för att komma fram till "hur" och "vad". Visionen måste ägas gemensamt.

Jaha, tänker jag… I vår kommun gör vi precis tvärtom.

Och så den viktigaste frågan vi måste ställa oss: Skulle jag vilja gå på mina egna lektioner? Därmed är vi tillbaka till Stephanie Hamiltons konstaterande: Eleverna ställer (nya) krav. Hur har du tänkt tillmötesgå dem?

Jag är inte säker på att jag vill det. Jag tror tvärtom att det är mycket farligt att inta detta bakvända perspektiv.

Ask not what your school can do for you, but what you can do for your schooling.

4 kommentarer:

  1. 1. Jag tycker du är hård mot Stephanie Hamilton. Hennes roll är trots allt försäljarens, och hon är rätt bra på det. Däremot bör ju de som betalade för att vi skulle se det åtalas för trolöshet mot huvudman eller något sånt.

    2. Kommer du ens ihåg den där i mitten? Jag kan inte minnas någonting annat än att han stod och pratade med sin powerpointpresentation. (förlåt, PAGES var det visst...)

    3. Väckelsemötet på slutet var dels skrämmande, dels tankvärt, just för att de lyfte fram en hel del saker som antingen är omöjligt att genomföra, eller att de lyfte fram saker som borde göras tvärt emot allt som görs i kommunen. Dessutom var entusiasmen suspekt---tror man så mycket på någonting bör man kollas upp för hjärnskador. Bara ett tips. Jag tar inte betalt för det.

    4. Sammanfattningsvis kan vi väl se det såhär: Vi blir tvingade att gå och se på dumheter, det kan man väl förlåta, de kan inte ha varit säkra på att det var så dåligt som det var när de beställde det. Däremot borde de ha misstänkt detta. Vi snackar alltså ett slöseri med skattepengar som inte borde förekomma (det är klart, de ser ju inte det som att lärares tid skulle användas till någonting mer produktivt ändå, så det kanske inte anses som slöseri...) samt en otrolig dumhet à la "alla ska lyckas" --- ett inkompetent sätt att reta upp en hel yrkeskår med några få ord. Man undrar ju hur länge till lärare kommer ta skit... fast man är ju van...

    Hmm. Bittert. Jag tror jag släpper detta nu.

    SvaraRadera
  2. Jonathan, tror du att *hela* lärarkåren blev uppretad?

    SvaraRadera
  3. Jag blev det i alla fall. Skulle jag som lärare föreläsa för mina elever med utgångspunkten att de är inkompetenta bakåtsträvare (vilket alla föreläsare gjorde) skulle de gå hem.

    SvaraRadera