Nu har det uppenbarligen gått så långt att en organisation kan få en "grön" utmärkelse för att den låter sätta upp några batteriholkar - utan att det spelar någon roll hur stor andel av de förbrukade batterierna som faktiskt hamnar där.
Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.
Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)
Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?
Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar