Morgondagen är här - igen

Kommunen fortsätter sitt hjärntvättsprogram.* Denna gång kommer visdomen inte von oben; i stället är det verksamheterna själva som för(e)ställer sig för varandra, tävlar om vem som kan visa upp flest och mest politiskt korrekta floskler.

Jag hamnar bl.a. framför en grupp uppenbart engagerade (och helt säkert mycket kompetenta) undersköterskor. De beskriver hur de använder metoden PDSA (Plan, Do, Study, Act) för att ständigt utveckla äldrevården - utan att det kostar något extra, förstås. Det finns flera korn av sanning i deras utgångspunkter, men någonstans på vägen urartar det hela till absurditet: Saker som borde vara självklara förvandlas till fantastiska framgångshistorier, blåses upp till orimliga proportioner.

Denna "professionalisering", dessa desperata försök till... förment intellektualisering. Det handlar inte bara om förflackning - det finns en halvt medveten strategi där bakom...

Och så Barn- och utbildningsförvaltningen, med sitt "Alla ska lyckas". En slogan som förstås går att motivera på olika sätt, men som först och främst är just detta: en slogan. Som kan förnyas med jämna mellanrum, generera obegränsat med mer-arbete till ingen egentlig nytta. Ett "ständigt pågående förbättringsarbete" ska genomföras. Allt ska bli bättre hela tiden. Det finns inga gränser - det pekar den senaste forskningen entydigt på! (Och du är väl ingen bakåtsträvare?)

Och hur kommer vi vidare? Jo, vi måste sätta upp tydliga, mätbara mål (SMART: Specified, Measurable, Attainable, Relevant, Time-bound) - inte bara för sådant som är lätt att mäta kvantitativt, som betyg, socio-ekonomiska faktorer - utan för allt annat också: trivsel, välmående, värderingar, önskemål, intressen, förhoppningar, drömmar... (Har vi inte varit här förut?)

"Vi går nu ut med en stor enkät till kommunmedborgarna, där vi ber dem tala om hur de ser på skolans uppgift." Och sen då?

Det är ju knappast så att målen för utbildning, barnomsorg och äldrevård har förändrats. Det är inte rocket science, precis. Men det är detta vi ska tro. Inte ifrågasätta. Om något, får vi gärna käbbla om hur målen bör förändras - morgondagen är ju här, framtiden!

Det handlar om att komplicera det enkla för att dra uppmärksamheten ifrån ekonomiska realiteter och överväganden. Från ideologiskt ödesdigra val och icke-val, och deras konsekvenser.

Malin Rönnblom beskriver i Fronesis (36/37, s. 27-28) den nyliberala styrningstekniken, vilken bl.a. har som konsekvens (syfte) att göra det ointressant att utsätta ideologierna för kritisk granskning - "makten att definiera 'det goda samhället' har blivit en del av en nyliberal styrningsrationalitet där ekonomiska modeller tillämpas på alla samhällsområden som om de vore självklara mått på framgång. Denna styrningsrationalitet tar sig olika uttryck, men ett centralt exempel är styrning som revision. Som Nikolas Rose uttrycker det: 'Revision är kontroll av kontrollen'. Ständiga krav på mätbara mål och indikatorer, utvärderingar och självvärderingar, förändrar både politikens innehåll och dess mål - inte minst genom att avpolitisera den."

I samma tidskrift efterlyser Anders Johansson (s. 21) det dialektiska kritiska tänkandet: "efterfrågan på enkla svar, tydliga ställningstaganden, identitetsbekräftelse och lösningar som överensstämmer med det rådande är stor - det är svårt att stå emot. Och om man gör det, står emot förenklingskravet, så finns det alltid någon annan som levererar det gångbara tyckandet."

Kravet att uppge illusionerna om sitt läge är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna.

---
* Förra gången fann jag mig tvungen att censurera mina betraktelser hårt, men de är tillgängliga i oförkortat skick för personligt bruk.