- Om utbildningspolitik: Erik Svenssons perspektiv.
- Om samhällsströmningar: Kerstin Berminges diskussion av begreppet "kund".
- Om kunskapssyn: Fredrik Lindströms debatt om Selma Lagerlöf och Olle Häggströms tankar om att "lära att lära sig".
Jag vet att Olle Häggström har skrivit en mycket klargörande text om vad som hänt sedan den borgerliga regeringen 1993 förändrade finansieringen av (den högre) utbildningen, men jag hittar den inte... Tills vidare får Anders Perssons och mina egna ord, tagna ur ett annat sammanhang, duga:
Boken Coaching och handledning av grupper (Andersson & Persson, 2002) är en hybrid mellan projektredovisning och utbildningssociologisk avhandling. Det är främst de teoretiska avsnitten (kapitel 5 och 6) som tilltalar mig. Men redan i förordet fångas jag av hur väl texten fångar precis de företeelser som sedan början av 90-talet engagerat mig:
Universitets- och högskoleutbildningen är sedan ett drygt decennium mitt inne i en förvandling som kan beskrivas med ordet ”massutbildning”. Det betyder bl.a. att alltfler studenter skall utbildas med relativt sett mindre resurser. Det finns mycket som tyder på att den högre utbildningen nu håller på att bli mer ”skola” och mindre ”bildning”, mer samhällsekonomisk nytta än kunskap för kunskapens egen skull.
Det är självklart bra och kunskapsmässigt viktigt att universitetsutbildning inte är förbehållen en liten självutnämnd elit och rättvist att universitet och högskolor öppnas för grupper som traditionellt endast i mycket liten utsträckning fått förmånen att vistas där.
Men besattheten av andelar – t.ex. att 50 % av en årskull ska ha börjat läsa vid högskolan innan 25 års ålder – i en ekonomisk tillväxttävlan, är ibland den goda universitetsutbildningens fiende... Man får lätt intrycket att det är viktigare att personer kommer in i än ut ur högskolan. Målet att 50 % ska ha börjat läsa förefaller understryka det.
(Andersson & Persson, 2002, sid. 7-8, originalets kursivering)
Amen.
Men faktum är att bilden av den högre utbildningen är ännu mörkare än vad som utmålas ovan. Vad som inte framgår av citatet är att inte bara antagningsmål uppställs, utan även genomströmningsmål. Att dessa mål också uppnås (på något sätt) garanteras näst intill av de ekonomiska styrmedel som högskola och universitet nu verkar under.
Lärosäten får betalt för de studenter de tar in – och för de studenter de examinerar ut. För att ”räkna in” kostnaderna för en student krävs inte bara antagning, utan även examination. I praktiken innebär detta att ett lärosäte, för sin överlevnad, måste anta en viss mängd studenter varje år, och – diaboliskt nog – att de också måste utexaminera ett lika stort antal.
Det är nog endast i undantagsfall denna rävsax resulterar i samvetsgranna initiativ likt den coaching som beskrivs i Perssons bok. Av ett flertal skäl leder den istället till en närmast ofrånkomlig kvalitetssänkning – inte bara av studenter, utan också av lärare och av organisationen som helhet.
Författarna identifierar, med sedvanligt skarpsinne, utifrån detta förhållande en (innehållets) spänning mellan vetenskaplig kunskap och nytta; en (studenternas) spänning mellan individualisering och massexistens; och en (lärarnas) spänning mellan pedagogisk amatörism och professionalisering, och diskuterar utifrån dessa olika mått på kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar