Intressenterna i den (ständigt) aktuella skoldebatten kan kanske delas upp i en fyrfältare med FAKTAKUNSKAPER --- FLEXIBILITET längs en axel, och FÖRUTSÄTTNING --- PRIORITET längs den andra.
De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:
(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.
(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.
(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.
Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).
Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.
Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar