Hur får man en hel klass att lära sig något?

Inför ett seminarium med ovanstående rubrik har jag blivit ombedd att förbereda ett 2 minuters anförande för elever, lärare och rektorer på gymnasiet. Seminariet ingår i en kurs i pedagogiskt ledarskap, vilken leds av en kollega. Kursen - i hennes regi - är ett paradexempel på hur vi i skolan tillsammans kan och bör arbeta på ett medvetet och konstruktivt sätt med centrala och ständigt levande frågor och problem. Det är en förmån att få delta i detta arbete.

1. Frågan är provocerande.



2. Frågan är felställd, eftersom den:
   
   
   1. ger uttryck för ett olyckligt val av perspektiv, i vilket en person förväntas utöva en stark och enkelriktad påverkan på en grupp
   
   
   
   2. blandar samman begreppen lära ut och lära in
   
   
   
   3. som utgångspunkt för en undersökning inte är tillräckligt specificerad



3. Att lära innebär att lära in. Att lära ut -- om det betyder något alls -- motsvarar närmast att undervisa, vilket i sin tur handlar om att förevisa något (som i sin tur kan läras in). I förlängningen handlar undervisning också om att försöka skapa goda förutsättningar för detta lärande (vilket frågan troligen handlar om, egentligen).



4. Lärande börjar och slutar med den lärande, alltså med eleven.



5. De viktigaste faktorerna för lärande är elevens:
   
   
   1. motivation
   
   
   
   2. arbetsdisciplin
   
   
   
   3. förkunskaper



6. Det bästa svaret på frågan är därför en uppsjö av följdfrågor, t. ex.:
   
   
   1. vilken inre och yttre motivation har varje enskild elev?
   
   
   
   2. vilka mål och förkunskaper har varje enskild elev?
   
   
   
   3. var, när och hur bör lärandet ske, för varje enskild elev?
   
   
   
   4. var, när och hur bedrivs den faktiska undervisningen för gruppen?



7. Dessa frågor i sig själva, och svaren på dem, avslöjar att det mesta som påverkar vad varje enskild elev i gruppen faktiskt lär sig ligger bortom lärarens kontroll.



8. En lärare kan utöva en stark påverkan på en grupp, men det är mycket förrädiskt att ha "Klass 9A" framför ögonen...

Klimatkrig

Daniel Pedersen kommenterar Harald Welzers bok Klimatkrig i tidningen Kulturen (8/4 2009):

Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet...men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring.

(Volvo erbjuder mig nu en bil som endast drar 0,38 l/mil, och jag undrar vad fan det spelar för roll att bensinförbrukningen halverats - särskilt med tanke på att antalet bilister ständigt ökar.)

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad (1/4 2009) beskriver exakt varför boken tilltalar mig (om det nu är rätt ordval):

I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.

Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.

Och i SvD (Fredrik Sjöberg, 25/3 2009) kan man, som väntat, hitta orsaken till Welzers (och min) pessismism:

Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.

Uppläsaren som guide

Stephen Walsh tolkar, i sin handbok, Stravinskys och Cocteaus syften med den uppläsare som redogör för och kommenterar handlingen i meta-dramat Oedipus Rex:

The real significance of the Speaker seems to be twofold. Technically, he articulates the drama into tableau-like sections whose framing in this way makes them to some extent inert and statuesque, since the action they depict follows a trajectory already implied (if not clearly narrated) by the Speaker....

More symbolically, the Speaker throws into relief both the complicated network of allusions in the music and dramaturgy, and the sheer monumentality of the drama. As a tour guide he satirises our voyeuristic condescension, our flippant air of having seen it all before, of 'doing' Sophocles today as we 'did' Shakespeare yesterday and shall 'do' Ibsen tomorrow: satirises it, because for all our god-like cultural superiority, we are moved by these masked, immobile figures in a way in which our own perhaps much worse fate seems unable to move us. As a master of ceremonies he authorises the work's diversity of style. As a newsreader he stands guard over these terrible events and reassures us that they are only moving pictures. He is, simply, modern man the voyeur, to whom all life is a newspaper or a TV picture or, now, a Visual Display Unit, and for whom pity is often not much more than a refined form of emotional masturbation....

(s. 31)

Limelight

Living on a lighted stage
approaches the unreal
for those who think and feel,
in touch with some reality
beyond the gilded cage

...

Living in the limelight -
the universal dream
for those who wish to seem -
those who wish to be
must put aside the alienation,
get on with the fascination,
the real relation,
the underlying theme

Bara en av oräkneliga visdomar sprungna ur Neil Pearts penna.

Saga: Behaviour

Är jag bara nostalgisk, eller är Saga helt enkelt ovanligt bra? Och varför kommer så många bra saker just från Kanada?

Fiske på förmiddagen och litteraturkritik på eftermiddagen

Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt är publicerad på bokförlaget Atlas, och licensierad under Creative Commons. Författaren har valt licensformen Erkännande - Dela lika.

Som jag förstår det, innebär detta att jag inte bara har tillåtelse att publicera (delar av) texten här nedan, utan också att jag uppmuntras att göra det. (För säkerhets skull har jag bett om, och fått, klartecken från både författare och förlag.)

Hårt ansatt av lönearbetets vedermödor utnyttjar jag situationen till att återge några av de, i mitt tycke, centrala avsnitten i boken utan motprestation, d.v.s. (nästan) utan egna kommentarer. Befriande. Ovant. Lite läskigt. OK, here goes...

Många människor vill nog påstå att de lämnats på perrongen när framtidståget rusade förbi. En del skulle nog säga att de ligger fastspända på rälsen som en seriefigur i Lucky Luke. Teknologiutvecklingen framstår som en lynnig och onåbar kraft i människors liv, närmast att likna vid en vred forntida vädergud. Ibland kastar väderguden ut en liten ynnest, en mediespelare med dubbla lagringskapaciteten. Andra gånger kommer guden med genmodifierade grödor och strukturell arbetslöshet [min kursivering]... En hackers förhållande till teknologi kan närmast beskrivas som lustfyllt. Han, eller i undantagsfall hon, har fått pröva på hur det känns att sitta i förarsätet på framtidståget. Men liknelsen med en järnväg haltar. Bildspråket ger intryck av att rälsen mot framtiden är utlagd på förhand. Det var den bild som Margret Thatcher försökte slå fast med sin devis "TINA" - There Is No Alternative. Inget alternativ till globalisering, rationalisering, automatisering eller avreglering. Erfarenheterna från hackerrörelsen säger annorlunda. Vem som sitter i förarhytten har betydelse för vart tåget styrs.

(s. 67-68)

Jag vill gärna lägga (inte minst lärares och sjukvårdspersonals så kallade) "professionalisering" till listan av eufemismer.

Ett utmärkt exempel på vilka absurda förväntningar dylika kvalitetsdeklarationer ger upphov till ges av artikeln Skolan behöver bättre lärare, införd i oktobernumret av Hallands Affärer, en bilaga till Hallandsposten (bläddra fram till sidan 26). Jag borde inte ens låta mig uppröras, men kan inte låta bli. Jag noterar också att detta "redaktionella material" skapats av den finurliga pseudonymen L E Darén, vars e-postadress låter förstå att bakom texten står en medarbetare på produktionsbolaget Text-Media i Halland. Företagets slogan? "Proffs (sic!) på publicering - De bästa tidningarna ger det bästa resultatet".

Att lek kan ha samhällsomstörtande konsekvenser är en främmande tanke i dagens samhälle som är så djupt präglat av föreställningen om arbetet. Från Martin Luther till Sigmund Freud har det upprepats att det är genom försakelse som kultur och civilisation byggs. En aktivitet som inte är förknippad med ett visst mått av tvång eller olust tillmäts inte heller någon större vikt. Samma tankemönster återfinns på den politiska arenan. Att vara lekfull och samtidigt politisk aktivist är snudd på att inte ta viktiga samhällsfrågor på allvar. En som tog spjärn mot den attityden var Johan Huizinga. År 1938 skrev han Homo Ludens... Han gjorde gällande att kultur, vetenskap och civilisation inte har avancerat tack vare hårt arbete. Istället är det leken som har frambringat alla viktiga tekniska, organisatoriska och kulturella genombrott. Resonemanget går stick i stäv med den gängse föreställningen av hur teknik och forskning bedrivs. En vetenskapsman i vit rock och med allvarlig uppsyn i ett sterilt laboratorium bränner sig fast på näthinnan. Utvecklingen av dator-teknologin ger mer stöd åt hur Huizinga föreställde sig att teknologi och vetande skapas.

(s. 74)

Det historiska perspektivet tydliggör att amatöriseringen av kulturutövandet inte är en ny företeelse. Rimligare vore att sätta en parentes runt nittonhundratalet och en professionalisering som har drivits så långt att ett konstnärligt uttryck endast uppfattas som kultur om det utförs av yrkesmän [min kursivering]... Utmaningen mot immaterial-rätten är mycket mer genomgripande än vad som speglas i konflikterna kring fildelningsnätverken. Bokens huvudargument är att immaterialrätten i sista instans handlar om formerna för den konstnärliga skapandeprocessen. Immaterialrätten understödjer sådant skapande som bedrivs på en marknad. På marknaden dras en gräns mellan säljare och köpare och därför mellan kulturproducent och kulturkonsument. I de uttryck som växer fram i subkulturer på internet och på gatan görs ingen skillnad mellan aktör och åskådare. Alla inblandade deltar i lika hög grad i den konstnärliga processen. Då blir det svårt att motivera varför några ska ha betalt och andra ska betala för ett verk som alla gemensamt har medverkat till. Upphovsmannens med priviligierade rättigheter över verket har ingen självklar plats i kollektiva skapandeprocesser. Det är på denna nivå som immaterialrättens moraliska grunder skakas på djupet. Utmaningen är i första hand av filosofisk art men saknar inte en politisk udd.

(s. 120-121)

En viktig gradskillnad mellan deltagarkultur och etablerad, institutionaliserad kultur är att arbetet i deltagarkulturella gemenskaper i högre utsträckning är självpåtaget. De inblandade är juridiskt och ekonomiskt obundna vid verksamheten och sammanhanget. I denna begränsade mening är deras arbete frivilligt. Därmed inte sagt att arbetet som bedrivs på kulturinstitutionerna är påtvingat. Men i den mån som deltagarna är avlönade, eller när en förhoppning om att bli det en dag, tyngs deras konstnärliga verksamhet av ett helt annat allvar. Alla de avväganden som hör arbetslivet till gör sig påminda också i kulturlivet. Avsaknaden av juridiska och ekonomiska bindningar betyder inte att deltagarkulturella gemenskaper är mer jämlika. Tvärtom är de informella hierarkierna starka. Status är en viktig drivkraft för många, vilket i hög grad förklarar varför folk är motiverade till stora, gemensamma ansträngningar utan någon ekonomisk kompensation. Dock är de interna maktkonstellationerna nödgade att anpassa sig till den enkelhet med vilken medlemmarna kan lämna gruppen. Friheten att "rösta med fötterna" har stor betydelse för hur makt utövas i en grupp. Rörelsefriheten är tagen till sin extrem i de samverkansformer som har växt fram på internet. Exempelvis utvecklas fri programvara alltid under hotet om att någon tar programkoden som utgångspunkt för ett rivaliserande projekt... Initiativtagaren har ofta ett stort inflytande över gruppen i egenskap av sin kännedom om systemet och sin prestige, men hon har inga priviligierade, juridiska rättigheter över materialet och därmed inte heller över användarna av materialet. Syftet med upphovsrätten är just att instifta en sådan makt hos rätighetsinnehavaren. Kultur som utövas innanför immaterialrättens hägn är kringgärdad av juridiska och ekonomiska realiteter som försvårar för individen att lämna gruppen. Detta avspeglas i hur man förhåller sig till verket och till idén om ursprunglighet. Föreställningen om ett original böjer skapandeflödet kring det förflutna. I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och initiativtagaren till ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocessen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.

(s. 122-123)

Status och prestige i all ära, men hur var det nu med leken? Visst ligger det ett visst mått av sanning i liberalernas ständiga hänvisningar till (den naturgivna) egennyttan som slutgilitig drivkraft. Men istället för att ersätta en valuta med en annan är det ju i sammanhanget mycket viktigare att peka ut de situationer där ingen marknad behövs - där den egna tillfredsställelsen står i centrum och där ingen handel är nödvändig. Där det egna skapandet är belöning nog. Där detta skapande förvisso också gynnar en publik (och alltså också blir samhällsnyttigt), men där skapandet hade utförts (på samma sätt) alldeles oavsett om denna publik funnes eller inte.

Min gode vän brukar alltid hävda att ett filmprojekt som Sagan om ringen aldrig skulle ha blivit av - åtminstone inte på en sådan stor skala, och med en sådan kvalitet (professionalism?) - om filmbolag, producenter och investorer på förhand kunnat garanteras kontinuitet och garanterad avkastning. Det är ett starkt argument. Men jag vill gärna tro - och detta tycks också bekräftas av det myckna "Making of"-materialet - att drivkraften hos Peter Jackson och hans tusentals medarbetare i första hand var glädje, kärlek och... lek.

Det här med att nära en förhoppning om att bli avlönad... För mig innebär den i första hand en önskan om att kunna livnära sig överhuvudtaget. Jag menar alltså inte "livnära sig på" sitt arbete, sitt skapande, sitt kulturutövande... sin lek. Utan blott och bart att inte behöva gå kall och hungrig. Givet att man slipper oroa sig för detta, kan man hänge sig åt det man brinner för, den lek man vill leka (om man nu vill det). Inte för att tjäna pengar, utan bara för att man vill. Jag brukar säga att det i Sverige var länge sedan nu - kanske 50-100 år - som vi passerade den gräns där vi utan vidare skulle kunna garantera alla en behaglig tillvaro, utan förbehåll. Från denna punkt har vi envisats med att vidmakthålla ett klass-samhälle där alla kliver på alla och i panik skyndat, skyndat framåt i det ekorrhjul som kallas tillväxt för att vidmakthålla vår så kallade välfärd. Det finns många orsaker bakom detta, och vi ska kanske inte ägna så stor energi åt att klandra oss själva (eller andra), utan istället blicka framåt. Men det mest anmärknings-värda i denna, fortfarande accelererande, process är att så få, ännu idag, ifrågasätter logiken.

Jag tänker på de musiker och dansare som inte bara underhåller mig, utan som ger mig den andliga spis som jag - förutom mat och husrum - tarvar mest. De har sedan unga år hängett sig åt att bemästra sina konstformer, väl medvetna om att de härigenom aktivt minskar sina möjligheter att livnära sig! Det är inte altruism de ägnar sig åt; ingen institutionaliserad själavård: de kan helt enkelt inte tänka sig att leva - behagligt eller inte - utan att göra precis det de gör.

På tal om skaparens och skapelsens integritet kommer jag också att tänka på "tidstypiska" tolkningar av s.k. klassiska verk, kontra fria tolkningar av den klassiska musikens kanon. Jag tänker på Bach, som medvetet lämnade så mycket som möjligt öppet , men som samtidigt tecknade ned mycket distinkta idéer för eftervärlden. Jag tror inte att han skulle bli förvånad över att få veta att hans noter svävar runt i rymden, som en hälsning till andra intelligenta livsformer - tvärtom. Och jag tror heller inte att han skulle bekymra sig över huruvida dessa utomjordingar fick klart för sig att det var just han - J.S. Bach av Thüringen-släkten - som står som skapare av dessa platonska former. Däremot hade han nog haft en del att säga om eventuella förändringar i partituren - vilka, hur små de än vore, hade förvanskat idéerna till meningslöshet. (Bach gjorde sin "deal" med Gud och alla andra hänsyn förbleknade nog vid sidan av den. Det skulle nog gå lika bra med en mer jordnära musa...)

Det var först med romantiken i början på artonhundratalet som föreställningen om originalitet och individuellt författarskap fick genomslag på allvar. Idéströmningen var delvis en reaktion mot upplysningen, moderniseringen och den ekonomiska rationalitet som följde i industrialismens fotspår. Som en motbild till allt detta upphöjdes konstnären och författaren och hon försågs med en utomvärldslig aura. Den känslomässiga investering som gjordes i författarskapet låg senare till grund för författarnas krav på att deras litterära produktion borde tillhöra dem som en privat egendomsrätt. Det var budskapet i den kampanj som leddes av Victor Hugo i slutet av artonhundratalet. Kampanjen resulterade i Bernkonventionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna. Ett borgerskap med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk.
Försäljning av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och ordens marknad [min kursivering]. Denna roll har bestått ända fram till dags datum.

Men slutet för det romantiska författaridealet var inskrivet redan vid dess tillkomst. Bokmarknaden har uppgått i underhållningsindustrin och skrivprocessen rationaliseras precis som tillverkningen i vilken annan industri som helst. Den sakrala upphöjdhet som har omgett det romantiska författaridealet flagnar snabbt när yrket blir till ett jobb vilket som helst. Precis som i ekonomin i övrigt fasas bokmarknaden ut av monopolbildningar. Upphovsrätten, som möjliggjorde en marknad i kultur till att börja med, får en ny innebörd när rättigheterna ansamlas hos ett fåtal världsomspännande konglomerat. Det upphovsrättsliga skyddet fungerar nu som ett växthus för att skynda på koncentrationen av ägande inom kultursektorn. I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn. Författaren tynar bort tillsammans med den fria bokmarknad som hon sprang fram ur.

Författarens död utlystes redan under revolutionsåret 1968 av den franske litteraturkritikern Roland Barthes. Han argumenterade för att den individuella författaren inte ensam är skapare till det litterära verket. Berättelsen kommer endast till liv i läsningen av verket och därför är det läsaren som är verkets centralgestalt. När läsarkollektivet inkluderas i skapandeprocessen förlorar upphovsmannen sin särställning. Roland Barthes utfästelse kan förstås på två olika sätt. En tolkning är att tvåvägskommunikationen mellan författare och läsare alltid har existerat men att den har dolts av en ideologisk konstruktion som uphöjt författarens roll. Alternativt kan man förstå gravskriften över författaren som en historisk rörelse bort från det individuella författarskapet. I flera decennier har litteraturteoretiker arbetat med Roland Barthes tes. Dock har resonemangen ofta blivit krystade och akademiska. Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer däremot är författarens död en realitet.

(s. 124-125)

Var det någon som sa "Idol"?

---

Och så ett litet interludium...

ArchAsa skriver om Open Access. (Och Erik Svensson har nyligen skrivit om både detta och PLoS.)

Och se här: jill/txt skriver om en - potentiellt mörkare - sida av "deltagarkultur"...

Personal Stories, Corporate Templates

View more presentations from Jill Walker Rettberg.

...Walker Rettberg representerar dock, så vitt jag begriper, ett i grunden hoppfullt och konstruktivt perspektiv. Kanske är hon i första hand en distanserad observatör.

Jag kommer att tänka på det inlägg jag skrev med anledning av Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Om Jenkins förhåller sig ambivalent till en del framväxande former av digital samvaro, så är jag mer uttalat skeptisk; och om inte hedern förbjudit mig hade jag här länkat till några av de bloggar som jag med skräckblandad fascination ibland läser: Under förespeglingar om att erbjuda inspiration för handarbete utgör de i själva verket fullkomligt desperata rop på bekräftelse. Först och främst vill författarna övertyga sig själva och andra om att de lyckats (tillfälligt) leva upp till en kulturell norm. Denna norm är nästan uteslutande formad av reklambudskap. I andra hand vill de (troligen omedvetet, men som svar på en svag känsla av tomhet) övertyga sig själva om att de därmed också är lyckade... lyckliga... hela... fullkomliga... duktiga... Och nog är de nyttiga idioter, alltid!

---

But I digress... Hoppsan, vad raljant det blev! Tillbaks till Johan Söderberg, som i sin diskussion av (behovet av) deltagarjournalistik bl.a. tangerar Umberto Ecos tankar om Berlusconis Italien i essäsamlingen Kräftgång.

Paradoxalt nog är det först när ideologin avlägsnas som verksamheten växer till en kritisk massa med konsekvenser för samhällsutvecklingen. Bloggosfären ligger bättre till [än Indymedia] med att uppfylla målsättningen att konkurrera med traditionell nyhetsförmedling. Medieaktivisterna måste hälsa denna framgång med blandade känslor. En övervägande del av bloggarna intresserar sig för mode och konsumtion. Av det procentuellt mycket ringa antal bloggar som är direkt inbegripna i världspolitiken står många för en högerkonservativ linje. Bloggarna på högerkanten har inte sett den anarkistiska nyhetsförmedlingen i första hand som ett redskap mot ägarkoncentrationen inom nyhetsmedierna. För dem är bloggande en väg runt en i deras tycke vänstervriden journalistkår. Det faktum att bloggosfären spänner över en mängd uttryck och åsikter gör det svårt att referera till den som en rörelse. Det finns inte ett uns av samhörighet eller samordning hos alla de människor som står bakom fenomenet. Likafullt går det att tala om bloggosfären som en gigantisk, disparat och världsomfattande nyhetsbyrå.

(s. 139-140)

Jag måste i sammanhanget lyfta fram Erik Svensson och Olle Häggström m. fl., vars bloggar (särskilt den förstnämndes) representerar ett starkt uttalat vänsterperspektiv.

Arbetarna i kultursektorn är väl införstådda med att intressemotsättningen som råder mellan dem och deras uppdragsgivare. Det är därför som de klamrar sig fast vid upphovsrätten. Lagen ser de som sin garant för att inte bli överkörda av företagen. Även om fildelningsnätverken inte direkt ingriper i balansen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare så ingår fildelningen i en subkultur som frodas bland yngre generationer och där immaterialrätten inte längre är en accepterad norm. Fildelningen har blivit till en symbol för denna attitydförändring bland yngre vuxna. Inte heller är situationen helt ofördelaktig för kulturindustrin. Möjligheten hägrar att spela ut gratisarbetande amatörer mot avlönade yrkesmän. Vägen ligger öppen för att sänka arvodena och försämra villkoren inom kulturbranschen ytterligare. För kulturarbetarna är det detta som är den verkliga hotbilden. På kort sikt är utmaningen mot immaterialrätten ett större bekymmer för kulturarbetare än för kulturindustrin. Paradoxalt nog påskyndas den nedåtgående trenden av en skärpt upphovsrättslag. Kombinationen av en stark och på samma gång sönderfallande immaterialrättslagstiftning kan tänkas gynna kulturindustrin som får det bästa av båda världar. Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala ett fullpris för slutprodukten. Av den anledningen är det olyckligt att kulturarbetarna och deras intresseorganisationer i så hög grad har anammat en problemställning och gett sitt stöd till lagar som har utformats av och för kulturindustrin.

(s. 162)

Vad sägs om följande citat, ur en TT-artikel idag, 16/11 2009:

Ipred är bara en aspekt när det gäller hur länge vi lagrar data [fildelares IP-nummer]. Och den aspekten drar åt att lagra kortare tid

Patrik Hiselius, jurist på Telia Sonera

---

utkast nedan, fortsättning följer...

Påståendet att att fildelningen skadar arbetstillfällena inom kultursektorn bygger på en generalisering av musikartisternas speciella situation till samtliga kulturarbetare. Det kan förvisso stämma att fildelningen på sikt bidrar till att respekten för upphovsrätten luckras upp och att det i sin tur kommer att skapa problem för många fler grupper. Men andra anledningar måste sökas till svårigheterna som råder inom kultursektorn idag.

Närmare till hands vore att förklara situationen med att utbudet på kvalificerade kulturarbetare flerfaldigats i och med att stora satsningar gjorts på högre utbildning.

---

Estetprogrammet...

IT-universitetet på Lindholmen... min utsaga under boomen bemöttes med skepsis hos STIMDI väst... Men hey, it's your life!

Den allmänna utbildningsexplosionen... se tidigare inlägg, egna (t.ex. det här) och andras...

Olösliga ekvationer göms undan... vi har blivit för dyra för varandra... genuin kvalitet och omtanke kostar för mycket... några jobbar mer och mer medan fler och fler går arbetslösa, samtidigt som ingen kan göra allt det där vi gärna skulle vilja ha gjort - inte med hedern och utkomsten i behåll...

Det måste finnas ett sätt för alla att leva och verka med värdighet...

---

Jag är så bitter...

Vi kan leva utan tillväxt (DN Essä, 14/10 2009)

---

Detta kan väl vara ett tillfälle, så gott som något, att hänvisa till NE:s tema-artiklar under rubriken Sådan är kapitalismen.

Dyskalkyli - finns det?

I matematikbrevet hittade jag bl.a. en länk till följande bok från NCM: Dyskalkyli - finns det?

Jag kommer att tänka på något som jag skrev i en uppsats under min lärarutbildning (och sedermera postade på denna blogg):

...de problem som jag själv observerat i klassrum i allmänhet, och i matematik-undervisning i synnerhet (på alla nivåer), [har] nästan uteslutande rört sig om en speciell form av kulturellt betingad pseudo-dyskalkyli, vilket också bekräftas av Herzig (2005). För att komma tillrätta med den, krävs ingen specialpedagogik i traditionell mening; inte heller pedagogiska nymodigheter, inriktade på de redan frälsta. Vad skolan (föräldrar, samhället i stort) främst bör erbjuda och sträva efter är istället engagemang och motivation. Då går det inte att kompromissa med (personella) resurser. En genuin kvalitetshöjning är ingen skrivbordsprodukt. Den kostar pengar.

I NCM:s beskrivning av ovanstående bok heter det bl.a. att:

...forskningen på området [har] intensifierats. Det allmänna intresset för specifika räknesvårigheter eller dyskalkyli har blivit alltmer påtagligt. Detta kommer bl a till uttryck i larmrapporter i media och i ett växande antal kliniker för utredning av dyskalkyli. Mot bakgrund av den forskning som kommit fram efter vår tidigare översikt och det ökande intresset [...] har vi bedömt det som angeläget att genomföra en ny forskningsöversikt... Forskningen på området är begränsad men vi har funnit intressanta arbeten och rön som vi hoppas ska bidra till en ökad förståelse för räknesvårigheters komplexitet och stimulera till diskussion om utveckling av undervisningen i matematik.

Som en inledning på en fortsatt diskussion hänvisar jag till två korta texter som jag har skrivit i detta ämne:

• Dyskalkyli?


• Om specialpedagogik

Det "stigande intresse" och de "larmrapporter" som omtalas av NCM bekräftas på ett slående sätt av läsloggarna på denna blogg. Jag har flera besökare varje dag som hittat mina texter efter att ha googlat termen "dyskalkyli" och liknande (ofta tillsammans med ord som "hjälp" eller "hjälpmedel"). Av datorernas IP-nummer m.m. att döma utgörs hälften av dessa besökare av privatpersoner - sådana som själva upplever sig drabbade, eller deras föräldrar - och hälften av lärarstudenter. Jag får också mejl och kommentarer med önskningar om hjälp.

Samtidigt vidhåller jag att vårt mest akuta problem är den utbredda pseudo-dyskalkyli som vi inte kan (eller bör) förväntas hantera på egen hand.

Men vänta bara... snart kommer vi att tvingas till fortbildning och merarbete som vi - och eleverna - i bästa fall har mycket liten glädje av. Det är som med ICA:s köttfärs: Om man bara kvalitetsdeklarerar sin verksamhet tillräckligt mycket så kan man (tror man) trolla bort ekvationer som inte går ihop. I fallet med köttfärsen är det (genuin) matkvalitet kontra pris som inte går ihop. I vårt fall är det kunskap kontra (i första hand elevernas) arbetsinsats och motivation.

Såg ni nyheterna i morse? Skolverket reagerar mot att stockholmsskolor delar ut oförtjänta G-betyg en masse. Jag minns fortfarande vad inspektören sade när hon var här: "Jag bryr mig inte om förutsättningarna - jag utvärderar bara måluppfyllelsen." Ja, just det...

Det kundperspektiv som nu fullständigt genomsyrar de yngre generationerna - alltså både elever och i många fall även deras föräldrar, samt politiker och ämbetsmän i karriären (och som framgick med all önskvärd tydlighet t.ex. i gårdagens Debatt på SVT) - är resultatet av en mycket smart, långsiktig och målmedveten kampanj som länge förts av marknadsliberaler: Det är ju fullständigt genialiskt att tuta i folk att de alltid har rätt (att kräva, kräva, kräva), och att om man bara tar för sig så är världen ett ostron. De få som lyckas ta sig fram i denna djungel blir framgångsrika men ytliga, och de flertal som inte lyckas ägnar sin energi på att skylla på andra (och kanske, med eftertankens kranka blekhet, på sig själva), samtidigt som deras olycka är fåtalets lycka.

Koppla ihop detta med knepet att trolla bort olösliga ekvationer genom att hänvisa till konkurrens och kvalitet, så har du dagens samhälle, och skola, i ett nötskal.

Det värsta är att de som sätter oss i denna situation, och de som gladeligen bistår dem, kan delas in i två kategorier:

1. de som cyniskt inser, medvetet räknar med och vill ha ett 1/3-delssamhälle - alltså egoistiska och kortsiktiga kräk; och
2. de som verkligen har gått på hela myten om marknadens förträfflighet.

Jag vågar inte uttala mig om fördelningen, men låt oss säga att den i Sverige har gått från 90/10 till 10/90, med ett ständigt ökande antal.

Jag avslutar genom att hänvisa till ytterligare en egenhändigt författad text:

Symptomdiagnoser i en inklusiv skola

Den upplyste despoten

Jag lyssnade nyligen på Jan Schierbecks föredragning om den nya gymnasieskolan, gy2011. Parallellt med denna lanseras också en ny läroplan för grundskolan, och inte minst en ny skollag. Vi står alltså inför en veritabel utbildningspolitisk revolution.

Gymnasiereformen verkar vara både genomtänkt och konsekvent. Den föreföll också - sina tydliga politiska markeringar till trots - falla i god jord hos den övervägande delen av kollegorna i regionen. Det är nog helt enkelt så att det enda rimliga ur pedagogisk synvinkel till stor del sammanfaller med en borgerlig politik i dagens situation. Få vänstersinnade kollegor, tror jag, skulle uppskatta att - vilket indikerats - delar av den förestående reformen rivs upp vid ett eventuellt maktskifte; särskilt inte om detta endast motiveras av ett ideologiskt ställningstagande (-krig). Än värre skulle det vara om vänsterblocket fortsatte att framhärda i sin politiskt korrekta flumpedagogik av missriktad välvilja, kombinerad med empiriska skygglappar.

Självklart hade jag hellre sett att en liknande reform hade växt fram ur ett vänsterperspektiv, och med en genuin kärlek till nyfikenhet, kunskap och bildning. Om och när skolan eventuellt finner en viss arbetsro framöver kommer de mer osmakliga aspekterna av och grunderna till den nu liggande planen att träda i förgrunden.

Den mycket professionelle och opolitiske Schierbeck kunde inte låta bli att med emfas fastslå att gymnasieskolans tredelade uppdrag står fast: att förbereda för yrkesliv och högre studier; att förmedla nödvändiga kunskaper och färdigheter för ett framgångsrikt deltagande i samhällslivet; och att bibringa (en grund för) bildning och personlig utveckling. Detta efter att (i mina öron) mycket tydligt ha konstaterat att arbetet så gott som uteslutande styrts av "avnämarnas" mycket specifika krav. Dessa avnämare utgörs i första hand representanter för näringslivet och i andra hand de högre lärosäten vars egna avnämare är just... representanter för näringslivet... Och inga andra.

Med detta sagt - planen är i stora delar sund. (Och i övrigt åtminstone tydlig och konsekvent.) Då hyser jag betydligt större farhågor för implementationen.

För det första är tajmingen usel: den ekonomiska snålblåsten gynnar sannerligen inga nystarter. För det andra hjälper inga luftslott i världen så länge den omhuldade marknaden är suverän i sin definition av kvalitet. För det tredje krävs extraordinära (och ej adresserade) åtgärder för att skolan ska kunna agera vågbrytare mot det samhällsklimat i vilket både elever och föräldrar intagit en självbelåten kundroll.

Rent konkret blir det hart när omöjligt att ta tillfället i akt och en gång för alla reversera tidigare och förhindra framtida betygsinflation.

Jag spänner säkerhetsbältet i väntan på den berg-och dalbanefärd de närmaste åren kommer att bjuda på: Jag ska inte låta mig entusiasmeras av fagra mål, för att sedan bli dubbelt desillusionerad när det visar sig att detta blir ännu ett exempel på ihåliga kvalitetsdeklarationer, à la ICA:s ompackade köttfärs.

En liten ljusglimt - och troligen ett försök att hantera några av omständigheterna ovan - är Björklunds förslag till återförstatligande av skolan.

Visst är det paradoxalt de traditionella blockskillnaderna är spegelvända i just denna fråga? I och för sig kan man misstänka att den skola borgarna vill förstatliga endast utgör en liten (och mer lättkontrollerad) del av en ny djärv värld av huvudsakligen privata alternativ. Och att sossarnas decentraliseringsvilja snarare ska ses som en önskan att öka medbestämmande och likriktning än som en liberalisering och differentiering (med åtföljande konkurrens). Men ändå.

Man bör också betänka de olika alternativ till det "vanliga" gymnasiet som presenteras i samband med reformen. När kraven höjs måste de som inte når upp till kraven tas om hand någonstans, och här har man förstås insett vikten av att presentera ett heltäckande skyddsnät: inte mindre än sex alternativa vägar föreslås, alltifrån något liknande det individuella program som finns idag (men självklart med högre genomströmning) till rent daglöneri. Och flera av dessa alternativ har det lokala näringslivet som tydlig "avnämare". I bästa fall handlar det om en lärlingsplats hos bygdens hantverkare; i sämsta fall om kyrkogårdskrattning och McDonalds.

(Det faktum att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kan enas om friskolorna illustrerar tydligt hur svårt vänstern har att presentera en tydlig linje. För högern är det, i jämförelse, "bar' å' åk' ", vilket förstås är omåttligt lockande - inte minst för en plågad pedagog. Konsekvens har förvisso ett egenvärde. Och det är generellt sett alltid lättare att vara konsekvent om man gör det enkelt för sig. Det har väl med entropi att göra...)

Den verkliga ironin utgörs emellertid just av Björklunds eget initiativ att förstatliga skolan (och därmed lägga den under sin egen kontroll). Här har vi marknadsliberalismens främste förespråkare; han som envetet hävdar frihetens och konkurrensens förträfflighet, inte bara som frambringare av bättre alternativ att välja ibland (för... inte riktigt alla) utan också som framtvingare av en allmän kvalitetshöjning. Det värsta han vet (säger han) är monopol, centralisering och toppstyrning: dessa kväver effektivitet och initiativkraft, fördummar och förslöar.

För en sann rättighetsivrare som Björklund är den representationella demokratin alltför långsam: makten ska ligga hos individen, hos entreprenören, hos kunden.

Extrema liberalister tror inte på demokrati överhuvudtaget. Däremot har de funnit det extremt framgångsrikt att kränga en form av skendemokrati som låter den själviske nära en välbehövlig (och bedövande) skenhelighet. Det är egentligen inget nytt.

Om det är något som även den rakryggade liberalisten däremot verkligen står för så är det en avsky för maktfullkomlighet. Historien har visat, säger han, att drömmen om en upplyst despot är dömd på förhand att krossas av den smorde individens oundvikliga otillräcklighet eller relativa ineffektivitet; eller av de underlydandes kollektiva klaustrofobi; eller - och framförallt - av den korruption som positionen definitionsmässigt leder till.

De kan ha rätt. Men lockelsen att smörja sig själv är så stark att den hos liberalisten oftast sublimeras till ett krav på att åtminstone vara herre i sitt eget hus (med omnejd, och havsutsikt). Och en vägran att ta ansvar för av att hans Lebensraum inskränker andras möjligheter.

(Och vid populationsdensiteter högre än stenåldersnivå leder detta till en olöslig ekvation, vilket i sin tur leder till feodalism i olika former. I globaliseringens och befolkningsexplosionens tidevarv torde detta vara uppenbart och därmed ohållbart, men systemet är självstabiliserande i en icke-optimal konfiguration av extrema skillnader i ekonomi, information och handlingskraft.)

Och nu har hungern efter makt - den högst mänskliga tron att man själv vet bäst - växt sig så stark att den övertrumfar alla ideologiska och strategiska överväganden. Björklund vet bäst, det är han säker på. Så säker att han struntar i att han framstår som en modern Caesar (eller Augustus).

Caesars historiska betydelse är oomtvistlig, liksom hans militära och politiska begåvning. Hans ursprungliga ambitioner (envälde eller fortsatt aristokratisk republik) låter sig inte säkert fastställas till följd av den tvångssituation i vilken optimaterna försatte honom i januari 49. Samma oklarhet gäller Caesars långsiktiga mål vid slutet av hans levnad. Han tycks då ha betraktat enväldet som den enda realistiska lösningen, men hur detta envälde i längden skulle ha utformats är det svårt att göra sig en föreställning om. Principatet, den egenartade kvasi-republikanska monarki som senare skapades av Caesars systerdotterson och adoptivson Augustus, förutsatte i mycket Caesars insatser men skiljer sig av allt att döma på avgörande punkter från hans intentioner.

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Augustus (latin, 'den gudomligt upphöjde', 'den vördnadsvärde'), det hedersnamn som Gajus Julius Caesar Octavianus erhöll 16 januari 27 f.Kr. av den romerska senaten; se Augustus. Namnet hade under republikansk tid närmast religiösa övertoner och ansågs därför som en lämplig beteckning för den oövervinnelige fredsbringaren, till skillnad från det för romarna förhatliga rex (kung) eller Romulus (vilket avböjdes av honom själv).

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Officiellt kallade sig Augustus Caesar divi filius (Caesar, den gudomliges son). I enlighet med republikansk praxis innehade han olika ämbeten, som möjliggjorde effektiv politisk kontroll. Som folktribun var han okränkbar, med rätt att inlägga veto mot oönskade beslut. Fyra år efter Actium (13 januari 27 f.Kr.), när Augustus maktställning var säkrad, överlät han, säger han i sin självbiografi, staten till senatens och folkets förfogande, sedan han sörjt för att kontrollen av provinser med legioner förbehölls honom.

Augustus hävdade att han hade återupprättat republiken (staten = res publica), men i själva verket skapade han en ärftlig kejserlig monarki, vars tradition levde kvar till det tysk-romerska kejsardömets upplösning 1806. En förutsättning för den augusteiska republikens fortbestånd var att den politiska strukturen befästes av en ny ideologi, som i sin tur underbyggdes av legenderna om Divus Julius och myterna om den juliska ättens gudomliga ursprung.

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Nu tror jag ju - av både praktiska och ideologiska skäl - att skolan skulle (kunna) må mycket bättre i statlig regi, oavsett regering. Särskilt i sådana bakvatten till kommuner som jag själv bebor. Kunde inte låta bli att skåda given häst i munnen, bara...

Preformation och epigenes

Viktoria Fareld kopplar sin diskussion av Taylors tvetydiga identitets- och originalitetsbegrepp till det sena 1700-talets embryologi. Inom detta fält:

...gjorde två teorier anspråk på att definiera begreppet utveckling: epigenesen - organismens successiva självorganisering - stod mot preformationen, den gradvisa manifesteringen av en på förhand formerad organism. Utvecklingen uppfattades å ena sidan som ett oavbrutet skapande eller en successiv tillblivelse, omöjlig att överblicka eller förutsäga och å andra sidan som en ordnad och förutbestämd process, en gradvis tillväxt av ett på förhand givet innehåll. Den sistnämnda idén låg väl i linje med den ursprungliga innebörden av ordet "utveckling". Ordet härrör...från det latinska explicato som åsyftar en mångfald som vecklas upp. Det har i stort sett samma betydelse som det latinska evolutio, i dess ursprungliga betydelse av att rulla ut en bokrulle eller att veckla ut en tankegång.

(s. 66)

Självet och jaget

...vårt liv [uppfattas] som självuttryck också i den meningen att det klargör vad vi är. Detta klargörande väntar på ett subjekts erkännande, och människan som medveten varelse når som högst då hon erkänner sitt eget liv som riktigt, ett sant uttryck för sina möjligheter

(s. 224)

Viktoria Fareld återger Charles Taylors expressivism, och jag tänker på bloggandet som (dokumentation av) ett livsprojekt.

Expressivismen som erkännandefilosofi visar, säger Fareld, "att identitet... inte är något som man ursprungligen besitter; genom att ha omedelbar tillgång till sig själv är man i ständigt behov av andras erkännande" (s. 61).

Fareld finner hos Taylor en oupplöst tvetydighet, en paradox i bruket av Hegels idéer både som grund för en ideologi av (universellt) erkännande och som grund för sin särartspolitik. "Min identitet förmedlas till mig genom min egen uttryckande aktivitet: jag blir den jag är genom att uttrycka vem jag är, genom att se mig själv i mitt eget uttryck" (s. 61). Samtidigt är jag, enligt Taylor, beroende av bekräftelse från andra, inom en kultur som redan finns.

Som jag förstår Farelds kritik ligger paradoxen i hur denna - nödvändiga och unika - kultur kan uppstå från början. Och i förlängningen i hur en teori om ömsesidigt erkännande kan leda till - förutsätta - avståndstagande, om än på gruppnivå. (Men jag kan ha fel.) Hegel själv verkar undvika cirkelresonemang när han hävdar att varje människa måste bli ett objekt för sig själv för att kunna relatera till sig själv som subjekt.

Fareld fortsätter att avtäcka de inneboende motsättningarna hos Taylor i sin diskussion av hans användning av begreppet originalitet. Ordet kan användas både för att beteckna något ursprungligt, men också något - i någon mening genuint - nyskapande. Och Taylor verkar utnyttja denna inneboende dubbeltydighet för att argumentera för expressivismen både som något slags kulturell arkeologi - en djupdykning in i ett kollektivt rotsystem (för att hitta sig själv?) - och som en individuell upptäcksresa ut mot det tidigare okända, ej tidigare kartlagda (för att skapa sig själv?).

Jag kan inte annat än misstänka att i botten av denna läpparnas bekännelse till en individuell frihet att vara den man är, bli den man vill bli (eller kanske: be all that you can be) ligger en förvissning, en förhoppning (eller kanske en uppmaning, eller en varning): Om du hittar rätt, då har du hittat hem, hem till just den gemenskap som Taylor själv vill ingå i. Det är kanske vad Fareld tänker när hon skriver:

Denna utvecklingstanke rör sig... inte enbart i ett betydelserum som upplöser varje klar distinktion mellan självutveckling såsom manifestering av något fördolt och såsom oförutsägbart skapande. Den präglas även av en individuationsprocess som är påtagligt subjektiv men likväl förankrad i ett sammanhang bortom den enskilde.

(s. 64-65)