Klimatkrig

Daniel Pedersen kommenterar Harald Welzers bok Klimatkrig i tidningen Kulturen (8/4 2009):

Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet...men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring.

(Volvo erbjuder mig nu en bil som endast drar 0,38 l/mil, och jag undrar vad fan det spelar för roll att bensinförbrukningen halverats - särskilt med tanke på att antalet bilister ständigt ökar.)

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad (1/4 2009) beskriver exakt varför boken tilltalar mig (om det nu är rätt ordval):

I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.

Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.

Och i SvD (Fredrik Sjöberg, 25/3 2009) kan man, som väntat, hitta orsaken till Welzers (och min) pessismism:

Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.