Självet och jaget

...vårt liv [uppfattas] som självuttryck också i den meningen att det klargör vad vi är. Detta klargörande väntar på ett subjekts erkännande, och människan som medveten varelse når som högst då hon erkänner sitt eget liv som riktigt, ett sant uttryck för sina möjligheter

(s. 224)

Viktoria Fareld återger Charles Taylors expressivism, och jag tänker på bloggandet som (dokumentation av) ett livsprojekt.

Expressivismen som erkännandefilosofi visar, säger Fareld, "att identitet... inte är något som man ursprungligen besitter; genom att ha omedelbar tillgång till sig själv är man i ständigt behov av andras erkännande" (s. 61).

Fareld finner hos Taylor en oupplöst tvetydighet, en paradox i bruket av Hegels idéer både som grund för en ideologi av (universellt) erkännande och som grund för sin särartspolitik. "Min identitet förmedlas till mig genom min egen uttryckande aktivitet: jag blir den jag är genom att uttrycka vem jag är, genom att se mig själv i mitt eget uttryck" (s. 61). Samtidigt är jag, enligt Taylor, beroende av bekräftelse från andra, inom en kultur som redan finns.

Som jag förstår Farelds kritik ligger paradoxen i hur denna - nödvändiga och unika - kultur kan uppstå från början. Och i förlängningen i hur en teori om ömsesidigt erkännande kan leda till - förutsätta - avståndstagande, om än på gruppnivå. (Men jag kan ha fel.) Hegel själv verkar undvika cirkelresonemang när han hävdar att varje människa måste bli ett objekt för sig själv för att kunna relatera till sig själv som subjekt.

Fareld fortsätter att avtäcka de inneboende motsättningarna hos Taylor i sin diskussion av hans användning av begreppet originalitet. Ordet kan användas både för att beteckna något ursprungligt, men också något - i någon mening genuint - nyskapande. Och Taylor verkar utnyttja denna inneboende dubbeltydighet för att argumentera för expressivismen både som något slags kulturell arkeologi - en djupdykning in i ett kollektivt rotsystem (för att hitta sig själv?) - och som en individuell upptäcksresa ut mot det tidigare okända, ej tidigare kartlagda (för att skapa sig själv?).

Jag kan inte annat än misstänka att i botten av denna läpparnas bekännelse till en individuell frihet att vara den man är, bli den man vill bli (eller kanske: be all that you can be) ligger en förvissning, en förhoppning (eller kanske en uppmaning, eller en varning): Om du hittar rätt, då har du hittat hem, hem till just den gemenskap som Taylor själv vill ingå i. Det är kanske vad Fareld tänker när hon skriver:

Denna utvecklingstanke rör sig... inte enbart i ett betydelserum som upplöser varje klar distinktion mellan självutveckling såsom manifestering av något fördolt och såsom oförutsägbart skapande. Den präglas även av en individuationsprocess som är påtagligt subjektiv men likväl förankrad i ett sammanhang bortom den enskilde.

(s. 64-65)