Gymnasiereformen verkar vara både genomtänkt och konsekvent. Den föreföll också - sina tydliga politiska markeringar till trots - falla i god jord hos den övervägande delen av kollegorna i regionen. Det är nog helt enkelt så att det enda rimliga ur pedagogisk synvinkel till stor del sammanfaller med en borgerlig politik i dagens situation. Få vänstersinnade kollegor, tror jag, skulle uppskatta att - vilket indikerats - delar av den förestående reformen rivs upp vid ett eventuellt maktskifte; särskilt inte om detta endast motiveras av ett ideologiskt ställningstagande (-krig). Än värre skulle det vara om vänsterblocket fortsatte att framhärda i sin politiskt korrekta flumpedagogik av missriktad välvilja, kombinerad med empiriska skygglappar.
Självklart hade jag hellre sett att en liknande reform hade växt fram ur ett vänsterperspektiv, och med en genuin kärlek till nyfikenhet, kunskap och bildning. Om och när skolan eventuellt finner en viss arbetsro framöver kommer de mer osmakliga aspekterna av och grunderna till den nu liggande planen att träda i förgrunden.
Den mycket professionelle och opolitiske Schierbeck kunde inte låta bli att med emfas fastslå att gymnasieskolans tredelade uppdrag står fast: att förbereda för yrkesliv och högre studier; att förmedla nödvändiga kunskaper och färdigheter för ett framgångsrikt deltagande i samhällslivet; och att bibringa (en grund för) bildning och personlig utveckling. Detta efter att (i mina öron) mycket tydligt ha konstaterat att arbetet så gott som uteslutande styrts av "avnämarnas" mycket specifika krav. Dessa avnämare utgörs i första hand representanter för näringslivet och i andra hand de högre lärosäten vars egna avnämare är just... representanter för näringslivet... Och inga andra.
Med detta sagt - planen är i stora delar sund. (Och i övrigt åtminstone tydlig och konsekvent.) Då hyser jag betydligt större farhågor för implementationen.
För det första är tajmingen usel: den ekonomiska snålblåsten gynnar sannerligen inga nystarter. För det andra hjälper inga luftslott i världen så länge den omhuldade marknaden är suverän i sin definition av kvalitet. För det tredje krävs extraordinära (och ej adresserade) åtgärder för att skolan ska kunna agera vågbrytare mot det samhällsklimat i vilket både elever och föräldrar intagit en självbelåten kundroll.
Rent konkret blir det hart när omöjligt att ta tillfället i akt och en gång för alla reversera tidigare och förhindra framtida betygsinflation.
Jag spänner säkerhetsbältet i väntan på den berg-och dalbanefärd de närmaste åren kommer att bjuda på: Jag ska inte låta mig entusiasmeras av fagra mål, för att sedan bli dubbelt desillusionerad när det visar sig att detta blir ännu ett exempel på ihåliga kvalitetsdeklarationer, à la ICA:s ompackade köttfärs.
En liten ljusglimt - och troligen ett försök att hantera några av omständigheterna ovan - är Björklunds förslag till återförstatligande av skolan.
Visst är det paradoxalt de traditionella blockskillnaderna är spegelvända i just denna fråga? I och för sig kan man misstänka att den skola borgarna vill förstatliga endast utgör en liten (och mer lättkontrollerad) del av en ny djärv värld av huvudsakligen privata alternativ. Och att sossarnas decentraliseringsvilja snarare ska ses som en önskan att öka medbestämmande och likriktning än som en liberalisering och differentiering (med åtföljande konkurrens). Men ändå.
Man bör också betänka de olika alternativ till det "vanliga" gymnasiet som presenteras i samband med reformen. När kraven höjs måste de som inte når upp till kraven tas om hand någonstans, och här har man förstås insett vikten av att presentera ett heltäckande skyddsnät: inte mindre än sex alternativa vägar föreslås, alltifrån något liknande det individuella program som finns idag (men självklart med högre genomströmning) till rent daglöneri. Och flera av dessa alternativ har det lokala näringslivet som tydlig "avnämare". I bästa fall handlar det om en lärlingsplats hos bygdens hantverkare; i sämsta fall om kyrkogårdskrattning och McDonalds.
(Det faktum att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kan enas om friskolorna illustrerar tydligt hur svårt vänstern har att presentera en tydlig linje. För högern är det, i jämförelse, "bar' å' åk' ", vilket förstås är omåttligt lockande - inte minst för en plågad pedagog. Konsekvens har förvisso ett egenvärde. Och det är generellt sett alltid lättare att vara konsekvent om man gör det enkelt för sig. Det har väl med entropi att göra...)
Den verkliga ironin utgörs emellertid just av Björklunds eget initiativ att förstatliga skolan (och därmed lägga den under sin egen kontroll). Här har vi marknadsliberalismens främste förespråkare; han som envetet hävdar frihetens och konkurrensens förträfflighet, inte bara som frambringare av bättre alternativ att välja ibland (för... inte riktigt alla) utan också som framtvingare av en allmän kvalitetshöjning. Det värsta han vet (säger han) är monopol, centralisering och toppstyrning: dessa kväver effektivitet och initiativkraft, fördummar och förslöar.
För en sann rättighetsivrare som Björklund är den representationella demokratin alltför långsam: makten ska ligga hos individen, hos entreprenören, hos kunden.
Extrema liberalister tror inte på demokrati överhuvudtaget. Däremot har de funnit det extremt framgångsrikt att kränga en form av skendemokrati som låter den själviske nära en välbehövlig (och bedövande) skenhelighet. Det är egentligen inget nytt.
Om det är något som även den rakryggade liberalisten däremot verkligen står för så är det en avsky för maktfullkomlighet. Historien har visat, säger han, att drömmen om en upplyst despot är dömd på förhand att krossas av den smorde individens oundvikliga otillräcklighet eller relativa ineffektivitet; eller av de underlydandes kollektiva klaustrofobi; eller - och framförallt - av den korruption som positionen definitionsmässigt leder till.
De kan ha rätt. Men lockelsen att smörja sig själv är så stark att den hos liberalisten oftast sublimeras till ett krav på att åtminstone vara herre i sitt eget hus (med omnejd, och havsutsikt). Och en vägran att ta ansvar för av att hans Lebensraum inskränker andras möjligheter.
(Och vid populationsdensiteter högre än stenåldersnivå leder detta till en olöslig ekvation, vilket i sin tur leder till feodalism i olika former. I globaliseringens och befolkningsexplosionens tidevarv torde detta vara uppenbart och därmed ohållbart, men systemet är självstabiliserande i en icke-optimal konfiguration av extrema skillnader i ekonomi, information och handlingskraft.)
Och nu har hungern efter makt - den högst mänskliga tron att man själv vet bäst - växt sig så stark att den övertrumfar alla ideologiska och strategiska överväganden. Björklund vet bäst, det är han säker på. Så säker att han struntar i att han framstår som en modern Caesar (eller Augustus).
Caesars historiska betydelse är oomtvistlig, liksom hans militära och politiska begåvning. Hans ursprungliga ambitioner (envälde eller fortsatt aristokratisk republik) låter sig inte säkert fastställas till följd av den tvångssituation i vilken optimaterna försatte honom i januari 49. Samma oklarhet gäller Caesars långsiktiga mål vid slutet av hans levnad. Han tycks då ha betraktat enväldet som den enda realistiska lösningen, men hur detta envälde i längden skulle ha utformats är det svårt att göra sig en föreställning om. Principatet, den egenartade kvasi-republikanska monarki som senare skapades av Caesars systerdotterson och adoptivson Augustus, förutsatte i mycket Caesars insatser men skiljer sig av allt att döma på avgörande punkter från hans intentioner.
Augustus (latin, 'den gudomligt upphöjde', 'den vördnadsvärde'), det hedersnamn som Gajus Julius Caesar Octavianus erhöll 16 januari 27 f.Kr. av den romerska senaten; se Augustus. Namnet hade under republikansk tid närmast religiösa övertoner och ansågs därför som en lämplig beteckning för den oövervinnelige fredsbringaren, till skillnad från det för romarna förhatliga rex (kung) eller Romulus (vilket avböjdes av honom själv).
Nationalencyklopedin, 2009-10-28
Officiellt kallade sig Augustus Caesar divi filius (Caesar, den gudomliges son). I enlighet med republikansk praxis innehade han olika ämbeten, som möjliggjorde effektiv politisk kontroll. Som folktribun var han okränkbar, med rätt att inlägga veto mot oönskade beslut. Fyra år efter Actium (13 januari 27 f.Kr.), när Augustus maktställning var säkrad, överlät han, säger han i sin självbiografi, staten till senatens och folkets förfogande, sedan han sörjt för att kontrollen av provinser med legioner förbehölls honom.
Augustus hävdade att han hade återupprättat republiken (staten = res publica), men i själva verket skapade han en ärftlig kejserlig monarki, vars tradition levde kvar till det tysk-romerska kejsardömets upplösning 1806. En förutsättning för den augusteiska republikens fortbestånd var att den politiska strukturen befästes av en ny ideologi, som i sin tur underbyggdes av legenderna om Divus Julius och myterna om den juliska ättens gudomliga ursprung.
Nationalencyklopedin, 2009-10-28
Nu tror jag ju - av både praktiska och ideologiska skäl - att skolan skulle (kunna) må mycket bättre i statlig regi, oavsett regering. Särskilt i sådana bakvatten till kommuner som jag själv bebor. Kunde inte låta bli att skåda given häst i munnen, bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar