Socialdemokratin

Socialdemokratin baseras på en önskan att både ha kakan och äta den. Dess storhetstid berodde på en historisk tillfällighet, då detta till synes var möjligt, och kommer aldrig tillbaka.

När Sverige inte längre befinner sig i en privilegierad situation och när gränsen mot andra nationer förtunnas, bryts partiet oundvikligen upp i en vänster- och en högerfalang. Opportunism och separationsångest efter decennier i självklar maktposition leder till att högerfalangen tar befälet. Vänsterfalangen bryts i sin tur upp i resignerade, vanemässiga eller blåögda kappvändare, respektive desillusionerade utbrytare.

Den naturliga fortsättningen är att Socialdemokraterna officiellt räknas som ett borgerligt mittenparti och att rakryggade medlemmar och väljare går över till Vänsterpartiet. I bästa fall kan vi se fram emot en förnyad polarisering i svensk politik och – i takt med ett accelererande globalt ekonomiskt och ekologiskt sammanbrott – en starkare och tydligare vänstervridning än någonsin tidigare, där Sverige på nytt blir ett föregångsland som stakar ut sin egen väg

Utbildning och folkhälsa

Valfrihetsretoriken infiltrerar diskussionen om folkhälsa.

Vi är vana vid att journalister blandar ihop samvariation och orsakssamband; likaså att de klumpar ihop olika möjliga orsakssamband och -riktningar. Ett aktuellt exempel är den tvetydiga rubriken "Längre utbildning ger längre liv".

Men nu känns det värre än vanligt. Insinuationerna haglar: Förklaringen till den positiva korrelationen mellan utbildning och livslängd är -- trumvirvel -- välinformerade hälso- och vårdval. Tada!

Alltså en kausal kedja - på individnivå - från högre utbildning till bättre val till längre liv. Den enda förklaringen. Den viktigaste.

Gunnar Wetterberg befäste denna tankefigur häromdagen när han diskuterade sin bok "Kurvans kraft" i programmet "En bok en författare" (13' 00'' och framåt).

Den där orsakskedjan låter förrädiskt övertygande. Men hur självklar är den egentligen? Och hur ser det empiriska stödet ut?

Det finns många tänkbara förklaringar till varför utbildning påverkar folkhälsan positivt, varav många framstår som naturligare än teorin om det individuella valets kraft. Det finns också många tänkbara bakomliggande faktorer som påverkar både utbildningsnivå och livslängd positivt. (Det verkar heller inte orimligt att livslängd påverkar utbildningsnivå.)

Om det nu är så att välinformerade individuella vårdval har en tydlig positiv effekt på individuell livslängd  inställer sig genast frågan: Vill vi att det ska vara så? Ska den som är bäst på att välja få den bästa vården eller hälsorådgivningen?

Det är också anmärkningsvärt att den aktuella debatten förs mot bakgrund av att ojämlikheten i hälsa nu ökar -- trots att allt fler utbildar sig längre än någonsin tidigare.

Alternativmedicin

Jag fick ett mejl. En patient vid Vidarkliniken bad om mina synpunkter på en intervju med Karin Dahlberg i senaste numret av Vidarnytt.

Jag är osäker på varför jag blev tillfrågad, men dristar mig att ge några (relativt ogrundade) kommentarer:

Oavsett vad man gör, eller hur man motiverar det, inom någon form av hälsovård, måste man kunna visa systematiska positiva effekter av sin praktik. Allt annat är sekundärt. Dahlgren pekar på svårigheter med att göra detta, men dessa svårigheter kan inte användas som förevändning för att frångå kravet på bevisföring.

En viktig anledning -- troligen den viktigaste -- till att myndigheter tenderar att uppvisa en snäv syn på evidens inom sjukvården är ansvarsfrågan. Den hippokratiska eden betonar ju också att läkaren framför allt inte ska göra (mer) skada, vilket innebär att om man är det minsta osäker på effekterna av ett ingrepp så är det bättre att avstå. Det är en moralisk avvägning som inte kan utvärderas utifrån konsekvenserna i enskilda fall, utan som måste bedömas efter sin långsiktiga framgång och sin etiska rimlighet.

Det handlar också om en generell försiktighetsprincip. Självklart kan det med tiden visa sig att en viss praktik är ofarlig (eller t.o.m. lämplig, effektiv). Sådant händer hela tiden. (För 150 år sedan trodde man att det var hälsovådligt att bada i havet.) Men återigen: man kan inte med facit i hand kritisera själva principen.

För myndigheter och organisationer är det ju viktigt att på ett konsekvent sätt kunna utvärdera sin verksamhet, bl.a. för att kunna fördela resurser på ett systematiskt, effektivt och -- inte minst -- motiverbart sätt. Detta innebär att dra upp gränser, på gott och ont.

Sitter sjukvården i knät på läkemedelsproducenterna? Beror det i så fall på en alltför snäv syn på evidens? Troligen skulle en mer generös inställning snarare öppna upp för fler skrupelfria leverantörer. Jag tänker på våra nyligen utförsålda apotek, som nu inte längre är apotek (men som, med namn som Apoteket, gärna vill få oss att tro det) utan motsvarigheten till amerikanska "drug stores" där gränsen mellan (i bästa fall harmlösa) läkemedel, kosttillskott och kosmetika suddas ut. Något som endast leverantörerna (även de skrupelfria) -- inte kunderna -- tjänar på.

Läs mer i Folkvett 2/2002, BT 11-05-20, Dagens Medicin 11-05-25.

Dåligt samvete

Ett svar till Thomas som kommenterade ett tidigare inlägg angående Lena Anderssons krönika Indignation kräver varsamhet.

Thomas, du reagerar som de flesta i min bekantskapskrets. Vi som alltså är (någorlunda) överens om vart vi vill, och om argumenten för våra vägval. Det är just för att jag känner så starkt för dessa som jag vill undvika känslobaserade argument i det längsta.

Det du (och jag) skulle kalla moralisk evolution är, till syvende och sist, steg i den riktning som vi själva önskar -- inte den enda tänkbara, den ovedersägligt bästa eller absolut rätta riktningen. Missförstå mig rätt: Jag kan känna mig mycket säker på vad som är "rätt" och underkänna de flesta alternativ, men jag är samtidigt akut medveten om min egen subjektivitet och om hur den formas av externa krafter. Det samvete Lena Andersson hänvisar till är inte en psykologisk konstant. Det är inte en moralisk kompass, snarare tvärtom: Det vi kallar samvete är till stor del en följd av rådande moral, inte en orsak till den.

Andersson skriver:

Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från. Dessa utövar ett verkligt tryck, vilket visas av att de som förespråkar ett system med stora sociala skillnader brukar försvara det på sätt som röjer att de inser att fattigdomens konsekvenser är oangenäma. En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.

Nej. Samvetet, med stort S, har inte svårt att bortse från samhälleliga ojämlikheter. Det är helt enkelt inte sant. Historiskt har dessa snarare setts som självklara. I nutiden finner vi gott om exempel på motsatsen. Vi är många som önskar ett framtida samhälle där alla har "insett" det orättfärdiga i ojämlikhet, men beskriver vi detta i termer av "evolution" upphöjer vi våra egna nuvarande önskningar till lag, till självklarheter.

Nej. Att inse att fattigdomens konsekvenser är obehagliga är inte detsamma som att uppleva ett samvetets tryck.

Nej. Att någon mår bra av att idka välgörenhet innebär inte nödvändigtvis att denne (outtalat) erkänner att ojämlikhet är principiellt stötande.

Nej. En utjämnande gest behöver inte nödvändigtvis upplevas som meningslös av någon som tror att ojämlikhet är ofrånkomlig.

I många fall -- kanske de flesta -- är det säkert så. Men inte med nödvändighet.*

Jag brukar beskriva människor som förespråkar eller försvarar ett system med (stora) sociala skillnader som antingen korkade eller cyniska. De förra tror på allvar att den amerikanska drömmen är för alla och ser inte det uppenbara problemet: att den enes bröd är den andres död (de köper alltså talet om "the haves and soon-to-haves"). De senare är -- oftast hycklande -- egoister. Utöver dessa två kategorier har vi också "pragmatikerna" eller "realisterna" som lidelsefritt argumenterar för det oundvikliga i social differentiering.*

Ingen av dessa tre grupper berörs av samvets-argumentet, av olika skäl. Den första gruppen ser ingen anledning (för någon) att ha dåligt samvete. Den andra har redan utkämpat sin kamp med samvetet, och vunnit. Den tredje gruppen kan se ett skäl för dåligt samvete, men anser inte att de (eller någon annan) är skyldiga att bära detta samvete. (Faktum är att många av dem hävdar att det är kontraproduktivt eller t.o.m. skenheligt.)

Att beslå dessa meningsmotståndare med dåligt samvete leder ingenstans. Det befäster bara en känsla av rättfärdig indignation inom den egna gruppen. Och hur befogad den än kan verka (vara) hjälper den inte någon. Tvärtom -- den leder lätt till ett självbelåtet, dogmatiskt tänkande, vilket ju även Andersson varnar för.


* Ett argument ser ut ungefär så här: Om man har deltagit i Rawls ryska roulett på samma villkor** som alla andra kan man gå därifrån utan samvetsbörda, oavsett utfall.

** Vad som utgör "samma villkor" kan naturligtvis diskuteras vidare. Men denna typ av argumentation verkar erbjuda vissa möjligheter att kombinera ett privilegierat liv, en konsistent världsbild och ett undvikande av dåligt samvete.

Hållbarhetsmyten

En bok, en författare: Hållbarhetsmyten av Christer Gunnarsson och Martin Andersson.

Ojojoj! Riktigt jobbigt att titta på. Schlaug agerar som en skicklig förhörsledare som metodiskt drar ner byxorna på den (inte fullt så) förslagne misstänkte. Det blir pinsamt.

Men även när det är klarlagt bortom allt tvivel att Gunnarsson inte låter sig störas av tydliga inkonsekvenser i sin argumentation -- ja, även då blir jag förvånad över att han inte reagerar över följande:

Å ena sidan säger han sig inte ha någon insikt i naturvetenskap (men likväl rätt till sin "åsikt"). Å andra sidan litar han blint på att tekniska framsteg kommer att göra det möjligt att ständigt "utvinna mer kapital" från naturresurserna.

Indignationsprivilegiet

Lena Andersson har, som vanligt, flera viktiga poänger i sin krönika i DN (11/2 2012), Indignation kräver varsamhet.

Men lite naivt ter det sig allt, att så kategoriskt och tvärsäkert peka ut vad samvetet dikterar.

För det första är "samvete" inte trivialt att definiera eller härleda. För det andra måste man förhålla sig till det socialpsykologiska fenomenet "shifting baselines".

Jag tror att människor i allmänhet överskattar både omfånget, kraften och beständigheten av det vi lite slarvigt kallar samvete. Därmed inte sagt att innehållet är godtyckligt - tvärtom. Men jag tror att vi vinner på att tydliggöra och betona att moral är resultatet av en ständigt pågående förhandling, snarare än någon metafysisk konstant. Bättre att anföra och jämföra konsekvens-argument än plikt-dito, helt enkelt.

Spegel, spegel

När folket talar, kapitel 5. Fortsätter tidigare inlägg.

Fishkin utgår från spegeln. Han siktar alltså mot ett så rättvisande resultat som möjligt. Det får man, menar han, om de som röstar verkligen är informerade om alla alternativ och deras konsekvenser; och om de har satt sig in i andras perspektiv. Självklart är detta ett stort fall framåt. Men det handlar inte om att nå en bästa lösning.

Mellan raderna framkommer att Fishkin i viss mån förutsätter att bättre information och bredare perspektiv automatiskt leder till "bättre" åsikter. Om man bara är tillräckligt insatt kommer man att rösta för de alternativ som ger det bästa resultatet för så många som möjligt, så länge som möjligt. Mellan raderna skymtar detta också som en from förhoppning. Men det tas inte upp uttryckligen.

Vad som aldrig diskuteras är att även välinformerade människor kan vara egoistiska och kortsiktiga. Dessutom kan det vara så att människor som både är välinformerade (om sakfrågor) och välmenande agerar efter sinsemellan olika -- och eventuellt motstridiga -- ideologiska och etiska ramverk. Även hos en enskild individ kan dessa ramverk vara både halvt omedvetna och internt inkonsistenta.

Att Fishkin inte tar upp detta är mycket frustrerande. Jag vet inte om jag ska tolka det som att han nöjer sig med att ta ett praktiskt genomförbart steg framåt -- vilket är berömvärt -- eller om han trots allt är naiv nog att tro att information (kunskap) i sig eliminerar motsättningar mellan människor, likställer deras moraliska kompasser, och förvandlar dem till lidelsefria och rationella varelser.

American democracy in a nutshell

Continues part 2.

Note: these are my personal opinions, not an attempt to accurately summarize Fishkin's book (even though I think he would agree).

Fishkin delineates four characteristics of various attempts at democracy: (1) equality, (2) participation, (3) deliberation, and (4) absence of tyranny (meaning an ignorant "majority" enforcing its will). He discusses at length why it's hard (nigh impossible) to implement all of these at the same time. In practice, usually only two of these get prioritized. It's partly a matter of compromise, and partly a matter of intentional design.

The founding fathers were no fools. But they struggled with the compromise, and they did not agree with each other. And things have developed from there. Fishkin describes the American form of democracy as one of "competition". It stems from the prioritization of (1) equality and (4) non-tyranny, while downplaying (or even ignoring or questioning) the value of the other two features.

This choice reflects a disillusioned view of the potential of democracy: The (non-deliberated) opinion of the masses cannot be counted as a voice of reason, but at least everyone should be able to have their say. Leave it to the elites to do the actual deliberating and acting, on behalf of the people.

Of course, Madison and others imagined benign elites (republican institutions); enlightened servants of the people -- not of their actual will, but of their best interest. In practice, elites tend to get distanced from the people. (Ironically, this is one of the strongest arguments for democracy in the first place.) Also, participation is hardly mandatory. In fact, some proponents of "competition" actually prefer a low turnout. It doesn't really matter anyway.

Now, the marketplace of ideas is open for (deliberate) manipulation of people's opinions. Given that it couldn't be any other way (or so it is said) such manipulation should be encouraged, in a true competition for votes.

So, the U.S. democracy is based on a misanthropic view of people in the first place: it's no use even trying to accomplish (2) and (3). But it gets worse. Not even (1) and (4) are actually in place. Consider, e.g. the gerrymandering of districts, the registration procedure, the step-by-step electoral process, and the complex and skewed tallying of results. It's actually a deliberate attempt to confuse people, to discourage them from voting, to disregard their votes, and to explain away the fact that "democracy" in this version never quite seems to work as alleged. So much for equality.

All of the above means that tyranny is also present: By manipulating who votes and for what, and by keeping turnout low, the "support" for the governing elite is merely a facade. They don't really have the mandate to do or say what they do, but they dare you to prove it, or to do anything about it! So it is that MediCare and other no-brainers get filibustered forever, even though it's clearly ludicrous.



And waddya know? Hans Ruin writes in DN today about the soon ungovernable super-power.

Hur jag instrueras i att begagna mig av Puenteduras taxonomi

Jag förmedlas en "lokal" sammanfattning av Puenteduras taxonomi över teknikanvändning (och lärande). Den har ältats en del på min arbetsplats under de senaste åren. Jag antar att sammanfattningen skall tjäna som en påminnelse; en förklaring -- och att jag förväntas lära mig något; dra ut konsekvenser och förändra min praktik.

(Länken ovan går till Puenteduras egen sammanfattning, inte till den "lokala" sammanfattning som jag diskuterar nedan. Bilden till höger är tagen från Puenteduras material.)

Man har alltså på lokal nivå nu sammanfattat och exemplifierat taxonomin och de diskussioner som förts kring den på arbetsplatsen.

Var detta verkligen det bästa (enda) exemplet på "Omdefiniering" (Redefinition) man kunde skaka fram? Att på högstadiet utväxla och gemensamt skriva dikter med utländska elever?

För det första är det inte särskilt svårt att själv hitta (eller hitta på) betydligt bättre exempel på praktiker som skulle kunna placeras på den högsta nivån.

För det andra är detta inte ett exempel på vad som avses med denna nivå (knappt ens på den näst högsta). En enkel kontrollfråga: "Kan man göra detta utan (ny) teknik?" Är svaret "ja" befinner man sig, definitionsmässigt, inte på den högsta nivån. Brevväxla med elever från ett annat land? Tja, vad sägs om papper och penna och vanlig postgång? Inte direkt revolutionerande...

I bästa fall ges alltså exempel på hur "gamla" didaktiska grepp kan utföras smidigare (som ovan), vilket närmast verkar passa in på den andra (möjligen den tredje) nivån. Men då kommer följdfrågan: Hur viktigt är just detta grepp, ur didaktisk synpunkt, jämfört med allt annat? Är det verkligen värt att investera i dyrbar teknik för en jämförelsevis obetydlig förenkling?

Men oftast handlar det alltså i stället om teknikanvändning som självändamål. Till och med när det blir svårare, snarare än smidigare, att realisera någon didaktisk idé envisas man med ny teknik, för sakens skull.

Den senaste inspirationsdagen var en orgie i dylika exempel. Det som är mest skrämmande är att de som ger dessa exempel är helt blinda för det absurda i att gå omvägar med ny teknik för att åstadkomma saker som helt klart inte innebär något väsentligt nytt.

Taxonomin är inte dum i sig. Men den används felaktigt, utan förståelse, och "baklänges". Dessutom är det anmärkningsvärt att ständigt höra att "det finns forskning på detta", när frasen endast verkar syfta på att någon (med en akademisk titel) har tagit fram (hittat på) en taxonomi över huvud taget. Det är ingen konst. Och Puenteduras taxonomi innehåller, i sig själv, inget nytt eller revolutionerande.

Den forskning man skulle vilja se är den som bekräftar följande påstående:

Puenteduras forskning tyder på att det är först när lärarna befinner sig på nivåer där de börjar modifiera eller omdefiniera sitt arbetssätt som man kan påvisa en påtaglig utveckling i lärandet hos eleverna.

(Visst är det fantastiskt att man även i denna formulering lyckas lägga ansvaret uteslutande på lärarna, trots att taxonomin uttryckligen handlar om teknikanvändning -- och, i överförd bemärkelse, om lärande individer; om former och verktyg för lärande. En fundamental freudiansk felaktig formulering!)

Varför utgår inte diskussionen från sådan forskning, d.v.s. från Puenteduras och andras faktiska resultat? Och varför handlar den inte om exakt vilka exempel som faktiskt har visat sig märbart framgångsrika och relevanta; hur och varför? Något säger mig att det inte finns så mycket att visa upp.

Det är inte så konstigt att det blir så här, eftersom "baklänges"-implementationen innebär att vi har satts i en situation där vi känner oss tvugna att hitta saker i verkligheten som matchar teorin. Inte särskilt vetenskapligt. Inte särskilt pragmatiskt heller.

Men, som sagt, taxonomin är inte dum i sig. I bästa fall uppmuntrar den oss att fundera över hur vi kan utöka vår didaktiska verktygslåda -- eventuellt med teknik som eventuellt inte varit tillgänglig tidigare. Om vi verkligen börjar i den änden, slipper vi alla dessa krystade och påtvingade praktiker. Och är det så att vi själva kommer på att vi skulle ha nytta av någon teknisk pryl för att förverkliga vår didaktiska idé -- ja, då säger vi till.

Spara pengarna tills dess!