(Länken ovan går till Puenteduras egen sammanfattning, inte till den "lokala" sammanfattning som jag diskuterar nedan. Bilden till höger är tagen från Puenteduras material.)
Man har alltså på lokal nivå nu sammanfattat och exemplifierat taxonomin och de diskussioner som förts kring den på arbetsplatsen.
Var detta verkligen det bästa (enda) exemplet på "Omdefiniering" (Redefinition) man kunde skaka fram? Att på högstadiet utväxla och gemensamt skriva dikter med utländska elever?
För det första är det inte särskilt svårt att själv hitta (eller hitta på) betydligt bättre exempel på praktiker som skulle kunna placeras på den högsta nivån.
För det andra är detta inte ett exempel på vad som avses med denna nivå (knappt ens på den näst högsta). En enkel kontrollfråga: "Kan man göra detta utan (ny) teknik?" Är svaret "ja" befinner man sig, definitionsmässigt, inte på den högsta nivån. Brevväxla med elever från ett annat land? Tja, vad sägs om papper och penna och vanlig postgång? Inte direkt revolutionerande...
I bästa fall ges alltså exempel på hur "gamla" didaktiska grepp kan utföras smidigare (som ovan), vilket närmast verkar passa in på den andra (möjligen den tredje) nivån. Men då kommer följdfrågan: Hur viktigt är just detta grepp, ur didaktisk synpunkt, jämfört med allt annat? Är det verkligen värt att investera i dyrbar teknik för en jämförelsevis obetydlig förenkling?
Men oftast handlar det alltså i stället om teknikanvändning som självändamål. Till och med när det blir svårare, snarare än smidigare, att realisera någon didaktisk idé envisas man med ny teknik, för sakens skull.
Den senaste inspirationsdagen var en orgie i dylika exempel. Det som är mest skrämmande är att de som ger dessa exempel är helt blinda för det absurda i att gå omvägar med ny teknik för att åstadkomma saker som helt klart inte innebär något väsentligt nytt.
Taxonomin är inte dum i sig. Men den används felaktigt, utan förståelse, och "baklänges". Dessutom är det anmärkningsvärt att ständigt höra att "det finns forskning på detta", när frasen endast verkar syfta på att någon (med en akademisk titel) har tagit fram (hittat på) en taxonomi över huvud taget. Det är ingen konst. Och Puenteduras taxonomi innehåller, i sig själv, inget nytt eller revolutionerande.
Den forskning man skulle vilja se är den som bekräftar följande påstående:
Puenteduras forskning tyder på att det är först när lärarna befinner sig på nivåer där de börjar modifiera eller omdefiniera sitt arbetssätt som man kan påvisa en påtaglig utveckling i lärandet hos eleverna.(Visst är det fantastiskt att man även i denna formulering lyckas lägga ansvaret uteslutande på lärarna, trots att taxonomin uttryckligen handlar om teknikanvändning -- och, i överförd bemärkelse, om lärande individer; om former och verktyg för lärande. En fundamental freudiansk felaktig formulering!)
Varför utgår inte diskussionen från sådan forskning, d.v.s. från Puenteduras och andras faktiska resultat? Och varför handlar den inte om exakt vilka exempel som faktiskt har visat sig märbart framgångsrika och relevanta; hur och varför? Något säger mig att det inte finns så mycket att visa upp.
Det är inte så konstigt att det blir så här, eftersom "baklänges"-implementationen innebär att vi har satts i en situation där vi känner oss tvugna att hitta saker i verkligheten som matchar teorin. Inte särskilt vetenskapligt. Inte särskilt pragmatiskt heller.
Men, som sagt, taxonomin är inte dum i sig. I bästa fall uppmuntrar den oss att fundera över hur vi kan utöka vår didaktiska verktygslåda -- eventuellt med teknik som eventuellt inte varit tillgänglig tidigare. Om vi verkligen börjar i den änden, slipper vi alla dessa krystade och påtvingade praktiker. Och är det så att vi själva kommer på att vi skulle ha nytta av någon teknisk pryl för att förverkliga vår didaktiska idé -- ja, då säger vi till.
Spara pengarna tills dess!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar