Spegel, spegel

När folket talar, kapitel 5. Fortsätter tidigare inlägg.

Fishkin utgår från spegeln. Han siktar alltså mot ett så rättvisande resultat som möjligt. Det får man, menar han, om de som röstar verkligen är informerade om alla alternativ och deras konsekvenser; och om de har satt sig in i andras perspektiv. Självklart är detta ett stort fall framåt. Men det handlar inte om att nå en bästa lösning.

Mellan raderna framkommer att Fishkin i viss mån förutsätter att bättre information och bredare perspektiv automatiskt leder till "bättre" åsikter. Om man bara är tillräckligt insatt kommer man att rösta för de alternativ som ger det bästa resultatet för så många som möjligt, så länge som möjligt. Mellan raderna skymtar detta också som en from förhoppning. Men det tas inte upp uttryckligen.

Vad som aldrig diskuteras är att även välinformerade människor kan vara egoistiska och kortsiktiga. Dessutom kan det vara så att människor som både är välinformerade (om sakfrågor) och välmenande agerar efter sinsemellan olika -- och eventuellt motstridiga -- ideologiska och etiska ramverk. Även hos en enskild individ kan dessa ramverk vara både halvt omedvetna och internt inkonsistenta.

Att Fishkin inte tar upp detta är mycket frustrerande. Jag vet inte om jag ska tolka det som att han nöjer sig med att ta ett praktiskt genomförbart steg framåt -- vilket är berömvärt -- eller om han trots allt är naiv nog att tro att information (kunskap) i sig eliminerar motsättningar mellan människor, likställer deras moraliska kompasser, och förvandlar dem till lidelsefria och rationella varelser.