Lena Andersson har, som vanligt, flera viktiga poänger i sin krönika i DN (11/2 2012), Indignation kräver varsamhet.
Men lite naivt ter det sig allt, att så kategoriskt och tvärsäkert peka ut vad samvetet dikterar.
För det första är "samvete" inte trivialt att definiera eller härleda. För det andra måste man förhålla sig till det socialpsykologiska fenomenet "shifting baselines".
Jag tror att människor i allmänhet överskattar både omfånget, kraften och beständigheten av det vi lite slarvigt kallar samvete.
Därmed inte sagt att innehållet är godtyckligt - tvärtom. Men jag tror att vi vinner på att tydliggöra och betona att moral är resultatet av en ständigt pågående förhandling, snarare än någon metafysisk konstant.
Bättre att anföra och jämföra konsekvens-argument än plikt-dito, helt enkelt.
Jag håller inte med dig i din kritik. Även om moral är resultatet av en ständigt pågående förhandling, så är ändå huvuddelen av den moral som Lena Andersson talar om synnerligen tidlös. Evolutionen på moralens område är helt enkelt långsam. Konsekvensargument känns riskabla, tycker jag, då de riskerar att intellektualisera moral och mänskliga relationer. Traditionen behövs som en tung dämpande effekt på besserwisserns aldrig så starka argument.
SvaraRaderaTack för mothugg! Mitt svar blev så långt att det fick bli ett nytt inlägg. Reagera gärna!
SvaraRadera