Demokratins trilemma

Fortsätter del 1.

Kapitel två i James Fishkins bok När folket talar behandlar bl.a. demokratins trilemma och majoritetens tyranni. Det senare begreppet beskriver just en sådan situation som jag lade fram i slutet av del 1. Utöver dessa två begrepp fortsätter Fishkin sin redogörelse för den amerikanska konstitutionens framväxt. Jag blir mer och mer imponerad över denna process, och de människor som deltog i den. Helt uppenbart var de överlag mycket välmenande, belästa, omdömesgilla och nästan kusligt eftertänksamma. Samtidigt reagerar jag över hur museal och vördad denna författning verkar vara i dagens amerikanska debatt. Ofta används den närmast som ett slagträ, och det verkar vara tabu att ifrågasätta något. Vore det verkligen så märkvärdigt om den tarvade diverse uppgraderingar, så här 300 år senare?

Fishkin hänvisar till andra texter och lämnar mig lite undrande men definierar provisoriskt tyranni på följande sätt:

För våra syften kan vi säga att tyranni (majoritetens eller en minoritets) är ett val av åtgärder som leder till svåra kränkningar av grundläggande intressen när en alternativ åtgärds, som inte skulle ha åsamkat någon jämförbara förluster, kunde ha valts.

(s. 89)

Fishkin skriver förvisso mer än så, och medger villigt att det finns mycket kvar att diskutera. Likväl känner jag att han behandlar problemet lite styvmoderligt, som om det ändå inte är ett så stort problem. Lösningen som presenteras är i varje fall en blandning av direktdemokrati och representativa institutioner. Enligt Fishkin undvek grundaren Madison t.ex. medvetet ordet demokrati och talade i stället om en republik, vars institutioner -- med inslag av elitstyre -- skulle utgöra ett skydd mot pöbelns nyckfulla och häftiga lidelser. Här spelar ju även domstolarna en viktig roll, samtidigt som de förutsätter närmast övermänskliga domare.

Ja, förresten, varför inte överlämna makten åt en stark (och god) diktator? Detta var faktiskt något som även antikens atenare lockades av, även långt efter det att demokrati-experimenten hade inletts. Fishkin hänvisar till Mill och nämner två skäl: Svårigheten att få tag på en tillräckligt "välvillig" kandidat (jämför domarna); och svårigheten att "institutionalisera en kontinuitet ifråga om vishet" (s. 65). Men det största problemet är ett annat, menar Fishkin: "vad skulle vi då få för ett slags folk?".

Vi skulle stå där med människor som var ovana att tänka själva och ovana att nå fram till kollektiva omdömen.

(s. 65)

Man kan ju fundera över om detta verkligen skulle innebära någon större försämring jämfört med nuläget...

Kapitlets kärna är trilemmat: avvägningen mellan deliberation, jämlikhet och deltagande. "Varje försök att förverkliga två av dem undergräver försöken att uppfylla den tredje" (s. 70).

	Politisk jämlikhet	Deltagande	Deliberation
Massdemokrati	+	+	-
Mobiliserad deliberation	-	+	+
Mikrokosmisk deliberation	+	-	+

Om vi kombinerar deltagande och jämlikhet räknar vi allas åsikter lika och får ett uttryck för ett faktiskt samtycke på massbasis. Men det är i allmänhet inte något informerat eller genomtänkt samtycke. Det är en ouppmärksam och kanske manipulerad allmänhets medgivande. Om vi i stället kombinerar jämlikhet och deliberation, är det vi sammanräknar en representation av allmänhetens övervägda omdömen, men sambandet med massan av väljare består bara i att de beaktas lika via ett slumpmässigt urval. Av verkligt massdeltagande syns inte ett spår. I det tredje fallet, deliberation och deltagande, kan vi förvänta oss ett "förvrängt deltagande" eller att alla inte räknas lika mycket vilket undergräver representativiteten. För det mesta är det vissa särskilt intresserade grupper som kommer att delta. Resten lämnas utanför. Under de flesta praktiska omständigheter som går att förutse kan man vandra runt, runt i detta trilemma utan att någonsin lyckas uppfylla alla tre principerna.

(s. 86)

I kapitel 3 (nästa inlägg) kombineras de olika principerna ovan dessutom med förekomst eller avsaknad av tyranni.