Jag fick ett mejl. En patient vid Vidarkliniken bad om mina synpunkter på en intervju med Karin Dahlberg i senaste numret av Vidarnytt.
Jag är osäker på varför jag blev tillfrågad, men dristar mig att ge några (relativt ogrundade) kommentarer:
Oavsett vad man gör, eller hur man motiverar det, inom någon form av hälsovård, måste man kunna visa systematiska positiva effekter av sin praktik. Allt annat är sekundärt. Dahlgren pekar på svårigheter med att göra detta, men dessa svårigheter kan inte användas som förevändning för att frångå kravet på bevisföring.
En viktig anledning -- troligen den viktigaste -- till att myndigheter tenderar att uppvisa en snäv syn på evidens inom sjukvården är ansvarsfrågan. Den hippokratiska eden betonar ju också att läkaren framför allt inte ska göra (mer) skada, vilket innebär att om man är det minsta osäker på effekterna av ett ingrepp så är det bättre att avstå. Det är en moralisk avvägning som inte kan utvärderas utifrån konsekvenserna i enskilda fall, utan som måste bedömas efter sin långsiktiga framgång och sin etiska rimlighet.
Det handlar också om en generell försiktighetsprincip. Självklart kan det med tiden visa sig att en viss praktik är ofarlig (eller t.o.m. lämplig, effektiv). Sådant händer hela tiden. (För 150 år sedan trodde man att det var hälsovådligt att bada i havet.) Men återigen: man kan inte med facit i hand kritisera själva principen.
För myndigheter och organisationer är det ju viktigt att på ett konsekvent sätt kunna utvärdera sin verksamhet, bl.a. för att kunna fördela resurser på ett systematiskt, effektivt och -- inte minst -- motiverbart sätt. Detta innebär att dra upp gränser, på gott och ont.
Sitter sjukvården i knät på läkemedelsproducenterna? Beror det i så fall på en alltför snäv syn på evidens? Troligen skulle en mer generös inställning snarare öppna upp för fler skrupelfria leverantörer. Jag tänker på våra nyligen utförsålda apotek, som nu inte längre är apotek (men som, med namn som Apoteket, gärna vill få oss att tro det) utan motsvarigheten till amerikanska "drug stores" där gränsen mellan (i bästa fall harmlösa) läkemedel, kosttillskott och kosmetika suddas ut. Något som endast leverantörerna (även de skrupelfria) -- inte kunderna -- tjänar på.
Läs mer i Folkvett 2/2002, BT 11-05-20, Dagens Medicin 11-05-25.
När jag läser Karin Dahlberg så blir jag först förbannad, då jag känner så många statistiker som sysslar med medicinsk utvärdering och som verkligen inte går i de simpla fällor med normalfördelning och matematiska standardfunktioner som Dahlberg hänvisar till. Men vid närmare eftertanke är det så att dessa mina kolleger jobbar inom läkemedelsindustrin som har extremt höra krav på sig, framför allt från amerikanska myndigheter. I vetenskapliga publikationer, däremot, finns det nog en mycket stor riska att icke-statistiker leker med statistisk programvara utan att egentligen begripa vad de syslar med. Så Dahlberg har nog rätt, och missbruk av statistiska metoder i vetenskapliga tidskrifter bäddar ju därmed för misstänkliggörandet av "skol"-medicinen.
SvaraRaderaIntressant! Har du några synpunkter på förhållandet forskning - läkemedelsindustri - sjukvård - myndigheter. Fungerar myndigheterna väl, som filter och kvalitetsgaranter? Vad krävs för att de ska göra det?
RaderaMina uppfattningar bygger tyvärr mest på lösa boliner. Jag sysslar själv inte alls me medicinsk statistik, men många av mina bekanta inom statistikersamfundet gör det. Jag har fått uppfattningen att det amerikanska FDA är mycket krävande och tack vare det har ett läkemedelsföretag som Astra åtskilliga statistiska experter bland sina anställda. Här skulle jag alltså tro att myndigheter fungerar väl som kvalitetsgaranti, kanske beroende på det speciella amerikanska skadeståndsansvarssystemet. Men om jag har rätt i min vaga uppfattning så är det ju lite skrämmande om läkemedelsindustrin är mer statistiskt kompetent än den medicinska vetenskapliga akademin. Jag hoppas att det inte är så!
SvaraRadera