Autenticitet, originalitet och kreativitet: Om nödvändiga och oifrånkomliga ramar och om de psykologiska invarianternas estetik

Som en kommentar till ett inlägg om autenticitet och originalitet har jag bearbetat och (slarvigt) översatt två tidigare texter (varav den ena har några år på nacken nu) till engelska. De handlar om nödvändiga och oifrånkomliga ramar, och om de psykologiska invarianternas estetik.

Which forms of expression can be understood and appreciated by a recipient? And how does this relate to the perceived creativity of those expressions?

I strongly believe that the absolute essence of communication - not least artistic expression - is that it takes place against a backdrop of a fixed frame of reference; that the communication presumes a shared understanding of this frame of reference by both artist and audience. The frame of reference may, however, change over time.

Different people may have a more or less implicit idea of the current frame of reference (by analogy with linguistic’s competence versus performance). The recipient may perceive (and appreciate) a message or work solely on the basis of the experience it generates - without concern for, or knowledge of the formal frame of reference. But the recipient can also understand (and appreciate) a work solely on the basis of how the expression relates to the frame of reference. Most of the time, the reception is characterised by a mix of these two extremes.

This applies even if the expression breaches, alters, or extends the existing frame of reference. Creativity, in this approach, can not be defined or judged - nor can it be forced to appear - in a conceptual vacuum.

As I see it, creativity can be defined in two ways: either by an expression’s relationship to and utilisation of an existing frame of reference, or by the expression’s break with, modification of, or extension of an existing frame of reference. Both of these dimensions include novelty as part of the basis for assessments.

For instance, an expression can be created within the current frame of reference, but differ from other expressions both in terms of proximity (similarity) to other expressions, and with respect to the degree of tension between the form of the expression and the frame itself. If I invent a new chord sequence on the guitar (by randomly selecting combinations of a number of scale notes, or by altering the spacing between the frets of the guitar), I can certainly present a new (or, at least, unusual) “harmony”. However, this will hardly be appreciated or considered to be creative, by either composers or listeners.

In the first case, one reason for this is that the listener can not establish a reliable picture of the constituent notes’ or chords’ relationship to each other (intellectual). Another reason is that the listener can never establish an emotional expectation of the progression of chords. This also applies to the other case. In addition, it appears that the above examples support the idea that the prevailing frames of reference in Western music are founded, at least in part, on “natural laws” of harmonics.

Pythagoras divided the vibrating string in mathematically precise distances and corresponding “well-sounding” sequences and combinations of notes, according to the “harmony of the spheres”. This “untempered” tuning system changed, during the Baroque era, into a “well-tempered” tuning system. (The circle of fifths, that in modern music theory defines the twelve tones of the octave in terms of fifths stacked on top of each other presupposes an “unnatural” equidistance.)

It is very interesting to study the development of musical theory to date, as it clearly illustrates precisely how creative steps(eg, triads, modalities, major and minor tonalities, counterpoint, modulation, etc.) have been taken by (regularly) violating, altering, or extending the existing frame of reference in different ways. Perhaps this may inspire the the creation of (possibly expression-specific ) creativity-enhancing tools?

Take a phenomenon such as alteration, or notes alien to the current chord being played - one half-note up or down from a given tone in a melody or a chord, followed by a return to the original note: The temporary dissonance is part of a device described as a Greek tragedy in miniature.

There are many clear examples of how the musical toolkit has been expanded to include techniques based on playing with the listener’s expectations (intellectual but also, and perhaps more importantly, emotional), created by his or her knowledge of the current frame of reference.

It is also interesting that Schoenberg’s twelve-tone technique, although it relates to previously developed frames of reference, never really made a breakthrough. One possible explanation is that its design violates mathematical laws of nature (consonance), making the emotional experience uncomfortable or unattractive. Another explanation is that the expressions created in this new, in and of itself (intellectual) graspable framework can not be appreciated (either intellectually or emotionally - at least not when listening, perhaps while reading the notes) of the human brain, due to its limitations in working memory.

Since any expression is subject to different, expression- or genre-specific frames of reference, it is difficult to imagine general creativity-enhancing tools.

Let’s continue to apply this theory of psychological invariants to aesthetics in general.

Stravinsky is said to have stated something like this:

“It is the task of the creative human being to carefully sift the elements he receives from the imagination, for it is necessary that human activity prescribes itself borders. The more art is controlled, limited, worked, the freer it is.”

I think of this when I read an interview with Carl Nielsen:

“I have never made an outline for any of my symphonies, which have always been found to be so well-planned. They grew out of a foggy notion of one thing or another and so developed into something complete. They have come by themselves, and I have always felt that nothing could go wrong, because they were a part of me.”

Nielsen’s statement may seem naive, or perhaps deliberately formulated in line with the ideals of the late romantic era. For me it is obvious that they do not tell the whole truth.

Nielsen was exceptionally well practiced in his craft. He studied violin and composition at the conservatory of Copenhagen, where he later became both teacher and director. He admired Bach, Mozart and Brahms.

“Over the years, he detached himself from his grounding in Viennese classicism, became freer, and sometimes experimental, bordering on the edge of the atonal” my dictionary tells me, and I think of Stravinsky’s neo-classicism, and of his consciously progressive attitude towards musical expressions.

One can not detach oneself from something unless one has a thorough understanding of what it is one wants to break away from. It is not even relevant to talk about detachment without such insight. Both Nielsen and Stravinsky knew this, of course. But maybe Stravinsky had a clearer notion of how “misty ideas” evolve into something complete, seemingly by themselves. They are “misty” just because they are so deeply rooted, so widely dispersed in the creator’s consciousness. They have, in this respect, become “part of” their creator. And their manifestations are perceived to “come by themselves” to the same extent that the crafting has become so skillful, so habitual, that it is automated.

Människans snällhet

Följande tre artiklar diskuterar hur "snäll" människan egentligen är, eller kan vara. Eller snarare: hur realistisk en socialistisk ideologi kan vara, alternativt hur en realistisk socialistisk ideologi ser ut.

Jag har inte smält stoffet, men jag tror att detta är det viktigaste som finns att diskutera.

Människan snällare än du tror

Om biologi, ideologi, socialism och vetenskap

Homo socialismus: om biologi, egoism och möjliga felslut

Sa ja ju...

David Jonstad skriver i Effekt (31/3 2010) om James Lovelock och hans uttalande: Vi är inte smarta nog att rädda planeten. Artikeln innehåller också länkar till BBC:s intervju med Lovelock, och till en artikel i Guardian.

Det känns förmätet att säga att jag håller med Lovelock. Men det gör jag, förstås. Än mer förmätet är det väl att, som jag, tycka att han trots allt har en alltför positiv bild av människors dådkraft och målsättningar i allmänhet ("People are very certain they are fighting a just cause..."). Hmm... en del, kanske. Lovelock verkar utgå ifrån att mänskligheten som helhet, och per automatik, ändå (alltid) försöker göra något åt även globala problem som klimathot. Det tror jag inte är sant. Tvärtom.

Lovelock lyfter fram begränsningar i (kollektiv) kognitiv förmåga - "rationalitet". Jag skyndar mig att komplettera bilden med de (social-)psykologiska fenomen som innebär att vi i praktiken vare sig vill se eller bry oss om något annat än sådant som rör oss personligen, påtagligt och i ögonblicket. Vår iver att aktivt förtränga allt annat är sedan upplysningens dagar definitionsmässigt absurd.

Jonstad skriver:

Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga (sic!) idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras: – We need a more authoritative world.

Jonstad själv illustrerar därmed, i sitt reflexmässiga och politisk korrekta tillbakaryggande, just det bekvämlighetens styre över verklighetsuppfattningen som observationerna ovan i kombination leder till.

Eller som Hume hade sagt:

Förnuftet är passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.

Sorgligt, men sant.

Nyord

bekymringssamtal
samtal som polisen har med föräldrar vars barn verkar vara på väg in i småkriminalitet

klimatism
rädslan för en klimatförändring sedd som en fanatisk trosriktning

stuprörspolitik
politik som är snävt inriktad på något och saknar helhetssyn

kalsongbadare
pojke som badar med sina märkeskalsonger under badbyxorna och ser till att märket syns; problematiskt av hygienskäl i simhallar

burkini
en speciell sorts baddräkt som täcker tillräckligt för att följa de traditionella muslimska reglerna

fulbryt
känslan att man vill bryta ihop när man ser sig i spegeln vissa dagar

Källa: Språkrådet

Bekymringssamtal... Om jag inte hade haft tillgång till förklaringen ovan hade jag nog trott att det handlade om utvecklingssamtal...

Spännande om epigenetik

En välskriven populärvetenskaplig artikel om epigenetik från the Guardian. Efter en skruvad rubrik, Why everything you've been told about evolution is wrong, och ingress växer texten till en imponerande välbalanserad, distanserad och tydlig redogörelse (så vitt jag kan bedöma, i alla fall).

Tack, Mats och Martin, för tipset!

Ställ om Sverige

Så enkelt. Så tydligt. Skriften Ställ om Sverige, publicerad av organisationen Hela Sverige ska leva, är fantastiskt välskriven. Ladda ned den (4 MB PDF). Läs den! Tvinga alla som du känner att läsa den!

Allt slutar ju lyckligt!

Allt slutar lyckligt!
(Det måste det ju!)

Vår civilisation är stadd i ständig, obändig utveckling.
Vi håller god fart in i en allt bättre framtid.

Härav följer att alla indikationer på motsatsen är obetydliga: fantasier och lögner.

En anonym kommentator till Birger Schlaugs text Det behövs en kulturrevolution skrev:

En märklig beskrivning av det som de flesta människor ändå upplever som oerhört positivt. Vad är det för glasögon du tagit på dig, Birger Schlaug? Glasögon som får dig att se så otroligt ensidigt på tillvaron. Du är ju fullständigt renons på perspektiv. Du tycks ha grävt ner dig i undergångslitteratur och kramar med hela ditt hjärta de eviga pessimisternas sjuka världsbild. Det förvånar mig att du, som, när du var språkrör för miljöpartiet ändå kunde se positivt på tillvaron, nu demaskerar en personlighet som är svart i stället för grön. Vad vinner du härmed utom att bli bekräftad av andra lika förvirrade hjärnor?

Den här typen av kommentarer gör mig riktigt rädd. Det är nästan omöjligt att uppbåda någon konstruktiv optimism när man inser att människor omkring en förtränger verkligheten så till den milda grad att de uppfattar klarsynthet och ansvarstagande som irriterande och orealistiska undergångsprofetior.

Jag har kommit att tänka på denna typ av människor som hegelianer. Karakteristiskt för dem är att de tar som utgångspunkt att vår västerländska civilisation är predestinerad till ständig utveckling; att människors mångfald, välstånd och lycka enligt någon naturlag alltid kommer att förmeras.

Utifrån en sådan utgångspunkt förefaller exempelvis klimathot som obetydliga, grovt överdrivna eller som rena fantasier. Det är också en sådan utgångspunkt som gör människor blinda för det orimliga i ständigt ökad befolkning, tillväxt och konsumtion. Man börjar helt enkelt sitt resonemang om världen bakifrån: Eftersom allt kommer att sluta lyckligt så måste ju alla indikationer på motsatsen vara falska!

Det här är snarlikt religiösa övertygelser om en slutlig frälsning (för sig själv eller hela mänskligheten). Faktum är att hegelianism är ett substitut för religion i vårt sekulariserade samhälle.

Idiocracy

Även idiokrati är en form av meritokrati...

Fantastiskt rolig och välbehövlig satir, lika grovhuggen som de företeelser den driver med. Som vanligt vet man inte om man ska skratta eller gråta.



På YouTube hittar man många klipp ur filmen.

Tack, Bosse!

Schlaug om paradoxen

Stort tack för denna terapeutiska text, Birger.

Vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis rymmer samhället förskräckande mycket kyla och rädsla. Löften om mer av det vi redan hade gav inte livskvalitet. Förändringarna lovade så mycket men gav så lite. Nu lovar man ännu mer av samma sak, mer produktion, mer konsumtion, evig tillväxt.

Mer och mer av allt det som skapat välståndet och som nu förväntas ge oss mer välstånd i ersättning för den livskvalitet som reducerades till en fråga om konsumtion och arbete.

Liksom andra läsare väntar jag nu på konkretiseringen, handlingsprogrammet...

Webbens epistemologi

Pelle Snickars skriver (Under strecket, SvD 19/3 2010) om ofantliga datamängder, teorins död, och förhållandet mellan kvantitet och kvalitet. Mycket intressant och - sett på lite avstånd - en av de strömningar som starkast definierar och påverkar den tid som vi nu har trätt in i.

Bruket av datavetenskapliga metoder och tekniker inom humaniora förefaller alltså ha lett till ännu en vändning, ”the computational turn”, där ny kunskap kan frambringas med kraftfulla datorers hjälp, förutsatt att det finns tillräckligt med digitalt material att bearbeta.

Kommunala skolor

Erik Svensson om skolor i kommunal regi:

Ett annat problem var den kommunalisering av skolan som drevs igenom i början på 1990-talet. Det har oundvikligen lett till en sänkning av elevernas kunskapsnivåer: kommunerna klarar nämligen inte av att hantera så viktiga saker som utbildning och kan inte erbjuda lärarna vettiga arbetsvillkor. Istället så har kommunala skolbyråkrater fått alltför stort inflytande över verksamheten. Många skolchefer vill nu i någon slags allmän klåfingrighet inskränka lärarnas makt och möjlighet att själv lägga upp sin arbetstid och planering. Detta är ett av de starkaste argumenten mot kommunaliseringen: skolchefer och andra kommunbyråkrater som inte begriper verksamhetens innehåll, oavsett om det handlar om pedagogik eller ämneskunskaper, ska inte få lov att ta makten över lärarna, hur gärna de än vill. De saknar helt enkelt kompetensen och deras inflytande över utbildningen bör minimeras.

Titta på det här!

Fantastiska bilder! Och en form som kanske faktiskt har kraften att påverka...

The HOME project från Good Planet Foundation.

Bilden av Sverige

Jag blev tipsad (tack, Lotta) om en tänkvärd och bitvis rolig betraktelse, publicerad på brittiska Telegraphs kultursidor på webben (13/3 2010). Med utgångspunkt i den pågående internationella bok- och filmsuccén för Stieg Larssons Millennium-trilogi rotar Stephen Armstrong runt i myten om Sverige, och hittar både gott och ont...

...in 2007 Sweden was rated best practising democracy by The Economist, least corrupt nation by Transparency International, most equal in gender relations by the World Economic Forum, and most generous donor of overseas development aid by the OECD. Even the legend that the country has an unusually high suicide rate isn’t true. Coming about 35th in the world, Sweden comes in lower than France, Germany, Australia and New Zealand.

"Part of Sweden’s problem overseas is that everyone thinks we’re like Abba and Ikea,” says Stockholm-based stand-up comedian Magnus Betner. “We’re a nation of beautiful people singing happy songs in stylish modernist apartments. ..."

Larsson, as with Betner and Mankell, spends much of the time pulling apart the stereotype of happy-ever-after, perfectly educated, socially democratic and joyfully tolerant Swedes enjoying wild sex lives and perfectly cooked meatballs.

Det kan inte vara en slump...

Publicerad i redigerad version i HN, 29/3 2010


Det kan inte vara en slump att Tomas Österberg nu åter få ta plats i Hallands Nyheter, och denna gång på debattplats. Sist hans texter sågs i tidningen var det under rubriken "Gudsförnekarnas övertro på naturen", ett inlägg som publicerades 9/7 2009 under Ordet är fritt.

Blir det måhända en spalt, eller kanske en krönika nästa gång? Eller något under varia, såsom Livets gång? Österberg är ju långt ifrån den ende skribenten i HN som primärt motiveras av sin tro.

De flesta tidningar säger sig skilja på åsikter och nyheter (och annat redaktionellt material). Som läsare vill man gärna också tro att en tydlig åtskillnad görs mellan egna och andras åsikter. Ledarsidan i HN "delar centerns grundvärderingar" heter det, och detta får man som glesbygdsbo acceptera och hantera.

Vad jag däremot inte kan acceptera i en modern dagstidning är det jag uppfattar som en försåtlig sammanblandning av politik, lokalperspektiv och religiositet. Jag kan förstå de förhållanden och traditioner som historiskt har bidragit till en sådan sammanblandning - säkerligen delvis omedvetet. Men även utan reell konkurrens måste också en lokalblaska av årgång 2010 strama upp gränserna.

Skulle det, mot förmodan, vara så att ansvariga utgivare aktivt eftersträvar en religiös grundton i tidningen - ja, då får man vara så god att göra ett tillägg till sin redaktionella "innehållsdeklaration". Det spelar ingen roll om det skulle visa sig att 82 % av alla centerpartister är troende, och det spelar ingen roll om detta förhållande skulle kunna betraktas som allmän kunskap. Jag måste som medborgare i Sverige idag kunna utgå ifrån en självklar och tydlig separation mellan kyrka och stat, mellan tro och vetenskap, mellan religion och politik. Och jag måste kunna utgå ifrån att HN också gör denna separation - om inget annat uttryckligen sägs.

Låt oss nu övergå till vad den gode Österberg faktiskt skriver i sin artikel "Ateismen har orimlig tilltro till slumpen" (15/3 2010).

Det är samma visa som förra gången - men denna gång betydligt mer otydlig och osammanhängande. Österberg gjorde redan i sin förra insändare ett försök att återge en del av det tankegods som brukar benämnas "Intelligent Design" (ID) och lyckades då betydligt bättre, så till vida att argumenten lades fram någorlunda klart. Han lyckades emellertid inte med att övertyga om argumentens hållbarhet. Det är nu inte så konstigt, eftersom ID är så lätt att genomskåda att inte ens dess mest framstående förespråkare lyckas särskilt bra med detta. Intelligent Design är en saga (en "teori", säger ivrarna) för de redan frälsta; ett desperat och framförallt ohederligt försök att motverka intellektuellt motiverade avhopp från religiösa samfund.

ID är inte särskilt sofistikerad, jämfört med andra liknande "teorier", oftast framlagda från ärkekonservativt håll (det kan t.ex. handla om genetik, eller klimat). Men i sina mest raffinerade former försöker den ifrågasätta till synes svårförklarliga "hopp" i de evolutionära kedjorna. (Så har man exempelvis frågat sig hur en halv vinge eller ett halvt öga skulle kunna innebära en evolutionär fördel.)

Det grundläggande "tricket" i ID är dock att - medvetet eller omedvetet - missförstå sannolikhetslära. Härav Österbergs mantra om "slumpen och tiden". Hur kan något så komplicerat, så uppenbart ändamålsenligt, uppkomma genom slumpmässiga mutationer - oavsett hur lång tid som förflyter? Det är så astronomiskt osannolikt att det är fullständigt löjeväckande! Detta är Österbergs, och ID:s, grundläggande resonemang. Resonemanget kan låta övertygande, men innehåller två fundamentala fel:

(1) Man kan inte räkna på sannolikheter "baklänges", vilket följande två tankeexperiment får demonstrera.

Hur stor är sannolikheten för att det imorgon föds en bäbis på länssjukhuset i Halmstad; att denna bäbis väger exakt 2 435,6 gram och är 48,4 cm lång; att dess föräldrar heter Maja Zachrisson och Arne Mörk af Slånbär; och att dessa bor på Meteorvägen 4 (o.s.v., o.s.v.)? Ja, chansen är förstås astronomiskt liten - löjeväckande liten. Men likväl kommer det imorgon att födas en bäbis på länssjukhuset i Halmstad; med en exakt vikt och längd; med två mycket specifikt (och möjligen fantasirikt) namngivna föräldrar; och med en specifik adress (o.s.v., o.s.v.). Vi vet inte idag vilka vikterna, måtten och namnen är, men vilka de än blir växer sannolikheten för just dessa vikter, mått och namn till det i sannolikhetssammanhang gigantiska värdet 1 (alltså 100 %) så snart händelsen är ett faktum!

Hur stor är sannolikheten att du vinner en miljon på Lotto om du lämnar in en kupong i morgon? Försvinnande liten!* Hur stor är sannolikheten att någon vinner en miljon på Lotto under den närmaste tiden? Mycket nära 1 (eller 100 %). Och hur stor är sannolikheten att han (eller hon) som faktiskt vinner en miljon nästa vecka då har gjort det? Just det, 1 (100 %)!

(2) Det är inte slumpen som driver evolutionen. Det förstår varje skolbarn, utifrån de mest rudimentära kunskaper. Att driva tesen - vilken Österberg formligen skriker ut - att evolutionen är ett slumpverk visar en av två saker: antingen (a) att man inte har kunskap eller förstånd nog att ta till sig de relativt enkla grunderna i teorin; eller (b) att man medvetet förvränger teorin. (Kanske finns det också ett tredje alternativ: att man omedvetet - på grund av "ideologiska skygglappar" - förvränger teorin.)

"Slumpen" ingår som en liten del i evolutionsteorin, och det enklaste sättet att beskriva dess funktion är kanske att den svarar för att ta fram urvalsmaterial - olika möjliga utvecklingsvägar. Men den väg som utvecklingen faktiskt tar har ingenting med slumpen att göra. Den är tvärtom definitionsmässigt ändamålsenlig: det som fungerar tar plats, på bekostnad av det som inte fungerar (lika bra). Om något enda ord skulle användas för att beskriva evolutionen skull det vara urval. Ett problem - åtminstone i det här sammanhanget - är dock att ordet kan leda tankarna till att någon gör ett medvetet urval - men så är det alltså inte, och det är bland annat det som gör evolutionsteorin så vacker: det behövs ingen (intelligent) agent bakom urvalet.

Slutligen vill jag förtydliga några mycket viktiga saker. Detta är inte en debatt om tro kontra vetenskap. Religiös (kristen) tro utesluter inte vetenskaplighet (och därmed ett accepterande av evolutionen). Naturvetenskaplig skolning står inte nödvändigtvis i motsättning till religiös tro.

Oavsett hur tydliga bevisen är för evolutionens historia; oavsett om fysiker och kemister lyckas visa hur livet uppstod på jorden; och oavsett hur nära astronomerna kan komma Big Bang, så kommer vi alltid att kunna ställa oss frågor som: Men vad hände (fanns) innan det, då? Och varför? Och sådana frågor kommer vi aldrig att kunna besvara med vetenskap. Ett sätt att hantera detta kan vara att vända sig till religionen. Det finns andra sätt att hantera existentiell ovisshet, och det finns också andra skäl att vända sig till religion.

Men två saker vill jag alltså kräva: Demonstrera tydligt de grundläggande värderingar och bevekelsegrunder som ligger bakom dina ställningstaganden och åsikter. Och var öppen och ärlig - inte minst mot dig själv - om du vill övertyga andra om dina åsikter.

---

(*) Ungefär 1 på 10 miljoner

Upp- och nedvänd!

Käre kollegan Bosse om skolan:

Alla på skolan vet hur den är organiserad. Alla enheter/nivåer har sin egen agenda, men jag föreslår en förändring. Vi vänder på det hela och lägger till en rad överst och får följande:

1. Sverige behöver kunniga, demokratiskt tänkande individer som blir duktiga på att ta rätt beslut, i stort och i smått.



2. Vi har unga människor som behöver tränas i detta.



3. Vi behöver lärare som är villiga att träna och undervisa dessa unga, utifrån läroplan, ämnen och kurser.



4. Vi har personer med adminstrativt kunnande som är beredda att göra allt för stötta det ovan nämnda.



5. Vi har skolledare som ser till att punkterna ovan uppfylls och att människor kan göra sitt bästa.



6. Vi har en förvaltning som skall stötta våra skolledare och se till att skollagen efterlevs.



7. Vi har politiker som följer riksdagens intentioner och skapar förutsättningar för en bra skola.

Punkt 1 i utvidgad form, tagen från LPF94:

Huvuduppgiften för de frivilliga skolformerna är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna ska tillägna sig och utveckla kunskaper. Utbildningen ska främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor, som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet. All verksamhet i skolan ska bidra till elevernas allsidiga utveckling.

Skolan skall skötas för att ge mervärde. Det är inte en tummelplats för personliga eller politiska åsikter, vilket våra politiker och tjänstemän tycks tro.

Bosse

Tyckfrihet eller politisk klaustrofobi

Nina Björk skriver på DN Kultur idag, 15/3 2010 (ingen länk ännu, ty texten är ej upplagd på DN:s sajt) under den fyndiga rubriken Tyckfriheten:

...det som har hänt i våra marknadsliberala politiska demokratier är att vi har definierat hela den ekonomiska sfären som någonting som står utanför demokratin, utanför politiken. Och sedan har vi förlagt frågan om människosyn, värden och livsmening till den ekonomiska sfären. Och voilà - det politiska står fritt från sånt flum!

Men inte talar ekonomer om människosyn, värden och livsmening? Nej, nej, ingen talar om detta. Men ekonomin förverkligar en människosyn och i förlängningen en moral genom själva sin praktik.

...denna stympade uppfattning om det politiska har kommit att kombineras med ett samtalsklimat där själva försöken att övertyga andra människor om att ens egna politiska åsikter är de rätta börjar ses som suspekt.

Björk lyfter fram Zygmunt Baumans definition av ett repressivt samhälle som "ett samhälle som tillräckligt effektivt eliminerar alla alternativ till sig självt". Och visst kan det låta konspiratoriskt. Men även om det inte är resultatet av en medveten strategi (vilket det nog faktiskt skulle kunna visas vara, på en del håll) så är det emergenta beteendet lika verkligt som förrädiskt.

Nu snackar vi...

Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas.

DN Debatt, 14/3 2010

Sherpa kommenterar artikeln, och får mig att inse att "kvalitet framför kvantitet" uppenbarligen inte är lika självklart för alla som det är för mig.

Konsumera mera?

Apropos ett inlägg på Naturskyddsföreningens blogg:

Att konsumera tjänster kan möjligtvis vara mindre skadligt för miljön än att konsumera varor. Med vissa förbehåll, och på kort sikt.

Men om vi nu ska ändra våra konsumtionsmönster, ska vi då inte passa på att konsumera MINDRE överhuvudtaget?

Varför sugs alla radikala alternativ in i realpolitikens virvel? Först S, sedan MP, nu Naturskyddsföreningen. Det är något slags missriktad "pragmatism"...

Hönan eller ägget?

Dilsa Demirbag-Sten recenserar Ola Sigurdssons bok Det postsekulära tillståndet i Expressen (5/11 2009):

Som många andra teologer och religiösa auktoriteter finner Sigurdson idén om individens suveränitet vara det största missförståndet i vårt samhälle, och han slår knut på sig själv för att belägga att individen är en liberal fantasi. Vem kan existera i ett vakuum? frågar han. Så sant. Men så länge det finns en kurd lever kurderna. När den sista samen har dött finns inte heller några samer. För att förtydliga: individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv, inte tvärtom. [min kursivering]

För mig framstår detta tvärsäkra uttalande så ogenomtänkt att jag tvekar att bemöta det. Det kanske ska tillskrivas en stressad journalists högst mänskliga felmarginal? Eller är polemiken beräknad? Är det kanske fråga om underhållning? Eller går det på rutin?

Eller är det verkligen så att Demirbag-Sten - även efter en andra genomläsning - inte ser det problematiska med sin hållning?

Individen är en förutsättning för kollektivet. Ja, det är förstås sant, ur något perspektiv. Utan enskilda romkorn, ingen rom. En mängd utan element är (oftast) ganska ointressant. Jaktlaget existerar inte utan sina individuella medlemmar. Man kan inte tala om en samling av entiteter utan enskilda entiteter att samla. Det enskilda föregår det sammansatta. Ja, självklart är det så.

Men vad betyder det? Att individen är viktigare än kollektivet? Att individen kan existera utanför kollektivet? Att ett antal individer kan existera utan att ingå i ett kollektiv? Att kollektivet inte är en förutsättning för individen? Nej, inget av detta.

Faktum är att det är mångfalden av romkorn som skänker rommen någon ontologisk status överhuvudtaget. Individen är inget, utan andra individer.

Det känns ganska barnsligt att tjafsa om hönan och ägget. En sansad inställning torde väl vara att inse cirkulariteten och att sluta leta efter en början. Och när man väl har gjort detta inser man att det inte handlar om antingen eller utan om både och: Rent semantiskt kan man argumentera för korrektheten i båda dessa satser: (a) individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv och, det omvända, (b) kollektivet är förutsättningen för skapandet av en individ.

Rent semantiskt, men även ur ett vardagligt perspektiv. De ideologiska skygglapparna har växt till rent löjeväckande proportioner om politiska motståndare på fullt allvar hävdar att det ena är sant, men inte det andra.

Och kom igen nu! Du kan väl inte på fullt allvar tro att du skulle klara dig en enda dag utan kollektivet? Det skulle vara höjden av hybris.

Än mer beklämmande blir detta framhärdande av individens företrädesrätt när man betänker att det inte bara handlar om ett samvetslöst (och verklighetsfrämmande) förnekande av individens absoluta beroende av kollektivet. Den moderna "autonoma" individen utnyttjar de proteser som den kollektiva historien har förlänat henne till att handla i en omvärld som är mångfalt större än vad hon förmår (och är intresserad av att) överblicka.

Vad ska det betyda, detta att "individen är förutsättningen för skapandet av ett kollektiv", förutom en mängdlogisk truism? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än detta:

Om jag som individ är beroende av andra; och om jag är tvingad att begränsa mig i solidaritet med andra; om mitt individuella projekt är kringskuret av kompromisser, av hänsyn, av ansvarstagande - då faller mitt motiv att leva och verka. Jag kan inte motivera mig att delta i och underkasta mig ett kollektiv, inte ens då jag inser att det är en förutsättning för min överlevnad.

I förlängningen resonerar kanske många så här, kanske de flesta. Det är mänskligt, antar jag. Teoretiskt ligger det nog inom det mänskligas möjligheter att hantera detta mänskliga; att komma till en annan slutsats.

TIMSS Advanced 2008

TIMSS Advanced 2008, om matematik- och fysikstudier på gymnasiet, i korthet:

Svenska elever uppvisar svaga resultat i matematik i ett internationellt perspektiv. Resultaten har försämrats kraftigt sedan 1995. Relativt lågpresterande elever har försämrat sina resultat mest. Andelen elever som inte anses nå upp till medelgod kunskapsnivå har nästan fördubblats.

Det är en signifikant skillnad mellan elevers resultat beroende på deras föräldrars utbildningsnivå. Den socioekonomiska sammansättningen på skolan har också betydelse. Dessutom har den upplevda matematikmiljön på skolan stor betydelse för elevernas matematikresultat.

Andelen elever i Sverige som studerar avancerad matematik har minskat men jämfört med de länder som presterat högst resultat är dessa andelar ganska höga. Hur stor andel av en årskull som undersökningen representerar har betydelse för tolkningen av resultaten då det är förhållandevis lättare att uppnå goda resultat när undersökningen snävas av till en mindre grupp, ofta relativt högpresterande elever.

Undervisningstiden är låg i jämförelse med övriga länder. I matematik syns ett tydligt samband där länder med relativt mycket undervisningstid också tenderar att prestera bättre.

Undervisningstiden ägnas åt eget arbete. Svenska matematikelever spenderar den största delen av undervisningstiden till att arbeta självständigt eller till att lösa problem tillsammans med andra elever.

Den svenska skolan upplevs som trygg av både rektorer och lärare och det finns god tillgång på materiella resurser såsom läromedel, datorer, laboratorium etc. Men enligt rektorerna är sen ankomst, skolk och störningar i klassrummet ett större problem i svenska skolor jämfört med många andra länder.

Enligt lärarna i både matematik och fysik är det som begränsar undervisningen mest att elever har olika studieförmåga samt att de är ointresserade.

Svenska elever ägnar fritiden till datorer, TV-tittande och socialt umgänge, inte till läxor. Svenska elever spenderar i genomsnitt 1,1 timme per vecka åt matematikläxor. Detta ligger klart under genomsnittet för övriga deltagande länder.

Jämfört med 1995 har också läxtiden i matematik minskat avsevärt. Däremot ägnar de svenska eleverna i större utsträckning än eleverna i andra deltagande länder tid åt datorer på sin fritid.

Nästan alla svenska matematik- och fysikelever har för avsikt att studera vidare efter gymnasiet men bara fyra av tio vill göra det direkt efter gymnasiestudierna.

Förklaringar som tas upp i rapporten är:

• Sämre förkunskaper från grundskolan


• Lektionstiden i teorin oförändrad men i praktiken mindre då mer tid går åt att repetera baskunskaper från grundskolan


• Undervisningen har individualiserats, är procedurinriktad och mindre tid ägnas åt konceptuell undervisning


• Mindre tid ägnas åt att träna matematik på fritiden (läxläsning)


• Kurssystemet med kursprov leder till mindre repetition och konsolidering av kunskaper från tidiga kurser


• Fysikens (och andra ämnens) ”avmatematisering”


• Det stora tolkningsutrymmet i kursplaner och betygskriterier har lett till sänkta och mer varierande kravnivåer