Sa ja ju...

David Jonstad skriver i Effekt (31/3 2010) om James Lovelock och hans uttalande: Vi är inte smarta nog att rädda planeten. Artikeln innehåller också länkar till BBC:s intervju med Lovelock, och till en artikel i Guardian.

Det känns förmätet att säga att jag håller med Lovelock. Men det gör jag, förstås. Än mer förmätet är det väl att, som jag, tycka att han trots allt har en alltför positiv bild av människors dådkraft och målsättningar i allmänhet ("People are very certain they are fighting a just cause..."). Hmm... en del, kanske. Lovelock verkar utgå ifrån att mänskligheten som helhet, och per automatik, ändå (alltid) försöker göra något åt även globala problem som klimathot. Det tror jag inte är sant. Tvärtom.

Lovelock lyfter fram begränsningar i (kollektiv) kognitiv förmåga - "rationalitet". Jag skyndar mig att komplettera bilden med de (social-)psykologiska fenomen som innebär att vi i praktiken vare sig vill se eller bry oss om något annat än sådant som rör oss personligen, påtagligt och i ögonblicket. Vår iver att aktivt förtränga allt annat är sedan upplysningens dagar definitionsmässigt absurd.

Jonstad skriver:

Likt många som ser sanningen i vitögat leder det till märkliga (sic!) idéer. James Lovelock tycker demokratin står i vägen för vad som borde göras: – We need a more authoritative world.

Jonstad själv illustrerar därmed, i sitt reflexmässiga och politisk korrekta tillbakaryggande, just det bekvämlighetens styre över verklighetsuppfattningen som observationerna ovan i kombination leder till.

Eller som Hume hade sagt:

Förnuftet är passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.

Sorgligt, men sant.