Jag diskuterade för ett tag sedan med författaren till en text om kreativitet och digitala verktyg för att höja denna. Vi kom då in på vilka former av uttryck som kan förstås och uppskattas av en mottagare, delvis just på grund av deras upplevda kreativitet.
Jag hävdade bestämt (och gör fortfarande) att den absoluta kärnan i kommunikation – inte minst av konstnärliga uttryck – är att den sker mot bakgrund av en fast referensram, och att både förmedlare och publik har en samstämmig uppfattning av denna referensram. Däremot förändras den gemensamma referensramen över tiden.
Olika människor kan dock ha en mer eller mindre implicit uppfattning om den aktuella referensramen (analogt med lingvistikens kompetens kontra performans). Mottagaren kan uppfatta (och uppskatta) ett budskap eller verk enbart på basis av den upplevelse det genererar - utan tanke på eller kännedom om den formella referensramen. Men mottagaren kan också uppfatta (och uppskatta) ett verk enbart på basis av uttryckets relation till referensramen. Däremellan ligger olika blandformer.
Ovanstående gäller även om uttrycket bryter mot, förändrar, eller utökar den rådande referensramen. Kreativitet, enligt detta resonemang, kan inte definieras eller bedömas – inte heller forceras – i ett begreppsmässigt vakuum.
Som jag ser det kan kreativitet definieras på två sätt: antingen genom ett uttrycks förhållande till och utnyttjande av den rådande referensramen; eller genom ett uttrycks brott, förändring eller utökning av den rådande referensramen. I båda dessa dimensioner ingår nyhetens behag som en del av bedömningsgrunden.
Ett uttryck kan t.ex. skapas inom den rådande referensramen, men skilja sig från andra uttryck både med avseende på närhet (likhet) till andra uttryck, och med avseende på graden av spänning mellan referensramens gränser och uttryckets form. Om jag t.ex. uppfinner en ny ackordföljd på gitarren (genom att slumpa fram kombinationer av ett antal skaltoner, eller genom att förändra avstånden mellan banden på gitarrhalsen) kan jag förvisso presentera en ny (eller åtminstone ovanlig) "harmoni". Detta kommer dock knappast att uppskattas eller betraktas som kreativt, vare sig av tonsättare eller lyssnare.
I det första fallet är en anledning till detta att lyssnaren inte kan upprätta en tillförlitlig bild av de ingående tonernas eller ackordens förhållande till varandra (intellektuellt). En annan är att lyssnaren aldrig kan upprätta en emotionell förväntan på ackordsekvensens fortskridande. Det sistnämnda gäller även i det andra fallet. Dessutom verkar det i ovan nämnda exempel finnas naturlagsstöd för (bl.a.) de i västerlandet förhärskande referensramarna.
Redan Pythagoras delade ju in den vibrerande strängen i matematiskt exakta avstånd och motsvarande "välklingande" tonföljder och samtidigheter, enligt "sfärernas harmoni". Denna otempererade indelning förändrades under barocken till en vältempererad variant. (Kvintcirkeln, som inom modern musikteori definierar oktavens tolv toner som ett resultat av kvintstapling förutsätter nämligen liksvävande temperatur.)
Det är mycket intressant att studera harmonikens utveckling fram till idag, eftersom den tydligt illustrerar just hur kreativa utvecklingssteg (t.ex. treklang, modaliteter, dur- och moll-tonalitet, kontrapunkt, modulation, etc.) tagits genom att på olika sätt (regelbundet) bryta mot, förändra, eller utöka den rådande referensramen. Kanske finns här inspiration till (eventuellt uttrycksspecifika) kreativitetshöjande verktyg?
Ta bara en sådan företeelse som alteration eller ackordfrämmande toner – ett tonsteg uppåt eller nedåt från en given ton i en melodi eller ett ackord, följt av en återgång till ursprungstonen. Den temporära dissonansen är en del av en enhet som beskrivits som ett grekiskt drama i miniatyr.
Det finns många andra tydliga exempel på hur musikens verktygslåda utökats med tekniker som bygger på att leka med lyssnarens förväntningar (intellektuella men också, och kanske främst, emotionella), skapade av dennes kännedom om aktuella referensramar.
Det är också intressant att Schönbergs tolvtonsteknik, trots att den relaterar till tidigare utvecklade referensramar, aldrig slagit igenom. En möjliga förklaring är att dess uppbyggnad bryter mot matematiska naturlagar (konsonans), vilket gör den emotionella upplevelsen olustig eller ointressant. En annan förklaring är att de uttryck som skapas inom den nya, i och för sig (intellektuellt) gripbara, referensramen inte kan uppskattas (vare sig intellektuellt eller emotionellt – i varje fall inte vid lyssning; möjligen vid läsning av noterna) av den mänskliga hjärnan på grund av arbetsminnets begränsning.
Eftersom varje form av uttryck vid varje tidpunkt på detta sätt styrs av olika, utrycksspecifika referensramar blir det för mig också svårt att tänka sig generella kreativitetshöjande verktyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar