Liberalismen från skilda håll

Nina Björks avhandling Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson (Wahlström & Widstrand, 2008) recenseras i Expressen, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, Ordfront m.fl.

Svante Nycanders Liberalismens idéhistoria: Frihet och modernitet (SNS, 2009) recenseras bl.a. i DN.

Shifting baselines och det politiska subjektet

Shifting baselines - det är miljöpsykologernas beteckning på fascinerande fenomenet att människor alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med deras egen livstid och erfarenhet som det "naturliga". Förändringar i den sociala och fysiska miljön uppfattas inte i absoluta termer, utan alltid bara relativt till betraktarens egen position....

...tidsrymder behöver inte alls vara så omfattande för att förändringar inte ska noteras - som regel räcker övergången från en generation till nästa för att finna kraftiga förändringar i sättet att uppfatta omvärlden....

...människors bedömningar förskjuts och förändras efterhand som deras omvärld förändras - en situation som kan liknas vid två tåg som åker på parallella spår och tycks stå stilla i förhållande till varandra. Shifting baselines har naturligtvis konsekvenser för hur man uppfattar och bedömer hot och förluster, alltså för vad man betraktar som normalt eller inte.

(s. 173-175)

[Det] behövs en renässans för det politiska tänkandet, som måste visa sitt värde i en kritik av varje inskränkning av andras överlevnadsmöjligheter.

(s. 202)

Om man skulle tänka sig denna strategi att fortsätta-som-vanligt transponerad ner till individnivå, skulle man genast stå inför en sociopatisk person, som inte har minsta problem med att tjäna 70 gånger så mycket som alla andra och ändå i stor utsträckning konsumera deras råvaror, och som därmed förbrukar 15 gånger så mycket energi, vatten och livsmedel och i jämförelse med mindre gynnade personer släpper ut 9 gånger så mycket skadliga ämnen i miljön. Denna sociopatiska person är dessutom kategoriskt ointresserad av sina barns och barnbarns livsvillkor och räknar kallt med att hans och hans likars beteende leder till att 852 miljoner människor drabbas av hunger och över 20 miljoner befinner sig på flykt världen över.

En sådan människa skulle man enligt alla normativa kriterier betrakta som socialt missanpassad, enkelt uttryckt som en farlig snyltare, som man så snart som möjligt borde sätta stopp för. Men då kollektiva aktörer inte tillskrivs något moraliskt ansvar, eftersom de bara är representanter för stater, institutioner, förbund och företag som ingår i dessa handlingssammanhang, alltså personer som subjektivt alltid kan distansera sig från sina handlingar, så talar man överhuvudtaget inte om amoralitet inom den internationella politiken.... Annorlunda uttryckt: så länge man i handlingssammanhang inte har att göra med tillskrivande och utkrävande av ansvar på personnivå har moralen ingen handlingsrelevans. Därmed kan samhällsmedlemmar betrakta sig som moraliskt handlande personer även när det samfund de bildar uppträder amoraliskt.

(s. 204)

Kruxet för den rådande moderniteten är att den inte berättar någon identitetsskapande historia om sig själv, i vilken medborgarna kan skriva in sig själva och på denna grundval utveckla känslan av ett "vi" med en konkret identitet. Genom skapandet av ett gott samhälle kunde en sådan historia berättas.

(s. 219)

Ur Harald Welzer: Klimatkrig, Daidalos, 2009. Översättning av Jim Jakobsson.

En tvetydighetens moral

Kvinnan bakom allt...

Människan är en "lönlös lidelse", en passion inutile, konstaterar Sartre. Det moderna samhället är antropocentriskt; dess medborgare egocentriska. Vad annat än är att vänta än anarkism, nihilism...

Simone de Beauvoir envisas med att utarbeta en existentialistisk moral.

Om Sartres begrepp "ond tro", mauvais foi, skriver Eva Lundgren-Gothlin:

...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ... Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.

(s. 17)

de Beauvoir beskriver med skrämmande träffsäkerhet hur denna flykt tar sig olika uttryck hos "undermänniskan", "allvarsmänniskan", "nihilisten", "äventyraren" och "den passionerade". Skammens rodnad stiger vid läsning av hennes djupt insiktsfulla betraktelse över människans villkor:

Människans olycka kommer sig av att hon från början var ett barn, sade Descartes. De olyckliga val som de flesta människor gör kan förklaras endast genom att de har sin grund i barndomen. Karakteristiskt för barnets situation är att det är utkastat i ett universum som det inte bidragit till att skapa. Det har formats utan barnet och framträder för detta som ett absolut, som det inte kan annat än underkasta sig. I barnets ögon är mänskliga uppfinningar såsom ord, seder och värden givna fakta, lika oundvikliga som träd och himmel. Detta innebär att barnets värld är allvarets värld, då det utmärkande för den allvarliga inställningen är att uppfatta världen som färdiggjorda ting. Men detta betyder inte att barnet självt är allvarligt, tvärtom; barnet tillåts leka, att fritt förfoga över sin existens. Inneslutet av sin barnsliga horisont erfar barnet att det kan föresätta sig mål, lidelsefullt eftersträva dem, känna glädje i att uppnå dem. Men att det gör denna erfarenhet i all stillhet beror på att området som är öppet för dess subjektivitet tycks obetydligt och puerilt i dess egna ögon. Inom detta område känner det sig lyckligt ansvarslös. Den verkliga världen är de vuxnas där det endast tillåts respektera och lyda. Eftersom det är ett naivt offer för hägringen av sitt vara-för-andra, tror barnet att föräldrarna och lärarna är: Barnet ser dem som de gudar de förgäves försöker vara och vars skepnader de roar sig med att anta inför dess oskuldfulla ögon. Belöningar, straff, priser, uppmuntran och klander fyller barnet med övertygelsen om att det finns ett gott, ett ont och mål som i sig är eftersträvansvärda, precis som det finns en sol och en måne. I detta universum av avgränsade och fullkomliga ting tror sig barnet själv vara på detta fulla avgränsade sätt, en bra grabb eller ett rötägg, och gillar att vara det. Om något inom barnet i hemlighet förnekar denna övertygelse, döljer det denna brist. Det tröstar sig med att skylla bristen på sammanhang på sin späda ålder och satsar på framtiden i stället: längre fram skall också det bli en stor imponerande staty. I väntan på det leker barnet att det är: att det är ett helgon, en hjälte eller en busunge. De känner sig som de förebilder böckerna tecknar åt det i grälla entydiga bilder: upptäcksresande, rövare eller barmhärtighetssyster. Allvarsspelet kan bli så viktigt i barnets liv att det självt blir allvarligt på allvar - det finns barn som är karikatyrer av vuxna. Till och med när glädjen över att finnas till är som störst, när barnet ger sig hän åt denna glädje, känner det sig skyddat mot existensens risker av det tak som generationer av människor rest över dess huvud. Därför är barnets villkor (även om det kan vara olyckligt i andra avseenden) metafysiskt priviligierat: Barnet slipper vanligtvis undan frihetsångesten. Det kan, om det vill, vara envist eller slött - dess nycker och fel angår bara det själv, de tynger inte ner jorden och kan inte skapa oreda i en lugn värld som fanns före och utan barnet, en värld där det är i säkerhet genom själva sin obetydlighet. Det kan ostraffat göra vad det vill eftersom det vet att det inte kan åstadkomma något, allt är redan givet. Barnets handlingar berör inget, inte ens barnet självt. 

Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inte några medel att att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och utan dem.... 

Det är i själva verket mycket sällsynt att barnavärlden består efter ungdomsåren. Från barndomen och framåt uppenbarar sig sprickor i denna värld: i förvåning, revolt eller bristande respekt kan barnet komma att fråga sig: "Varför måste man göra så? Vad är det bra för? Och om jag handlar på ett annat sätt, vad händer då?" Barnet upptäcker sin egen subjektivitet och det upptäcker andras. I tonåren börjar hela hennes universum vackla eftersom hon uppfattar de motsättningar som ställer vuxna mot vuxna, liksom deras tvekan och svagheter. Människorna upphör att vara gudar i hennes ögon, samtidigt som hon upptäcker den mänskliga karaktären hos den verklighet som omger henne: Språket, sederna, moralen och värdena stammar ur osäkra varelser. Den tid har kommit då även hon kallas till att delta i deras utformande. Hennes handlingar tynger jorden på samma sätt som andra människors - hon kommer att vara tvungen att välja och besluta. Det är förståeligt att en ung människa har svårt att genomleva denna del av sin historia, vilket utan tvivel också är den djupaste orsaken till ungdomsårens kris: individen måste slutligen ta sig an sin subjektivitet. Ur en viss synvinkel är allvarsvärldens sönderfall också en befrielse. Då barnet var oansvarigt upplevde det sig också som skyddslöst inför de dunkla krafter som bestämde händelsernas gång. Oavsett hur glad hon är över befrielsen så är det inte utan en stor förvirring som tonåringen finner sig utkastad i en värld som inte längre är färdiggjord utan som måste göras, ett byte för en frihet som inget längre fjättrar, övergiven, oberättigad. Vad skall hon ta sig till inför denna nya situation? Det är i detta ögonblick hon beslutar sig; om den del av en individs historia man kan kalla naturlig - alltså hennes sensualitet, känslomässiga relationer etc - först och främst beror på barndomen, då framstår ungdomen som det moraliska valets tid: här framträder friheten och den unga människan måste bestämma sin attityd inför den. Detta beslut kan självfallet åter ifrågasättas, men faktum är att det är svårt att ändra sig eftersom världen, som formats av ett val som bekräftar sig genom den, återspeglar valet för oss. På så sätt skapas en cirkel som man får svårare och svårare att ta sig ur. Den olycka som är människans på grund av att hon varit ett barn är alltså att hennes frihet först var dold för henne och att hon livet igenom kommer att känna längtan efter den tid då hon var okunnig om frihetens krav.

(s. 43-46)

Översättning av Mats Rosengren.

Låt oss leva hedonistiskt!

I en form som Rousseau senare kopierar i Avhandling om ursprunget till olikheten mellan människorna, skisserar Lucretius en tavla över kulturens och civilisationens födelse och framsteg. Under den första tiden tvingar frånvaron av lagar, regler och rättvisa människorna att leva som vildar, oförmögna att tänka i termer av det gemensamma bästa. Utan att det uttalas helt tydligt betraktar filosofen rätten som ett renande av relationerna mellan människor. Elden, familjen, vänskapen, språket, medkänslan sammanfaller med framväxten av städer, alltså civilisation. Övergången från nomadism till bofasthet.

Mars behåller likväl sin roll, trots framstegen för Venus: så jagar människorna exempelvis efter ära och makt. Därigenom uppkommer krig och politiskt våld. Tillsammans med kungarna framträder gudarna, politik och religion samverkar. Metallerna möjliggör såväl teknologins skapande verktyg som konflikternas destruktiva vapen. Vävnadskonst, klädskick, jordbruk och andra praktiska kunskaper är tecken på utveckling och framsteg. Människorna frigör sig från naturen och blir alltmer kultiverade.

I denna historiska tablå över den mänskliga andens framsteg vinner Venus mark, utan att för den skull driva Mars på flykten. Musikens födelse markerar för Lucretius att människorna öppnar sig för alla njutningar: en glädjefylld mänsklig samvaro i direktkontakt med naturen, skratt under trädens lövverk, munterhet i förening med dans; sång och instrumentalmusik firar triumfer, välståndet ökar i takt med framstegen på haven, uppkomsten av avtal möjliggör kontrakt, rättvisa och därmed stöd och allianser - idel hedonistiska instrument i vardande. Uppfinnandet av skriften, poetiska berättelser, förfinandet av livet i allmänhet... målning, skulptur, odlande av intellektet och fullkomnande av människans utveckling. Är det inte just vad Rousseau beskriver när han skisserar sitt porträtt av naturtillståndet, innan hans anklagelser mot civilisationen börjar?

Epikurismen försöker återfinna detta idylliska tillstånd, när människorna nöjer sig med vad de har och begränsar sina njutningar till tillfredsställandet av begär som är lätta att uppfylla. Ackumulationen av ting korrumperar civilisationen och får männsikorna att begära lyx, överflöd, saker utöver det nödvändiga. När de önskar sig mer än vad som är rimligt och strävar efter att tillfredsställa begär som varken är naturliga eller nödvändiga, dras de in i ett förbannelsens maskineri av lidande, smärta, plågor. För att återfinna visdomens väg, som följer de lärdomar naturen ger, måste man gå via Epikuros. Låt oss innan vi dör - denna tragiska sanning - leva i enlighet med vad naturen lär oss: hedonistiskt. [min kursivering]

(s. 271-272)

Ur Michel Onfray, Antikens visdomar: Filosofins mothistoria, del 1. Nya Doxa, 2007. Översättning av Jim Jakobsson.

Det postsekulära tillståndet

Ola Sigurdssons bok ligger nu överst i högen. Som prolog läser jag recensionerna i dagspressen:

Sverker Sörlin i GP

Erik Wallrup i SvD

Dilsa Demirbag-Sten i Expressen

Stefan Helgesson i DN

Human, all too human

En intressant dokumentär, i tre delar, från BBC. Jag hittar den inte på BBC:s sajt, utan länkar istället till YouTube.

Hur ska vi leva tillsammans? Vem kan man tro på, och vem ska bestämma, när Gud är död? Kan man kombinera individuell frihet med kollektiv solidaritet?

Nietsche drevs till vansinne av dessa frågor. Heidegger resignerade och vände sig mot inomfilosofiska språklekar. Sartre tystnade så småningom i frustration, och kanske skam.

Rationalitet var det, ja

SVT:s Rapport presenterar idag en undersökning, genomförd av Synovate, av hur människor ställer sig till "klimatfrågan". Oavsett vilka metodologiska invändningar som må resas mot undersökningen är resultatet - så som det presenteras - intressant.

Sherpning

Transparanta argument och inga förringande kommentarer om de debattörer som intagit en annan position. Så talar en intellektuell som tror på sina arguments kraft.

(Sherpa, med anledning av Arena-debatten)

Jag ska skärpa mig...

Drömmen om salighet

Kommentar till en kommentar:

Det enda någon kan göra är sin egen lilla del! Om vi är många som skaffar Volvo 0,38 liter milen så minskar ändå bensinförbrukningen mot vad den hade varit mot om alla hade kört Volvo 0,6! Det mest effektiva vi kan göra är att göra det lilla, för om vi är många som gör det, så överträffar vi det stora! många bäckar små....

Jag är ledsen, men - som Brasse skulle ha sagt - det är fel, fel, fel!

Konsumentmakt är kapitalismens härskarteknik. Att rösta med fötterna är (i det här sammanhanget) lika löjligt som det låter.

Oavsett hur sympatisk varje enskild föresats kan te sig, är den direkt kontraproduktiv om den inte är kollektivt synkroniserad. (Och självklart också grundad i en framåtsyftande, livs- och världstillvänd - läs materialistisk - hållning. Men det vet du ju redan.)

Liberalism och (de flesta former av) hegelianism är folkets opiater - av exakt samma typ som konventionell religion, men om möjligt ännu starkare. Båda tillåter en mycket flexibel och egensinnig personlig moral. Och båda erbjuder en möjlighet att kunna säga "det ordnar sig", hur illa det än ser ut.

Rationellt handlande är ett underspecificerat och farligt begrepp: Alla handlar alltid rationellt, enligt den gängse definitionen: målinriktat, utifrån tillgänglig information. Men vilka är målen? Om dessa inte specificeras blir begreppet snudd på meningslöst. Ändå räcker det idag att hävda att man agerar rationellt. Punkt. Och om man mot förmodan blir ifrågasatt går det alltid att argumentera för att man faktiskt har det - målen uppfinner man efterhand. Medlet har blivit till ett mål i sig själv, ett självändamål. Det är en mycket flexibel och därför närmast oemotståndlig etik, och få undgår frestelsen att utifrån den formulera - och ofta omformulera - sin egensinniga och kortsiktiga men likafullt oantastliga moral. Resultatet är en samling individer som alla kan (och vill) rationalisera sina handlingar - inför sig själva likväl som inför varandra - och en grupp som, som helhet, agerar självdestruktivt.

Diskrepansen hanteras ofelbart av varje enskild individ genom ett uppgivet ifrågasättande av alla andras rationalitet: "Om ändå alla vore lika rationella som jag" - vilket demonstrerar en patologisk (men naturlig) narcissism.

Var och en blir salig på sin fason, heter det. Låt oss definiera salighet som en treenig trosvisshet: Salig är den som är övertygad om 1) det goda och rätta i sitt eget handlande; 2) att detta handlande bör upphöjas till ett kategoriskt imperativ; och 3) att den ingår i en grupp av individer som handlar efter just detta imperativ.

Rekursion: Drömmen om en (enda) salig grupp av saliga individer är religionens och hegelianismens dröm. Den är alltså drömmen om ett samhälle i vilket alla har möjlighet att uppnå sin egen (!) salighet, samtidigt som den emergerande totaliteten på ett trovärdigt sätt utifrån skulle kunna tillskrivas samma möjlighet. Eller uttryckt på ett annat sätt: Ett samhälle där varje individ kan handla efter sitt eget godtycke, utan att det inverkar negativt på någon annan, och där det framväxande kollektiva handlandet som helhet kan beskrivas som målmedvetet, positivt, konstruktivt, framåtsyftande och hållbart i tid och rum.

Den saluförs också som liberalisternas dröm, men i rättvisans namn måste det nämnas att liberalerna egentligen aldrig har varit fräcka nog att påstå att devisen "live and let live" är logiskt konsistent i en överbefolkad värld - bara fräcka nog att underlåta att nämna att den inte är det, och överlåta resten åt fantasin.

(Paradox: Upplysningens människa är en inferensmaskin. Den liberala kapitalismen insisterar officiellt på det är så, samtidigt som den för sin marknadsföring är beroende av att det - faktiskt - inte är så.)

För att hantera inkonsistensen och hålla drömmen vid liv tvingas religionen överge hoppet om denna värld och i dess ställe uppfinna en fantasivärld dit de saliga kommer när allt går åt helvete (vilket lustigt nog framstår som det intellektuellt mest hederliga alternativet). Hegelianerna tvingas - om de inte redan är kvasi-religiösa - att bli Trekkies, d.v.s. galopperande teknikoptimister, eller hopplöst naiva socialpsykologer. New age och scientologi, helt enkelt.

Tro på Gud eller tro på andar.

Liberalismen flyr istället för att illa fäkta: I bästa fall förstår man inte problemet (liberalistisk etik), eller låtsas inte om det, eller skjuter det framför sig, eller - min favorit - berörs inte av det. Man skulle också kunna säga att liberalismen - till skillnad från hegeliansmen - helt enkelt struntar i det rekursiva steget (eller i etiken): Man har inget behov av ett saligt samhälle - bara ett (mindre) antal saliga individer.

"Det enda någon kan göra är sin egen lilla del", säger du. Och på ett sätt har du förstås rätt. Men frågan är vad denna lilla del bör bestå av. Och svaret är inte att köpa en Volvo som drar 0,38 liter milen.

Svaret är: att leda eller inordna sig i en radikal, kollektivistisk rörelse.

Vi har aldrig varit människor

Men vad är egentligen problemet med humanism? Vem är den människa humanismen handlar om, historiskt sett? Till humanismens filosofiska grunder får vi nog räkna idén om att det existerar en grundläggande och gemensam mänsklig essens som förenar och övertrumfar olikheter, men även den med Immanuel Kant förknippade idén om att mänskligheten utgör en gemenskap av förnuftiga varelser. Givetvis hör också ett slags rationalistisk förståelse av människan som en förnuftsstyrd och i stora drag medveten varelse hit. Denna humana varelse definieras av en avgörande separation, den mellan kropp och medvetande, vilken också speglar uppdelningen mellan natur och kultur Han (för det är verkligen en han) har makt att kontrollera sin egen kropp ... vilket skänker honom oberoende och individualitet, mänskliga rättigheter och medborgarskap. Som i da Vincis berömda teckning av The Vetruvian Man är denna människa sedan dess alltings (och alla andras) mått. Skam den som inte äger originell och solid individualitet. Aldrig kan hon göra anspråk på oberoende, aldrig blir hon en modern människa.

Den posthumanistiska utmaningen ligger helt enkelt i att greppa att vi aldrig varit människor. I tillbakablickar på till exempel Förintelsen och Auschwitz framstår vi inte heller speciellt humana ens i relation med andra medmänniskor. Det är lika bra att se sanningen i vitögat: Vi har aldrig varit människa någon av oss. Inte om vi med det menar det upplysningsväsen vi ärvde som den autonoma individen, den genomtänkta humanismens cogito - jag tänker, alltså är jag - eller Kants förnuftiga varelse som tycks interagera med enbart andra fria och oberoende humana aktörer.

Foucault hävdade helt frankt i sin vetenskapshistoriska exposé att upplysningstidens nya humanvetenskap helt enkelt uppfann sitt eget studieobjekt, den mänskliga civilisationsfigur vi tänker på idag, för att legitimera sig som ämne. Mänskligheten, skrev Foucault i Les Mots et les Choses från 1966, är likt ett ansikte ritat i sanden vid strandkanten. Boken mynnade ut i den ödesmättade slutsatsen att människan inte bara är en uppfinning av sent datum, utan också en konstruktion som närmar sig sitt slut.

(Cecilia Åsberg i tidskriften Arena, nr. 1 2010)

Outsourcad

Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är ... byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.

Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan.

(Isobel Hadley-Kamptz i tidskriften Arena, nr. 1 2010)

Hur får man en hel klass att lära sig något?

Inför ett seminarium med ovanstående rubrik har jag blivit ombedd att förbereda ett 2 minuters anförande för elever, lärare och rektorer på gymnasiet. Seminariet ingår i en kurs i pedagogiskt ledarskap, vilken leds av en kollega. Kursen - i hennes regi - är ett paradexempel på hur vi i skolan tillsammans kan och bör arbeta på ett medvetet och konstruktivt sätt med centrala och ständigt levande frågor och problem. Det är en förmån att få delta i detta arbete.

1. Frågan är provocerande.



2. Frågan är felställd, eftersom den:
   
   
   1. ger uttryck för ett olyckligt val av perspektiv, i vilket en person förväntas utöva en stark och enkelriktad påverkan på en grupp
   
   
   
   2. blandar samman begreppen lära ut och lära in
   
   
   
   3. som utgångspunkt för en undersökning inte är tillräckligt specificerad



3. Att lära innebär att lära in. Att lära ut -- om det betyder något alls -- motsvarar närmast att undervisa, vilket i sin tur handlar om att förevisa något (som i sin tur kan läras in). I förlängningen handlar undervisning också om att försöka skapa goda förutsättningar för detta lärande (vilket frågan troligen handlar om, egentligen).



4. Lärande börjar och slutar med den lärande, alltså med eleven.



5. De viktigaste faktorerna för lärande är elevens:
   
   
   1. motivation
   
   
   
   2. arbetsdisciplin
   
   
   
   3. förkunskaper



6. Det bästa svaret på frågan är därför en uppsjö av följdfrågor, t. ex.:
   
   
   1. vilken inre och yttre motivation har varje enskild elev?
   
   
   
   2. vilka mål och förkunskaper har varje enskild elev?
   
   
   
   3. var, när och hur bör lärandet ske, för varje enskild elev?
   
   
   
   4. var, när och hur bedrivs den faktiska undervisningen för gruppen?



7. Dessa frågor i sig själva, och svaren på dem, avslöjar att det mesta som påverkar vad varje enskild elev i gruppen faktiskt lär sig ligger bortom lärarens kontroll.



8. En lärare kan utöva en stark påverkan på en grupp, men det är mycket förrädiskt att ha "Klass 9A" framför ögonen...