Men vad är egentligen problemet med humanism? Vem är den människa humanismen handlar om, historiskt sett? Till humanismens filosofiska grunder får vi nog räkna idén om att det existerar en grundläggande och gemensam mänsklig essens som förenar och övertrumfar olikheter, men även den med Immanuel Kant förknippade idén om att mänskligheten utgör en gemenskap av förnuftiga varelser. Givetvis hör också ett slags rationalistisk förståelse av människan som en förnuftsstyrd och i stora drag medveten varelse hit. Denna humana varelse definieras av en avgörande separation, den mellan kropp och medvetande, vilken också speglar uppdelningen mellan natur och kultur Han (för det är verkligen en han) har makt att kontrollera sin egen kropp ... vilket skänker honom oberoende och individualitet, mänskliga rättigheter och medborgarskap. Som i da Vincis berömda teckning av The Vetruvian Man är denna människa sedan dess alltings (och alla andras) mått. Skam den som inte äger originell och solid individualitet. Aldrig kan hon göra anspråk på oberoende, aldrig blir hon en modern människa.
Den posthumanistiska utmaningen ligger helt enkelt i att greppa att vi aldrig varit människor. I tillbakablickar på till exempel Förintelsen och Auschwitz framstår vi inte heller speciellt humana ens i relation med andra medmänniskor. Det är lika bra att se sanningen i vitögat: Vi har aldrig varit människa någon av oss. Inte om vi med det menar det upplysningsväsen vi ärvde som den autonoma individen, den genomtänkta humanismens cogito - jag tänker, alltså är jag - eller Kants förnuftiga varelse som tycks interagera med enbart andra fria och oberoende humana aktörer.
Foucault hävdade helt frankt i sin vetenskapshistoriska exposé att upplysningstidens nya humanvetenskap helt enkelt uppfann sitt eget studieobjekt, den mänskliga civilisationsfigur vi tänker på idag, för att legitimera sig som ämne. Mänskligheten, skrev Foucault i Les Mots et les Choses från 1966, är likt ett ansikte ritat i sanden vid strandkanten. Boken mynnade ut i den ödesmättade slutsatsen att människan inte bara är en uppfinning av sent datum, utan också en konstruktion som närmar sig sitt slut.
(Cecilia Åsberg i tidskriften Arena, nr. 1 2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar