Shifting baselines och det politiska subjektet

Shifting baselines - det är miljöpsykologernas beteckning på fascinerande fenomenet att människor alltid betraktar det tillstånd i sin omvärld som sammanfaller med deras egen livstid och erfarenhet som det "naturliga". Förändringar i den sociala och fysiska miljön uppfattas inte i absoluta termer, utan alltid bara relativt till betraktarens egen position....

...tidsrymder behöver inte alls vara så omfattande för att förändringar inte ska noteras - som regel räcker övergången från en generation till nästa för att finna kraftiga förändringar i sättet att uppfatta omvärlden....

...människors bedömningar förskjuts och förändras efterhand som deras omvärld förändras - en situation som kan liknas vid två tåg som åker på parallella spår och tycks stå stilla i förhållande till varandra. Shifting baselines har naturligtvis konsekvenser för hur man uppfattar och bedömer hot och förluster, alltså för vad man betraktar som normalt eller inte.

(s. 173-175)

[Det] behövs en renässans för det politiska tänkandet, som måste visa sitt värde i en kritik av varje inskränkning av andras överlevnadsmöjligheter.

(s. 202)

Om man skulle tänka sig denna strategi att fortsätta-som-vanligt transponerad ner till individnivå, skulle man genast stå inför en sociopatisk person, som inte har minsta problem med att tjäna 70 gånger så mycket som alla andra och ändå i stor utsträckning konsumera deras råvaror, och som därmed förbrukar 15 gånger så mycket energi, vatten och livsmedel och i jämförelse med mindre gynnade personer släpper ut 9 gånger så mycket skadliga ämnen i miljön. Denna sociopatiska person är dessutom kategoriskt ointresserad av sina barns och barnbarns livsvillkor och räknar kallt med att hans och hans likars beteende leder till att 852 miljoner människor drabbas av hunger och över 20 miljoner befinner sig på flykt världen över.

En sådan människa skulle man enligt alla normativa kriterier betrakta som socialt missanpassad, enkelt uttryckt som en farlig snyltare, som man så snart som möjligt borde sätta stopp för. Men då kollektiva aktörer inte tillskrivs något moraliskt ansvar, eftersom de bara är representanter för stater, institutioner, förbund och företag som ingår i dessa handlingssammanhang, alltså personer som subjektivt alltid kan distansera sig från sina handlingar, så talar man överhuvudtaget inte om amoralitet inom den internationella politiken.... Annorlunda uttryckt: så länge man i handlingssammanhang inte har att göra med tillskrivande och utkrävande av ansvar på personnivå har moralen ingen handlingsrelevans. Därmed kan samhällsmedlemmar betrakta sig som moraliskt handlande personer även när det samfund de bildar uppträder amoraliskt.

(s. 204)

Kruxet för den rådande moderniteten är att den inte berättar någon identitetsskapande historia om sig själv, i vilken medborgarna kan skriva in sig själva och på denna grundval utveckla känslan av ett "vi" med en konkret identitet. Genom skapandet av ett gott samhälle kunde en sådan historia berättas.

(s. 219)

Ur Harald Welzer: Klimatkrig, Daidalos, 2009. Översättning av Jim Jakobsson.