Sympatiskt patetiskt

Medan jag betraktade henne smög sig en längtan äver mig, en metafysisk längtan som jag inte gjorde något för att hejda. Och på ett intuitivt sätt tycktes hon förstå det, förstod att det hände någontingt med den gamle mannen som satt i en plaststol i hörnet, någonting som hade med ålder och saknad att göra och med sakernas tillstånd. Detta tyckte hon inte särskilt mycket om, även om det var en tribut till henne, till hennes skönhet och fräschör, men också till att hennes klänning var så kort. Om det hade kommit från någon annan, om det hade haft en enklare och mer burdus innebörd, skulle hon kanske ha varit mer beredd att välkomna det; från en gammal man var emellertid dess innebörd alltför diffus och melankolisk, en vacker dag som den här, när man hade bråttom att bli klar med sina sysslor.

J. M. Coetzee, Ett dåligt år, s. 7

Skuggor

Coetzee låter huvudpersonen i Ett dåligt år skriva:

Varje redogörelse för statens uppkomst utgår från förutsättningen att "vi" [...] deltar i dess tillblivelse. Men det är ett faktum att det enda "vi" som vi känner till [...] är födda in i staten... Det står knappast i vår makt att förändra statens form och det är omöjligt att upphäva den, eftersom vi egentligen är maktlösa gentemot staten. I myten om statens uppkomst, så som Thomas Hobbes har framställt den, steg vi frivilligt ner i maktlöshet...

s. 3

Det som inte nämns i Hobbes myt [...] är att maktöverlämnandet är oåterkalleligt.

s.4

Michel de Montaignes unge vän Etienne de la Boétie anser i en skrift från 1549 att befolkningens passivitet gentemot sina härskare är en till att börja med förvärvad och därefter nedärvd svaghet, en envis "vilja att bli styrd" som blir så djupt rotad "att så småningom inte ens frihetskärleken tycks anses som helt naturlig".

s. 11

...Icke desto mindre har la Boétie på en viktig punkt missuppfattat det hela. Alternativen är inte fridfull träldom å ena sidan och uppror mot träldomen å den andra. Det finns en tredje väg som varje dag väljs av tusentals och miljontals personer. Det är passivitetens, den frivilliga obemärkthetens och den inre emigrationens väg.

s. 12

...Valmanskåren -demos - tror att dess uppgift är att välja den bäste, men i själva verket är dess uppgift mycket enklare: att helga en man genom smörjning... Att räkna röster kan tyckas vara ett sätt att ta reda på vilken som är den verkliga (det vill säga den högsta) vox populi, men styrkan hos systemet ligger [...] i det faktum att det är objektivt, otvetydigt och utanför den politiska stridens fält. Det skulle vara lika objektivt att kasta krona eller klave, och man kan därför med lika stor rätt hävda (så som det har hävdats) att det representerar vox dei.

s. 14

Nödvändighet, necessità, är Machiavellis ledstjärna. Den nya, machiavelliska inställningen går ut på att det är helt i sin ordning att att bryta mot morallagarna när det är nödvändigt.... Den moderna staten åberopar moral, religion och naturrätt som den ideologiska grunden för sin existens. Samtidigt är den beredd att inskränka i vilket som helst av, eller samtliga, dessa begrepp för sin egen självbevarelses skull.

s. 17

Översättning av Ulla Danielsson

Historia som fetisch

Samhället har [...] stelnat till en andra natur, något givet, något som följer sina egna rörelselagar till synes bortom vår kontroll. Även om denna naturkaraktär är illusorisk [...] så är det inte en falskhet man kan befria sig från genom att vara ovanligt upplyst.... Frågan är vad man i så fall ska göra....

...drivet till sin spets kommer varje anspråk på universalitet att uppenbara att det inte finns något annat än undantag och kuriositeter. Och samtidigt framträder [...] ett mönster... I vilken form skulle världen annars kunna beskrivas?

Anders Johansson, litteraturvetare, i DN Essä 22/2 2009

Makt och rikedom

Gabor Steingart, USA-korrespondent för Der Spiegel, inleder sin nyutkomna bok:

I dag är det offentliga livet snarare en raffinerat ljussatt maskerad. De mest obetydliga politiker marscherar in i manegen som vore de statsmän. De flesta av deras poser är lånta. När de talar om kamp mot massarbetsköshet och fattigdom, eller för ren luft och världsfred, hoppas de att ingen därmed ska lägga märke till att deras politiska verksamhet bara yttrar sig i halvt oläsliga parlamentariska handlingar, som i verkliga livet knappast leder till mer än ett stön bland några tjänstemän. De är oärliga, mest mot sig själva.

Näringslivets ledare kör samma stil. De vill uppfattas som hedervärda och absolut inte som giriga; de vill vara smarta, men absolut inte bli betecknade som förslagna. Koncerncheferna kallar försiktigt sin profit för årets överskott. Den gör sig impopulär som påminner om att detta överskott tappats av, och ibland pressats ut, någonstans: av kunderna, av arbetarna och inte sällan av staten.

Välståndskriget, s. 15. Översättning av Joachim Retzlaff.

Boken recenceras bl.a. av ekonomen Kenneth Hermele i Sydsvenskan (26/3 2008):

Utvecklingen är därmed inget nollsummespel, Kinas vinst är inte Europas förlust. Det växande välståndet i Kina och Indien innebär att europeiska och amerikanska varor finner nya köpare, dagens arbetare är morgondagens konsumenter.

Samtidigt kommer Kina snart att förlora några av sina konkurrensfördelar, de låga lönerna, den lydiga arbetskraften, den hänsynslösa exploateringen av miljön, allt detta kommer att förvandlas när inhemska krav på demokrati, välstånd och en rimlig fördelning av tillväxtens frukter tvingar sig på Kina.

Här kan Europa och USA bidra genom att ställa krav på respekt för mänskliga rättigheter och miljö, Kinas fabriker måste följa regler för etiskt företagande, så kallad Corporate Social Responsibility – vilket bidrar till en långsammare och mer anständig utveckling än den vi sett hittills. Därmed blir också Kinas utveckling mindre hotfull för den gamla världen.

Fan tro't...

Historikern Fredric Skargren skriver i Kristianstadbladet (26/3 2008):

Steingart präglas av Machiavellis syn på politiskt handlande och 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes dystra anblick på människans natur. Detta pessimistiska perspektiv på individen och förenklingar av politiska och samhälleliga skeenden överskuggar tyvärr de skarpa ekonomiska analyserna.

Nyckelordet här är "överskuggar". Vad föreslår Skargren ska göras för att lyfta skuggan?

Nu är ni komna till fel kommun

Risken för att bli medvetet missförstådd i denna fråga är lika stor som i genusdebatten. Dock måste konstateras att:

1. det som uttalas i en piketbuss mitt i ett smärre upplopp främst bör förstås i (social-)psykologiska termer;
2. en mängd faktorer som kan anföras som orsaker till detta upplopp samvarierar med - men är inte betingade av - de inblandades etnicitet;
3. de nedsättande epitet som användes kan delvis förstås som metonymer för detta;
4. den efterföljande löpelden av hierarkiskt stigande avböner är beklämmande lik ICA-ledningens förfäran över ompackad köttfärs;
5. språkvård, utbildning, lagar och normer är alla adekvata medel för att forma önskvärda beteenden (tänk t.ex. på rökning); men
6. fokus bör skifta mot samhällsplanering och integration; och
7. ytterst få hade överlevt socialt - eller ens professionellt - med en dold mikrofon på sin arbetsplats.

Lätt som en fjäder

Dundebatten är en oproportionerlig rallarsving i luften, framdriven av en vag känsla av misstro och rädsla men samtidigt delvis medvetet missriktad för att undgå någon egentlig konfrontation.

De eller dem?

Utdrag ur en korrespondens med NE:s språkexpert Agnita Ekman om ett grammatiskt spörsmål.

Björn

Ska det vara ”de” eller ”dem” i meningen:

Vill du se fler bilder kan du titta på dem jag lagt upp på fotosidan.

Agnita

Det bör stå ”dem” eftersom det står en preposition (”på”) före. Efter prepositioner bör det alltid stå den s.k. objektsformen, i detta fall alltså ”dem”. Jag skulle dessutom helst lägga till ett ”som” efter ”dem” och ett ”har” efter ”jag”.

Björn

Om man delar upp meningen:

Du kan titta på dem jag lagt upp

... i satsdelar, motsvarar väl ”Du” - subjekt, ”kan titta på” - predikat, och ”dem jag lagt upp” - objekt. Objektet i sin tur kan ju delas upp så här:

de (som) jag (har) lagt upp

... vilket i sin tur kan refereras till som ”dem”. Finns det inte därför fog för att hävda att det egentligen skulle heta:

Du kan titta på de jag lagt upp

...där ”de” är en förkortning för ”de bilder som jag har lagt upp”?

Agnita

I den nödvändiga bisatsen ”/som/ jag har lagt upp” är det ”som” som är objekt, inte ”de /som/”. Därför bör det stå ”dem” efter prepositionen ”på” i huvudsatsen.

Kärnkraft miljövänligare än kolkraft

Jan-Henrik Sandberg, ordförande i Pappers, debatterar med Mikael Karlsson från Naturskyddsföreningen om utbyggnad av kärnkraften.

Mest beklämmande är det att fackpampen - oblygt uppkrupen i näringslivets knä - i sitt kortsiktiga egenintresse troligen framstår som den mest rationelle av de två.

Miljö, hälsa och säkerhet

Branchorganisationen Svensk kollektivtrafik hävdar sina intressen genom att skapa nyheten att Sverige tjänar mer på kollektivtrafik än vad den kostar! Närmare bestämt 22 miljarder.

Man har då - förment objektivt - i monetära termer kvantifierat de kvalitativa fördelar som SIKA, statens institut för kommunikations-analys, i sina utredningar kommit fram till att kollektivtrafiken har.

Fantastiskt.

Tomhetens triumf

Mats Alvesson, professor i företagsekonomi och doktor i tillämpad psykologi, diskuterar sin bok på Malmö högskola 31 augusti 2006.

Struktur i musik

Alf Gabrielsson, professor emeritus i psykologi vid Uppsala universitet, samlar några reflektioner om struktur och känslor i musik.

Nutida Musik #2:2006 / 1 april 2007

Sinnenas revolution

Sara Danius skriver:

...har vi [en generös definition av det politiska], och varför skulle vi inte ha det, ja då inser vi att estetiken [...] inte längre kan nöja sig med att vara en angelägenhet bara för esteter.

DN Essä 26 oktober 2008

Funderingar runt Darwins idé

Utdrag ur ett brev till Staffan Ulfstrand, med anledning av hans nyligen publicerade bok.

Om jag förstått det hela rätt, var mitokondrier från början självständiga organismer som så småningom kom att leva i symbios med (och i) de celler som bygger upp mer komplicerade livsformer. Jag antar att mitokondrier och värdceller ko-evolverade till att "passa ihop"; söka upp varandra, och samarbeta. Men hur kan den evolutionära kedja ha sett ut som resulterade i att värdorganismens eget DNA började koda för konstruktion av mitokondrier i cellkärnan?

Du tar bl.a. upp ett exempel där en mask (nematod) parasiterar på en myra så att myran kommer att likna ett bär, vilket i sin tur ätes av fåglar. Hela cykeln verkar befrämja maskens regeneration, på bekostnad av myran. Lite längre fram citerar du Darwin när han på förekommen anledning säger att han har svårt att tänka sig att en organism skulle underlätta sin egen förintelse.

Det förefaller mig som om masken i det här fallet inte tvekar att förinta både sig själv och myran, för att på så sätt frambringa en ny generation.

Skulle man inte kunna säga att åtminstone två meta-strategier evolverat när det gäller just regeneration: antingen ett långt liv för individen, med flera tillfällen till fortplantning; eller ett kort liv, där målet snarare är att maximera frekvensen i de evolutionära mekanismerna? Det är ju, som sagt, genen som styr över individen och den relativa fortplantningsframgången som räknas. Att i det sammanhanget ägna sig åt kontra-intuitiv "kamikaze"-regeneration är kanske inte så märkligt? Det är väl också vad t.ex. virus ägnar sig åt, och spindelhanar när de utan att tveka riskerar döden för att para sig?

Du anmärker på flera ställen att just den relativa framgången implicerar att om den åstadkoms på någon annans bekostnad, desto bättre. Detta får mig att tänka på begrepp som droit de seigneur och jus primae noctis.

Du verkar precis som jag anse att det är meningsfullt att tillämpa evolutionära perspektiv även på moderna människors beteende. Jag har själv inte läst något om beteendeekologi, men roar mig ofta med att göra just detta.

Jag funderar ändå på i vilken utsträckning det är relevant att beskriva mänskligt beteende i dessa termer. Ett exempel: De sävsparvshonor som av till synes mycket goda skäl (även om de själva inte reflekterar över detta) smyger iväg från sin partners bekväma revir för att idka UPP (utompars-parning) med en mer "macho" hanne, påminner mig om (stereotypen) gifta kvinnor som flyger till Mallis för att låta sig raggas upp av en eldig kavaljer. Även om dessa (stereotypa) kvinnor troligtvis har sina barnalstrande år bakom sig, och kanske intalar sig att de endast är ute efter ett "äventyr" eller vill bevisa för sig själva att de fortfarande är attraktiva, förefaller det mig som om de kanske (även om de själva inte reflekterar över detta) egentligen drivs av samma mekanismer som sävsparvshonan.

Men i ett större perspektiv handlar det väl egentligen om i hur stor utsträckning vårt mänskliga intellekt och - framförallt - vår kultur påverkar eller motverkar oreflekterade evolutionärt betingade beteenden. Personligen tror jag inte att den påverkan är så stor som de flesta vill tro. Vad tror du? Och vad tror beteendeekologin i allmänhet?

Hur verkar evolutionens krafter på oss västerländska människor idag? Det är lätt att få uppfattningen att vi har satt dem ur spel. "Relativ fortplantningsframgång"... kan någon sådan verkligen uppmätas idag? Sedan är det en annan sak att den välfärd vi åtnjuter just nu är en mikroskopisk parentes i ett större skeende.

Om det nu är så att vi - just nu - inte är utsatta för något selektivt tryck, vad innebär det för den genetiska diversifieringen? Jag skulle tro att den ökar, på gott och ont. Kanske mestadels gott. Då tänker jag så här: Det är inte längre lika viktigt att vara ett "A"-barn, som det ju hette för inte så länge sedan. Detta skulle i princip kunna innebära (vilket jag antar att diverse rashygienister menar) att om våra fysiska levnadsförhållanden plötsligt försämras drastiskt, skulle vi stå sämre rustade att möta denna situation. Å andra sidan, om selektionstrycket minskar borde detta innebära en större genetisk variation, vilket i sin tur skulle kunna öka vår arts förmåga att anpassa sig till framtida situationer. Vilka är dina tankar om detta?

Jag håller med om att Alfred Russel Wallace är värd all beundran. Redan innan jag läste att du tyckte det, kände jag en djup sympati och vilja att identifiera mig med honom.

Edward O. Wilson har jag ännu inte läst, men han verkar definitivt också vara en beundransvärd och intressant man i min smak.