Utdrag ur ett brev till Staffan Ulfstrand, med anledning av hans nyligen publicerade bok.
Om jag förstått det hela rätt, var mitokondrier från början självständiga organismer som så småningom kom att leva i symbios med (och i) de celler som bygger upp mer komplicerade livsformer. Jag antar att mitokondrier och värdceller ko-evolverade till att "passa ihop"; söka upp varandra, och samarbeta. Men hur kan den evolutionära kedja ha sett ut som resulterade i att värdorganismens eget DNA började koda för konstruktion av mitokondrier i cellkärnan?
Du tar bl.a. upp ett exempel där en mask (nematod) parasiterar på en myra så att myran kommer att likna ett bär, vilket i sin tur ätes av fåglar. Hela cykeln verkar befrämja maskens regeneration, på bekostnad av myran. Lite längre fram citerar du Darwin när han på förekommen anledning säger att han har svårt att tänka sig att en organism skulle underlätta sin egen förintelse.
Det förefaller mig som om masken i det här fallet inte tvekar att förinta både sig själv och myran, för att på så sätt frambringa en ny generation.
Skulle man inte kunna säga att åtminstone två meta-strategier evolverat när det gäller just regeneration: antingen ett långt liv för individen, med flera tillfällen till fortplantning; eller ett kort liv, där målet snarare är att maximera frekvensen i de evolutionära mekanismerna? Det är ju, som sagt, genen som styr över individen och den relativa fortplantningsframgången som räknas. Att i det sammanhanget ägna sig åt kontra-intuitiv "kamikaze"-regeneration är kanske inte så märkligt? Det är väl också vad t.ex. virus ägnar sig åt, och spindelhanar när de utan att tveka riskerar döden för att para sig?
Du anmärker på flera ställen att just den relativa framgången implicerar att om den åstadkoms på någon annans bekostnad, desto bättre. Detta får mig att tänka på begrepp som droit de seigneur och jus primae noctis.
Du verkar precis som jag anse att det är meningsfullt att tillämpa evolutionära perspektiv även på moderna människors beteende. Jag har själv inte läst något om beteendeekologi, men roar mig ofta med att göra just detta.
Jag funderar ändå på i vilken utsträckning det är relevant att beskriva mänskligt beteende i dessa termer. Ett exempel: De sävsparvshonor som av till synes mycket goda skäl (även om de själva inte reflekterar över detta) smyger iväg från sin partners bekväma revir för att idka UPP (utompars-parning) med en mer "macho" hanne, påminner mig om (stereotypen) gifta kvinnor som flyger till Mallis för att låta sig raggas upp av en eldig kavaljer. Även om dessa (stereotypa) kvinnor troligtvis har sina barnalstrande år bakom sig, och kanske intalar sig att de endast är ute efter ett "äventyr" eller vill bevisa för sig själva att de fortfarande är attraktiva, förefaller det mig som om de kanske (även om de själva inte reflekterar över detta) egentligen drivs av samma mekanismer som sävsparvshonan.
Men i ett större perspektiv handlar det väl egentligen om i hur stor utsträckning vårt mänskliga intellekt och - framförallt - vår kultur påverkar eller motverkar oreflekterade evolutionärt betingade beteenden. Personligen tror jag inte att den påverkan är så stor som de flesta vill tro. Vad tror du? Och vad tror beteendeekologin i allmänhet?
Hur verkar evolutionens krafter på oss västerländska människor idag? Det är lätt att få uppfattningen att vi har satt dem ur spel. "Relativ fortplantningsframgång"... kan någon sådan verkligen uppmätas idag? Sedan är det en annan sak att den välfärd vi åtnjuter just nu är en mikroskopisk parentes i ett större skeende.
Om det nu är så att vi - just nu - inte är utsatta för något selektivt tryck, vad innebär det för den genetiska diversifieringen? Jag skulle tro att den ökar, på gott och ont. Kanske mestadels gott. Då tänker jag så här: Det är inte längre lika viktigt att vara ett "A"-barn, som det ju hette för inte så länge sedan. Detta skulle i princip kunna innebära (vilket jag antar att diverse rashygienister menar) att om våra fysiska levnadsförhållanden plötsligt försämras drastiskt, skulle vi stå sämre rustade att möta denna situation. Å andra sidan, om selektionstrycket minskar borde detta innebära en större genetisk variation, vilket i sin tur skulle kunna öka vår arts förmåga att anpassa sig till framtida situationer. Vilka är dina tankar om detta?
Jag håller med om att Alfred Russel Wallace är värd all beundran. Redan innan jag läste att du tyckte det, kände jag en djup sympati och vilja att identifiera mig med honom.
Edward O. Wilson har jag ännu inte läst, men han verkar definitivt också vara en beundransvärd och intressant man i min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar