Makt och rikedom

Gabor Steingart, USA-korrespondent för Der Spiegel, inleder sin nyutkomna bok:

I dag är det offentliga livet snarare en raffinerat ljussatt maskerad. De mest obetydliga politiker marscherar in i manegen som vore de statsmän. De flesta av deras poser är lånta. När de talar om kamp mot massarbetsköshet och fattigdom, eller för ren luft och världsfred, hoppas de att ingen därmed ska lägga märke till att deras politiska verksamhet bara yttrar sig i halvt oläsliga parlamentariska handlingar, som i verkliga livet knappast leder till mer än ett stön bland några tjänstemän. De är oärliga, mest mot sig själva.

Näringslivets ledare kör samma stil. De vill uppfattas som hedervärda och absolut inte som giriga; de vill vara smarta, men absolut inte bli betecknade som förslagna. Koncerncheferna kallar försiktigt sin profit för årets överskott. Den gör sig impopulär som påminner om att detta överskott tappats av, och ibland pressats ut, någonstans: av kunderna, av arbetarna och inte sällan av staten.

Välståndskriget, s. 15. Översättning av Joachim Retzlaff.

Boken recenceras bl.a. av ekonomen Kenneth Hermele i Sydsvenskan (26/3 2008):

Utvecklingen är därmed inget nollsummespel, Kinas vinst är inte Europas förlust. Det växande välståndet i Kina och Indien innebär att europeiska och amerikanska varor finner nya köpare, dagens arbetare är morgondagens konsumenter.

Samtidigt kommer Kina snart att förlora några av sina konkurrensfördelar, de låga lönerna, den lydiga arbetskraften, den hänsynslösa exploateringen av miljön, allt detta kommer att förvandlas när inhemska krav på demokrati, välstånd och en rimlig fördelning av tillväxtens frukter tvingar sig på Kina.

Här kan Europa och USA bidra genom att ställa krav på respekt för mänskliga rättigheter och miljö, Kinas fabriker måste följa regler för etiskt företagande, så kallad Corporate Social Responsibility – vilket bidrar till en långsammare och mer anständig utveckling än den vi sett hittills. Därmed blir också Kinas utveckling mindre hotfull för den gamla världen.

Fan tro't...

Historikern Fredric Skargren skriver i Kristianstadbladet (26/3 2008):

Steingart präglas av Machiavellis syn på politiskt handlande och 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes dystra anblick på människans natur. Detta pessimistiska perspektiv på individen och förenklingar av politiska och samhälleliga skeenden överskuggar tyvärr de skarpa ekonomiska analyserna.

Nyckelordet här är "överskuggar". Vad föreslår Skargren ska göras för att lyfta skuggan?