Medan jag betraktade henne smög sig en längtan äver mig, en metafysisk längtan som jag inte gjorde något för att hejda. Och på ett intuitivt sätt tycktes hon förstå det, förstod att det hände någontingt med den gamle mannen som satt i en plaststol i hörnet, någonting som hade med ålder och saknad att göra och med sakernas tillstånd. Detta tyckte hon inte särskilt mycket om, även om det var en tribut till henne, till hennes skönhet och fräschör, men också till att hennes klänning var så kort. Om det hade kommit från någon annan, om det hade haft en enklare och mer burdus innebörd, skulle hon kanske ha varit mer beredd att välkomna det; från en gammal man var emellertid dess innebörd alltför diffus och melankolisk, en vacker dag som den här, när man hade bråttom att bli klar med sina sysslor.
J. M. Coetzee, Ett dåligt år, s. 7
För mig var 2008 ett mestadels gott år, med Ett dåligt år som en av höjdpunkterna bland de romaner jag läste.
SvaraRaderaJa, boken har ju "allt". Snacka om tankevärldarnas överensstämmelse, åtminstone när det gäller vilka frågor som diskuteras.
SvaraRaderaJag har ibland funderat på att någon gång skriva en bok. Jag inser nu att vad jag i så fall hade velat åstadkomma är något som i bästa fall kunde jämföras med den övre tredjedelen av Coetzees text. Nu är det ju ingen vits att ens försöka...
Under läsningen började jag minnas återkommande drömmar och tankemönster från mycket unga år och (sekvenser av) episoder ur mitt liv. Tillsammans tycktes dessa nu utgöra något slags Jungianska teman; primitiva (men evolverande) privata gestaltningar av något slags kollektiva arketyper - tvångsmässigt bearbetade, ofta utan medvetetenhet om mål eller mening.
Jag kan tänka mig att jag är långt ifrån unik i detta avseende, och att det hela kan ses som en manifestation av hur de "stora" frågorna hemsöker oss alla.