En intressant dokumentär, i tre delar, från BBC. Jag hittar den inte på BBC:s sajt, utan länkar istället till YouTube.
Hur ska vi leva tillsammans? Vem kan man tro på, och vem ska bestämma, när Gud är död? Kan man kombinera individuell frihet med kollektiv solidaritet?
Nietsche drevs till vansinne av dessa frågor. Heidegger resignerade och vände sig mot inomfilosofiska språklekar. Sartre tystnade så småningom i frustration, och kanske skam.
19 feb. 2010
Rationalitet var det, ja
SVT:s Rapport presenterar idag en undersökning, genomförd av Synovate, av hur människor ställer sig till "klimatfrågan". Oavsett vilka metodologiska invändningar som må resas mot undersökningen är resultatet - så som det presenteras - intressant.
14 feb. 2010
13 feb. 2010
Drömmen om salighet
Kommentar till en kommentar:
Det enda någon kan göra är sin egen lilla del! Om vi är många som skaffar Volvo 0,38 liter milen så minskar ändå bensinförbrukningen mot vad den hade varit mot om alla hade kört Volvo 0,6! Det mest effektiva vi kan göra är att göra det lilla, för om vi är många som gör det, så överträffar vi det stora! många bäckar små....
Jag är ledsen, men - som Brasse skulle ha sagt - det är fel, fel, fel!
Konsumentmakt är kapitalismens härskarteknik. Att rösta med fötterna är (i det här sammanhanget) lika löjligt som det låter.
Oavsett hur sympatisk varje enskild föresats kan te sig, är den direkt kontraproduktiv om den inte är kollektivt synkroniserad. (Och självklart också grundad i en framåtsyftande, livs- och världstillvänd - läs materialistisk - hållning. Men det vet du ju redan.)
Liberalism och (de flesta former av) hegelianism är folkets opiater - av exakt samma typ som konventionell religion, men om möjligt ännu starkare. Båda tillåter en mycket flexibel och egensinnig personlig moral. Och båda erbjuder en möjlighet att kunna säga "det ordnar sig", hur illa det än ser ut.
Rationellt handlande är ett underspecificerat och farligt begrepp: Alla handlar alltid rationellt, enligt den gängse definitionen: målinriktat, utifrån tillgänglig information. Men vilka är målen? Om dessa inte specificeras blir begreppet snudd på meningslöst. Ändå räcker det idag att hävda att man agerar rationellt. Punkt. Och om man mot förmodan blir ifrågasatt går det alltid att argumentera för att man faktiskt har det - målen uppfinner man efterhand. Medlet har blivit till ett mål i sig själv, ett självändamål. Det är en mycket flexibel och därför närmast oemotståndlig etik, och få undgår frestelsen att utifrån den formulera - och ofta omformulera - sin egensinniga och kortsiktiga men likafullt oantastliga moral. Resultatet är en samling individer som alla kan (och vill) rationalisera sina handlingar - inför sig själva likväl som inför varandra - och en grupp som, som helhet, agerar självdestruktivt.
Diskrepansen hanteras ofelbart av varje enskild individ genom ett uppgivet ifrågasättande av alla andras rationalitet: "Om ändå alla vore lika rationella som jag" - vilket demonstrerar en patologisk (men naturlig) narcissism.
Var och en blir salig på sin fason, heter det. Låt oss definiera salighet som en treenig trosvisshet: Salig är den som är övertygad om 1) det goda och rätta i sitt eget handlande; 2) att detta handlande bör upphöjas till ett kategoriskt imperativ; och 3) att den ingår i en grupp av individer som handlar efter just detta imperativ.
Rekursion: Drömmen om en (enda) salig grupp av saliga individer är religionens och hegelianismens dröm. Den är alltså drömmen om ett samhälle i vilket alla har möjlighet att uppnå sin egen (!) salighet, samtidigt som den emergerande totaliteten på ett trovärdigt sätt utifrån skulle kunna tillskrivas samma möjlighet. Eller uttryckt på ett annat sätt: Ett samhälle där varje individ kan handla efter sitt eget godtycke, utan att det inverkar negativt på någon annan, och där det framväxande kollektiva handlandet som helhet kan beskrivas som målmedvetet, positivt, konstruktivt, framåtsyftande och hållbart i tid och rum.
Den saluförs också som liberalisternas dröm, men i rättvisans namn måste det nämnas att liberalerna egentligen aldrig har varit fräcka nog att påstå att devisen "live and let live" är logiskt konsistent i en överbefolkad värld - bara fräcka nog att underlåta att nämna att den inte är det, och överlåta resten åt fantasin.
(Paradox: Upplysningens människa är en inferensmaskin. Den liberala kapitalismen insisterar officiellt på det är så, samtidigt som den för sin marknadsföring är beroende av att det - faktiskt - inte är så.)
För att hantera inkonsistensen och hålla drömmen vid liv tvingas religionen överge hoppet om denna värld och i dess ställe uppfinna en fantasivärld dit de saliga kommer när allt går åt helvete (vilket lustigt nog framstår som det intellektuellt mest hederliga alternativet). Hegelianerna tvingas - om de inte redan är kvasi-religiösa - att bli Trekkies, d.v.s. galopperande teknikoptimister, eller hopplöst naiva socialpsykologer. New age och scientologi, helt enkelt.
Tro på Gud eller tro på andar.
Liberalismen flyr istället för att illa fäkta: I bästa fall förstår man inte problemet (liberalistisk etik), eller låtsas inte om det, eller skjuter det framför sig, eller - min favorit - berörs inte av det. Man skulle också kunna säga att liberalismen - till skillnad från hegeliansmen - helt enkelt struntar i det rekursiva steget (eller i etiken): Man har inget behov av ett saligt samhälle - bara ett (mindre) antal saliga individer.
"Det enda någon kan göra är sin egen lilla del", säger du. Och på ett sätt har du förstås rätt. Men frågan är vad denna lilla del bör bestå av. Och svaret är inte att köpa en Volvo som drar 0,38 liter milen.
Svaret är: att leda eller inordna sig i en radikal, kollektivistisk rörelse.
Vi har aldrig varit människor
Men vad är egentligen problemet med humanism? Vem är den människa humanismen handlar om, historiskt sett? Till humanismens filosofiska grunder får vi nog räkna idén om att det existerar en grundläggande och gemensam mänsklig essens som förenar och övertrumfar olikheter, men även den med Immanuel Kant förknippade idén om att mänskligheten utgör en gemenskap av förnuftiga varelser. Givetvis hör också ett slags rationalistisk förståelse av människan som en förnuftsstyrd och i stora drag medveten varelse hit. Denna humana varelse definieras av en avgörande separation, den mellan kropp och medvetande, vilken också speglar uppdelningen mellan natur och kultur Han (för det är verkligen en han) har makt att kontrollera sin egen kropp ... vilket skänker honom oberoende och individualitet, mänskliga rättigheter och medborgarskap. Som i da Vincis berömda teckning av The Vetruvian Man är denna människa sedan dess alltings (och alla andras) mått. Skam den som inte äger originell och solid individualitet. Aldrig kan hon göra anspråk på oberoende, aldrig blir hon en modern människa.
Den posthumanistiska utmaningen ligger helt enkelt i att greppa att vi aldrig varit människor. I tillbakablickar på till exempel Förintelsen och Auschwitz framstår vi inte heller speciellt humana ens i relation med andra medmänniskor. Det är lika bra att se sanningen i vitögat: Vi har aldrig varit människa någon av oss. Inte om vi med det menar det upplysningsväsen vi ärvde som den autonoma individen, den genomtänkta humanismens cogito - jag tänker, alltså är jag - eller Kants förnuftiga varelse som tycks interagera med enbart andra fria och oberoende humana aktörer.
Foucault hävdade helt frankt i sin vetenskapshistoriska exposé att upplysningstidens nya humanvetenskap helt enkelt uppfann sitt eget studieobjekt, den mänskliga civilisationsfigur vi tänker på idag, för att legitimera sig som ämne. Mänskligheten, skrev Foucault i Les Mots et les Choses från 1966, är likt ett ansikte ritat i sanden vid strandkanten. Boken mynnade ut i den ödesmättade slutsatsen att människan inte bara är en uppfinning av sent datum, utan också en konstruktion som närmar sig sitt slut.
(Cecilia Åsberg i tidskriften Arena, nr. 1 2010)
Outsourcad
Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är ... byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.
Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan.
(Isobel Hadley-Kamptz i tidskriften Arena, nr. 1 2010)
Hur får man en hel klass att lära sig något?
Inför ett seminarium med ovanstående rubrik har jag blivit ombedd att förbereda ett 2 minuters anförande för elever, lärare och rektorer på gymnasiet. Seminariet ingår i en kurs i pedagogiskt ledarskap, vilken leds av en kollega. Kursen - i hennes regi - är ett paradexempel på hur vi i skolan tillsammans kan och bör arbeta på ett medvetet och konstruktivt sätt med centrala och ständigt levande frågor och problem. Det är en förmån att få delta i detta arbete.
- Frågan är provocerande.
- Frågan är felställd, eftersom den:
- ger uttryck för ett olyckligt val av perspektiv, i vilket en person förväntas utöva en stark och enkelriktad påverkan på en grupp
- blandar samman begreppen lära ut och lära in
- som utgångspunkt för en undersökning inte är tillräckligt specificerad
- Att lära innebär att lära in. Att lära ut -- om det betyder något alls -- motsvarar närmast att undervisa, vilket i sin tur handlar om att förevisa något (som i sin tur kan läras in). I förlängningen handlar undervisning också om att försöka skapa goda förutsättningar för detta lärande (vilket frågan troligen handlar om, egentligen).
- Lärande börjar och slutar med den lärande, alltså med eleven.
- De viktigaste faktorerna för lärande är elevens:
- motivation
- arbetsdisciplin
- förkunskaper
- Det bästa svaret på frågan är därför en uppsjö av följdfrågor, t. ex.:
- vilken inre och yttre motivation har varje enskild elev?
- vilka mål och förkunskaper har varje enskild elev?
- var, när och hur bör lärandet ske, för varje enskild elev?
- var, när och hur bedrivs den faktiska undervisningen för gruppen?
- Dessa frågor i sig själva, och svaren på dem, avslöjar att det mesta som påverkar vad varje enskild elev i gruppen faktiskt lär sig ligger bortom lärarens kontroll.
- En lärare kan utöva en stark påverkan på en grupp, men det är mycket förrädiskt att ha "Klass 9A" framför ögonen...
22 jan. 2010
Klimatkrig
Daniel Pedersen kommenterar Harald Welzers bok Klimatkrig i tidningen Kulturen (8/4 2009):
Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet...men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring.
(Volvo erbjuder mig nu en bil som endast drar 0,38 l/mil, och jag undrar vad fan det spelar för roll att bensinförbrukningen halverats - särskilt med tanke på att antalet bilister ständigt ökar.)
Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad (1/4 2009) beskriver exakt varför boken tilltalar mig (om det nu är rätt ordval):I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.Och i SvD (Fredrik Sjöberg, 25/3 2009) kan man, som väntat, hitta orsaken till Welzers (och min) pessismism:
Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.
Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.
19 jan. 2010
Uppläsaren som guide
Stephen Walsh tolkar, i sin handbok, Stravinskys och Cocteaus syften med den uppläsare som redogör för och kommenterar handlingen i meta-dramat Oedipus Rex:
The real significance of the Speaker seems to be twofold. Technically, he articulates the drama into tableau-like sections whose framing in this way makes them to some extent inert and statuesque, since the action they depict follows a trajectory already implied (if not clearly narrated) by the Speaker....
More symbolically, the Speaker throws into relief both the complicated network of allusions in the music and dramaturgy, and the sheer monumentality of the drama. As a tour guide he satirises our voyeuristic condescension, our flippant air of having seen it all before, of 'doing' Sophocles today as we 'did' Shakespeare yesterday and shall 'do' Ibsen tomorrow: satirises it, because for all our god-like cultural superiority, we are moved by these masked, immobile figures in a way in which our own perhaps much worse fate seems unable to move us. As a master of ceremonies he authorises the work's diversity of style. As a newsreader he stands guard over these terrible events and reassures us that they are only moving pictures. He is, simply, modern man the voyeur, to whom all life is a newspaper or a TV picture or, now, a Visual Display Unit, and for whom pity is often not much more than a refined form of emotional masturbation....
(s. 31)
11 dec. 2009
Limelight
Living on a lighted stage
approaches the unreal
for those who think and feel,
in touch with some reality
beyond the gilded cage
...
Living in the limelight -
the universal dream
for those who wish to seem -
those who wish to be
must put aside the alienation,
get on with the fascination,
the real relation,
the underlying theme
Bara en av oräkneliga visdomar sprungna ur Neil Pearts penna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)